”Fossilfritt stål”, batterifabriker, e-bränslen, vätgasbaserad tillverkning av konstgödsel – det har radats upp industriprojekt i norra Sverige kopplade till klimatomställningen. Många av satsningar visar verkligen på tekniska framsteg som kan bli viktiga hjälpmedel när användningen av fossila bränslen snabbt ska avvecklas. Samtidigt visar planerna i norra Sverige att inte ens de bästa tekniska lösningar kan lösa klimatkrisen så länge de används inom ramen för en ekonomi som bygger på vinstmaximering och fri konkurrens.
Arne Müller analyserar ”den gröna omställningen” i Norrland. Texten skrevs i augusti, före de senaste händelserna kring bland annat Northvolt.
Först ut var Hybrit, ett samarbete mellan LKAB, SSAB ochVattenfall, som syftar till att lösa en av klimatomställningens riktigt svårknäckta nötter. När stål ska tillverkas måste till att börja med järnatomerna befrias från de syreatomer som de sitter ihop med. I traditionella stålverk har det gjorts med hjälp av kol, vilket gör att man får stora mängder koldioxid som restprodukt. Stålindutrin står för 7-9 procent av de globala koldioxidutsläppen. Hybrit-metoden bygger på att man istället använder vätgas. Då blir restprodukten istället vattenånga. Ibland kan kemi vara något riktigt vackert.
Från början var tanken att SSAB:s produktion skulle ställas om med hjälp av den nya metoden. Men 2020 meddelade LKAB att man helt ska ställa om från att tillverka järnmalmspellets till järnsvamp, rent järn, framställt med vätgasmetoden. Detta är det första steget i stålframställningen. Det innebär att utsläppen från de stålverk som köper järnsvampen från LKAB minskar. Bolaget uppskattar att den totala utsläppsminskningen blir 40 till 50 miljoner ton koldioxid. Det är ungefär lika mycket som de årliga utsläppen i Sverige.
En annan del av LKABs nya strategi är att börja ta tillvara bland annat sällsynta jordartsmetaller och fosfor som en biprodukt vid brytningen av järnmalm i Kiruna.
2017 meddelade det nystartade företaget Northvolt att man kommer att bygga en första stor batterifabrik i Skellefteå. Delar av fabriken står på plats. Flera tusen arbetare har anställts och efter en del problem har produktionen kommit igång. Fullt utbyggd kommer fabriken årligen att tillverka batterier motsvarande vad som krävs för en miljon medelstora elbilar. Jämfört med de flesta andra batterifabriker är klimatavtrycket från tillverkningen lågt.
2021 meddelade ett annat nystartat företag, H2 Green Steel, att man kommer att bygga ett helt nytt stålverk i Boden som ska använda sig av vätgasmetoden. Det nya stålverket kommer att lite drygt fördubbla den svenska stålproduktionen och skapa 1500 jobb i Boden.
Några veckor senare offentliggjorde det spanska företaget Fertiberia planer på en vätgasbaserad konstgödselfabrik i Luleå.
Detta är de största industriprojekten. Till det kan läggas flera fabriker som ska framställa flytande bränslen som ska ersätta fossila fartygs- och flygbränslen. Det finns planer på en lång rad vindkraftsprojekt och flera stora gruvor.
För några år sedan räknade Handelskammaren i Norrbotten ihop alla planerade investeringar. Resultatet var att 1000 miljarder kronor kommer att investeras i Norrbotten och Västerbotten fram till 2040. En ny beräkning 2023 visade att summan vuxit till 1400 miljarder.
Det kommer att behövas en omfattande inflyttning för att fylla alla de nya jobb som skapas. Peter Larsson, regeringens samordnare för industrisatsningarna, har gjort en beräkning som landar i att det skulle behövas ytterligare 100 000 invånare i Norrbotten och Västerbotten redan 2035. Det skulle vara ett drastiskt trendbrott efter 50 år med en mycket liten befolkningstillväxt, som varit helt koncentrerad till några få städer vid kusten.
