I boken Rörelsesocialism – Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (2024) argumenterar Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd för behovet av att återupptäcka kraften i kollektivt handlande underifrån. Utgångspunkten är att kollektivt handlande är nödvändigt för att motverkar att motverka den politiska utvecklingen, där högerauktoritära rörelser vinner mark och där drömmen om en rättvis värld framstår som allt mer verklighetsfrånvänd. Här publicerar vi tre kommentarer på boken, med ett efterföljande svar från Jokkala och Svärd.
Maria Sundvall: Antikapitalism är konsekvens av rörelsekamp, inte utgångspunkt.
Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds bok är ett efterlängtat bidrag till samhällsdebatten, en appell för att uppvärdera rörelsers avgörande roll i kampen för samhällsförändringar. Den är en fantastisk introduktion för människor som blir intresserade av socialismen.
Denna min kommentar är inte förminskande. Det är inte lätt att reda ut svåra frågor på ett enkelt språk. Jokkala och Svärd tar verkligen upp svåra frågor, både förväntade frågor om vad som skapar värde, vad kapitalism och socialism är och så vidare. Frågor som vi alla ”egentligen” ställer oss men alltför sällan talar om i politiska sammanhang. Frågor som till exempel ”har människan en oföränderlig kärna?”, ”är kapitalismen ett uttryck för den mänskliga naturen?”, ”är kapitalismen i sig rasistisk?”. Frågor som verkligen förtjänar att diskuteras även av redan övertygade socialister och rörelseaktivister.
Författarna är resonerande och inriktade på dialog. De väver in historiska bakgrunder i teserna, presenterar sociologiska teorier och är ibland uppfriskande konkreta, som när de nämner barnpassning som en materiell förutsättning för rörelsearbete.
Den punkt jag känner mig mest tveksam till är just det påstående som de själva förutspår ska vara mest kontroversiellt – att rörelserna måste vrida sig i antikapitalistisk riktning. Deras grundargument är att världskriserna är så djupt invävda i det ekonomiska systemet att vi måste konfrontera kapitalismen som sådan. De hävdar att den som vill behålla ”politisk neutralitet” i rörelsearbetet i själva verket redan bestämt sig för att förlora!
Nej, jag tycker inte heller att rörelser ska vara ”politiskt neutrala” – det ger intrycket att de till exempel inte skulle vara mot privatiseringar i sjukvården därför att det sammanfaller med vissa partiers ståndpunkter. Däremot har jag konsekvent hållit på att de rörelser jag själv deltagit i – framför allt rörelser för att försvara välfärden – ska vara ”politiskt obundna”, en hållning som Jokkala och Svärd kritiserar. De antar att skälet till ståndpunkten är att jag och andra vill nå ut till så många som möjligt och att vi vill behålla fokus på sakfrågorna. Det stämmer förstås i hög grad. En rörelse som inte vill nå ut till så många som möjligt har kanske redan bestämt sig för att förlora…? Men att nå ut till många ska inte tolkas som att leta efter mindre kontroversiella, mer realistiska krav, för att få stöd. Det försvagar bara rörelsernas kraft.
Det centrala är att rörelser inte ska ha några andra lojaliteter än saken de kämpar för. Det handlar bland annat om förhållandet mellan rörelser och parlamentariska vänsterkrafter. När vänstermajoriteter i Stockholmslandstinget under två mandatperioder på 90- och 00-talen genomförde omfattande nedskärningar av vården blev besvikelsen stor hos vårdpersonalen. Borgerliga styren återkom och genomförde privatiseringar och nedskärningar under de kommande 16 åren. Anställda blev demoraliserade av bägge blockens vårdpolitik och valde individuella lösningar, som att gå till hyrbolag eller resa till Norge för att jobba. Det blev också ett test för rörelserna. Tidigare kampanjer mot nedskärningar och privatiseringar försvann när vänstern fick majoritet i landstingsval. Den kampanjorganisation jag själv arbetat med sedan 2005, Gemensam Välfärd, har lyckats leva kvar och driva opinion mot marknadisering och nedskärningar, om än ibland på sparlåga. Det hindrar inte att det varit svårare för aktivister som oftare röstar till vänster att kritisera vänsterstyren. Till exempel var samarbetet mellan protesterande hemtjänstpersonal och Gemensam Välfärd starkare under de borgerliga perioderna, trots att deras arbetsvillkor inte förbättrats så mycket under socialdemokratiskt styre.
