Kohei Saito: – Slow Down: How Degrowth Communism Can Save The Earth. New York: Astra House, 2024.
– Marx in the Anthropocene: Toward the Idea of Degrowth Communism.Cambridge: Cambridge U. P., 2022.
– Karl Marx’s Ecosocialism: Capitalism, Nature, and the Unfinished Critique of Political Economy. Monthly Review Press 2017.
I marxistiska kretsar spreds för ett par år sedan nyheten att Kohei Saito, japansk docent i filosofi, skrivit en bok om Marx ekologiska tänkande som sålts i en halv miljon exemplar i hemlandet. I år kom denna bok på engelska under titeln Slow Down. Denna bok är en popularisering av de bidrag till marxistisk teori som Saito gjort med sin avhandling, på engelska Karl Marx’s Ecosocialism, och uppföljaren Marx in the Anthropocene, som blev hans internationella genombrott. En grundläggande utgångspunkt för Saitos teoretiska bidrag är hans läsning av de opublicerade texter och anteckningsböcker som Marx producerade efter publiceringen av Kapitalets första band. De visar att Marx alltmer började intressera sig för kapitalismens destruktiva konsekvenser för naturen, vilket medförde att han fördjupade sig i samtidens naturvetenskap. Enligt Saito ledde detta till att Marx omvärderade väsentliga delar av sitt tidigare tänkande.
Det centrala begreppet i denna omorientering hos Marx är ”metabolism”, ett begrepp som Marx lånade från den tyske organiske kemisten Justus Liebig för att förstå hur jorden under kapitalismen utarmas till följd av överutnyttjande. Den sociala metabolismen betecknar människans ämnesomsättning med naturen som under kapitalismen störs på ett grundläggande sätt. Denna Marxläsning är dock inte ny; begreppet metabolism har länge varit centralt i den marxism som är förknippad med ekologiska marxister som John Bellamy Foster och Paul Burkett, vilka använder begreppet ”den metaboliska revan” för att beteckna hur ämnesomsättningen sätt ur spel under kapitalismen, vilket undergräver människans existensbetingelser på jorden.
Så vad är egentligen Saitos bidrag till den ekologiska marxismen? Jag skulle säga att han gör tre bidrag som betonas lite olika i de tre böckerna. För det första drar Saito i sina två senaste böcker mer långtgående politiska konsekvenser av vändningen i Marx tänkande än vad andra ekomarxister tidigare har gjort då han hävdar att Marx mot slutet av sitt liv blev en nerväxtkommunist. Detta innebar att Marx övergav idén om den mänskliga historien som en rörelse mot ständigt högre utvecklingsstadier genom produktivkrafternas utveckling. Med detta utvecklade Marx också ett intresse för att studera förmoderna samhällsformer som kombinerade social jämlikhet med ett balanserat förhållande mellan samhälle och natur. Viktigt är att sådana samhällen präglades av att de var ekonomiskt stationära. Marx kom alltså enligt Saito till insikt om sambandet mellan å ena sidan kapitalismens inneboende tendens till ständig ekonomisk tillväxt och å andra sidan den fördjupade störningen av ämnesomsättningen med naturen. Detta innebar inte att Marx blev en bakåtblickande romantiker, utan att han omdefinierade sitt sätt att se på den sociala utveckling som skulle komma att fulländas i det kommunistiska samhället. Enligt Saito var Marx inne på tankegångar i linje med de som senare utvecklades av Pjotr Kropotkin i Åkrar, fabriker och verkstäder i morgondagens samhälle (1899). Därmed menar sig Saito ha givit underlag för ett överskridande av en av de viktigaste ideologiska skiljelinjerna mellan de röda och de gröna rörelserna.
Saitos andra bidrag är den ekologiskt orienterade omläsningen av Marx hela produktion i Karl Marx’s Ecosocialism. Han visar där hur kapitalismens destruktiva konsekvenser för naturen varit ett återkommande tema hos Marx, från Ekonomisk-filosofiska manuskripten till Kapitalet. Därmed förankrar Saito den ekologiska marxismen i Marx skrifter på ett betydligt mer systematiskt sätt än vad som tidigare skett inom ekomarxismen, som framför allt åberopat fragment i Marx senare publikationer. Saito skriver alltså redan i sin avhandling in samtliga av Marx’ mest centrala begrepp i ett ekologiskt ramverk, vilket gör att han kan argumentera för att den ekologiska kritiken är ett bärande element i Marx tänkande om kapitalismen. Då inställer sig frågan: hur är det möjligt att detta undgått så många marxister? På denna fråga svarar Saito: Allt är Engels fel. Hans utveckling av denna tes i Marx in the Anthropocene är hans tredje bidrag till marxistisk teori, där han inte bara förklarar ursprunget till den klassiska marxismens ekologiska blindhet, utan också pekar på avgörande skillnader mellan Marx och Engels i synen på förhållandet mellan kapitalism, samhälle och natur. För den teoretiskt intresserade är detta bidrag kanske det mest intressanta, då det medför ett nytt sätt se på viktiga delar av den marxistiska teoritraditionen.
Saitos kritik av delar av den marxistiska traditionen för dess avsaknad av ett ekologiskt perspektiv riktar sig främst mot den västerländska marxismen, som Saito menar helt har förbisett Marx’ tänkande kring den sociala metabolismen. Detta beror enligt Saito på att den västmarxismen i alltför hög grad förlitat sig på hur Engels tolkat, och efter Marx’ död redigerat, sin forne intellektuella kompanjons texter. Enligt Saito var det Engels kritiska förhållningssätt till Liebig och hans teori om metabolismen som ledde honom till att i sin redigering av Marx’ texter tona ner detta begrepp. Viktigt i sammanhanget är att Saito därmed också kritiserar den ekologiska marxismens portalfigurer Foster och Burkett, som han menar helt har missat de grundläggande skillnaderna mellan Marx och Engels ekologiska kritik.