Enorma investeringar som skapar tiotusentals jobb, ger utsikter om att negativa befolkningstrender vänds och dessutom kan ge en rejäl skjuts framåt för klimatomställningen. Inte undra på att industriprojekten fått kommunalråd att jubla och väckt förhoppningar bland stora delar av befolkningen.
Det är frestande att sluta berättelsen här, när allt är målat i ljusa färger. Men när något ser ut att vara lite för bra för att vara sant finns det anledning att titta lite närmare. Det är det jag har försökt göra i boken ”Norrsken – drömmen om den gröna industrin”. Det är framför allt tre frågor jag sökt svaret på.
- Är de nya industrierna verkligen fossilfria?
- Går det att få fram all den el och de metaller som behövs?
- Blir de gynnsamma effekterna för samhällsutvecklingen verkligen så stora som utlovat?
Här ska jag mest ägna mig åt de två första frågorna.
Investeringarnas klimatavtryck
Det är lätt att få intrycket att en stor del av klimatomställningen redan är avklarad. I annonserna för elbilar står det att de släpper ut 0 gram koldioxid. Elproduktionen i Sverige beskrivs som fossilfri. Nu ska det tillverkas fossilfritt stål, fossilfri cement och fossilfria bränslen. I regeringens klimathandlingsplan nämns olika varianter av begreppet fossilfri 278 gånger.
Verkligheten är betydligt mer komplicerad. De fossila bränslena smyger sig in överallt i produktionsprocesserna. Det behövs en massa metaller för att bygga ett vindkraftverk. Det ska transporteras till platsen där det ska stå. Vägar ska byggas och skog ska avverkas. Det behövs ett fundament av betong. I varje steg av processen används fossila bränslen. Ändå är utsläppen låga om man fördelar dem över vindkraftverkets livslängd. De undersökningar jag har tittat på kommer fram till att det handlar om ungefär 10 gram CO2 per kilowattimme (KWh). För kraftverk eldade med fossilgas handlar det om flera 100 gram per KWh. Kolkraft orsakar än större utsläpp.
Men utsläppen är inte noll, särskilt inte om man också räknar in att det behövs utbyggnad av elnät och någon form av energilagring för de tillfällen när det inte blåser.
Eftersom de fossila bränslena tar sig in i alla produktionsprocesser tvivlade jag på att begreppet ”fossilfritt stål” var en korrekt beskrivning av verkligheten. När H2 Green Steel lämnade in sin ansökan om miljötillstånd kunde jag undersöka detta närmare.
Så här stora koldioxidutsläpp orsakar det ”fossilfria” stålverket i Boden
Fossilgas 550 000 ton
Kol 95 000 ton
Järnmalmspellets 170 000-340 000 ton
Zink 100 000 ton
El 140 000-150 000 ton
Andra insatsvaror ?
Transporter ?
Totalt över 1 000 000 ton
I ansökan skriver företaget att man fortfarande kommer att behöva en del fossilgas, vilket orsakar utsläpp på drygt 500 000 ton. Mark- och miljödomstolen konstaterade att det också kommer att användas en mindre mängd kol. Sedan är det själva råvaran, järnmalmspellets. En livscykelanalys som LKAB låtit göra landar i att om H2 Green Steel skulle använda LKAB:s pellet skulle tillverkningen orsaka utsläpp på 170 000 ton. På grund av bristande kapacitet på Malmbanan kommer bolaget istället att köpa pellets från Brasilien och Kanada. Då kommer utsläppen att bli betydligt högre. Utifrån de genomsnittliga utsläppen vid zinkproduktion läggs ytterligare 100 000 ton till. När det gäller elen har jag gjort en snäll beräkning och räknat på 10 gram CO2 per KWh. Men stålverket kräver så stora mängder el att det ändå blir betydande utsläpp. Det var för komplicerat och osäkert att göra beräkningar för andra insatsvaror och transporterna, men klart är att de totala utsläppen kommer att ligga en bit över en miljon ton per år.
Det är jättebra. Ett konventionellt stålverk skulle släppa ut ungefär tio gånger så mycket. Men sammanställningen visar att det även med den nya metoden finns gränser för hur mycket stål som kan produceras om klimatmålen ska klaras.
