Nytt inlägg i debatten kring ”Krig i Kolbältet”:
Än en gång – glöm inte perspektivet
Jag tackar för Jakob Sandbergs svar på min kritik. Men det är inte så att jag inte förstår vad han vill säga. Jag tycker att hans perspektiv är alldeles för inskränkt. Politiska frågor som språk, kultur, religion, nationalitet, etc. har alltid varit svåra att hantera när ett folk som tidigare varit under hälen på en starkare stat (dominerad av en helt annat/annan språk, kultur, religion, nationalitet, eller liknande) på grund av olika anledningar inte längre är dominerade. Fortsätt läsa
I Röda Rummet 3-4/2018 skrev Jakob Sandberg en artikel om Rysslands inblandning i kriget i östra Ukraina, 
I inledningen till festskriften Feminism, Capitalism, and Critique, som tillkom med anledning av Nancy Frasers 70-årsdag, beskrivs huvudpersonen som en av vår tids mest framstående tänkare. Om detta är en överdrift handlar det inte om någon grov sådan. Genom sina många böcker, som redaktör för tidskriften Constellations och som återkommande skribent i tidskriften New Left Review har Fraser en bred läsekrets och har gått i dialog med ett flertal centrala samtida tänkare. Dessutom väjer hon aldrig för att ta sig an för vänsterns lika svårnavigerade och polariserade som nödvändiga frågor – det mest uppmärksammade fallet i Frasers fall handlar om hennes bidrag till debatten om klass- och identitetspolitik i det nyliberala tidevarvet. 
I november 2013 underlät dåvarande president Viktor Janukovytj att skriva under ett associationsavtal med EU för att istället sluta ett avtal med Ryssland. Mindre än ett år senare var Janukovytj driven i landsflykt, Ryssland hade annekterat Krimhalvön i söder, och ett blodigt krig utkämpades i den del av östra Ukraina som går under namnet Donbass. 
Denna ”logistikrevolution” har både öppnat nya fronter och unika utmaningar för organiseringen av arbetare. Om arbetarrörelsen och vänstern vill dra fördel av det, måste de inse både dess globala innebörd och verkligheten på verkstadsgolvet.
Någon gång i början av 90-talet förde jag en debatt med några näringslivskonsulter i Göteborgs Posten. De hade skrivit en närmast religiöst okritisk artikel om det fantastiska med Toyotas sätt att bygga bilar och deras metod, mager produktion. Mitt svar handlade om att detta sätt att organisera produktionen alls inte var något som skulle befria oss från taylorismens ekorrhjul och engagera hela arbetaren utan tvärtom, var en taylorism på stereoider, en hyperexpolatering som bara blivit möjlig att införa i Japan på fackföreningarnas knäckta ryggar och som nu höll på att spridas över världen efter att facken i USA höll på att gå samma väg. 
Hösten 2018 markerar att tio år passerat sedan den finanskris som bröt ut i USA augusti 2008 och spred sig över världen under de följande åren. Tiden efter krisens utbrott har borgerliga ekonomer och ledarsidor återkommande förutspått att ”nästa år” kommer innebära startskottet på världsekonomins återhämtning och en ny vår för kapitalismen. En verklig återhämtning till de tillväxtnivåer som rådde före krisen har dock uteblivit och de flesta seriösa analytiker har istället accepterat att krisen utgjorde kulmen på den ekonomiska era som sedan mitten på 70-talet präglats av finansialisering, avreglering och monetarism. 
Texter av den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, skrivna vid olika tillfällen, från 1960-talet till 2000-talet, har samlats i en bok som nu är tillgänglig på engelska; ”We the Indians.” Boken är utgiven av Merlin Press i sammarbete med Resistance Books och International Institute for Reasearch and Education (IIRE). Röda Rummet presenterar här ett utdrag ur det första kapitlet där han beskriver arbetet under 60-talets första år med att på lokalnivå organisera Perus bönder i kamp mot det förtryckande och exploaterande haciendasystemet. Peter Widén har skrivit inledning, översatt Hugo Blancos text, samt skrivit efterordet.