Political ecologies of the far right – Fanning the flames
Ed. Irma Kinga Allen, Kristoffer Ekberg, Ståle Holgersen och Andreas Malm (Manchester University Press 2024)
När Donald Trump vann presidentvalet 2016 blev många akademiker tagna på sängen. Hur kunde en klimatförnekande manschauvinist vinna valet ett år efter att Parisavtalet hade undertecknats? Det fanns dock en liten grupp forskare som länge hade studerat vad de kallade klimatförnekelsemaskinen. Någon månad innan presidentvalet samlades de på en konferens i Norrköping där jag medverkade. En av de mest erfarna forskarna, sociologen Riley Dunlap, förutspådde Trumps vinst – misogynin och rasismen gick hand-i-hand med konspirationsteorier om att det var kapitalstarka eliter som orkestrerade klimatlarmen. Forskningen från Dunlap och andra hade visat hur konservativa och neoliberala fossila intressen i decennier spridit tvivel om klimatfrågan och misskrediterat klimatforskare. Med Trump fick de sin man i Vita huset.
Efter presidentvalet ökade forskningsintresset för hur klimatförnekelse hänger samman med radikal- och extremhögern. Fler började också undersöka om nazismens tankegångar kring blod-och-jord1 fanns kvar inom extremhögern i dag. Detta märktes när jag var med och anordnade den första konferensen om Political Ecologies of the Far Right i Lund 2019, där vi samlade närmare 400 forskare och aktivister under tre dagar. Det är denna konferens som är grunden för antologin Political ecologies of the far right – Fanning the flames som utkom tidigare i år, redigerad av Irma Kinga Allen, Kristoffer Ekberg, Ståle Holgersen och Andreas Malm.
Det engelska uttrycket ”far right” är ett samlingsnamn för extrem- och radikalhöger. Det är användbart eftersom det ofta är svårt att placera rörelser och partier längs det spektrum som, av bland annat Jens Rydgren2, har föreslagits gå från antidemokratisk extremhöger till en antiliberal och rasistisk radikalhöger. I antologins tolv kapitel skärskådas flera olika rörelser inom olika delar av radikal- och extremhögern. Antologin kompletteras med ett förord av redaktörerna och ett efterord av Zetkin-kollektivet (som 2021 släppte boken White Skin, Black Fuel som har blivit något av ett standardverk inom fältet).
De tolv fallstudierna har en övervikt mot det Globala Nord (vilket tyvärr har sin grund i att mer forskning har bedrivits här och självklart går att spåra till materiella skillnader och globala ojämlikheter), men här finns också viktiga kapitel om Nigeria, Sydafrika och Brasilien. Särskilt Shenoor Khurram’s analys av hur Boko Haram har ökat sitt inflytande genom att kontrollera tillgången till den krympande Tchadsjön i norra Nigeria, är en viktig kritik av den akademiska litteratur som avhumaniserar och legitimerar våld mot extrema rörelser i syd genom att terrorklassa dem, samtidigt som man menar att extremhögern i nord ska motverkas genom förståelse för dess lockelse. Khurram menar att de åtgärder som har föreslagits av det internationella samfundet för att hjälpa Nigeria i grunden syftar till att skydda fossilutvinningen.
Det finns två kapitel som analyserar ekofascistiska strömningar i det Globala Nord. Amanda Thomas undersöker Action Zealandia, en grupp som bildades tre månader efter terrorattacken 2019 i Christchurch på Nya Zeeland där 51 muslimers sköts till döds under fredagsbönen av en vit man som hävdade att han var en etno-nationalistisk ekofascist. Action Zealandia, med cirka 30 medlemmar, hävdar att de försvarar en civilisation skapad av vita, europeiska kolonisatörer.
Amir Massoumian gör en etnografisk, och mycket välskriven, studie av så kallade traditionalister i London. De tre djupt anti-semitiska män som intervjuas kopplar kroppslig renhet till nationens renhet. Genom renlevnad, veganism och kroppslig kontroll ska männen bidra till att hela England från vad de hävdar är judiskt skapade ekologiska katastrofer.
De flesta kapitel handlar dock om den fossilvurmande radikal- och extremhögern. Ett återkommande tema är hur den ofta legitimeras av fossilkapitalet eftersom det möjliggör fortsatt exploatering av fossila bränslen. Ett av de tydligaste exemplen kommer från Norge, där klimatförnekelsen inom Fremskrittspartiet tog sig in i regeringen 2013–2020. I ett land som framställer sig som ett föregångsland på miljöområdet har språket som legitimerar fortsatt fossil utvinning blivit fullt av halvsanningar vilket i sin tur minskar steget till förnekelse. Ståle Holgersen skriver att den norska statliga klimatideologin, vars syfte är att tillåta fortsatt exploatering av olja och gas, ”framstår som den ’rimliga’ storebrodern till förnekelsen, och förnekelsen kan blomstra när den nationella fossilideologin i decennier har förvirrat varje rimlig klimatdebatt.”
Ingen blev tyvärr tagen på sängen av Trumps återkomst till Vita huset via höstens val. Kopplingarna mellan klimatförnekelse, rasism, misogyni och nationalism är numera uppenbara i parlament runt om i världen. Samtidigt krävs fördjupad förståelse för att bryta extremhögerns dragningskraft och antologin gör ett bra försök att, i den ursprungliga konferensens anda, försöka tala med både forskare och aktivister. För någonting som läsningen gör uppenbart är att såväl klimat- som antifascist-rörelsen behöver förstå hur frågorna hänger samman.
- Janet Biehl och Peter Staudenmaier, Ecofascism: Lessons From the German Experience (Edinburgh: AK Press, 1995). ↩︎
- Jens Rydgren, ”The Radical Right: An Introduction”, i The Oxford Handbook of the Radical Right, red. Jens Rydgren (New York, NY: Oxford University Press, 2018), 1–16. ↩︎
Kjell Vowles är postdoktor på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forskning berör frågor som handlar om varför samhället inte lyckats med den nödvändiga klimatomställningen. Särskilt har han intresserat sig för frågor om klimatförnekelse, nationalism och motstånd mot klimatpolitik. Han har också ett förflutet som journalist, bland annat som redaktör för numera nedlagda Klimatmagasinet Effekt.
