När en rörelse tappar luften är det lätt att fastna i uppgivenhet och cynism. Men det ger också möjligheter att stanna upp och kritiskt reflektera över vad som gjordes rätt och vad som gjordes fel och vilka lärdomar som kan göra oss rustade att lyckas bättre när nästa uppsving kommer. Röda Rummets Johan Örestig har läst boken Hegemony How-To: A Roadmap for Radicals där Jonathan Matthew Smucker formulerar en sådan kritik av Occupy Wall Street.
Protestvågor kommer och går. I dystra tider är det hoppingivande att tänka på hur plötsligt motstånd kan uppstå och hur smittsamt det kan vara. Under de senaste decennierna har vi sett det internationellt genom globaliseringsrörelsen och de sociala forumen, protesterna mot Irakkriget, de strejker och politiska uppror som följde på finanskrisen 2008, den arabiska våren, Black Lives Matter och den feministiska resningen i Iran. Men hur upplyftande det än är att minnas dessa uppsving så är det också nedslående hur de närmast tycks förutbestämda att ebba ut. När luften går ur rörelsen kan det kännas tungt och kanske till och med meningslöst att vara en av få som stannar kvar.
Fortsätt läsa
