Fredric Jameson. Inventions of a Present:The Novel in its Crisis of Globalization (Verso, 2024)
I litteraturvetenskapen debatterar två läger sinsemellan hur skönlitteratur bäst analyseras. Medan ”närläsningen” slår vakt om det litterära verket i sig vill ”avståndsläsningen” hellre placera skönlitteratur och författare i historiska och geografiska kontexter. Som marxistisk litteraturvetare är det lätt att anta att Fredric Jameson – som gick bort i september 2024 vid 90 års ålder – lierar sig med den senare fraktionen. Men i själva verket placerar han sig i en mittfåra.
Detta framgår i den sista bok Jameson gav ut före sin bortgång,1 Inventions of a Present. I nitton essäer behandlar han allt från Kenzaburo Oés och Karl-Ove Knausgårds historiska och kulturella skäl till att skriva självutlämnande till skvallret som informationskälla i hos Henry James och Olga Togarczuk, och striden om arvet av machismo-idealet i amerikansk skönlitteratur efter Hemingway.
En central insikt i Inventions är att berättelser och karaktärer befinner sig under historiskt specifika tryck. Jameson argumenterar för att alla romaner är historiska då vår samtid och framtid villkoras av det förflutna. I två essäer pekar han ut den bortre gränsen för vad en hegemonisk nationell kultur kan säga om främmande kulturer. Både A Flag for Sunrise, Robert Stones ”gringo-roman” som utspelar sig i ett fiktivt centralamerikanskt land, och kriminaldramat The Wire som skildrar organiserad brottslighet och polisarbete i Baltimore, avslöjar glimtar av den fiktiva gestaltningens bortre gräns. Stones roman, som följer tre amerikaner som dras in i en annalkande revolution, faller på att den är begränsad till specifikt nordamerikanska termer. Trots att boken har en ambition att skildra den sociala sammanhållningens våldsamma erosion missar den målet, menar Jameson, då Stones slapphänt reducerar våldsskildringar till den psykopatiska seriemördarens nivå.
TV-serien The Wire navigerar sin egen främmande miljö mer framgångsrikt. Här diskvalificeras en liberal västerländsk ryggmärgsreflex att koppla ihop brott, oavsett hur svårbegripliga de är, med en enskild persons motiv. Istället porträtterar serieskaparna hur kriminella gängstrukturer speglar den konkurrens, hierarki och girighet som präglar skenbart respektabla yrkeskårer som polisen. The Wire är dessutom förlagd till den, enligt Jameson, post-etniska staden Baltimore, en plats med så många icke-vita invånare att etnisk tillhörighet slutat ha betydelse i bemärkelsen att definiera grupper i minoritetstermer. Såväl vita som afro-amerikaner återfinns i gathörnet, i rättssalen och i de politiska finrummen. Serien kan därför inte falla tillbaka på spänningar mellan etniska grupper. Snarare än att dramatisera individuella öden öppnar The Wire, i antropologisk anda, upp ett helt samhälle för att skildra brottslighet på ett realistiskt sätt.
Idéerna om romanens gestaltningsutrymme utvecklas vidare i Jamesons essäer om genre. Jameson argumenterar för att det historiska råmaterialet avgör vilken genre, och därmed vilken typ av berättelse, som är möjlig. Sociala förutsättningar som tid, plats och ekonomiska och kulturella betingelser är nödvändiga ingredienser för att en roman som gör anspråk på att realistiskt gestalta sin samtid ska hänga samman. Vissa material blir därför förknippade med specifika genrer: Jameson nämner deckare som exempel. Frånvaron av miljöer som de svenska skogarna eller sömniga engelska småstäder gör, enligt honom, den stillsamma detektivromanen svår att återskapa i USA. Utan traditionellt gångbart material blir det inte bara möjligt utan nödvändigt, menar Jameson, att revidera genrer.
Ett exempel på vad Jameson menar med sådan revidering återfinns i essän om Uwe Tellkamps östtyska roman Tornet. Romanen, som skildrar olika karaktärers liv och förhållningssätt till efterkrigstidens östtyska regim, undviker den vanligt förekommande dystopiska bild som präglat DDR. Tornet är ingen stereotypisk dissidentroman, men inte för att, som i fallet med deckaren, den geografiska platsen kräver ett annat slags narrativ. Snarare bör Tellkamps omarbetning av genren förstås som ett svar på västerländsk ideologisk snedvridning och marginalisering av östtysk nationell kultur. Upprepade kulisser från kalla krigets spiondraman som muren, stasi-angivare, skjutna flyktingar eller polisens nattliga hembesök lyser med sin frånvaro. Istället, menar Jameson, är det ”historiens textur” som framhävs. Genom minutiös gestaltning av karaktärers vardag, känsloliv och arbete framträder Östtyskland som plats. En plats befriad från modern medielogik och kapitalism – frånvaron av västvärldens konsumtionsvaror är här bara en del av livet – där karaktärernas handlingar finner sin orsak i skvaller, ryktesspridning och gräl om social reproduktion och ideologisk trohet. Trots att Tellkamps roman utspelar sig i samma geografiska och historiska ”utrymme” som flera spiondramer utgör den till skillnad från dem en rikt realistiskt skildrad verklighet.
Om samtiden är fullproppad med historia behöver vi reda ut vad den betytt och fortsatt medför. I sin essäsamling pekar Jameson både ut den samtida romanens begränsningar och dess potential att inrymma realistiska verklighetsskildringar. Genomgående undersöker han alternativa former för historiegestaltning som alla har gemensamt att de kollapsat i en världsomfattande kapitalistisk modernitet. Men dessa orealiserade alternativ finns kvar, menar Jameson, i samtidens fiktion som uttryck för kollektivets tryck.
- I oktober publicerade bokförlaget Verso postumt Jamesons The Years of Theory: Postwar French Thought to the Present. ↩︎
Jim Callderyd har studerat engelsk litteratur och sociologi vid Göteborgs universitet. I sina studentuppsatser utforskar han samtida skönlitterära verk inom genren autofiktion samt deras modernistiska föregångare utifrånsociala kategorier som klass, sexualitet, kön och etnicitet.
Läs också: Fredric Jameson (1934-2024)
