De senaste månaderna har begreppet bosättarkolonialism fått förnyad
uppmärksamhet, särskilt i samband med Israels pågående folkmord på palestinier. I den här essän ger Felicia Wartiainen en introduktion till bosättarkolonialismens begreppshistoria och politiska relevans.
I den avslutande delen av Vilhelm Mobergs epos Utvandrarna beskrivs en klippa i närheten av familjen Nilssons nybygge – som med anledning av sin form döpts till “The Indian Head”:
Ett nytt släkte hade kommit och upptagit det försvunnas rum. Så utplånar ett folk ett annat från jordens yta, och jorden diar de dödas blod och grönskar och blommar som förr för de levande. The Indian Head står fortfarande kvar, lummig och grön och lövkrönt om sommaren, avlövad och naken om vintern. Ur ögonen faller det alltjämt stenblock, som samlar sig på marken vid sandstensklippans fot. I stenens eviga orörlighet begråter Indianen ännu idag sina döda.
Själva klippan i Mobergs romansvit – om än sannolikt fiktiv – är belägen på högst verkligt Anishinaabe/Ojibwe-land, i trakterna kring Taylors Falls och sjön Ki-Chi-Saga i den amerikanska delstaten Minnesota. På denna plats, där “ingen tidigare gått fram i bondens ärenden”, växer Nya Duvemåla fram i en skildring som på ett emblematiskt sätt illustrerar den dubbla process som historikern Jean O’Brien, själv medlem av White Earth Ojibwe-nationen, har beskrivit som “firsting and lasting”.
I Mobergs värld blir den inhemska figuren Indianen den Sista (”the Last”): en symbol för ett försvinnande folk, nära utplåning, ett offer för en obeveklig historisk process där urfolkens öde framställs som en oundviklig undergång. Samtidigt framträder Karl-Oskar, Kristina och deras ättlingar som de Första (”the First”): de som tämjer vildmarken, etablerar boplatsen, kultiverar jorden, namnger landskapet och bygger samhällets institutioner.
Detta “firsting and lasting” — att medvetet eller omedvetet osynliggöra och undanröja urfolkens existens genom idéer om ”vem som var först och sist” — präglar inte bara ett av det mest älskade och hyllade verket i svensk litteraturhistoria, utan kan även sägas sammanfatta den grundläggande logiken i vad som kommit att kallas ”bosättarkolonialism”. En specifik typ av kolonialism, som kanske enklast sammanfattas som en kolonial ordning där själva marken och territoriet står i fokus – inte bara som en plats att exploatera, utan som något att erövra och omskapa. Det är en kolonialism som inte nöjer sig med att suga ut arbetskraft eller resurser – den måste göra landet till sitt, på bekostnad av de som redan bor där.
Enligt denna logik utgör kolonialismen ett sammanflätat projekt mellan bosättarnas skapande av ett nytt hem och urholkandet av urfolkens existens. Det är en våldsam process som bygger på folkfördrivning, rotad i antaganden om religiös, civilisatorisk, etnisk, teknologisk och ekonomisk överlägsenhet – antaganden som tillåter kolonisatörerna att se sitt projekt mer som än gåva än en kränkning. Eller för att citera Karl-Oskar: “Här växte bara villgräs när jag kom hit! Va växer här nu? Grödor som livnär både oss själve å annra människor! Jag har gjort rätt för mej!”
Från klassisk kolonialism till bosättarkolonialism
Begreppet ”bosättarkolonialism började användas frekvent i samband med efterkrigstidens avkolonisering, särskilt i relation till platser som Algeriet, Rhodesia, Sydafrika, Israel/Palestina och Nordirland. Politiskt spelade begreppet en avgörande roll för att definiera en form av kolonial dominans som inte enbart syftar till ekonomisk eller administrativ kontroll över ett främmande territorium, utan till att omforma de grundläggande villkoren för hur olika folk lever, organiserar sina samhällen och förhåller sig till sitt land.