Mekanismerna är inte så svåra att förstå. Verkligheten är alltid svårare än principerna. Det är lättare att ha förståelse för svårigheten att genomföra förändringar, när det är din partikamrat som är ansvarig i kommundelen. Det betyder inte att rörelserna ska lägga ned sina krav – tvärtom, det är ännu nödvändigare att rörelserna står självständiga och har behoven som kompass. Inte det politiska spelet.
Att rörelserna ska vara partipolitiskt obundna kan jag ändå tänka mig att vi är ense om. Men socialismen då, är det inte nödvändigt att de närmar sig socialistiska, antikapitalistiska krav? Nej, det är de samhälleliga missförhållanden som rörelsen bildats för att bekämpa och de intressen den vill försvara som måste vägleda. Samt insikten av att vi bara kan vinna om vi håller ihop, att själva kraften kommer underifrån.
Att förslagen ofta kommer att rikta sig mot kapitalet och förespråka kollektiva i stället för individuella lösningar ligger i rörelsekampens natur. Jag befarar däremot att en inriktning för att närma rörelser till socialismen gör att man letar efter de mest tänkbara radikala krav. Eller att socialister dömer ut rörelser därför att de inte verkar tillräckligt samhällsomstörtande.
Det går också lätt att hitta exempel på rörelsestrider där de mest orubbliga kämparna inte alls definierar sig som socialister. Jag känner liberaler (numera före detta) som försvarar flyktingars rättigheter långt hårdare än ledande socialdemokrater. Att lägga en ideologisk plattform som grund för rörelsen för den inte framåt. Samhällsförändringar har alltid genomförts av människor och grupper som radikaliserats utifrån olika perspektiv och med olika ideologiska övertygelser, men som sammanstrålat i omstörtningen.
Däremot är jag absolut ense om att socialister måste aktivera sig i rörelser, att det i själva verket är lika naturligt som att vara aktiv i ett politiskt parti. Och givetvis ska de verka för att sprida socialistiska analyser, förslag om samhällsförändringar och erfarenheter av kollektiv organisering.
Ett särskilt ansvar faller på socialister i parlamentariska församlingar. På 00-talet uppmärksammades den så kallade deltagardemokratin som bland annat utvecklades i Brasilien. I en intervju 2005 beskrev vänsterpartisten Sanna Brolin hur hennes parti arbetade med det perspektivet i den Stockholmsstadsdel där hon var förtroendevald.1 Så många fler exempel från Sverige känner inte jag till. I Jokkala och Svärds bok beskrivs det katalanska partiet och medborgarplattformen Barcelona en Comú som lyckats kombinera utomparlamentariskt rörelsearbete med att som kommunledning aktivt stödja rörelseorganisering. Själv brukar jag rekommendera Katarina Katz’ bok London mot Thatcher till läsning.2 Där beskrivs hur Great London Council,, som så småningom lades ned av Thatcher, använde sin makt för att knyta kontakter med och stödja lokala rörelser. I Skottland har marknadsinriktningen av sjukvården NHS upphävts i samarbete med fackföreningarna.3 Som rörelseaktivist har jag ofta blivit frustrerad över att vänstermajoriteter i kommun och landsting inte aktivt samarbetar med anställda, brukare och allmänheten. Vi har fått höra att vänsterns representanter ”lyssnar på” oss – i stället för ”vi vill samarbeta med er för att rädda vården”. De – liksom vi alla – borde studera erfarenheterna från Barcelona, London och Skottland och fortsätta de diskussioner som Jokkala och Svärds bok stimulerar till.