Liksom Marx engagerade sig Engels i ett studium av den samtida naturvetenskapen, vilket låg till grund för hans teori om naturdialektiken (som publicerades postumt som Naturens dialektik år 1925). Här försökte han infoga naturvetenskaperna i den historiematerialistiska teorin, med det grundläggande argumentet att samhälle och natur i grunden styrs av samma dialektiska lagar. Engels drog slutsatsen att den dialektiska metoden måste ta sin utgångspunkt i ett studium av naturvetenskaperna och att först när den formulerats på denna grund kunde den tillämpas på samhället. Med utgångspunkt i en kritik av Hegels idealistiska filosofi, som tillskrev naturen dialektiska lagar, menade Engels i linje med den materialistiska filosofin att dessa lagar existerade objektivt i naturen och därför måste ”upptäckas” genom vetenskapliga studier. Dessa idéer anges ofta som bärande för den dialektiska materialism som upphöjdes till statsideologi i Sovjetunionen. Västmarxismen kritiserade och tog avstånd från detta synsätt som man menade ledde till ett mekanistiskt och positivistiskt sätt att analysera samhället. Samtidigt menar Saito att avfärdandet av Engels naturdialektik också medförde att Marx ekologiska kritik negligerades. Och Engels bidrog alltså till detta då han redigerade bort viktiga delar av Marx ekologiska kritik, vilket bidrog till att västmarxisterna missade en grundläggande skillnad mellan Engels och Marx tänkande om samhälle och natur.
Saito grundar detta argument i hur Engels redigerade Marx berömda mening om den ”metaboliska revan” i Kapitalets tredje band. I originalmanuskriptet skiljer Marx på den sociala och den naturliga metabolismen men Engels tog bort det senare begreppet. Vad som då går förlorat, menar Saito, är att Marx skilde på ”den första ordningens” (naturliga) universella metabolism, och ”den andra ordningens” (sociala) metabolism” som är specifik för den kapitalistiska epoken, och som genom att underkasta naturen värdeformen ger upphov revan i ämnesomsättningen mellan samhälle och natur. Detta synsätt representerar enligt Saito en metodologisk åtskillnad mellan Marx och Engels med avseende på hur de tog sig an förhållandet mellan samhälle och natur i det kapitalistiska samhället. Till skillnad från Engels menade Marx att naturen och samhället måste studeras med skilda metoder eftersom de styrs av olika logiker (som emellertid binds samman genom den sociala metabolismen). Detta fick också konsekvenser för hur de två studerade naturvetenskapen: medan Engels angreppssätt var teoretiskt och syftade till att urskilja rörelselagarna för naturens dialektik var Marx enligt Saito framför allt intresserad av att hitta empiriska belägg för den störning i ämnesomsättningen med naturen som kapitalismen orsakade. Att Engels inte såg poängen med Marx studier förklarar enligt Saito varför han ignorerade de anteckningsböcker som Marx producerade efter publiceringen av Kapitalets första band. Om dessa anteckningsböcker kommit till världens kännedom hade förståelsen för Marx tänkande både om kapitalismen och kommunismen ändrats i grunden, menar Saito; för det är här som Marx skisserar sina idéer om nerväxtkommunism.
Det framstår som lite motsägelsefullt att Saito lägger så stor vikt vid Engels redigering av enskilda meningar i Kapitalets tredje band för att visa att det finns en grundläggande skillnad mellan marxismens två grundare när det gällde att formulera förhållandet mellan samhälle och natur i det kapitalistiska samhället. Detta motsäger det mer öppna förhållningssätt till tolkningen av Marx verk som Saito tillämpar i Ecosocialism och Slow Down.
I sitt försvar av Engels bidrag till den ekologiska marxismen tar John Bellamy Foster i texten ”Engels and the Second Foundation of Marxism” (Monthly Review, 2023) också fasta just på Saitos tolkning av Engels ändring av Marx formulering. Foster menar att Saito övertolkar ändringens betydelse, och att detta är ett symtom på att hela argumentet om en grundläggande skillnad mellan Engels och Marx ekologiska kritik är grundlöst. Foster pekar på hur Engels i Naturens dialektik formulerar en djupgående analys och kritik av kapitalismens konsekvenser för naturen, och menar att den inte motsäger, utan kompletterar, Marx perspektiv. Här finns inte utrymme att gå närmare in på denna intrikata debatt men det är värt att notera att Foster skriver att Saitos (grundlösa) kritik av Engels har politiska konsekvenser för vänstern då den vidmakthåller gamla motsättningar istället för att se potentialen i att integrera den högst aktuella ekologiska kritik som Marx och Engels var för sig utvecklade. Detta är kanske ändå att dra alltför långtgående slutsatser utifrån en marxologisk oenighet. Trots Fosters kritik råder det ingen tvekan om att Saito med sina tre böcker lämnat originella och tankeväckande bidrag till den ekologiska marxism som står för den mest intressanta utvecklingen av marxismen under 2000-talet – och att han därtill som få andra lyckats väcka ett förnyat intresse för Marx analys av kapitalismen utanför akademin.
___________________
Håkan Thörn är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hans senaste bok är
I apokalypsens skugga: miljörörelser och industrikapitalism 1870-2020 (skriven tillsammans med Carl Cassegård). Han är också medlem i Röda Rummets redaktion.
