Judith Butlers senaste bok Who’s afraid of Gender beskriver och kritiserar den framväxande anti-genderrörelsen. Röda rummets Evelina Johansson Wilén recenserar efterfrågar en fördjupad analys av olika aktörer i rörelsen, samt en diskussion av den politisk-ekonomiska kontext inom vilken rörelsen har vuxit sig stark.
Recension av Judith Butlers: Who’s Afraid of Gender (Allen Lane, 2024)
Under ett antal decennier var frågor om jämställdhet och genus relativt okontroversiella i en svensk kontext. Ministrar och politiker tävlade om vem som var mest feministisk samt deltog i flest Pride-tåg, och statliga verksamheter genusintegrerades i hög takt utan att det väckte särskilt stor anstöt. De senaste åren har emellertid frågor om genus
kommit att bli alltmer politiskt laddade. Genusintegrering av högre utbildning och forskning har beskrivits med ord som ”rosa ideologi”, högerpolitiker som Ebba Busch profilerar sig som kritiker av ”genusflum”, samtidigt som SD-politiker kallar sagostunder med dragqueens på bibliotek för ”motbjudande”. Genus, en gång så oskyldigt, tycks nu väcka både ilska och rädsla.
Det är denna rädsla för genusbegreppet, och andra politiska rörelser som utvidgar och utmanar vår förståelse för vad kön är, som queerteoretikern och filosofen Judith Butler undersöker i sin senaste bok Who’s Afraid of Gender?. En styrka i boken är dess tydliga, pedagogiska undersökning av de huvudsakliga aktörerna och de politiska sammanhang där kön framställs som ett hot mot kärnfamiljen, mot barn, mot civilisationen eller mot själva begreppet ”kvinna.” Butler kritiserar skickligt hur dessa aktörer legitimerar sitt motstånd mot kön och avslöjar karaktären av skrämmande vanföreställningar som ofta hör ihop med deras rädslor för ”genusideologi,” vilka kopplas till allt från genusvetenskap och jämställdhetsintegrering till queerteori, transpersoner och Butler själv som person.
Den fråga som Butler inleder hela sin bok med – Varför är människor rädda för genus? – blir emellertid bara delvis besvarad. Även om Butler ger vissa möjliga förklaringar så skulle dessa kunna utvecklas vidare. En av Butlers förklaringar är att idéströmningar och progressiva sociala rörelser, som destabiliserar sambandet mellan biologiskt kön och könsidentitet, kan ha en djupt oroande effekt på människor. Kopplingen mellan kön och könsidentitet fungerar som en central byggsten i många människors självförståelse och deras sätt att orientera sig i världen. En annan viktig tanke i boken är att frammanandet av ”genuspanik” fungerar som en distraktion från verkliga faror. Som Butler uttrycker det, ”’Genus’ samlar och framkallar dessa rädslor, och hindrar oss från att tänka mer klart på vad vi faktiskt bör vara rädda för”. På detta sätt tjänar all uppståndelse kring genus ett ideologiskt syfte: den tillåter maktinstitutioner – såsom stater, kyrkor och politiska rörelser – att ”skrämma människor tillbaka in i sina led, acceptera censur och rikta sin rädsla och sitt hat mot utsatta grupper”.
Även om jag inte ifrågasätter att fokuset på genus kan ha en politisk funktion, väcker beskrivningen av genuspanik som något som ”de” – vilket tycks vara allt från högerledare och kapitalister till den katolska kyrkan – använder strategiskt, vissa frågor. Butler använder citattecken runt ”anti-genderrörelsen,” vilket jag tolkar som ett tecken på att vi inte har att göra med en enhetlig entitet. Så, vad rättfärdigar att vi kallar det en ”rörelse”? Butler tar upp allt från Trump, till TERF (transexkluderande radikalfeminister) och Vatikanen men undersöker inte deras möjliga förbindelser på djupet. Ibland verkar det som att det som förenar dem och för dem i konflikt med progressiva vänsterrörelser är deras gemensamma inställning till – eller avvisande av – andra marginaliserade gruppers rätt att leva sina liv i frihet och självbestämmande. Jag skulle velat se en mer nyanserad analys som utforskar både likheter och potentiellt skilda intressen hos dessa institutioner och aktörer. Med andra ord kan svaret på ”varför” folk är rädda för genus variera beroende på var vi tittar. Och även om det kan finnas exempel på allianser mellan olika aktörer inom antigender-rörelsen, handlar det ofta om en samverkan fylld av motsägelser. Det är till exempel inte så att feminister som är kritiska mot transrörelsen delar agenda med den katolska kyrkan, eller att den katolska kyrkan skulle skriva under på radikalhögerns främlingsfientlighet. I många fall är skillnaderna och konflikterna långt fler än de likheter som Butler pekar ut.