- Sundvall, M och Brolin, S. Har Vänsterpartiet något alternativ till nedskärningar? Tidsignal 1/2005, s. 28–43. ↩︎
- Katz, K. (1988). London mot Thatcher: kommunalpolitik för samhällsomstörtare. Röda Rummet: Stockholm ↩︎
Taxén, L. (2019). Skottland visar vägen – en annan sjukvård är möjlig. Rapport. Arena Idé och Nätverket Gemensam Välfärd. ↩︎
Lotte Schack: Hur väcka den slumrande organisationskraften i en tid av allt snävare demokrati?
Hur ska vi övervinna det deprimerande politiska läge vi befinner oss i? Enligt Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd är det enda sättet vi kan göra detta vad de kallar rörelsesocialism. I deras bok med samma namn argumenterar de genom tjugosju teser för att det som behövs är en förstärkt folkrörelse som kämpar för förändring underifrån. I första hand utomparlamentarisk men också med band till vänsterpartipolitiken. Denna rörelse finns redan, både i uttalade socialistiska organisationer och i grupper som inte skulle beteckna sig själva som socialistiska. Det som utmärker socialismen enligt författarna är ”människors självverksamhet och demokratiska organisering,” vilket innebär att den alltid måste byggas upp underifrån av människor själva och inte kan införas av makthavare.
Författarna levererar en övertygande analys av kapitalismen baserad på en bred läsning av samtida antikapitalistiska teoretiker utan att hemfalla till ortodox marxistisk jargong eller förutbestämda slutsatser. Boken för fram både denna analys och teserna med ett välskrivet och tillgängligt språk. Boken förtjänar också beröm för sin optimistiska anda, särskilt i insisterandet på människors förmåga att tänka och handla solidariskt, samt i framhävandet av rörelsens historiska vinster. Genom läsningen övertygas man som läsare om vikten av både en socialistisk analys och en rörelse som kan förvandla denna till handling.
Frågan jag främst lämnas kvar med är det störiga hur? Sociala rörelser har i en svensk kontext förlitat sig på en relativt generös välfärdsstat som har assisterat med finansiering och som har varit villig att gå i dialog med rörelserna och deras krav. Nu befinner vi oss dock i en tid där denna grund alltmer utmanas, vilket författarna själva påpekar. Ja, organiseringskraften slumrar inom oss, som det formuleras i tes nummer femton, men för att den ska kunna realiseras krävs former där den kan ta sig uttryck. Dessa former begränsas av ökad repression, tillbakadragandet av finansiellt stöd till folkbildning och vänstermedier samt en mer fientlig inställning till aktivism.
Ett tydligt exempel på det förändrade politiska lägets konsekvenser är miljörörelsen, en av de rörelser som inte primärt definierar sig som socialistisk men som enligt Jokkala och Svärd ändå har en sorts socialistisk praktik. Miljörörelsen, som efter sin förnyelse kring 2018 då den åtnjöt ett visst mått av välvilja från politiker och lyckades sätta klimatkrisen på dagordningen, har snabbt hamnat i motvind. En kvinna som jobbade på Energimyndigheten blev av med sitt jobb för att hennes chef fick reda på att hon var ansluten till aktivistgruppen Rebellmammorna. Ulf Kristersson ställde in ett offentligt möte på grund av ”säkerhetshot” för att en aktivist från Extinction Rebellion stod på deltagarlistan. Fler och fler klimataktivister ställs inför rätta och döms efter civila olydnadsaktioner. Klimatministern Romina Pourmokhtari har upprepade gånger hårt kritiserat aktivister för att använda odemokratiska metoder i stället för att gå via riksdagen.
Det verkar alltså som att definitionen av legitimt demokratisk deltagande snävas av radikalt, och det har allvarliga följder för rörelsen och dess aktivister. Hur skapar vi livaktiga rörelser som kan verka och kämpa emot dessa begränsningar? Jag ser detta som en av de mest akuta frågorna för rörelsen idag.