Forskarna Mikael Malmaeus och Eva Alfredsson har gjort en förtjänstfull insats genom att visa att investeringar orsakar koldioxidutsläpp. I rapporten Hållbara investeringar. Hur mycket gröna investeringar har vi (inte) råd med? (Arena idé, 2020) undersöker de hur stora utsläpp investeringar i Sverige orsakar. Genomsnittet landar på 30 ton per investerad miljon. För investeringar där det används mycket material kan siffran stiga till 50 ton.
Det låter kanske inte som problematiskt höga siffror, men nu är det enormt stora investeringar som planeras i norra Sverige. Även när jag gör en försiktig beräkning och använder mig av forskarnas genomsnittssiffra så skulle de planerade investeringarna på 1400 miljarder i de nordligaste länen orsaka utsläpp på 42 miljoner ton. Det vill säga ganska nära de totala utsläppen i Sverige under ett år. Troligen är det ändå en beräkning som är i underkant med tanke på vilken typ av investeringar det handlar om.
Det här är naturligtvis inget argument för att lägga armarna i kors och inte göra den typ av investeringar som planeras i norr. Men däremot är det ett starkt argument för att det behövs en noggrann prioritering på samhällsnivå av vilka investeringar som är nödvändiga och vilka som det går att vara utan. Det syns idag ingen politisk vilja att göra sådana prioriteringar. Alla planer på investeringar möts av politiska applåder.
Det går att se tydliga politiska motiv för de felaktiga beskrivningarna av att mycket av produktionen redan är fossilfri. Klimatomställningen framstår som enormt mycket enklare om man bortser från det faktum att även elbilar, vindkraft och ”fossilfritt stål” orsakar koldioxidutsläpp. Med den beskrivningen går det att fortsätta att köra bil som förut bara man byter bensin eller dieselbilen mot en eldriven modell. På samma sätt går det att fortsätta att bygga med stål och betong utan begränsningar om teknologin för tillverkning förändras. Det går att blunda för sådant som att vägtransporter orsakar större utsläpp och kräver mer energi än transporter på räls.
Var ska all el komma ifrån?
Där de fossila bränslena ska ut ska elen in och det krävs enorma mängder el. Lägger man ihop de största av de industriprojekt som planeras i Norrbotten och Västerbotten ökar elanvändningen i de båda länen från drygt 12 TWh till omkring 110 TWh. Ett rejält överskott på el vänds till ett stort underskott. Det mesta av elen ska användas till att tillverka vätgas för ståltillverkning och tillverkning av konstgödsel.
Jag ställer förstås frågan var elen ska komma ifrån till företrädare för de industrier som behöver mycket el. Svaren kan sammanfattas med att all el som är billig och går snabbt att få fram är välkommen. I klartext betyder det att vindkraft på land är det alternativ som kommer i första hand. Det är det billigaste sättet att producera el och det går relativt snabbt att bygga nya vindkraftparker.
Skulle de 100 TWh som industrierna behöver täckas med landbaserad vindkraft skulle det med dagens teknik behövas mellan 4000 och 5000 vindkraftverk. Idag finns det drygt 1000 vindkraftverk i de båda nordligaste länen.
En kraftig utbyggnad av vindkraften på land kommer att leda till markkonflikter. Några kommunala folkomröstningar har genomförts där en majoritet har röstat emot nya vindkraftssatsningar. Kommuner säger nej till en hel del vindkraftsprojekt.
Tydligast är konflikten med de renskötande samerna. Renskötseln är redan hårt trängd av industriellt skogsbruk, vattenkraft, gruvor, vägar, järnvägar och turism. På detta läggs vindkraftparkerna. En av de renskötare jag intervjuar i boken sammanfattar situationen: ”Den gröna omställningen blir vår död.”
Sedan finns det en ytterligare ett stort problem. Fram till mitten av 1990-talet var elsystemet i huvudsak en angelägenhet för samhället. Vattenfall och några kommunala energibolag stod för det mesta av elproduktionen. Utbyggnaden skedde enligt långsiktiga planer. Priset på el var kopplat till produktionskostnaden. Det finns en hel del som går att ifrågasätta under denna period, men det gav ett stabilt och långsiktigt förutsägbart elsystem.
