I två efterföljande texter, av Richard Seymour respektive Anton Jäger,
analyseras orsakerna till sommarens rasistiska upplopp i Storbritannien.
Här är en redaktionell introduktion av diskussionen
När det rasistiska våldet bryter ut, var vänder vi blicken för att förstå dess orsaker? När asylsökande belägras på sina boenden och muslimer misshandlas, är det ett uttryck för en underliggande ekonomisk frustration eller för just rasistiska idéer om en hotad vit överhöghet? När vi konfronteras av fascistiska mobbar, står vi inför de som egentligen borde kämpa vid vår sida eller någon så förlorad in i en värld av vanföreställningar om folkutbyten att de inte går att rädda? Den sommarvecka av pogromer som drabbade Storbritannien mellan 30 juli och 5 augusti ställde dessa frågor på sin spets.
Inte ens en månad efter att Keir Starmers Labour-parti, som idogt har rensat ut de sista resterna av Jeremy Corbyns radikalism, vann det brittiska valet exploderade våldet i obskyra småorter som sällan tidigare nämnts i svensk media. I Southport, en av alla de nordengelska kuststäder vars fattigdom frekvent bedöms lika djup som i storstädernas värsta utanförskapsområden, hade en ensam 17-åring knivmördat tre små flickor och skadat ytterligare barn och vuxna vid en dansklass med Taylor Swift-tema. När de falska uppgifterna att gärningsmannen var asylsökande spreds på sociala medier av stora och små högertroll bröt de värsta brittiska kravallerna sedan 2011-års uppror mot Londonpolisen ut. Under de kommande sju dagarna tog kulturkriget en akut och högst materiell skepnad när rasistiska mobbar attackerade asylsökanden, muslimer och varje person vars hudfärg gjorde att de inte bedömdes ”engelska” nog medan antirasister, i sin tur, organiserade spontana försvarsaktioner och massdemonstrationer.
Till skillnad från 2011-års kravaller kan vi inte finna några radikala förtecken, inga förevändningar om rättfärdigat våld. 2011 började det med demonstrationer mot rasistiskt polisvåld i kölvattnet av ihjälskjutandet av Mark Duggan i Tottenham, men även om denna sommars insurgenter må ha beklagat sig över ”two-tier policing” – idén om att brittiska polisen behandlar vita högerextrema ”demonstranter” hårdare än klimataktivister och antirasister – var de som försökte bränna ner asylboenden, attackera moskéer och vandalisera muslimsk-ägda butiker knappast motiverade av vänsterns kritik av stat och kapital. Likväl skedde våldet inte var som helst utan var värst på de platser som ända sedan Margret Thatchers dagar drabbats hårdast av avindustrialisering och nedskärningspolitik. Det var inte i det välmående Brighton på den engelska sydkusten som pogromen utlöstes och invånarna i norra Englands medelklass-enklav Harrogate slapp städa upp skyltfönstrens krossade glas. Våldet kanske mest spektakulära uttryck – brandattacken mot ett hotell för asylsökanden – skedde istället i Rotherham, bara kilometer från den plats där 1984 ”Slaget om Orgreave” hade utspelat sig mellan 5,000 strejkande kolgruvearbetare och 6,000 poliser. Från de gruvbyar och småstäder som omger Rotherham – Barnsley, Doncaster, Goldthorpe – rekryterade gruvarbetarfacket sina radikalaste kämpar till strid mot den begynnande nyliberalismen, och i närliggande Sheffield står dess övergivna huvudkontor fortfarande kvar som ett monument över den brittiska arbetarklassens historiska nederlag. Mobben i Rotherham väckte knappast liv i den kamp som 40 år tidigare hade gett regionen epitetet ”The Peoples’ Republic of South Yorkshire”, men de agerade inte i ett vakuum från vad marxisten och antirasisten Ruth Wilson Gilmore benämner som ”organiserat övergivande.”
Utan att ursäkta måste vi försöka förstå reaktionens motivationer. Varför tog rasismen spontant till gatan, och varför just där och då? Det är grundfrågan i den utbyte mellan Richard Seymour och Anton Jäger vi översatt till detta nummer. För Seymour kan inte svaren hittas i en ”förvrängd klasspolitik” som hade kunnat avstyras av vänstern om den bara besvarats med löften om ”jobb och löner”. Istället uppmärksammar han hur den föreställda ”etniskt vita arbetarklassen” bakom upploppen främst agerade i egenskap av just vita, ivriga att ta tillfället i akt att stärka murarna kring en nationsgemenskap med oundvikligt rasistiska förtecken. Om upploppen var ett uttryck för djupare samhällsprocesser var det en attack mot det gränsöverskridande – asylsökande, muslimer, transpersoner, solidaritetsrörelsen för Palestina – som hemsökt den europeiska fascismen ända sedan den övergav drömmen om kolonial expansion och vände sig inåt mot nationsstaten. För Jäger, å andra sidan, kan den rasistiska mobbens politik inte reduceras till masspsykologi, konspirationsteorier och en sublim strävan efter renhet. Dess förklaring kräver politisk ekonomi. Han kritiserar därmed avsaknaden av nedskärningspolitiken och dess regionalt djupt ojämlika effekter som variabler i Seymours analys. Den brittiska fascismen har alltid varit vilat på ekonomisk grund. Att läsa utbytet mellan de två kräver dock inte att vi enkelsidigt tar ställning. En alternativ läsning lyfter istället deras betoning på orsakssamband med olika närhet till pogromerna själva. Jägers makroanalys låter oss förstå den mer distanserade ekonomiska och historiska kontext som förberett den rasistiska masspolitikens spelplanen, medan Seymour påminner oss att dess våld utlöses av mer omedelbara kulturella och emotionella faktorer. Tillsammans klargör de att fascism, ett kroniskt symptom i kapitalismen, inte bubblar upp till ytan hur som helst, när som helst eller var som helst.
Artikelförfattare:
Mikael Omstedt är doktorand i kulturgeografi och Lotte Schack är doktorand i sociologi. Båda ingår i Röda Rummets redaktion.
