Recension av Sarah Philipson Isaac: Temporal Dispossesion: The Politics of Asylum and the Remaking of Racial Capitalism in and Beyond the Borders of the Swedish Welfare State. Göteborgs universitet: Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap 2024.
Sarah Philipson Isaacs avhandling är ett gediget bidrag både empiriskt och teoretiskt. Det etnografiska materialet täcker de kritiska år i Sverige då det migrationspolitiska undantagstillståndet 2016 kom att permanentas som en central del av den politiska ekonomin.
Hennes samtal med migranter och byråkrater på migrationsverket relateras till kritiska perspektiv på tidsstöld (temporal dispossession) och gränser under en nyliberal rasial kapitalistisk styrning. Begreppen utvecklas i två inledande teorikapitel, men i de tre etnografiska kapitlen framkommer tydligt att migranternas analys av sina egna villkor också är en del av dessa kritiska infallsvinklar.
Som Philipson Isaac visar, befinner sig de asylsökande i en tidsmässig paradox. Några får sin tid framvriden eftersom deras asylprocess inleddes innan men avslutas efter den ändrade lagen där tillfälliga uppehållstillstånd är regeln och gäller retroaktivt. I linje med tidigare studier visar hon hur tiden för den sökandes första intervju, vilken delas med en tolk, aldrig räcker till. I en strikt new public management-byråkrati förutsätts att handlingar och asylskäl lämnas in i rätt tid, men där senare inkomna skäl, det vill säga i fel tid, misstänkliggörs. Därmed, menar Philipson Isaac, är den asylsökande alltid för tidig eller för sen i ett system som förutsätter en punktlighet som är konstruerat för misslyckande. Rupis flykt till Sverige uppfattas som för tidig eftersom hon flytt innan hon greps av säkerhetspolis. Arefs skyddskäl godtas inte eftersom det enda giltiga beviset för Talibanregimens hot vore att de förverkligats. Philipson Isaacs ser detta som exempel på hur det ultimata skyddsskälet aldrig kan uppnås, eftersom den asylsökande har ”misslyckats att bli dödad”.
Philipson Isaac argumenterar också för hur denna tidsstöld utgör en grund för arbetsexploatering under en kapitalism som förutsätter rasmässig skillnad. Givet avhandlingens ämne, är det märkligt att arbetskraftsinvandringen inte tas upp. Den juridiska och statliga klassificeringen av andra världskrigets flyktingar gjorde skillnad mellan vilka skyddsskäl som var giltiga där förföljelse på grund av religion eller ras inte var giltiga skäl för asyl, till skillnad från politisk förföljelse. För andra flyktingar var uppehållstillstånd och senare också inresetillstånd avhängigt arbetstillstånd. Detta skedde samtidigt som det växande antalet inkallade ökade behovet av arbetskraft; svenska förvärvsarbetande män och kvinnor kunde därmed röra sig uppåt på arbetsmarknaden samtidigt som ”de tunga och dåligt betalda arbeten kunde övertas av flyktingarna”. Riktlinjen om självförsörjning kvarstod när judar väl släpptes in 1942, men i likhet med krigsslutets baltiska flyktingar klassificerades de som ”repatriander” som förväntades återvända och därför inte fick arbetstillstånd. Importen av arbetskraft från främst Norge och Finland inleddes redan under 40-talet och följdes på 60-talet av ungrare, greker, italienare och jugoslaver vilket möjliggjorde majoritetssvenskars fortsatta klassmobilitet uppåt. Dagens migrationspolitik och arbetsmarknad kan därmed sägas ha sitt ursprung i 40-talets krav på självförsörjning och arbetstillstånd.
Avhandlingen är välskriven och en njutning att läsa. I synnerhet i de två sista empiriska kapitlen är dialogen med teori och tidigare forskning snyggt integrerad. Men ibland hade jag önskat att Philipson-Isaac hade stannat upp och fördjupat sitt resonemang om relationen mellan tidsstöld och rasial kapitalism. Vidare har jag inte svårt att förstå tidsstölden som så tydligt skrivs fram i avhandlingen, men förstår inte på vilket sätt det relaterar till David Harveys begrepp ackumulation genom fråntagande (accumulation by dispossession). Stulen tid kan inte ackumuleras som kapital.
Avslutningsvis bör sägas att det är omöjligt att i en kort recension göra rättvisa åt denna omfattande avhandling och alla dess förtjänster. Oavsett mina invändningar, står det helt klart att den kommer i en tid när vi behöver den som mest. Philipson Isaac visar hur den ofullbordade välfärdsstaten bäddat för dagens nyliberala stat och ett system som både håller människor på sin plats och under hotet om utvisning skapar ett underlag av överskottsmänniskor vars arbete och tid står till förfogande för exploatering.
Artikelförfattare:
Julia Willén är adjunkt och doktorand vid Avdelningen för migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet. Hon skriver om anti/kolonialismens och anti/apartheids förflutna framtider.
