Litteraturvetaren Fredric Jameson gick nyligen bort i en ålder av 90 år. Det är svårt att överskatta det avtryck han lämnat på debatter, kulturanalyser och marxistiskt influerat teoretiserande under det senaste halvseklet.
Mitt första möte med honom var via det som utan tvekan är hans storverk, The Political Unconscious: Narrative as a Socially Symbolic Act (från 1981; i svensk översättning 1994 som Det politiska omedvetna: berättelsen som social symbolhandling av Sara Danius, Stefan Helgesson och Stefan Jonsson). Intrycket var överväldigande. Inte nog med att jag förtjustes över det grepp jag plötsligt tyckte mig få över hur författare som Balzac och Conrad kunde förstås i relation till sin samtid. Jag blev också märkt för livet av en annars säkerligen svårförklarlig förkärlek för Greimas-fyrkanter som analytiskt instrument för att lirka ut hur det till synes utopiska och ideologiska innehållet i en text är sammantvinnade.
Som god marxist var Jameson samhällskritisk intellektuell – något som inkluderade ett tydligt och ofta upprepat ställningstagande för palestinsk frigörelse, vilket förtjänar att lyftas fram i våra dagar. Därtill var han också akademiskt produktiv in i det sista. I våras utkom hans sista bok Inventions of a Present: The Novel in its Crisis of Globalization. Dessförinnan hade han publicerat en mängd andra verk som exempelvis Marxism and Form (1971) och Signatures of the Visible (1992). Mest känd är utan tvivel Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism (1991), som beskriver postmodernismen som kulturellt dominerande i senkapitalismen, en paradoxal stil utan historicitet som kännetecknas av att slumpmässigt kannibalisera det förflutna.
Jamesons tolkningar kan självklart ifrågasättas. Själv var jag aldrig helt övertygad av hans tolkningar av Benjamin och Adorno. Det går också att fråga sig om naturen och det arkaiska verkligen är ”borta för alltid” och ”spårlöst undansopade” i senkapitalistisk kultur, som han påstår. Finns överhuvudtaget en dominant form i denna kultur? En tidig kritiker som lyfte dessa frågor var Mike Davis (vars slagkraftiga kritik av Jamesons tankar om postmodernismen kan läsas i New Left Review, maj-juni 1985).
Det bästa motmedlet mot att övertolka samtida kultur som ett självrefererande system frikopplat från en oberoende utsida står att finna hos Jameson själv. ”History is what hurts”, skriver han i en lysande formulering i The Political Unconscious. Just genom sin förmåga att bryta mot våra förväntningar behöver historien ingen teoretisk grund. Som en potential till social förändring ger den sig tillkänna vare sig vi vill eller inte. Här finner vi en materialistisk kritik mot alla försök att framställa det rådande systemet som evigt. Kanske är denna kritik också det mest effektiva svaret på det dilemma Jameson pekade ut i ett yttrande från essän ”Future City” från 2003 som citerats oräkneliga gånger. Idag, framkastar han där, är det lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens. Verkligen? Låt oss ta historien till hjälp och motbevisa honom!
Carl Cassegård