Rörelsesocialismen hämtar sin styrka ur sin bredd: den består av många skilda organisationer och grupper som arbetar på olika sätt, med olika metoder och med varierande avstånd till etablerade partier. Det är dock inte helt klart hur ofta oeniga delar av rörelsen ska kunna mötas. Jokkala och Svärd kritiserar själva arbetarrörelsens byråkratisering och hur den i hög grad har övergett socialismen som målbild. En av följderna har varit ett växande avstånd från den etablerade delen av arbetarrörelsen till gräsrotsrörelserna. Vad ska vi göra åt detta avstånd, och vem är det som bör närma sig vem?
Likväl är detta också frågan när det kommer till rörelser som inte själv definierar sig som socialistiska. Hur ska vi bygga allianser med dem? Är det verkligen tillräckligt att peka på att ”Varhelst människor aktivt, medvetet och solidariskt deltar i den demokratiska förvaltningen av sina egna angelägenheter, där gör de också socialism” och att ”Socialismens kärna är inte så mycket ett tillstånd (en viss uppsättning institutioner, ett visst fördelningsmönster) som en praktik som förverkligas i demokratiskt samarbete mellan fria och jämlika individer”?
Detta är svåra frågor som knappast kan förväntas besvaras till fullo i en enskild bok. Snarare behöver svaren nog hittas i rörelserna själva, som Svärd och Jokkala själva säger när de varnar mot att försöka att hitta ett rätt sätt att organisera sig på: i en föränderlig värld är det viktigt med en föränderlig rörelse. Denna påminnelse är en bra utgångspunkt för att diskutera hur vi som rörelse hanterar den nuvarande politiska situationen och de utmaningar som följer av den.
Ludvig Sunnemark: Rörelsesocialism inom och bortom en nationell horisont.
Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds Rörelsesocialism – Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån är på många sätt ett uppfriskande och hoppfullt tillskott till svensk vänsterdebatt. Till skillnad från många andra bidrag till sådan debatt är Jokkala och Svärds huvudsyfte inte polemik eller att ge tvärsäkra svar på komplexa problem. Tvärtom karaktäriseras deras bok av en radikal icke-dogmatism och öppenhet vad gäller några av de kärnfrågor som socialister, kommunister och anarkister debatterat i århundraden: reform eller revolution, våld eller icke-våld, centraliserad organisering i partier eller icke-hierarkisk organisering i nätverk.
Framför allt argumenterar Jokkala och Svärd för att den socialistiska revolutionen måste förstås som en lärandeprocess som byggs underifrån genom en mångfald av organisationstyper och strategier, där val av metod alltid bör baseras på den historiska och strategiska situationens specifika krav. De avvisar därmed dogmatism och förespråkar en bred rörelseekologi där olika aktörer, från lösa nätverk till traditionella partier, kan spela viktiga roller beroende på sammanhang. Reformkamp kan exempelvis tjäna som en utgångspunkt för att driva mer systemkritiska förändringar.
Centralt för deras vision är rörelsens kollektiva beslutsfattande och självstyrande karaktär – som både fungerar som ett frö till en framtida samhällsorganisering och som nödvändigt tryck för att genomföra de politiska förändringar som krävs för en socialistisk framtid. Denna vision grundas i en kritisk analys av kapitalismen, inspirerad av Nancy Frasers teori om hur ekonomin samspelar med bakgrundsstrukturer som patriarkat och kolonialitet. Jokkala och Svärd populariserar Frasers teori i en svensk kontext, och visar hur socialismens bredd innefattar kamper inom och bortom den traditionella arbetarrörelsen.
Emellertid finns det en del som frågor som förblir obesvarade i boken. För mig gäller det framför allt frågan om internationalism och global rörelseorganisering.