Behovet av fler nyanser gäller också frågan om varför det är just genus som blir ett fokus för kritik och rädsla. Är det något med genus i sig som provocerar sådana reaktioner? Bortsett från att kön är djupt kopplat till hur vi existerar i världen – och att vår värld är strukturerad av obligatorisk heterosexualitet och heteronormativitet – finns det en annan viktig aspekt, som inte diskuteras i boken: de olika villkor som existerar för politiska projekt som ställer krav på omfördelning och de som ställer krav på erkännande. I en kapitalistisk kontext har erkännandekrav alltid varit mer gångbara än krav på omfördelning. Det är helt enkelt lättare att bedriva kamper som handlar om inkludering i den rådande samhällsordningen än kamper som utmanar de rådande klassrelationerna. På så sätt har vissa progressiva rörelser – som delar av den feministiska rörelsen och hbtq-rörelsen – kunnat nå framgångar som andra rörelser inte kunnat drömma om. Dessa olika villkor skapar, menar till exempel Nancy Fraser, grogrund för en misstänksamhet, där genuspolitik och hbtq-politik förknippas med elitism och makt. Tyvärr positionerar sig Butler inte explicit i debatten om förhållandet mellan progressiva rörelser och nyliberal kapitalism och hen ägnar inte heller någon längre diskussion åt den politiska formeringen av progressiv nyliberalism som en möjlig bakgrund till det politiska landskap hen vill analysera.
Femonationalism
En annan fråga som uppstår vid läsningen är hur vi ska förstå förhållandet mellan anti-genderrörelsen och andra högerradikala fenomen, såsom ”femonationalism”, det vill säga när feministiska argument används i främlingsfientliga och nationalistiska syften. Det verkar som om aktörer inom högern och extremhögern är fixerade vid genus, men medan vissa av dem helt avvisar genus kan andra omfamna feministisk och HBTQI-politik som centrala element i en rasistisk invandringspolitik. Hur ska vi förstå denna spänning? I sin bok In the Name of Women’s Rights: The Rise of Femonationalism undersöker Sara R. Farris hur feministiska argument tas över och används i anti-invandrings- och anti-muslimska kampanjer, där utländska män till exempel beskrivs som förtryckande och konservativa, och som ett hot mot både ”vanliga” kvinnor och migrantkvinnor. Farris betonar att femonationalism inte bara ska förstås som en politisk strategi, där feministiska argument används för att dölja en egentligt rasistisk politik.
Vi måste också analysera det på en politisk-ekonomisk nivå. Enligt Farris är en av anledningarna till att nationalistiska och xenofobiska politiker använder feministiska ideal som jämlikhet och frihet helt enkelt att migrantkvinnor behövs på arbetsmarknaden, medan migrantmän inte i samma utsträckning är nödvändiga. Jag undrar om en liknande underliggande politisk och ekonomisk logik kan hjälpa oss att bättre förstå anti-genderdiskursen, och om så är fallet, vad denna logik skulle kunna vara? Även om jag inte har ett klart svar, menar jag att detta är en viktig fråga för att avtäcka de materiella intressen som anti-gender-, homonationalistiska och femonationalistiska diskurser kan tjäna. Butler påpekar att vi måste förstå anti-genderrörelsen som mer än en kulturkamp och säger att ”Rörelsen svarar tydligt på ekonomiska formationer som har lämnat många människor radikalt osäkra om sin framtid” men här skulle jag vilja pressa hen att diskutera om det finns några djupare politisk-ekonomiska logiker som gör att just kön blivit så framträdande.
Som jag skrev tidigare så tycks ibland Butlers definition av vad som kännetecknar anti-gender rörelsen vara av ett idealistiskt slag: antigender-rörelsen består av de som inte vill att andra ska vara fria och leva goda liv. Denna idealistiska förståelse återfinns även i Butlers sätt att beskriva motrörelser mot antigender-rörelsen. Hen beskriver ofta allianser, politisk solidaritet och kollektiv handling som rotade i vår etiska förmåga att erkänna andra som sårbara och fundamentalt beroende av varandra, att vi erkänner deras rätt till självbestämmande, samt vår vilja att ingå i obekväma koalitioner. Även om sådana gemensamma handlingar kan hämta styrka ur en gemensam politisk analys eller en bredare förståelse för hur individuella erfarenheter hänger samman med kollektiva verkligheter, är de specifika kopplingarna mellan gemensamma intressen bara ytligt behandlade i bokens avslutande kapitel. Effektivt motstånd kräver dock mer än att bekräfta rätten till ett värdigt liv eller att erkänna de hinder för värdighet som många utsatta grupper möter. Det kräver en noggrann analys av sambanden mellan olika former av förtryck som upprätthåller ojämlikhet och lidande, och utifrån denna analys, formuleringen av strategiska politiska åtgärder för att avskaffa dem.
Artikelförfattare:
Evelina Johanssson Wilen är biträdande lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet och är redaktionsmedlem i Röda rummet.