Den avreglering som genomfördes i mitten av 90-talet förändrade detta i grunden. Nu kom ett system som ska fungera i hela landet varje sekund under årets 365 dagar i huvudsak styras av privata företag som drivs av vinstmotiv.
Den första effekten var att i stort sett all reservkraft i landet lades ned. Det är fullt begripligt ur de enskilda företagens synvinkel. Det lönar sig inte att hålla igång kraftverk som bara behövs några dagar om året, men de är väldigt bra att ha vinterdagar när det är 20 grader kallt och elbehoven är som störst.
Ett annat märkligt fenomen är att vindkraften mest byggts ut i norra Sverige, samtidigt som det är i södra Sverige som det finns ett underskott på el. Det är i norr det går att bygga riktigt stora vindkraftsparker, så det finns en logik i att det är där företagen har investerat. Men det är allt annat än optimalt sett till elsystemet som helhet.
Att priserna kan svänga våldsamt i ett marknadsstyrt elsystem har blivit tydligt under de senaste åren. Det mesta av elen som produceras i Sverige kostar någon tioöring per KWh att producera, ändå har den ibland sålts för flera kronor.
Effekterna av avregleringen har ändå varit relativt begränsade under en period när elanvändningen snarare minskat än ökat. Det är nu när det planeras en snabb utbyggnad som de stora komplikationerna uppstår. Svenska kraftnät och andra bolag som äger elnäten har en hygglig uppfattning om var de nya elkrävande industrierna kommer att byggas. Även om det finns osäkerheter, vilket visats av att företaget Northvolt skrotat planerna på en batterifabrik i Borlänge.
Det elnätbolagen inte alls har överblick över är var elproduktionen kommer att byggas ut. Mängder av bolag har planer på vindkraftparker och stora solenergianläggningar. Men vilka av dessa planer som kommer att genomföras är omöjligt att säga.
En stor del av de ökade elbehoven ska gå till att producera vätgas. Rörledningar för vätgas är ett enklare sätt att transportera energi jämfört med elledningar. Det finns företag som har visat intresse för att bygga pipelines för vätgas. Men frågorna var, när och i vilken skala har inget svar och det finns inget statligt organ som kan styra planeringen.
Enorma behov – knappa resurser
Ett elsystem med en växande andel sol- och vindel kräver insatser för att jämna ut elbehoven och energilagring för perioder när det inte blåser eller solen inte lyser. Det finns en rad tekniska lösningar för att göra detta. Men även här så finns det ingen samordning som garanterar att detta sker.
Ett exempel är de satsningar på vätgasbaserad ståltillverkning som pågår i Norrbotten. LKAB har varit tydligt med att man kommer att ha en flexibel elanvändning. Det vill säga att man kan dra ned på vätgasproduktionen under perioder när tillgången på el är knapp. H2 Green Steel kommer däremot bara att bygga ett vätgaslager som räcker för några timmar. Det betyder att anläggningen måste köras för fullt även under toppar av elanvändningen. Eftersom anläggningens elbehov är ungefär en tiondel av Sveriges nuvarande elanvändning så kommer detta att väsentligt öka påfrestningarna på elsystemet.
Regeringens svar på hur eltillgången ska lösas är i första hand en stor utbyggnad av kärnkraften. Det återstår att se om dessa planer förverkligas. Det som blivit allt mer tydligt är att det kommer att bli dyrt och att det kommer att ta lång tid. Jag återkommer till realismen i planerna.
Potentialen för att använda el mer sparsamt är stor. En rapport från Energimyndigheten visade på att det går att spara 60 TWh per år genom samhällsekonomiskt lönsamma investeringar fram till 2050 (”Effektiv användning av energi, effekt och resurser”, ER 2024:03). Men naturligtvis har energibolag inget större intresse av att bidra till att minska elanvändningen.
