– Om högerns klimatsvar och en vänster bortom uppgivenhetens realism
En tillbakapressad vänster står inför uppgiften att formulera ett svar på en klimatkris som kräver snabba och djupgående samhällsförändringar. Johan Örestig Kling diskuterar risken att vänstern fastnar i abstrakta utopier samtidigt som högern formulerar en farlig, men lockande, ”klimatrealism” som spelar på och förstärker uppgivenhet och ojämlikhet. Med utgångspunkt i samhällsteoretikern Ajay Singh Chaudharys begrepp ”jordens utmattade” och ”det långa nuet” reflekterar han över frågan om hur en klimatrealism från vänster skulle kunna se ut.
Vår tid präglas av en kakofoni av motstridiga verklighetsuppfattningar. För att parafrasera Charles Dickens öppningsord i Historien om två städer så är det den brinnande tvärsäkerhetens tid, det är det avgrundsdjupa tvivlets tid. Det är den nyktra vetenskaplighetens tid, det är de febriga konspirationsteoriernas tid. Det är den sorglösa “gröna tillväxtens” tid, det är den av nödvändighet stundande civilisationskollapsens tid. Det är populismens tid, det är teknokraternas tid. Det är feminismens och antirasismens tid, det är den reaktionära manschauvinismens och gränspatrullernas tid. Det är kommunikationsteknologins tid, det är ensamhetens tid. Den kanske mest grundläggande paradoxen är att den politiska debatten är så uppskruvad och konfliktinriktad samtidigt som folkrörelserna och de politiska partierna är svagare än på länge.
Dessa motstridiga verklighetsuppfattningar kulminerar i klimatdebatten. Å ena sidan talas det om den globala uppvärmningen som en oomtvistlig realitet som kräver skyndsamma och djupgående samhällsförändringar. Å andra sidan ser vi en oerhörd mängd tolkningar av vad problemet egentligen är och vad som bör och inte bör göras vilka fortplantar sig på sätt som gör att den breda samsynen om det allvarliga läget sällan omsätts till politik. Sociologen Kari Marie Norgaard har till exempel visat hur bilden av den skrattretande konspirationsteoretiskt lagda klimatförnekaren gör det möjligt att komma undan med mer sofistikerade former av förnekelse. Hon pekar på de som visserligen erkänner att den globala uppvärmningen är en realitet men som genom förskönande omskrivningar och teknisk jargong förminskar hotet till ett i mängden av problem som med hjälp av social ingenjörskonst kan ”lösas”. Vidare har vi de som erkänner allvaret i klimatkrisen men som avfärdar varje försök att dra slutsatser om hur samhället politiskt måste förändras som svar på den. Med ett sådant uppenbart hyckleri, där ledare för stater och företag i det ena andetaget medger att klimatkrisen är reell för att i nästa andetag konstatera att inget bör göras, kan man tänka att den ekosocialistiska vänsterns budskap borde vinna brett stöd. Det är väl alldeles uppenbart att krisinsikt och krispolitik måste gå hand i hand?
Abstrakt utopism
Men det är inte riktigt så enkelt. Ett inte så litet problem är att förnekelse i olika former kan vara fullt rationell i en tid då alternativen framstår som sämre. I boken Old Gods, New Enigmas formulerar författaren Mike Davis det som att vår tids stora problem är att det inte finns något svar på frågan ”vem som ska bygga arken” i en värld som bildligt och bokstavligt läggs under vatten. De massrörelser som i tidigare historiska perioder varit källor till hopp om en radikalt annorlunda framtid är idag svaga, antingen numerärt eller organisatoriskt. I frånvaron av massrörelser menar Davis krasst att om man intar en realistisk hållning gentemot klimatkrisen är det som att höja huvudet och stirra rakt in i Medusas ögon. Mötet med verkligheten förvandlar oss obönhörligen till sten och i det ljuset så framstår klimatförnekelse som överlevnadsstrategier. Vad händer med vänstern i bred bemärkelse i en sådan situation? Om man får tro filosoferna Harrison Fluss och Landon Frim så tenderar den att ta sin tillflykt i abstrakt utopism. Elakt uttryck är det en utopism som grundar visioner på önsketänkande. Framtiden görs till något lockande genom att frikoppla den från nuet. Sådan abstrakt utopism kan dock ta sig väldigt olika uttryck. I boken Prometheus and Gaia: Technology, Ecology and Anti-Humanism identifierar Fluss och Frim två typer av berättelser som fått särskilt fäste i debatten om hur vår tids existentiella hot ska förstås och hanteras. Den ena är den ”accelerationistiska”. I allmänhet yttrar den sig som en stark tro på människans uppfinningsrikedom, att tekniska innovationer och ingenjörskonst ska lösa problem som idag tycks oöverstigliga. Det må vara drömmen om en grön, billig och outsinlig energikälla eller geoengineeringsprojekt som ”solstrålningsreglering” där jorden kyls ned genom att partiklar som reflekterar solljus sprids i atmosfären. De flesta som sätter sitt hopp till sådant kallar sig inte själva för accelerationister. Men Fluss och Frim visar hur resonemanget understöds av en lång tradition av teknikoptimistiska filosofer som hyllar det enskilda geniet och misstänkliggör det samhälle som håller dem tillbaka. Kreativitet blir här till en mystisk självständig potential som bara kan realiseras om förlegade och hämmande normer, lagar och institutioner undanröjs. Något tillspetsat blir här den idealiserade människan – geniet – lösningen och de reellt existerande människorna problemet. Den andra berättelsen är den ”ekopessimistiska”. Här är det istället människans hybris och envisa försök att dominera naturen som står i fokus. De existentiella hoten avvärjs inte genom ingenjörers ingripande utan genom en ny ödmjukhet där människan upphör att betrakta sig som världens centrum. Här finns kopplingar till filosofiska traditioner som på olika sätt tillskriver naturen andliga egenskaper som människor kan ana men inte förstå. Människan måste med andra ord ge upp alla fåfänga försök att vara världens herre utan istället underkasta sig Moder Jords nyckfulla vilja, annars kommer naturen att slå tillbaka med full kraft.
Om man får tro Fluss och Frim så kommer dessa idéers dragningskraft från att de inte kräver ett revolutionärt subjekt. De blir lockande orienteringspunkter i en situation då många gett upp hoppet om att de nu existerande institutionerna ska lyckas uppnå de globala mål för utsläppsminskningar som satts upp och när systemkritiska rörelser på många håll i världen är tillbakapressade. När ropen om att vi måste organisera oss och protestera lätt framstår som naiva så ger accelerationismen och ekopessimismen på olika sätt skäl till hopp. Teknologiska revolutioner eller naturens egna gränser kan fortfarande reparera världen och de kräver inte politisk massorganisering. Fluss och Frim är tydliga med att vart och ett av dessa perspektiv har sina poänger. I den accelerationistiska debattens bästa stunder konkretiseras omställningsfrågan av personer med djupa kunskaper om teknik, styrsystem och ingenjörskonst. Den ekopessimistiska debatten har i sin tur fördjupat insikten om naturens gränser och komplexitet och formulerat alternativ till tillväxtekonomier. Men det som gör dem farliga är att de så lätt slår över i misantropi. Människan formuleras på förhand som problemet medan lösningarna blir till abstrakta storheter bortom människornas förståelse och kontroll. Problemet är inte hur ekonomi, politik och samhälle är organiserat utan att människor är för nedsänkta i fördomar eller att det finns för många människor på jorden. Det gör att frågor som hur teknikutveckling ska kontrolleras demokratiskt, hur vi ska avgöra vilka och vilkas behov som bör prioriteras eller hur vi kan reparera skadade ekosystem lämnas utan svar. Det största problemet är att abstrakta utopiska positioner som på förhand utesluter människors kollektiva handling inte har något att säga om hur vi blir fler och starkare än de som kommer låta stora delar av världen att brinna.
Högerns ”realism”
I boken The Exhausted of the Earth: Politics in a Burning World argumenterar samhällsteoretikern Ajay Singh Chaudhary för att det finns ytterligare ett skäl till att den abstrakta utopismen måste överges och det är framväxten av det han kallar ”högerns klimatrealism”. Om högern en gång dominerats av antingen förnekelse av eller ointresse för klimatförändringarna så håller detta nu på att ändras. Det denna höger har förstått som delar av miljörörelsen har svårt att acceptera är att den globala uppvärmningen inte sätter oss i samma båt. Vi står inte i valet mellan mänsklighetens gemensamma överlevnad och undergång. Olika delar av världen har radikalt skilda förutsättningar. Chaudhary menar att själva distinktionen mellan nuet och framtiden är problematisk eftersom den framställer klimatförändringarna som ett hot som väntar oss snarare än något som redan pågår. Istället beskriver han det som att vi nu lever i ”det långa nuet”. I en historisk situation där den globala uppvärmningen inte längre är ett potentiellt hot utan en realitet klyvs världen i olika ”temporaliteter”. Manifestationerna av och kraften i klimatkrisen varierar starkt beroende på var du befinner dig på jorden och i klasshierarkierna. För vissa framstår krisen fortfarande som både tidsligt och rumsligt avlägsen medan den för andra bokstavligt talat är vardag. Det som för vissa är problem som förknippas med framtiden är för andra delar av nuet eller kanske rentav det förflutna.