Den klassiska tolkningen av kolonialism, särskilt under den imperialistiska eran på 1800- och tidigt 1900-tal, präglades av att europeiska makter styrde över främmande territorier för att exploatera deras resurser och arbetskraft. Kolonisatörerna, som sällan bosatte sig permanent i de erövrade områdena, upprättade istället handelsposter, administrativa strukturer och exploaterade koloniernas råvaror för ekonomisk vinning. Kolonialismen var i många fall kortsiktig i den bemärkelsen att de koloniala makterna inte nödvändigtvis hade som mål att förändra den koloniserade befolkningens livsstil eller sociala struktur, utan snarare att säkerställa kontroll över landets resurser och arbetskraft. Exempel på denna typ av kolonialism inkluderar de brittiska kolonierna i Indien och delar av den afrikanska kontinenten, där den koloniala administrationen upprättade ett indirekt administrativt och militärt styre, ofta med hjälp av lokala ledare, och där ursprungsfolken förblev den största delen av arbetskraften medan europeiska kolonisatörer utgjorde en maktfullkomlig minoritet.
En klassisk tolkning av bosättarkolonialism, däremot, representerar en mer genomgripande och långsiktig form av kolonial dominans. Här strävar kolonialmakten inte bara efter att kontrollera ett territorium och exploatera dess resurser, utan att aktivt omforma den sociala, politiska och demografiska strukturen i det koloniserade området. Bosättarkolonialism innebär att en ny befolkning, ofta från en annan etnisk eller kulturell bakgrund, bosätter sig permanent på det erövrade territoriet och försöker ersätta ursprungsbefolkningen eller marginalisera deras rättigheter. Målet är att skapa ett nytt samhälle där kolonialmakten och dess bosättare definierar den politiska och sociala ordningen.
Redan under 1970-talet var förståelsen av den palestinska fördrivningen och det sionistiska statsbyggnadsprojektet som en form av bosättarkolonialism väletablerad i publikationer från Palestinska befrielseorganisationen (PLO). I fallet Israel innebar kolonialiseringen av Palestina inte bara att etablera ekonomiska förbindelser eller införa nya administrativa strukturer, utan att upprätta en etno-nationalistisk judisk stat på ett territorium där den ursprungliga palestinska befolkningen utgjorde majoriteten. Denna process involverade systematisk fördrivning av palestinier, beslagtagande av deras mark och bostäder samt en systematisk omstrukturering av det politiska och sociala landskapet för att skapa ett samhälle där den nya bosättarbefolkningen skulle definiera de politiska, kulturella och ekonomiska normerna.
På så sätt kan framväxten av bosättarkolonialism som ett analytiskt begrepp förstås mot bakgrund av det osynliggörande som många kolonialiserade ursprungsfolk, vars formella avkolonialisering aldrig inträffade, upplevde under denna period. Medan vissa grupper som tidigare varit under kolonialt styre lyckades uppnå en viss grad av självständighet, som i Indien, Algeriet och Ghana, framstod avkolonialiseringen av andra typer av kolonier, som Nordamerika, Palestina eller i Sápmi, som ett mer komplicerat projekt. Med inflyttade majoritetsbefolkningar som hade skapat permanenta samhällen, betraktades de bosättarstater som etablerades där som legitima nationer snarare än kolonier i behov av avkolonisering. Denna upplevda legitimitet – ofta förstärkt av deras status som nationella demokratier – bidrog till att osynliggöra deras koloniala ursprung och försvårade erkännandet av urfolkens rättigheter till land, kultur och självbestämmande.
Samtidigt som begreppet bosättarkolonialism blev ett allt vanligare analytiskt verktyg för att förstå specifika koloniala förhållanden, började ett antal tänkare också undersöka relationen mellan bosättarkolonialism och bosättarkapitalism i olika historiska sammanhang. Många av dessa idéer sammanfattades och vidareutvecklades av historikern Donald Denoon i Settler Capitalism (1983), en jämförande analys av sex bosättarområden på södra halvklotet: Australien, Nya Zeeland, Chile, Argentina, Uruguay och Sydafrika. Denoon visade hur europeiska bosättare, med stöd från kolonialmakter och lokala eliter, använde sin militära, ekonomiska och politiska överlägsenhet för att ta och behålla makten i olika koloniala och neokoloniala sammanhang. Detta blev en viktig referenspunkt för senare forskning om koloniala och postkoloniala ekonomiska strukturer, samt för vad som kom att bli det akademiska fältet Bosättarkoloniala studier.
