Kata – Agitatorn som gick sin egen väg
KATA DALSTRÖM (1858–1923) föddes i en förmögen familj,
gifte sig tidigt och fick sju barn. När hon vid 36 års ålder blev
socialdemokrat var det en skandal som lät tala om sig.
Hon valdes in i ledningen för det unga socialdemokratiska partiet
men det var som agitator hon fann sin rätta plats i tillvaron.
När Socialdemokraterna kom in i parlamentets andra
kammare reste Kata Dalström över hela Sverige för att tala med
textilarbeterskor och arbetare i mindre samhällen där kyrkan
hade grepp om invånarna. Hon talade om socialism och frihet, om
gemensamt ägande av jord såväl som produktionsmedel. Men allt var inte politik: hon studerade också österländska religioner,
var utövande spiritist och kallade sig buddhist. Det stormade ständigt
kring Kata Dalström vars privatliv var nästan lika turbulent som
hennes politiska liv.
GUNNELA BJÖRK, docent i historia vid Örebro
universitet, gav hösten 2017 ut en kritikerrosad
biografi om Kata Dalström. Här berättar hon om
Katas livsöde och hennes politiska arv.
28 februari kl. 18:30
Göteborgs Litteraturhu
Lagerhuset Heurlins plats 1 b
Arrangörer
Tidskriften Röda rummet
Tidskriftsverkstan i Väst
ABF
Fri entré Fika serveras Affisch för mötet klicka här
Utvecklingen i Katalonien och irakiska Kurdistan har återigen placerat den nationella frågan högt på den politiska dagordningen. Men hur har marxister historiskt sett förhållit sig i detta tvisteämne? Martin Fahlgren blickar bakåt men tar också upp dagens aktuella exempel och gör en kortfattad exposé över hur utfallet varit för nya självständiga stater.
”
De inom vänstern som inte tar avstånd från alla former av politiskt våld riskerar idag att stämplas som extremister och klumpas samman med rasister, fascister och islamister. Evelina Johansson och Carl Wilén undersöker hur denna stigmatisering kan förstås utifrån våldets idéhistoria från Machiavelli till våra dagar, utifrån diskussioner om våld, etik och politik inom feministisk teoribildning och utifrån det iögonfallande förhållandet att Karl Marx nästan aldrig intresserade sig för revolutionens medel i termer av våld eller icke-våld.
”