Högerns klimatrealism tar fasta på denna tidsliga och rumsliga ojämlikhet. Den utgår från att vi inte sitter i samma båt utan i olika livbåtar med olika grader av utrymme, säkerhet och komfort. Men istället för att utmana ojämlikheten så passar man på att använda sina resurser för att bestycka den egna livbåten. Det visar sig i sin naknaste form i upprustning, militarisering av gränser, reaktionär migrationspolitik och eliters nervösa byggande av bunkrar och ”gated communities”. Det visar sig också genom ”ackumulation genom fråntagande” där odlingsbar jord, naturresurser och annat som länge fungerat som allmänningar privatiseras, eller genom protektionism och patentstrider. Representanterna för denna högerns klimatrealism behöver inte dela politiska värderingar eller mål. Det kan handla om fascistiska, konservativa och liberala krafter som betraktar varandra som fiender. Det som förenar dem är att de med olika medel och intensitet prioriterar en politik som gynnar den egna regionens säkerhet och den egna gruppens livschanser på bekostnad av andra regioner och grupper. Det är en politik som inte primärt söker ett brott med den fossila kapitalismen utan snarare inriktar sig på att bygga en nykolonial världsordning där tillgången till mineraler och andra centrala resurser säkras samtidigt som en skyddsvall byggs som kan hålla ”jordens fördömda” på behörigt avstånd.
Chaudharys poäng är att högerns klimatrealism är farlig just för att den är ett alternativ som för tillräckligt många kan upplevas som det bästa. Om det mesta pekar på att varje försök att ta sig an klimatkrisen genom internationella samarbeten kraschar och att olika regioner istället börjar satsa på att rusta sig själva på bekostnad av andra så kommer en mentalitet etablera sig om att endast de korkade håller fast vid jämlikheten och solidariteten. Om vänstern av de flesta förknippas med abstrakta visioner om ett postkapitalistiskt samhälle eller med naiva idéer om att en populistisk valkampanj och ett regeringsskifte ska vända skutan så blir högerns klimatrealism inte bara en partsinlaga utan den enda till buds stående realismen. Det som krävs är enligt Chaudhary framväxten av en klimatrealism från vänster som innebär ett kvalitativt brott mot en höger vars realism i grund och botten kapitaliserar på människors uppgivenhet.
En ekosocialism för det långa nuet?
Hur kan då en sådan realism se ut? Chaudhary slår fast att dess absolut viktigaste grundpelare är en odogmatisk klassanalys. Varje rörelse som inte består av miljardärer måste bygga makt genom att mobilisera många människor. Klassanalys handlar då om att kartlägga hur det rådande systemet slår mot olika grupper och vilka potentiella allianser det bäddar för. Ett nyckelbegrepp för Chaudhary är den ”extraktiva kretsen”. Den globala kapitalismen är ett extraktivt system. Det reproduceras och expanderar genom exploatering av natur, djur och människor över hela planeten. Denna rovdrift accelererar över tid på sätt som leder till utmattning. Det kan handla om odlingsmark som efter år av hård exploatering ger allt sämre skördar, om köttindustrins avlade djur som i smutsen, trängseln och stressen dukar under i virussjukdomar eller om de människor som i arbete eller jakt på arbete slits ut både fysiskt och psykiskt. Dessa olika former av utarmning är sammantvinnade som noder i den extraktiva kretsen som knyter dem samman genom globala flöden av kapital och varor. Det lägger grunden för en kollektiv erfarenhet som potentiellt kan utvecklas till ett politiskt subjekt: jordens utmattade.