Samtida sociala rörelser är i ökande grad organiserade på tvärs över nationsgränser, framför allt genom gränsöverskridande nätverk, men också till viss del genom internationaler och federerade sammanslutningar i stil med den socialistiska internationalismens ”traditionella” organisationsform. Detta eftersom att den samtida kapitalismen är globalt och lateralt strukturerad; snarare än att verka i separerade nationella sfärer fungerar den genom att koppla samman lokala platser på tvärs över nationella gränser samt genom att strukturera övernationella block och samarbeten. På grund av detta är de kamper och frågor som sociala rörelser för också ofta transnationellt artikulerade. Klimatförändringarna, den globala ojämlikheten, och imperialismens frammarsch kan knappast bekämpas i enskilda nationella utrymmen, utan kräver nationsöverskridande organisering av grupper som befinner sig på olika platser i världen men möter liknande problem och typer av förtryck.
Detta är, förstås, en central poäng i Jokkala och Svärds analys av kapitalismen, vilken fokuserar kapitalismens globala omfattning och ”kannibalistiska” anspråk (för att använda Frasers term). Dock stannar deras reflektioner kring rörelseorganisering oftast i en svensk kontext, vilket gör att boken till viss del präglas av en slags diskrepans. Boken grundar sig i en omfattande analys av den globala kapitalismen medan dess föreslagna strategi i huvudsak rör sig inom en svensk politisk föreställningshorisont.
Jokkala och Svärd lägger stort utrymme på att beskriva hur rörelsesocialismen kan lösa problem som är synnerligen framträdande i svensk politisk debatt (gängkriminalitet, utarmad välfärd, hot mot studieförbund och vänstermedia, etcetera). Därtill läggs stor vikt vid historiska exempel från svensk arbetar- och kvinnorörelse när rörelsesocialismens potential ska illustreras. I den del (tes tolv) som direkt adresserar rörelseorganiseringens transnationella dimensioner, och vikten av att bygga allianser mellan arbetare på tvärs över landsgränser, ges fler frågor än svar. Det betonas att det är ”nödvändigt att arbetare globalt börjar söka sätt att organisera sig för att inte låta sig spelas ut mot varandra”, men det ges inga övergripande eller teoretiskt informerade svar på hur detta skulle kunna låta sig göras. Den globala rättviserörelsen samt fackliga solidaritetskampanjer diskuteras som möjliga inspirerande exempel, men utan särskilt omfattande reflektion kring den enorma akademiska och politiska diskussion som förts kring dessa rörelsers faktiska förmåga att förändra den globala kapitalismen.
I allmänhet tycks det därför som att bokens andra del först och främst fokuserar på hur en stridbar rörelseallians ska kunna uppstå inom ramarna för ett svenskt politiskt slagfält, delvis genom ett återuppväckande av den svenska folkrörelsetraditionen. Åtminstone tycks det som att det för Jokkala och Svärd är lättare att föreställa sig och beskriva ett sådant politiskt projekt än den internationella rörelsekampanj som skulle behövas för att avskaffa kapitalismen globalt.
Frågan uppstår därför hur Jokkala och Svärd faktiskt föreställer sig att den globala kapitalismen ska kunna bekämpas av rörelsesocialismen. Vilken typ av global eller transnationell organisering ser de framför sig, och hur förhåller sig denna till de nationellt etablerade rörelseallianser som de i högre utsträckning diskuterar i bokens andra del? Vilken typ av internationalism skulle kunna vara vägledande för ett sådant projekt – den proletära internationalismens internationella sammanslutningar mellan nationellt organiserade arbetarrörelser, eller den globala rättviserörelsens allianser mellan transnationella, horisontella nätverk? Vilken position skulle de svenska folkrörelsetraditioner som Jokkala och Svärd ser som inspirerande och vägledande ha inom en sådan global rörelseformation?
Jag inser förstås att denna relativa brist på diskussion av det globala till stor del är en konsekvens av bokens tilltänkta publik. Jokkala och Svärd skriver på svenska och vänder sig först och främst till svensk offentlighet. Självklart är det därför rimligt att lägga kraft på frågor och argumentationsled som har särskild relevans i en svensk kontext. Men detta gör denna invändning än mer relevant som just diskussionsfråga – vad skulle Jokkala och Svärd kunna skriva i en uppföljare, som mer direkt och ingående tar sig an den socialistiska rörelsens potentiellt transnationella eller globala dimensioner? Vilken internationalism ser de framför sig?
Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd svarar: Man måste ”tänka baklänges” i rörelsebyggandet.
Vi har tagit del av läsningarna av vår bok med stort intresse. Vi ska här, utan några anspråk på att vara heltäckande, försöka ge våra perspektiv på de problem som recensenterna lyfter fra
När det gäller rörelsekrafternas partipolitiska oberoende delar vi Maria Sundvalls analys. De exempel på svek från parlamentariska vänstermajoriteters sida som hon anför – och de förlamande konsekvenser som dessa fått på kämpande rörelser – hade varit utmärkta illustrationer i vår bok. En av våra huvuddrivkrafter har varit att visa på just betydelsen av progressiva samhällsrörelser som inte gör sig beroende av det dagspolitiska spelet i de parlamentariska församlingarna. Om något önskar vi oss det omvända förhållandet: En dynamik där växande rörelser sätter dagordningen och driver de politiska partierna framför sig.
Det finns även poänger i de varningar Sundvall utfärdar mot att, i den socialistiska renlärighetens namn, döma ut rörelseriktningar som inte ter sig tillräckligt subversiva – eller att försöka trumfa igenom maximal radikalism i varje rörelsesituation. Idémässig enkelspårighet får inte leda till att enskilda människor som är beredda att kämpa tillsammans med andra stöts bort ur rörelserna. Det är en viktig påminnelse att inte i den stora visionens namn glömma den verklighet vi har att agera i – en verklighet där socialismen för tillfället dessutom ter sig mer avlägsen än på länge.
Men som Sundvall själv är inne på kommer rörelsers krav och målsättningar i praktiken ofta på kollisionskurs med kapitalets makt – precis som rörelsernas kollektiva anslag går i direkt klinch med marknadsindividualismen. I vår bok återkommer vi hela tiden till poängen att nästan alla sociala kamper i vår tid också är ”gränsstrider” (Nancy Frasers term) för att freda åtminstone några delar av livet mot kapitalets oupphörliga intrångsförsök. Den unga klimatrörelsen är ett tydligt exempel: Redan de mest grundläggande kraven för att hejda den globala uppvärmningen krockar genast med kapitalets logik. Detta är något som rörelser förr eller senare kommer att behöva ta de idémässiga konsekvenserna av. Inte genom att knyta upp sig mot specifika politiska partier, men genom att i sin egen verksamhet och i samarbete med andra rörelser våga anlägga ett antikapitalistiskt perspektiv.
För att göra ett litet tankehopp: För lite mer än hundra år sedan, när fröna såddes till många av de rörelseriktningar som lever kvar in i vår tid, var demokrati inte ett självskrivet positivt värdeladdat ord i offentligheten. Våra politiska församlingar fylldes till betydande del av krafter som såg en demokratisk utveckling som ett hot mot samhällsordningens fortbestånd. På den tiden hade det i neutralitetens namn kunnat te sig ganska rimligt för vissa nischade reformivrande föreningar och organisationer att säga ”Vi tar inte ställning för eller emot demokrati” (och för den delen också att låta den hållningen återspeglas i den egna organisationsstrukturen). Ännu längre var det troligen socialt möjligt att i föreningssammanhang hävda att ”Vi tar inte ställning för eller emot kvinnors likaberättigande”. Båda hållningarna är förstås idémässigt orimliga för en progressiv rörelse, och båda hamnar i tydlig konflikt med rörelsearbetets egen inre logik. Lika utlämnande som det en gång i tiden var att i offentligheten säga ”Jag är demokrat”, lika självklart hoppas vi att det en dag ska bli för rörelseföreträdare att säga ”Jag är demokrat, och som en följd av det förkastar jag kapitalismen som samhällsform”.