Framväxten av bosättarkoloniala studier
Som ett akademiskt fält kan bosättarkoloniala studier (Settler Colonial Studies, SCS) sägas ha etablerats med den australiensiske historikern Patrick Wolfe’s bok Settler Colonialism and the Transformation of Anthropology (1999) och den beskrivning han där gav av bosättarkolonier som “grundade på undanröjningen av de inhemska samhällena”, med kolonisatörer som “kommer för att stanna – invasionen är en struktur, inte en händelse.” Denna analys utvecklade Wolfe ytterligare i den inflytelserika essän Settler Colonialism and the Elimination of the Native (2006), där han beskrev bosättarkolonialism som ett “markcentrerat projekt” med syfte att undanröja urfolk.
Trots att Wolfe själv upprepade gånger påpekade att han inte skapade bosättarkoloniala studier är det ändå med referens till hans essä från 2006 som han frekvent citeras som det akademiska fältets fader. Kanske är det för att Wolfe i denna text så elegant lyckas fånga in tre nyckelaspekter av bosättarkolonialism: eftersom det handlar om kontrollen av land, är bosättarkolonialismen pågående, undanröjande och strukturell.
För det första är bosättarkolonialism framför allt en pågående verklighet. Wolfe motsatte sig synen att bosättningsprocessen skulle vara avslutad när expansionen in i nya landområden så som den Amerikanska Västern nådde sitt slut under 1800-talets senare tredjedel, och beskrev istället bosättarkolonialism som något ofullbordat. Detta syns i de politiska åtgärder som vidtas av länder som USA, Kanada och Australien gentemot ursprungsbefolkningarna, samt i de regelbundna (ofta militariserade) konflikterna om tillgång till naturresurser på och i traktatmark. Ett exempel på de samtida former av expansion och undanröjning som bosättarkolonialism bygger på är det polisvåld som mötte de fredliga demonstranterna vid byggandet av den amerikanska Dakota Access Pipeline 2016, en oljeledning som byggdes för att transportera råolja men som hotade Sioux-stammens heliga marker och dricksvatten. Ett annat exempel är den kulturella förlusten som följde på Rio Tintos sprängning av heliga grottor i australiensiska Juukan Gorge 2020, där expansion av järnmalmsgruvdrift prioriterades framför skyddet av ett 46 000 år gammalt kulturarv.
Undanröjning, menade Wolfe, är bosättarkolonialismens andra grundpelare. Bosättarkolonier skiljer sig från kolonier genom att bosättarna “kommer för att stanna”, vilket gör konkurrensen om land, bostadsutrymme och resurser till en central del av processen. Dessutom utgör närvaron av ursprungsfolken en direkt utmaning mot bosättarnas återkommande påståenden om sitt ursprung – att de har funnit ett tomt land eller att landet har givits dem av Gud. Detta driver, enligt Wolfe, bosättarna att undanröja de ursprungliga befolkningarna genom olika metoder, från folkmord till blandäktenskap och påtvingad assimilering – där man “undanröjer och ödelägger för att ersätta”. Kolonialiseringen av den australiska kontinenten skedde exempelvis inte endast genom våldsamma massakrer där hela byar utplånades utan även genom en långtgående assimileringspolitik där målet var att gradvis eliminera den aboriginska identiteten både biologiskt och socialt och skapa en homogen ”vit australiensisk” befolkning. Biologiskt, genom att uppmuntra blandäktenskap och kontrollera reproduktion för att minska synliga aboriginska drag, med ambitionen att alla fysiska tecken på aboriginskt ursprung skulle försvinna inom sju generationer. Socialt, genom att tvångsseparera barn från deras familjer och tvinga dem att anta vita seder och värderingar, medan all koppling till deras ursprungskultur förbjöds.
