De växande problemen med fusk och arbetslivskriminalitet i den svenska byggsektorn skylls ofta på utländska aktörer. Men denna förklaring förbiser svenska företags roll och de inhemska politiska beslut som har bidragit till att skapa en billig, exploaterbar och svagt organiserad arbetskraft. Med utgångspunkt i den dödliga arbetsplatsolyckan i Sundbyberg 2023 belyser Maria Wallstam behovet av en djupgående förändring, inte bara av regleringar och lagstiftning, utan också av de politiska och ekonomiska strukturer som har gett upphov till de kortsiktiga spekulativa aktörer som idag dominerar i byggsektorn.
Den 11 december 2023 inträffade Sveriges dödligaste arbetsplatsolycka sedan Estoniakatastrofen när fem arbetare omkom på en byggarbetsplats i Sundbyberg. Projektledare var byggherrebolaget Magnolia, men ansvarig för arbetsmiljö och säkerhet var huvudentreprenören Andersson Company AB, ett företag med en diger historia av arbetsmiljörelaterade anmärkningar.
Även om Andersson Company formellt sett också var ansvariga för själva byggprocessen visade det sig att de hade kontrakterat ut bygg- och planeringsarbetet på 119 olika underleverantörer i fem olika led. Vid olyckstillfället var 55 arbetare från 19 olika underleverantörer närvarande på platsen. De avlidna arbetarna, som kom från Ukraina, Ryssland, Afghanistan och Sverige, hade anställts av två olika underentreprenörer och två av arbetarna saknade skriftliga anställningsavtal.
Olyckan var exceptionell, men arbetsförhållandena var det inte. Långa kedjor av underentreprenörer, brott mot arbetsrätt och kollektivavtal, svartarbete och otrygga arbetsförhållanden har blivit det nya normala på byggarbetsplatser runt om i Sverige. Det ökande antalet utländska arbetstagare i byggbranschen är särskilt sårbara för exploatering och arbetsolyckor och de lever ofta under dåliga förhållanden, utan socialt skyddsnät och med lägre lön än svenska arbetare. Även om byggbranschen alltid har haft problem med osäkra anställningar har det skett en dramatisk försämring de senaste årtiondena. På bara 30 år har sektorn gått från välbetalda, kvalificerade jobb med hög facklig anslutning till fler otrygga jobb, sjunkande facklig anslutning och fler arbetsrättsliga brott. Detta har lett till en ohållbar kapplöpning mot botten när det gäller arbetsförhållanden, ofta med kriminella inslag.
Under 2022 gick byggföretag, fackliga organisationer, byggherrar, branschorganisationer med flera samman och tillsatte en gemensam “byggmarknadskommission” med uppdrag att kartlägga de rådande förhållandena på den svenska byggmarknaden. Byggmarknadskommissionen kom fram till tre huvudorsaker till problemen: EU:s utvidgning 2004, högkonjunkturen på 2010-talet som “skapade utrymme för oseriösa aktörer,” och företagens ökade användning av underentreprenörer. Men behöver öppnare gränser nödvändigtvis leda till dessa problem? Är det verkligen högkonjunkturen som har skapat utrymme för oseriösa aktörer? Och varför har företagen minskat antalet egenanställda arbetare? Ett historiskt perspektiv visar varför det är viktigt att blicka tillbaka för att förstå vägen framåt.
Det går att bygga annorlunda
I början av 1900-talet var byggsektorn inte helt olik den idag. Statlig finansiering var obefintlig och byggherrarna var tvungna att förlita sig på krediter från marknadsaktörer. Dessa lån hade ofta korta löptider och fluktuerande räntor. Detta gjorde bostadsproduktionen starkt procyklisk med regelbundna upp- och nedgångar: bostäder byggdes bara när det fanns krediter och när bostadsbristen ledde till högre hyror. Under de periodiska byggboomarna kom kortsiktiga spekulativa byggherrar in på marknaden, men så snart krediterna stramades åt eller hyrorna sjönk gick många av dessa i konkurs. Branschen var osäker för företag och riskabel för arbetare, med farliga arbetsplatser, säsongsarbete och hög arbetslöshet under vintern. Arbetarna anlitades ofta via mellanhänder som tog en del av lönen. Vanliga var också slumpackord där lägsta pris eller lön avgjorde vem som fick jobbet. Om man hade riktigt otur fick man inte ens betalt. De spekulativa byggherrarna var ökänt opålitliga som arbetsgivare.