Kravet på obundenhet i meningen ”inte agera på ett sätt som kan innebära att ta ställning mellan höger och vänster” eller ”förbli agnostisk i förhållande till den ekonomisk-politiska skalan” är sannolikt en hållning som kommer att hämma rörelser allt mer framöver – inte minst givet hur den högerradikala väckelsen förflyttat, och lär fortsätta förflytta, den politiska mittpunkten allt längre högerut. Enskilda organisationer kan förstås även framgent välja att inte prata om kapitalismen, men som vi försöker visa i vår bok kan kapitalismen inte välja att sluta motarbeta radikala rörelsemål. Tvärtom är kapitalet strukturellt oförmöget att prioritera något annat än sin egen expansion. I dag manifesteras detta i en process där kapitalets lagar har tagit kommandot över världspolitiken och kastat in oss i en ohygglig spiral av miljöförstöring, fascistisering och krig. För att låna en boktitel av Maurizio Lazzarato blir det allt tydligare att ”kapitalismen hatar oss alla”. I det ljuset ter det sig allt mer angeläget att uttryckligen peka ut kapitalet som en gemensam fiende till de mänskliga målsättningar många av oss delar.
Lotte Schack sätter fingret på ett verkligt moment 22 i den samtida svenska rörelseverkligheten: Rörelsernas redan svaga ställning gör att politiska förändringar som pressar tillbaka dem ytterligare kan klubbas igenom (till de exempel Schack själv nämner kan läggas inskränkningarna i strejkrätten i Sverige, något som försvårar en facklig revitalisering genom att underkänna ett centralt verktyg i fackföreningarnas verktygslåda). Vi ser framför oss att rakt motsatt process kan bli verklighet: I stället för den nedåtgående spiral vi ser i dag måste vi försöka använda rörelseorganiseringen som hävstång för ytterligare rörelseorganisering. I boken för vi en del resonemang om att rörelser måste försöka skapa sig en styrkeposition oberoende av staten och den sviktande uppbackningen därifrån. Delvis handlar det om att återupptäcka den ”do it yourself”-anda som präglade de unga arbetar- och folkbildningsrörelserna. Rörelserna måste i den processen inse hur viktig en livaktig basdemokrati och gräsrotsorientering är för att de ska kunna flytta fram sina samhällspositioner – motsatsen till den tilltagande toppstyrning och byråkratisering som vi bland annat sett i fackföreningsrörelsen under de senaste decennierna. På så sätt är det alltså, apropå Schacks direkta fråga, de etablerade organisationerna som borde närma sig gräsrotsperspektivet. Men det sker förstås inte av sig självt – för att det ska hända krävs ett ökat tryck underifrån från aktiva människor såväl inom som utom de etablerade organisationerna.
Om rörelserna ska stärkas måste vi också motarbeta den rörelserepressiva politiken från statsmakternas sida – så sett är rörelsernas relation till staten och inriktningen på det politiska styret verkligen inte irrelevant. På samma sätt som rörelsernas villkor tenderar att inskränkas från statsmakternas sida när rörelserna är svaga måste en vitaliserad underifrånorganisering stärka rörelsernas ställning även i juridiska termer.
Ludvig Sunnemark gör den helt korrekta observationen att vi har lättare att föreställa oss fruktbara vägar framåt för rörelserna på vår invanda hemmaplan än vad vi har att visualisera dynamiken i en internationell rörelsekampanj. Det är ingen slump att vi beskriver det som ”vårt kanske svåraste rörelsedilemma” i boken. Men några preliminära ståndpunkter har vi (varav några säkert kan behöva omprövas eller utvecklas om vi får tillfälle att gå ännu djupare in i frågan framöver).
Precis som när det gäller rörelsebyggande generellt menar vi att man måste ”tänka baklänges” även på denna punkt: Vilka resurser måste finnas på plats för att den kapitalistiska samhällsformen en dag ska kunna övervinnas? Och vad behöver vi bygga upp för att kunna nå punkten där dessa samhällsresurser finns?
När det gäller rörelseförutsättningarna i det globala Syd ser de ofta värre ut i dag än de gjorde i vår del av världen för hundra år sedan. I gulfstaterna, för att ta ett flagrant exempel, råder fortfarande det så kallade kafalasystemet som innebär att migrantarbetare i praktiken är förhindrade att organisera sig fackligt. I majoriteten av Afrikas länder har fackligt aktiva utsatts för våld på grund av sitt engagemang. I flera delar av världen sker återkommande mord på miljöaktivister och på hbtq-förkämpar.