Ett problem med de nya teknologierna är att de kräver stora mängder av en lång rad olika metaller. En elbil innehåller betydligt mer koppar än en fossilbil. Det går åt betydligt mer metaller för att producera el med sol och vind än med kol och gas. Efterfrågan väntas mångdubblas för ämnen som tidigare bara behövts i små mängder. Typiska exempel är litium, kobolt och grafit som behövs i elbilarnas batterier och sällsynta jordartsmetaller som bland annat används i starka magneter i vindkraftverk och elmotorer.
Jakten på metaller har trappats upp runt om i världen. Nya områden och fyndigheter har blivit intressanta för gruvbolagen. Nu vill delar av branschen också börja exploatera havsbottnarna, trots tydliga varningar från forskarhåll.
Trenden har förstärkts av att globaliseringen ersatts av en skarpare konkurrens och växande motsatser mellan de ekonomisk, politiskt och militärt dominerande makterna – USA, Kina och EU. Våren 2024 sjösattes EU:s nya mineralpolitik Critical Raw Materials Act. Produktionen, vidareförädling och återvinning av 34 kritiska metaller ska ökas. För 16 ämnen som klassas som strategiska inrättas ett snabbspår i tillståndsprocessen. För de projekt som godkänns av ett nyinrättat EU-organ ska tillståndsprocessen högst ta 27 månader.
Den växande efterfrågan på metaller märks tydligt även i Sverige. För tio år sedan satsades omkring en halv miljard årligen på att söka efter nya fyndigheter. Sedan dess har kurvorna pekat brant uppåt. Förra året låg investeringarna på närmare 2 miljarder. Flera av de nya projekten är mycket storskaliga. I Rönnbäcken, söder om Tärnaby, vill företaget Bluelake Minerals spränga bort tre berg i ett gruvområde som skulle bli lika stort som Stockholms innerstad, inklusive Södermalm och Bromma. Boliden vill öppna koppargruvan Laver mellan Älvsbyn och Arvidsjaur. Årligen ska det brytas 36 miljoner ton malm i gruvan. Det är mer än vad som bröts i Falu koppargruva under de många hundra år som den var i drift.
Australiska Aura Energy och kanadensiska District Metals vill starta gruvor i alunskiffrarna i Oviken söder om Storsjön i Jämtland. De fyndigheter som kartlagts omfattar 2,5 respektive 2,8 miljarder ton. Det kan jämföras med de 2 miljarder ton järnmalm som sedan 1890 brutits i gruvorna i Malmfälten.
Delvis har miljöansvaret förbättrats inom den svenska gruvbranschen de senaste årtiondena. Men det går att se skillnader mellan olika delar av branschen. De många små prospekteringsbolag som är helt beroende av att gång på gång få in nytt kapital står under ett starkt tryck att hålla kostnaderna nere. Det har vid flera tillfällen lett till att slarvat med eller brutit mot miljöregler.
Att gruvprojekten har blivit allt större gör i sig att ingreppen i naturen blir större och miljöriskerna växer.
Jag ska strax gå vidare och beskriva vad som händer om de teknologier som rullas ut i norra Sverige skulle användas i hela världen. Men innan dess finns det anledning att säga något om samhällsutvecklingen i norr. Den trend vi ser nu är en skarp uppdelning av norra Sverige. I de fem till sex kommuner där de stora industriprojekten planeras syns tydliga tecken på överhettning. Bostadsbyggandet räcker inte. Det är svårt att hitta personal till den offentliga verksamheten. I övriga delar av regionen byggs det vindkraftparker, nya elledningar och planeras för nya gruvor. Men detta ger mycket begränsade effekter på den lokala ekonomin. Sverige sticker ut gentemot grannländerna genom att inte ha ett system som ger lokalsamhället del i vinsterna från naturtillgångarna.
