Gillian Rose: Marxist Modernism. Introductory Lectures on Frankfurt School Critical Theory. Edited by Robert Lucas Scott and James Gordon Finlayson. Verso 2024.
Underrubriken till denna bok är delvis missvisande, om man förstår det som att den enbart skulle handla om den grupp som blivit känd som Frankfurtskolan. Boken handlar mer specifikt om diskussioner om konst, kultur och estetik där några företrädare för Frankfurtskolan deltagit.
Bokens huvudrubrik säger däremot mer om vad den handlar om. Under mellankrigstiden förde marxister som såg behovet av en förnyelse av marxismen diskussioner om hur olika estetiska riktningar var användbara för kritik av nya former av maktutövning som inte enbart var ekonomiska och politiska utan också kulturella. Diskussionerna har blivit kända som dispyten om modernismen eller ibland dispyten om realismen. Som deltagare i debatten brukar framhävas filosofen och litteraturkritikern Georg Lukács (1885–1971), filosofen Ernst Bloch (1885–1977), dramatikern och författaren Bertolt Brecht (1898–1956), filosofen och litteraturkritikern Walter Benjamin (1892–1940) samt filosofen och sociologen Theodor W. Adorno (1903–1969). De tre förstnämnda hörde inte till Frankfurtskolan och var till och med ibland i konflikt med eller starkt kritiska till den. I boken behandlas samtliga dessa författare.
Diskussionen fördes ibland direkt, ibland indirekt och har i efterhand rekonstruerats. Flera inlägg (till exempel av Brecht och delvis av Benjamin) publicerades först postumt. Adorno och Lukács fortsatte att avfyra kritik mot varandra in på femtio- och sextiotalen. På sjuttio och åttiotalen väckte diskussionen på nytt intresse och behandlades i avhandlingar och sammanställdes i antologier.1
Den nu aktuella boken består av sju inspelade och postumt utgivna föreläsningar som den brittiska filosofen och sociologen Gillian Rose (1947–1995) höll vid University of Sussex 1979. Det är alltså inte en text som författaren skulle ha gett ut i den här formen, utan snarare en dokumentation. Förutom föreläsningarna är boken försedd med en inledning av redaktörerna och en efterskrift av den amerikanske historikern Martin Jay, en ledande kännare av Frankfurtskolan. Oundvikliga brister i underlaget för en utgåva av det här slaget, såsom saknade delar av föreläsningarna och några rena sakfel korrigeras omsorgsfullt av utgivarna i förord och i fotnoter, samt av Jay i efterskriften.
Rose hade en avgörande betydelse för att göra den s.k. Frankfurtskolans kritiska teori känd i den engelskspråkiga världen, framför allt med The Melancholy Science. An Introduction to the Thought of Theodor. W. Adorno (1978). Roses föreläsningar anknyter till The Melancholy Science, så till vida som det är Adornos perspektiv som är vägledande och Adorno som får sista ordet. Men en del är också nytt, såsom en föreläsning om Bloch, som knappt förekommer i boken. Lukács är den som initierar vad Rose kallar den kritiska marxismen, genom att introducera begreppet reifikation (av latinets res, ting) eller förtingligande för en generalisering av det som Marx i sin analys av varan kallar varans fetischkaraktär till andra områden av samhället. Varorna är fetischer eftersom utöver sitt bruksvärde har ett bytesvärde, egenskapen att kunna bytas mot varandra, vilken de tycks ha i sig själva, men som egentligen uttrycker relationer mellan människor av att vara varuägare som möts på marknaden. I mer generell mening präglas alla relationer mellan människor under kapitalismen av att vara reifierade, eller indirekta och förmedlade. Problemet blir då hur konsten kan motstå eller överskrida reifikationen, eller om den bidrar till att upprätthålla den. Lukács försvarade den borgerliga och socialistiska realismen därför att den framställde samhället som en avrundad helhet och kritiserade modernistiska riktningar såsom expressionismen i måleriet och litteraturen som dekadenta, därför att individerna framställs som atomiserade. Han såg också på traditionellt vis att revolutionen skulle komma genom utveckling. Denna position vänder sig de andra mot på olika sätt. Bloch menade att revolutionen är ett brott med det gamla och försvarade den nya och experimenterande konsten därför att den släpper fram det irrationella och emotionella, det som annars exploateras för politiskt bruk av fascismen. Bloch var enligt Rose den förste marxistiske modernisten som tog till sig expressionismen och andra modernistiska strömningar som uttryck för en politisk förändring. I sin Utopins anda (1918) blandar han olika traditioner och betonar subjektivitetens betydelse.
Brecht menade också att Lukács realism var begränsad. I stället ville han i sin episka teater göra det vardagliga och normala främmande. Han utvecklade tekniker för detta som han kallade montage, såsom att blanda fakta och fiktion eller använda film och fotografi på scenen. Det var mycket framgångsrikt och även Adorno uppskattade det i viss mån, men menade att Brecht inte lyckades förverkliga sina teorier och att han i sin konstnärliga praktik skapade en ny illusion om att samhället var enkelt och genomskådligt.
Benjamin intresserade sig för förutsättningen för den autonoma konsten vilken uppstår först när den inte längre är bunden till ritualer. Konsten frigörs av varuproduktionen men förlorar också samtidigt sin unika karaktär. Benjamin menade liksom Brecht att denna frigjorda konst genom nya tekniker kunde bidra till att utveckla ett nytt begrepp om erfarenhet som kan bidra till ett brott med kapitalismen.
Adorno är den som mest konsekvent tillämpar teorin om reifikationen på produktionen, distributionen och konsumtionen av konst. Han är kritisk både till den populära kulturen och till avantgardekonsten. Den populära har upphört att vara kritisk och den avancerade konsten (såsom den atonala musik Adorno själv uppskattade och utövade som kompositör) har blivit för svårtillgänglig. De utgör två halvor av en sönderbruten helhet som inte utan vidare kan återförenas.
Roses föreläsningar är lätta att följa, hon tar om, förtydligar och befinner sig uppenbarligen i en dialog med åhörarna. Föreläsningarna kan utmärkt läsas tillsammans med The Melancholy Science, som de delvis överlappar med.
- Se Fredric Jameson, Marxism and Form (1971); Eugene Lunn, Marxism and Modernism: An Historical Study of Lukács, Brecht, Benjamin and Adorno (1992); Antologin Aesthetics and Politics (1977 och senare); och Lars Bjurman (red), Det gäller realismen (1975). ↩︎
Anders Ramsay har arbetat som lektor i sociologi vid olika lärosäten, senast vid Mittuniversitetet. Han ägnar sig numera åt fri forskning om Marx och den kritiska teorin.