För det tredje definierade Wolfe bosättarkolonialism som en holistisk struktur snarare än en serie enskilda händelser, vilket ledde honom till att utveckla en global analys av bosättarkolonialism. Denna ansats utmanar synen på bosättarkolonial expansion som en serie av åtskilda (eller till och med oavsiktliga) möten mellan bosättare och ursprungsbefolkningar, som genom sjukdom, missförstånd eller ömsesidig fientlighet leder till urfolkens slutliga försvinnande. Istället ser Wolfe och SCS bosättarkolonialism som en långsiktig, sammanhängande process där koloniala makter systematiskt strävar efter att ersätta eller marginalisera ursprungsbefolkningar och skapa nya politiska och ekonomiska strukturer.
Den globala ansatsen inom forskningsfältet speglas kanske bäst i den italienska historikern Lorenzo Veracinis The World Turned Inside Out: Settler Colonialism as a Political Idea (2021), där han argumenterar för att bosättarkolonialism är en global och transnationell process som har fungerat som en politisk lösning för att hantera inre samhällskriser och revolutionära spänningar i Europa. Veracini visar på hur bosättarkolonialism inte bara var ett lokalt fenomen utan en sammanhängande och global strategi för att omdirigera sociala och politiska konflikter i moderländer genom att etablera bosättningar i koloniserade territorier. Emigrationen av fattiga britter till de amerikanska kolonierna fungerade, till exempel, som en lösning på klasskonflikter medan Europa ”löste” sina problem med antisemitism genom att bereda väg för sionistiska bosättningar i Palestina, och så vidare.
Den kritiskt sinnade som granskar Veracinis slutsatser landar sannolikt i många av de punkter av kritik som fältet bosättarkoloniala studier som helhet har mött. En sådan invändning är tendensen att framställa bosättarkolonialism som en universell och allomfattande struktur, vilket riskerar att förbise de historiska och geografiska egenheterna i olika koloniala sammanhang. Många menar att flera situationer inte enkelt kan kategoriseras med de två binära polerna “klassisk koloni/bosättarkoloni”, utan snarare bör ses som en dynamisk blandning av båda. Ett exempel på detta är koloniala erfarenheter i Latinamerika, där länder som Mexiko och Peru inte enbart var bosättarkolonier, utan också präglades av ett systematiskt utnyttjande av urfolken och en blandning av ekonomisk exploatering och territoriell bosättning. I dessa sammanhang möttes bosättare och inhemska grupper i en process där ursprungsfolken ofta blev integrerade i koloniala samhällsstrukturer, samtidigt som deras mark och kultur undanröjdes.
Kritik mot SCS omfattar också fältets förenklade bild av relationen mellan kolonisatörer, bosättare och urfolk, som ofta framställs som en enhetlig process av undanröjning och ersättning. Detta riskerar att osynliggöra de komplexa former av motstånd, förhandlingar och kulturell interaktion som präglade dessa relationer och försvårar förståelsen av hur ursprungsbefolkningar själva har påverkat den koloniala närvaron. Dessutom har SCS kritiserats för sin eurocentrism, där teoribildningen, som främst vuxit fram bland kritiska “bosättare” själva, inte tillräckligt beaktar de perspektiv och den forskning som utvecklats av och om urfolken själva. Detta innefattar urfolkens egna världsbilder, där kritiska röster har betonat vikten av att förstå exempelvis land/territorium som en relationell och levande entitet som formar och formas av urfolkens världsbilder, snarare än en materiell resurs eller juridisk kategori. Att förbise dessa perspektiv, menar kritikerna, riskerar att reproducera samma undanröjande av urfolkens kunskapssystem som bosättarkoloniala praktiker själva bygger på, samtidigt som det begränsar möjligheten att förstå bosättarkolonialismens fulla komplexitet och dess konsekvenser.
Bosättarkolonialism i svensk kontext
Bosättarbegreppet i allmänhet och begreppet bosättarkolonialism i synnerhet har – trots Utvandrarseriens stora genomslag – inte fått fäste som etablerade begrepp i en svensk kontext. Delvis beror det på en uppfattning som dröjt kvar inom såväl forskarsamhället som i politiska sammanhang: att Sverige inte varit en kolonialmakt på samma sätt som andra kolonialmakter. Åsa Össbo, historiker och forskare inom samiska studier, har kopplat detta argument till den så kallade Saltvattens-tesen, som grundar sig på att det måste finnas ett hav mellan moderland och koloni. De vetenskapliga alster som beskriver relationen mellan svenska staten och urfolket samerna som präglad av kolonialism var länge förhållandevis få, men har sedan millenieskiftet ökat. Under hela 1900-talet har dock samiska röster och representanter beskrivit hur – med den samiska aktivisten Elsa Laulas skrift Inför lif eller död (1904) som ett av de mest framstående exemplen – nationsstaterna Sverige, Finland och Norge de-facto bedrivit, och fortsatt att bedriva en politik som är svår att förstå som något annat än bosättarkolonialism.