Det var i denna kontext som tanken uppkom att arbetarna själva skulle kunna ta över byggverksamheten. Startskottet var 1917 då ett antal fackföreningar fick i uppdrag att uppföra provisoriska bostäder åt Stockholms stad under en period av akut bostadsbrist. I början av 1920-talet bildade fackföreningarna sina egna produktionsbolag, så kallade byggnadsgillen, i Stockholm, Göteborg, Malmö och senare i ett dussintal andra städer. Gillena ägdes av fackföreningar och enbart arbetare anslutna till dem anställdes. Tanken var att tjäna samhället och bygga till lägsta möjliga kostnad utan någon vinst eller parasitiska mellanhänder. År 1967 gick tolv gillen samman med fackföreningsägda anläggningsbolag och bildade Bostadsproduktion AB (BPA), som med 14 000 anställda blev Sveriges näst största byggbolag efter Skanska.
Missnöje med den spekulativa byggnationen ledde även offentliga och kooperativa byggherrar till att bygga i egen regi med egen arbetskraft. Stockholms kooperativa byggbolag (SKB) och statliga myndigheter hade tidigt egna anställda byggarbetare. Kommunala bostadsbolag följde trenden på 1940-talet. Den kommunala egenproduktionen nådde sin höjdpunkt på 1970-talet, då 17 kommunala byggenheter var aktiva. Många hade egna fabriker för insatsvaror som betongelement, marmor och plank samt heltidsanställd personal för planering och projektering, byggnation, VVS, el, målning och trädgårdsarbete.
Pålitlig statlig finansiering innebar också en grad av förutbestämdhet som gjorde långsiktig planering möjlig. Under efterkrigstiden tog staten över en stor del av risken för bostadsbyggandet. I en statlig utredning från 1966 resonerar man att ”om det ekonomiska läget i framtiden skulle anses nödvändiggöra räntehöjningar, borde dessa inte gå ut över bostadsbyggandet med dess behov av stabila räntevillkor som fast bas för kalkylerna.”11 I denna anda upprättades ett system med garanterad ränta och förmånliga statliga lån för bostadsbyggande tillsammans med åtgärder för att främja rationalisering och begränsa spekulation i både mark och bostäder.
Var allt perfekt? Knappast. Byggbranschen präglades även då av tuffa arbetsförhållanden och arbetet var delvis säsongsberoende med osäkra anställningar. Lånen var inte bara fördelaktiga för offentlig sektor. De privata anläggningsföretagen som hade stora resurser, riksomfattande verksamhet och teknisk kompetens gynnades av utvecklingen mot större projekt under efterkrigstiden. Dessa bolag växte till sig under miljonprogramsåren och byggde upp vertikalt integrerade produktionskedjor med kontroll över viktiga insatsvaror. Detta gav dem en synnerligen stor makt över byggprocessen och lade grunden för den oligopolistiska byggmarknad vi har idag, där ett fåtal företag dominerar.
Men, på den tiden byggde även privata byggbolag i stor utsträckning med egen arbetskraft. Starka fackföreningar och en exceptionellt hög organisationsgrad försvårade också exploateringen av arbetare genom förlängda arbetsdagar eller sänkta löner. Kombinationen av dessa faktorer innebar att byggbolagen, inklusive de privata, generellt prioriterade produktivitetsutveckling framför exploatering av billig arbetskraft och spekulativa affärsstrategier, samtidigt som de statliga subventionerna säkerställde fortsatt lönsamhet och minimerade osäkerheten. Det var en affärsmodell mer inriktad på ökad produktivitet än spekulation som – genom tryggare jobb och högre löner – även gynnade arbetstagaren.
Två årtionden framåt, hundra år tillbaka
På 1970-talet började marknadsliberala idéer att påverka bostadspolitikens riktning. Alla aktörer, inklusive fackföreningsägda BPA, blev mer fokuserade på lönsamhet. Byggkonkurrensutredningen 1974 ledde till nya bestämmelser om finansiering av bostadsbyggandet, vilket bland annat innebar att man inte längre kunde erhålla förmånliga statliga lån om man byggde i egen regi. Upphandling i konkurrens var nödvändig. Samtliga kommunala byggbolag lades kort därefter ned. Avregleringen av kreditmarknaden cirka tio år senare ledde till ökad konkurrens mellan långivare, spekulation och risktagande. Mellan 1986 och 1989 fördubblade banker och finansinstitut sin utlåning, bostadsmarknaden överhettades och 1990 utlöstes en fullfjädrad fastighets- och bankkris.
