I maj kom Johan Svedjedals digra biografi över Harry Martinson ut, en av Sveriges största författare genom tiderna. Martinsons litterära arv saknar motstycke i djup, bredd och kraft i den svenska litteraturen. Jakob Sandberg har läst den.

Jag insåg genast att jag hade i min hand ett stycke världslitteratur. Ett verk som gjorde upp med de mänskliga misärerna, som lyfte upp en luffare till en domarroll över sitt samtida samhälle som hade varit otänkbar i en bok som inte var skriven av ett stort geni och av en stor människa.
Så skriver den italienske översättaren Fransesco Saverio Alonzo 1984 om sitt arbete med att översätta Harry Martinsons luffarroman Vägen till Klockrike. Martinson är en av Sveriges största författare genom tiderna, jämsides med få och knappast överträffad av någon under det svenska nittonhundratalet. Han är sockenbarnet med en urkraft till naturbegåvning som blev sjöman och luffare, sedan arbetarförfattare, lyriker, naturfilosof, teknik- och framtidspessimist, och till sist uppburen akademiledamot och nobelpristagare, känd för den brutala död han ljöt för egen hand.
Fortsätt läsa