Ett första steg i internationell rörelsesolidaritet måste börja med allianser och direkta stödinsatser för att befästa människors rätt att över huvud taget organisera sig. Det kan verka som ett modest mål – men ändå lägger rörelserna idag slående lite energi på det i vår del av världen. Inte ens de fackliga organisationerna prioriterar frågan särskilt högt – trots att det ligger i alla arbetares direkta intresse att olika arbetargrupper världen över inte spelas ut mot varandra.
När det gäller vår vision för gränsöverskridande rörelseorganisering kommer vi närmast just den globala rättviserörelsens idé om allianser mellan transnationella horisontella nätverk. Inte minst när det gäller miljö- och klimatrörelsen ser vi redan ganska framgångsrika förstadier till det. Samtidigt är det uppenbart att de nationellt organiserade arbetarrörelserna fortsätter att gravitera mot den orimliga idén om ”maximalt välstånd i vårt land/vår region”. I samtida svensk LO-tappning, exemplifierad i vår bok, har denna attityd urartat i ”Hur bygger vi en konkurrenskraft i världsklass?” – en rent dystopisk slogan som på en och samma gång lyckas vanhedra rörelsens stolta ursprung och upphöja slavmentaliteten till en dygd. Inget av detta betyder förstås att den globala rättviserörelsen sitter inne med ett färdigt organisatoriskt recept. Inte minst när det gäller just att få till stånd livskraftiga fackliga samarbeten återstår det mesta att göra.
De initiativ vi nämner i boken är på sina sätt blygsamma, men ändå inspirerande: När fackligt aktiva vinarbetare i Syd gör gemensam sak med rörelseaktiva i Sverige och sätter press på Systembolaget, svenska staten och svenska vinimportföretag att ta ansvar för miljö och mänskliga rättigheter i hela produktionskedjan – även med krav på bojkott – visar det hur ett embryo till global organisering kan se ut.
Vi utesluter inte att det i framtiden kan bli läge för en regelrätt antikapitalistisk international av fackliga och andra rörelser. För oss är det dock tydligt att en sådan måste byggas underifrån, efter att långt fler grupper av människor än i dag uppnått de grundläggande möjligheterna till organisering.
Globala tankesmedjor, idésammanslutningar och kampanjnätverk kan inrättas redan nu, men mer genomgripande motmaktsstrukturer förutsätter att de grundläggande beståndsdelarna finns på plats där människor lever och verkar.
Maria Sundvall är pensionerad överläkare i psykiatri och medlem i Socialistisk Politik. Mångårig aktivist i Folkkampanjen för Gemensam Välfärd
Lotte Schack är doktorand i sociologi och skriver en avhandling om den svenska klimatrörelsen. Ingår i Röda Rummets redaktion.
Ludvig Sunnemark är doktorand i sociologi vid Universitetet i Oslo och skriver en avhandling om globala sociala rörelser och kollektividentitet och konstruktionen av globala civilsamhällen. Ingår i Röda Rummets redaktion.
Toivo Jokkalla är journalist och politisk skribent. Han var verksam som miljö- och klimatpolitisk rådgivare i EU-parlamentets vänstergrupp GUE/NGL i Bryssel mellan 2020 och 2024. Dessförinnan, 2015–2020, var han chefredaktör för tidningen Arbetaren. Han har genom åren varit engagerad i fackföreningsrörelsen, miljörörelsen och djurrättsrörelsen.
Per-Anders Svärd är lektor i statsvetenskap vid Södertörns högskola. Han har en bakgrund i den utomparlamentariska vänstern, globaliseringsrörelsen och djurrättsrörelsen. I dag skriver han regelbundet ledare och krönikor i tidningen Arbetaren och är aktiv i Centrum för marxistiska samhällsstudier.