De kommuner där industrierna etableras tar stora ekonomiska risker. En granskning i Dagens Nyheter visade att Skellefteå och Luleå kommun på några år tiodubblat sina skulder. Boden ligger inte långt efter. Stora kommunala investeringar måste göras på ett tidigt stadium. De kan betalas om etableringarna leder till inflyttning och ökade skatteintäkter. Men om det uppstår problem och förseningar kan detta slå hårt mot kommunens ekonomi. Northvolts stora problem med att få igång produktionen visar att detta är ytterst verkliga risker. Avslöjanden om omfattande brott mot arbetstidsregler och säkerhetsbestämmelser och en rad allvarliga olyckor vid Northvolt visar att det i dessa jätteprojekt med hundratals underentreprenörer i flera led finns en uppenbar risk för ett hänsynslöst utnyttjande av arbetskraften.
Omställningen ur ett globalt perspektiv
Hittills har jag skrivit om behov av el och metaller ur ett regionalt perspektiv. Men det är när man skalar upp den form av klimatomställning som vi ser i norra Sverige till global nivå som det blir riktigt problematiskt.
Järnmalm av varierande kvalitet gör att det i dagsläget är svårt att använda vätgasmetoden för all ståltillverkning. Men om vi ändå utifrån de kända elbehoven för de svenska projekten räknar på hur mycket el som skulle behövas för att ställa om hela stålindustrin i världen landar summan på ungefär 6000 TWh. Det motsvarar en ökning av elanvändningen i världen med mellan 20 och 25 procent. Ska den internationella sjöfarten drivas med e-metanol så krävs det ytterligare 7000 TWh. Då återstår flera andra extremt elintensiva omställningar av industriprocesser, det behövs el till en växande flotta av elfordon. Elbehov för serverhallar ökar i ett rasande tempo. Inte minst kräver AI stora mängder el.
Tillgången till el är extremt ojämn i världen. Om resten av världen ska komma upp i samma elanvändning per person som i Sverige krävs det en fyrdubbling av elproduktionen. Om regeringens planer på en ökning till 300 TWh blir verklighet skulle det motsvara en tiodubblad elproduktion i världen.
Uttagen av naturresurser har mer än tredubblats under de senaste 50 åren. Ökningen har varit än större för metallerna. Det skriver FN:s miljöorgan UNEP i rapporten ”Bend the trend”, en återkommande rapport om resursanvändningen i världen. De trender som organisationen pekar mot en fortsatt ökning med 2,6 procent per år. En sådan utveckling skulle få förödande konsekvenser för ekosystem, vattentillgångar och klimatutsläpp. Rapporten är en skarp uppmaning till en mer återhållsam användning av all slags naturresurser.
Ett intressant exempel på de begränsningar som tillgången på ändliga resurser utgör är kärnkraften. I samband med klimatmötet i Doha utlovade en grupp länder, däribland Sverige, en tredubbling av kärnkraftsproduktionen fram till mitten av århundradet. Data från World Nuclear Association, kärnkratsbranschens internationella organisation, visar att en sådan ökning innebär att de kända tillgångarna av uran kommer att ta slut mellan 2065 och 2070. Det går att hitta mer uran, men då handlar det om låghaltiga fyndigheter.
Den riktigt avgörande frågan kring den klimatomställning vi ser idag har ställts av forskaren Simon Michaux, som jobbar vid den finska geologimyndigheten, GTK: Hur mycket krävs av olika ämnen för att uppnå ett helt fossilfritt energisystem givet dagens ekonomiska trender? I en tusensidig rapport räknar Michaux på detta och jämför sedan med de kända tillgångarna av de olika ämnena. Resultatet är djupt oroande, med få undantag räcker inte de kända tillgångarna till den första generationen av en sådan omställning, det vill säga innan huvuddelen av materialförsörjningen kan komma från återvinning.
Som alla långsiktiga prognoser av det här slaget finns det saker som förtjänar att ifrågasättas och diskuteras. Om litium kan ersättas med natrium i batterier skulle det underlätta. Om teknikutvecklingen inom sol och vindenergi fortsätter kan beräkningarna se bli mer gynnsamma. Men efter att ha läst det Michaux skriver har jag inte hittat något som i grunden förändrar slutsatsen. Den väg för klimatomställning vi ser i Sverige, inom EU, i Nordamerika och i Kina kommer brutalt att krocka med resursmässiga begränsningar.