Denna politik beskrivs även utförligt av Össbo i essän Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen (2020), som illustrerar hur hanteringen av samiska frågor i Sverige i hög grad följer en bosättarkolonial önskan att säkra territoriet genom att ”på en rad olika sätt sträva efter att undanröja såväl urfolk som urfolks självbestämmanden”. I alltifrån bosättningspolitiken genom lappmarksplakatet 1673, till godtyckliga gränsdragningar genom samiska land, tvångsförflyttningar och indelningar av samer i olika grupper med olika rättigheter är det en (pågående) struktur, snarare än en enskild händelse som etablerar territoriet och dess invånare.
Den svenska bosättarpolitiken gentemot samerna har kontrasterats med den amerikanska politik som riktades mot urfolken i Nordamerika av den svenska historikern Gunlög Fur, där både samer och amerikanska urfolksgrupper placerades i ett kognitivt “vilding-fack”. Detta innebar att svenska byråkrater, militärer och missionärer betraktade personer från dessa grupper som individer som behövde disciplineras och civiliseras för att bli dugliga undersåtar åt kronan. I detta arbete kunde argument och strategier hämtas från möten med andra kulturer, där amerikanska missionärer exempelvis drog nytta av sina motsvarigheters erfarenheter i Lappland, när de predikade för Lenape-folket på den nuvarande amerikanska östkusten.
Det verkar således finnas goda skäl för att utforska hur begreppet och teoribildningen kring bosättarkolonialism kan tillämpas i en svensk kontext. Sverige har ett betydande kolonialt arv, och att beskriva det i bosättarkoloniala termer erbjuder ett kritiskt verktyg för att ifrågasätta och dekonstruera en nationell självbild där Sverige ofta framställs som en “god stat” utan koloniala skulder eller ansvar. Det bosättarkoloniala perspektivet tvingar oss att se hur staten och kapitalet samverkat för att upprätthålla ojämlika maktförhållanden, där exploateringen av mark, resurser, arbete och människor varit och förblir central för kapitalismens logik. Från detta perspektiv framstår det svenska statsbygget inte längre som en framgångssaga präglad av (relativt) fredlig modernisering och social ingenjörskonst. I stället framträder det som ett våldsamt projekt, grundat på det ständiga osynliggörandet och undanröjandet av urfolk, både inom och utanför Sveriges gränser. Den svenska staten kan från ett sådant perspektiv inte längre betraktas som en neutral aktör, utan synliggörs som en aktiv möjliggörare av kapitalets behov, genom att legitimera och genomföra de processer som krävs för att ta kontroll över mark och resurser.
Den politiska användbarheten finns också i att begreppet bosättarkolonialism lyfter fram den pågående karaktären av koloniala strukturer, vilket kan fungera som en kritisk inramning av dagens politiska situation. I den svenska kontexten innebär det att de pågående konflikterna i Sápmi kring markanvändning i relation till gruvdrift, vindkraft, vattenkraft eller skogsindustri, inte enbart kan ses som lokala eller ekonomiska frågor utan behöver förstås som delar av ett större historiskt mönster av territoriell kontroll och kulturell underordning. Konflikten om planerna på en järnmalmsgruva i Gállok kan inte reduceras till en fråga om jobb och tillväxt kontra renskötseln, utan måste ses som ett uttryck för en långvarig kolonial struktur där den svenska staten systematiskt exploaterar samiskt land. Uttalanden om renskötande samer som en lättkränkt, privilegierad elit som hotar samhällsutvecklingen är inte bara uttryck för historielösa fördomar, utan också för den antisamiska rasismen som är central för det bosättarkoloniala projektet.
