Stefania Barca: Workers of the Earth – Labour, ecology and reproduction in the age of climate change. Pluto Press, 2024
I sin nya bok gör miljöhistorikern Stefania Barca upp med arbetarklassens omstridda roll i klimat- och miljökampen. Oftast när arbetarklassen diskuteras i relation till klimatfrågan är det i egenskap av omställningens förlorare, som när utfasningen av fossila bränslen kräver omstruktureringar inom industrin. Barca vill istället visa på hur arbetarklassen – i bred bemärkelse – är det politiska subjekt som måste driva förändringen.
Barcas målsättning med boken, och med sin forskargärning i stort, är att synliggöra arbetets roll i ekologiska processer och arbetare som politiska subjekt i miljökampen. För att göra det måste vi börja från början – med arbetsbegreppet. Barca är grundad i en ekofeministisk tradition som tagit intryck av postkolonialt tänkande. Detta formar hur hon tar sig an frågor om klass och arbete. Barcas klassbegrepp inkluderar även oavlönade arbetare – hushållsarbetare, småjordbrukare och urfolk. Arbete utförs lika gärna i fabriken, på åkern, på kontoret, i köpcentret och i hushållet.
I det introducerande kapitlet diskuterar hon hur arbete tenderar att framställas som en destruktiv kraft i relation till naturen. I synnerhet i en kristen idétradition är arbete förknippat med människans fall från Guds nåd och fördrivningen från Edens lustgård. I denna symbolik är naturen en ren och orörd plats, en plats för vila och rekreation. Arbete och natur ställs upp som ett motsatspar, trots att arbete i grund och botten innebär ett samspel mellan människa och natur. Det står även i kontrast till hur ursprungsbefolkningar lever med och brukar naturen. Med ett arbetsbegrepp som inkluderar den sociala reproduktionen blir det möjligt att se hur arbete kan vara en läkande, snarare än destruktiv, kraft.
Bokens första del består av nedslag i arbetarledda miljökamper som varit förpassade till historiens marginaler. Först handlar det om den radikala “klassekologin” som formulerades i den italienska arbetarrörelsen under 1960-70-talens industriella expansion. Det var en ekologi som utgick från arbetsplatsen, som handlade om produktionens effekter på människans och naturens hälsa.
Nästa fallstudie introducerar den anti-kärnkraftskampanj som utvecklades inom den brittiska delen av Wages for housework-rörelsen. Dessa feminister ansåg att utbyggnaden av kärnkraften medförde en mängd dolda kostnader, som bland annat bestod av det behov av extra omsorgsarbete som uppstår vid arbetsplatsolyckor och när familjemedlemmar som utsatts för strålning. De uppmärksammade även hur reaktorer och kärnavfall tenderar att placeras närmast redan socialt utsatta grupper.
Därefter möter vi exctractivistas – en rörelse för självförsörjande gummitappare i Amazonas, som kämpade mot avskogning och för att försvara sin rätt till skogen som livsmiljö och arbetsplats. Barca menar att denna typ av rörelser, som vanligtvis beskrivs som “de fattigas miljökamper”, också handlar om arbete och klass.
I del två – om politisk ekologi – blir det mer teoretiskt. Särskilt kapitlet “Labour and the ecological crisis” beskriver förtjänstfullt hur den västerländska marxismen har hanterat miljöfrågor, genom läsningar av Laura Conti, André Gorz, Raymond Williams och Maria Mies. Här utvecklar också Barca sin kritik av arbetarrörelsens inbäddning i ekomodernismen och hur dessa tänkare har förhållit sig till det produktivistiska paradigmet. Det är en välbehövligt nyanserad intervention, som också tar hänsyn till hur arbetarrörelsens kris har bidragit till att arbetarklassen setts som ett alltmer osannolikt subjekt i miljökampen. Vidare diskuteras olika versioner av “rättvis omställning” och “en grön ny giv”. Hon riktar kritik mot världsfackets och ILO:s hållningar i frågan, där samförstånd mellan parterna betonas och industriell expansion ses som nödvändigt. Mer positiv är hon till den sydafrikanska kampanjen “One million climate jobs”, som i högre grad betonar arbetarkontroll, gemensamt ägande och småskalighet. Till sist utforskar hon hur ett mer klassmedvetet nedväxtprojekt skulle kunna formuleras, och argumenterar för att makten över vad arbetet producerar måste återföras till arbetarna.
Boken är till stor del baserad på tidigare publicerat material, men om man inte läst Barca tidigare är boken en utmärkt introduktion till hennes författarskap. De omskrivningar som gjorts får fram de politiska aspekterna och implikationerna av hennes arbete träder fram mer tydligt. Jämfört med exempelvis den tidigare utgivna Forces of reproduction är språket lättare, mindre tyngt av akademisk jargong.
Hon behandlar sina källor – aktivister och arbetare – som kunskapsproducenter i sin egen rätt, snarare än passiva studieobjekt. Där den politiska ekologin misslyckats – att synliggöra arbetets roll i ekologiska processer – har rörelser lyckats bättre. Samtidigt önskar jag att Barca tydligare hade formulerat ett teoretiskt ramverk för de olika arbetsformernas ekologi. Mycket av det hon skriver förhåller sig relativt tätt till tidigare forskning.
Med boken vill Barca vidga den politiska fantasin hos både arbetar- och miljörörelsen, och peka på deras gemensamma intressen. Genom att publicera på Pluto Press kommer Barca att introduceras till en läsarskara av teoretiskt intresserade aktivister. Kanske får boken svårare att nå den fackliga sfären – vilket är synd, eftersom den så tydligt uppmanar till att politisera arbetet – vad som ska produceras, hur ska det gå till och till vilka ändamål.
Ella Petrini är sociolog på Södertörn högskola och studerar kopplingar mellan arbetsvillkor
och miljöpåverkan inom det industriella skogsbruket. Hon ingår i styrelsen för
Centrum för Marxistiska samhällsstudier och är aktiv i föreningen Gigwatch.