Uttrycket är en ordlek som anspelar på Frantz Fanons skrift Jordens fördömda. Det är flera tankar som Chaudhary låter sig inspireras av hos Fanon. Den första är hur Fanon bryter mot eurocentrismen genom att vända världen på huvudet och behandla de koloniserades kamp som avgörande. Chaudhary menar att vi nu befinner oss i början av en återpolitisering av världen. Den nyliberala eran präglades av en allmän tillbakagång för de folkrörelser som blomstrat under 1800- och 1900-talen, där politiken på olika sätt reducerades till administration av marknadsliberala åtgärder. De konflikter och stridigheter som följt i spåren av finans- och skuldkriser är tecken på ett skifte och detta sker framförallt i det globala Syd. Den andra är hur Fanon analyserar de koloniserades situation och medvetande på ett konkret och realistiskt snarare än abstrakt och idealiserande sätt. Han tog de koloniserades motstridiga intressen och konfliktfyllda tanke- och beteendemönster såväl som våldets avhumaniserande effekter på största allvar. En klimatrealistisk vänster måste förhålla sig till jordens utmattade på ett liknande icke-idealiserande sätt. Chaudhary pekar bland andra ut marxisten Stefania Barca som en förebild. Med sitt begrepp ”de fattigas miljökamp” försöker hon bryta sönder den förhärskande bilden om en nödvändig motsättning mellan fattigas kamp för att förbättra sina materiella villkor och värnandet om miljön. I det globala syd pågår ständigt konflikter där bönder, urfolk eller organisatörer i slumområden på en och samma gång kämpar för sitt eget uppehälle och för att skydda sin närmiljö från statens och kapitalets rovdrift. Deras autonomi och materiella förutsättningar bygger ju på att närmiljön inte exproprieras och utarmas. Denna kamp ska inte idealiseras. Den är spontan, stökig och motsägelsefylld. Däremot är den stoff för vad filosofen Ernst Bloch kallar ”konkret utopism”, det vill säga visioner grundade i reellt existerande tendenser i nuet som pekar mot nya sätt att organisera sig, att grunda solidariska relationer och att utforma samhället. I detta fall handlar det om möjligheten att formulera politiska mål som förenar snarare än ställer materiella och ekologiska mål emot varandra. En klimatrealism från vänster måste bygga på sådana initiativ, skala upp dem till internationell nivå och etablera allianser mellan grupper som idag står främmande inför varandra.
Det viktigaste bidraget i den klimatrealism som Chaudhary presenterar är betonandet av att framtiden redan är här. Om vi på allvar vill utmana högerns klimatrealism som nu vinner mark så måste vi bygga en rörelse här och nu, inte vänta på att högern och kapitalet ska falla på eget grepp. En sådan rörelse kan inte över en natt uppfinna de organisationer och institutioner som skulle behövas för att vinna denna kamp på enklast möjliga sätt. Det finns heller inte tid att vänta på att det ska hända. Tvärtom måste den byggas upp under omständigheter som är långt ifrån perfekta, handla både inom ramen för och i strid med de institutioner som dominerar idag. Den måste också vara en taktiskt och strategiskt bred kyrka. Vi kan inte på förhand veta exakt vilka kampmetoder och former för organisering som har störst potential. Sannolikt är det en kombination av strategier som många idag ser som oförenliga som kommer krävas.
Det som gör Chaudarys bok så intressant är just att han försöker inta något slags ”meta-vänsterposition” där han för samman ståndpunkter som sällan ryms mellan samma pärmar. Ta bara det faktum att han argumenterar för att en klimatrealism från vänster måste bryta sönder den extraktiva kretsen. Här är Chaudhary både radikal och militant. De planetära gränserna kräver hushållning med ändliga resurser och det gör varje idé om ett högteknologiskt konsumtionssamhälle oförsvarbart. Eftersom stater och företag kommer göra allt i sin makt för att skydda den extraktiva kretsen så kommer nedmonteringen av det fossila kapitalet att bli en våldsam process och Chaudhary argumenterar för en kombination av icke-våldsligt och militant motstånd. Men i samma bok menar Chaudhary att en klimatrealistisk vänster inte ska inbilla sig att någon socialistisk revolution väntar runt hörnet. Tvärtom spår han en framtid som är fragmenterad där olika samhällsmodeller och institutioner dominerar i olika delar av världen. Han argumenterar också för att en klimatrealistisk vänster måste vara så pragmatisk att den är beredd att sluta allianser med kapitalister med intresse av att investera i fossilfri produktion. En elak tolkning är att Chaudharys kropp är en bärare av kluvna personligheter, där en anarkist, en leninist och en gråsosse försöker samexistera. Det blir märkligt när han i sin diskussion om behovet av att underminera USAs hegemoni närmast passivt-aggressivt försvarar Kina. Det blir förvirrande när han gång på gång upprepar att vänstern måste sluta sig samman samtidigt som frågan om vilka organisationsformer som det skulle kräva diskuteras på undvikande sätt. Men det går att läsa boken välvilligare, som ett ärligt försök att vända sig till hela vänstern och låta dess olika schatteringar konfronteras med varandras världsbilder och övertygelser. För utan sådana konstruktiva konfrontationer är vi dömda att förbli isolerade i våra små, trygga och självrättfärdigande men politiskt irrelevanta rum.
Artikelförfattare:
Johan Örestig Kling är universitetslektor och doktor i sociologi. Ingår i Röda Rummets redaktion.
Läs vidare, artiklar av Johan Örestig Kling: Ett rop på (ömsesidig) hjälp: klimatrörelsen och återupprättandet av tron på kollektiv handling
Från vanmakt till motmakt – Ömsesidig hjälp i praktiken
Den ekosocialistiska teorins och praktikens växelspel