För en svensk vänster väcker detta förstås frågor om hur en socialistisk politik kan konfrontera och bryta med bosättarkoloniala maktstrukturer, och hur (eller huruvida) staten kan omformas för att inte längre vara en möjliggörare av exploatering utan en kraft för rättvisa och omfördelning. På många sätt bjuder det bosättarkoloniala perspektivet in till reflektion kring frågor om nationell identitet och den svenska statens legitimitet, särskilt när det gäller att upprätthålla samhörighet och samhällsekonomin på bekostnad av urfolks rättigheter och existens. Hur kan det bosättarkoloniala perspektivet fördjupa och bredda förståelsen av klasskamp och antiimperialism i Sverige och världen? Kan en stat som är byggd på bosättarkoloniala strukturer och fortsatt upprätthåller dessa någonsin bli en grund för ett verkligt socialistiskt samhälle? Vad är vänsterpolitikens roll i att inte bara erkänna de historiska oförrätterna, utan också forma en framtid som bryter med förtryckande strukturer och bygger på rättvisa och solidaritet?
Historien om Sverige
Historien, som gestaltas och återskapas i litteraturen, är ett kraftfullt verktyg för att legitimera statens anspråk på mark och territorium. I bosättarkoloniala samhällen fungerar skönlitteraturen ofta som en mekanism för att skapa samhörighet och rättfärdiga bosättarnas projekt. Genom att placera bosättaren i centrum som nationens grundare och byggare, samtidigt som urfolkens närvaro och motstånd marginaliseras eller osynliggörs, förstärker litteraturen de maktstrukturer som bosättarkolonialismen vilar på. På så sätt fungerar litteraturen inte bara som en spegel av dessa strukturer, utan som en aktiv del i deras kulturella reproduktion. För att citera författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin: människorna är fångar hos historien och historien är en fånge hos dem.
När Vilhelm Moberg skrev Utvandrareposet var det med ambitionen att ge röst åt de många svenskar som lämnat sitt hemland och på så sätt skapa en berättelse om mänsklig uthållighet, identitet och tillhörighet. Han ville också, enligt egen utsago, dokumentera en del av den svenska erfarenheten som han ansåg riskerade att gå förlorad i folkminnet – den om svensken som nybyggare (Moberg använde själv aldrig termen bosättare). Samtidigt beskriver romanerna onekligen Sveriges koloniala kopplingar och skildrar hur svenska nybyggare i Amerika kom att internalisera och bidra till den amerikanska nationens framväxt. Därigenom belyser Mobergs verk även de våldsamma grunderna för Förenta staternas uppbyggnad – det stulna land och det folkmord som möjliggjorde nationens expansion.
Om Moberg utgör ena benet i svensk bosättarlitteratur, skulle författaren Sara Lidman kanske kunna kvala in till att vara det andra. Lidman, som utöver sitt kraftfulla språk och poetiska prosa gjorde sig känd som debattör i bland annat Vietnamfrågan, vände i sitt Jernbaneepos blicken mot norra Sverige under 1800-talets slut och tidiga 1900-tal. Här får vi genom bonden Didrik följa hur järnvägens framväxt och industrialiseringens framsteg förändrar både det sociala och ekonomiska landskapet – och hur nybyggarlivet även på denna sida av Atlanten präglas av hårt arbete, konflikter och drömmar om framtiden.
Lidman har aldrig varit, och kommer förmodligen aldrig att bli, lika populär som Moberg, men i deras helhetsgrepp – i den episka och konkreta påminnelsen om ett fattigt land som i industrialismens, centralismens och utvecklingsoptimismens namn nödgades offra en hel del (såsom det givna territoriets respektive urfolk) längs vägen – är de varandras likar.
I dessa två författares skildringar av nybyggarlivet i Anishinaabe/Ojibwe/Minnesota respektive Sápmi/Västerbottens inland framträder – både genom vad som (medvetet eller inte) skildras och utelämnas – en nästintill obestridlig redogörelse för vad bosättarkolonialism är.
Felicia Wartainen är statsvetare och arbetar för närvarande som biträdande forskare med fokus på samiska rättighetsfrågor vid Göteborgs Universitet. Hon är även aktiv i föreningen Amnesty Sápmi