De avgörande förändringarna skedde i kölvattnet av 90-talskrisen, de förmånliga statliga lånen avskaffades och bostadsproduktionen blev helt beroende av marknadsfinansiering. Samtidigt ersattes målet om full sysselsättning med ett inflationsmål, vilket innebar att penningpolitiken och förändringar i räntan, i stället för expansiv finanspolitik, blev det främsta verktyget för att reglera ekonomin. I praktiken betydde detta att den ekonomiska politikens inverkan på byggsektorn skiftade från att vara kontracyklisk till att återigen bli starkt procyklisk. I stället för att, metaforiskt uttryckt, bromsa i nedförsbackarna och gasa i uppförsbackarna, gjorde man nu det motsatta. Det kombinerade resultatet av dess ändringar var att produktionen och sysselsättningen inom byggsektorn blev allt mer osäker och utsatta för marknadens nycker och fluktuerande räntor.
Medan andra inhemska tillverkningsindustrier flyttade sina fabriker till länder med låga löner och svag arbetslagstiftning när den globala konkurrensen hårdnade var detta inte en möjlighet för den platsbundna byggsektorn. För att hantera den ökade ekonomiska osäkerheten, reducerade byggherrar och byggentreprenörer antalet heltidsanställda arbetare och började istället anlita underleverantörer och bemanningspersonal i större utsträckning. I praktiken innebar det att en del av den ekonomiska risken försköts från företag till arbetare, som nu fick betala för konjunktursvängningar med sina jobb och uppehällen.
Denna trend förstärktes genom en rad politiska beslut som urholkade arbetsrätten och försvagade fackföreningarna. Sedan 1990-talet har man återigen legaliserat bemanningsföretag (1993), avskaffat Arbetslivsinstitutet (2007), förenklat reglerna för företagsbeskattning (2009-2010), slopat revisionsplikten för mindre bolag (2010) och gjort en rad nedskärningar på Arbetsmiljöverket, vilket har minskat deras möjligheter att göra arbetsplatsinspektioner. Man tog även bort skattereduktionen för fackföreningsavgiften och höjde egenavgifterna till a-kassan 2007, vilket försvagade fackföreningsrörelsen och dess möjligheter att säkerställa trygga arbetsförhållanden.
Under samma period har rasifierade statushierarkier förstärkts, vilket har bidragit till att normalisera den pågående och brutala exploatering av migranter. Staten har spelat en nyckelroll i denna process, som när den borgerliga regeringen gjorde villkoren för arbetstillstånd mer arbetsgivarstyrda 2007. Det innebar i praktiken att migrantarbetare blev knutna till sin arbetsgivare de första två åren, vilket gjorde det svårare att rapportera missförhållanden utan att riskera utvisning. Samtidigt har de allt strängare asylreglerna gjort fler migranter papperslösa och därmed alltmer sårbara för exploaterande arbetsgivare. Avhumanisering av migranter och en syn på deras liv och arbetskraft som mindre värd sker inte bara genom explicit rasistisk retorik, diskriminering och lagstiftning, det sker också genom mer implicita processer, till exempel olika former av stereotyper, tystnad och acceptans.
Under tidigt 2000-tal hade byggsektorn återgått till det laissez-faire-tillstånd som rådde hundra år tidigare. Bostaden hade återigen blivit en spekulativ vara och sektorn kom återigen att domineras av privata och vinstdrivande byggherrar, procyklisk produktion med snabba upp- och nedgångar, volatila markpriser, kortsiktigt spekulationskapital, återkomsten av ett skikt av mellanhänder och alltmer otrygga arbetsförhållanden. Vid slutet av 1990-talet fanns ingen facklig, statlig eller kommunal byggverksamhet kvar. Det fackföreningsägda BPA hade gått i konkurs och den statliga byggverksamheten lades ned. Fackföreningarna var försvagade och återigen ställdes arbetare mot arbetare i en ond spiral mot botten.