Det som gör det möjligt att ännu en tid fortsätta på den inslagna vägen är att världen är extremt ojämlik och orättvis. Det är bara i en liten del av världen elbilar, ”grönt stål” och e-bränslen är på dagordningen.
Kapitalismen som hinder för den gröna omställningen
Slutsatsen är uppenbar. De teknologiska omställningar som vi i koncentrerad form ser i norra Sverige är nödvändiga. Men de måstes kombineras med en mycket effektiv hushållning med energi och metaller. Möjligheterna till detta är mycket goda. Det avgörande hindret är att det krockar med de mest grundläggande drivkrafterna för en kapitalistisk ekonomi. Det gäller att få maximal avkastning på det satsade kapitalet. Det kräver i regel att produktionen ökas och gärna att marknadsandelarna ökar. De företag som inte växer riskerar att slås ut i konkurrensen. Självklart vill alla de företag som beskriver sig som en del av ”den gröna omställningen” sälja så mycket som möjligt av sina produkter.
En bransch där problemet blir särskilt tydligt är bilbranschen. Den första generationen elbilar var måttligt stora. Sedan dess har mycket hänt. Förra året var medelvikten på elbilar sålda i Sverige 1999 Kg, Volvos modell EX 90 väger 2,8 ton och har ett batteri som är ungefär dubbelt så stort som i en medelstor bil. Då hjälper det inte att batteritillverkaren Northvolt utlovar att tillverka batterier med ett mycket lågt klimatavtryck. Det går åt alldeles för mycket ändliga resurser. Det går naturligtvis att bygga mycket mer resurssnåla fordon. I boken ”The age of low-tech?” pekar den franske ingenjören Philippe Bihoux att det i mitten av förra århundradet byggdes en hel del bilar som vägde klart mindre än ett ton och hade motorer på något tiotal hästkrafter.
Den förra regeringen skapade organisationen Fossilfritt Sverige, där ska de olika branscherna inom näringslivet ta fram färdplaner för hur man ska uppnå en fossilfri produktion. Läser man dessa planer finns det en gemensam nämnare. Det finns inga förslag som ens antyder en minskad produktion, inte ens i branscher med stora utsläpp och där det är svårt att minska utsläppen.
När det är marknadskrafterna styr saknas det också en övergripande långsiktig planering och prioritering. Vilka gruvor är rimliga och vilka behövs inte? Hur går det att minimera sjötransporterna så att behovet av fartygsbränslen med litet klimatavtryck håller sig på rimliga nivåer? Hur kan produkters livslängd förlängas och hur kan det bli enklare att reparera än att köpa nytt? På punkt efter punkt krockar det ekonomiska systemet med det som skulle krävas för en verklig grön omställning.
Samtidigt finns möjligheterna. Ett fantastiskt exempel är en studie från University of California, Davis (Achieving zero emissions with more mobility and less mining). Forskarna räknade på litiumbehovet för att ställa om alla personbilar till eldrift fram till mitten av århundradet. De utgick från dagens trender, det vill säga nästan lika många bilar som invånare och en stor andel tunga bilar. Det skulle betyda att de amerikanska personbilar skulle behöva tre gånger så mycket litium som dagens världsproduktion. När forskarna lade in ett tak på batteriernas storlek i sin modell minskade behovet rejält. Sedan lade de till allt som forskningen visat har effekt på bilbehovet – bättre kollektivtrafik, bättre förutsättningar för att gå och cykla, flytta jobb och service närmare människorna mm. Som bäst minskade litiumbehovet med 92 procent.
Exemplen är många på att det går att kombinera en omställning till utsläppssnåla teknologier med en mycket bättre hushållning. Det avgörande hindret är ett ekonomiskt system där vinsten och en ständigt ökande produktion är drivkraften.
Artikelförfattare:
ARNE MÜLLER är frilansjournalist och författare. Förutom Norrsken – drömmen om den gröna industrin (2023) har han tidigare givit ut bland annat Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida. 2016 fick han Grävande journalisters pris Guldspaden för boken Norrlandsparadoxen. Samtliga titlar på Ord & Visor förlag.