Sundbyberg och den nya byggmarknaden
Byggarbetsplatsen i Sundbyberg är ett typexempel på den röra av kortsiktiga aktörer som nu dominerar byggmarknaden. Även om byggnaden fortfarande höll på att uppföras hade den redan haft tre olika ägare när olyckan inträffade. Marken och byggrätterna ägdes ursprungligen av Hökerum Bygg, som sålde den till Magnolia Properties i juni 2021. Fastigheten såldes igen, 6 månader senare till CBRE Investments, men Magnolia stannade kvar som projektledare. Magnolias affärsmodell, som de kallar “forward funding”, går ut på att köpa mark med byggrätter och förhandla fram en totalentreprenad med ett byggföretag. Magnolia hittar sedan en investerare som går med på att köpa fastigheten till ett fastställt pris. Magnolias vinst är i princip skillnaden mellan de kombinerade kostnaderna för mark och totalentreprenad och det pris som investeraren avtalat.
Magnolias affärsmodell bygger på markspekulation och framgångsrika manipulationer av kreditvärderingar, obligationsmarknader och kontraktsvillkor – en definitionsmässigt osäker och kortsiktig affärsmodell som inte prioriterar långsiktig förvaltning av byggnader, rationalisering av byggprocessen eller upprättande av goda arbetsförhållandena. Magnolias intresse för arbetsmiljörisker på byggarbetsplatserna är begränsat till hur det påverkar deras affärer och varumärke. Som de själva skriver i sin årsredovisning 2022, är det “viktigt för affären att säkerhetsställa en god arbetsmiljö. Sekundärt påverkas även Magnolia Bostads varumärke om bolagets entreprenörer saknar en trygg arbetsmiljö.” Som ett av världens största kapitalförvaltningsföretag har CBRE ett ännu mindre intresse för bygget i Sundbyberg, som utgör en nästan obefintlig del i deras globala fastighetsportfölj på 147 miljarder dollar.
Huvudentreprenören, Andersson Company, har inte påverkats av ändringarna i finansieringsvillkor på samma direkta sätt som byggherrar, eftersom de utför tjänster för fasta priser. Men deras affärsmodell är inte helt olik Magnolias, den går ut på att pressa priser och löner genom långa led av underleverantörer. De har under sina verksamma år byggt 2000 bostäder, men har själva bara 23 anställda. Detta affärsupplägg är möjligt eftersom för beställare som CBRE och Magnolia är byggprojekt bara poster i deras balansräkningar. Staten bryr sig inte om att reglera företag som dessa och har under de senaste årtiondena förenklat för affärsupplägg som bygger på tillgången till billig och svagt organiserad arbetskraft.
Hissolyckan i Sundbyberg orsakades av bristande kontroll, vilket gör Andersson Company direkt ansvarig. Men situationen speglar ett större politiskt-ekonomiskt landskap som främjar kortsiktiga aktörer som vill tjäna snabbt på fastighetsaffärer. Det är moraliskt förkastligt, men egentligen handlar det inte om etik, utan om hur kapitalismen fungerar. Kapitalistiska företags rationella intresse, oavsett om de är svenska eller utländska, är att maximera sin lönsamhet inom de ramar som politiska och ekonomiska maktförhållanden tillåter. Om spekulativa affärsupplägg är lönsamma, anpassar sig företagen till detta. Om underleverantörer tillåts, utnyttjas de och om ingen bryr sig om hur migranter exploateras, och om det till och med uppmuntras, utnyttjar företagen det för att sänka lönerna och förbise arbetsmiljön.
Den svenska bygghistorien visar dock på att det går att bygga annorlunda – utan vinst och i egen regi. Bostäder behöver inte ses som varor, och marknadens svängningar kan kontrolleras. Problemen i byggsektorn är inte oundvikliga eller utländska, de är inhemska politiska produkter. Men politik och lagar speglar alltid maktförhållanden, och det finns inga enkla tekniska eller rättsliga lösningar. Istället krävs det organisering. Det räcker inte bara med att migranter organiserar sig, utan vi behöver en större politisk rörelse för att förändra de politiskt-ekonomiska strukturerna som orsakar olyckor likt den i Sundbyberg. Och för detta krävs det, som organisatörerna inom Solidariska Byggare påpekar i sin bok om den nya arbetsmarknaden Något har hänt (Federativs, 2023), att även “icke-migrantarbetare solidariserar sig med migrerande arbetare.”
- SOU 1966:44, s. 15. ↩︎
Maria Wallstam är doktorand vid Institutet för Bostads- och Urbanforskning (IBF), Uppsala universitet där hon forskar på byggbranschens politiska ekonomi. Tillsammans med
Bostadsforskningskollektivet Fundament är hon författare till boken Kris i Bostadsfrågan
(Daidalos, 2023).
Läs också: Bostadspolitik för vem?
