Ett huvudspår hos den italienske filosofen och historikern Domenico Losurdo är att liberalismen har sitt ursprung hos slavägare, för vilka vissas frihet och andras slaveri inte utgjorde någon motsättning. Det samtida skimret som omger liberalismen kan endast upprätthållas om vi ignorerar vilka som har kallat sig liberaler och vad de har gjort. Enligt Losurdo innebär detta att vi förblindas – flyktingvågorna kopplas inte till de västliga attackerna i Mellanöstern, nedmonteringen av socialstaten uppfattas som ett förvisso beklagansvärt men likväl nödvändigt öde snarare än som ett aggressivt klassprojekt. I detta bidrag till Röda rummets essäserie om den samtida marxistiska teorin – som ligger till grund för en antologi inom samma tema som kommer att publiceras av bokförlaget Daidalos hösten 2025 – förklarar Linus Bertilsson vad Losurdos kontrahistoria om liberalismen består i och varför den är viktig.
En vanlig uppfattning om liberalismen är att vi har att göra med en politisk ideologi där individens fri- och rättigheter betonas tillsammans med privategendomens förtjänster och statsmaktens begränsning. Företagsamhet, framåtanda, tolerans och – mer än något annat – frihet är liberalens ledord. Rättsstaten skyddar den medborgare som genom kapitalismen har givits ett överflöd av varor och njutning.
Mot en sådan skolboksdefinition motsätter sig den italienske filosofen och historikern Domenico Losurdo med kraft. Losurdo tar sig an utmaningen att gräva fram liberalismens ursprung hos en slavägande aristokrati på andra sidan Atlanten och följa dess teori och praktik under de senaste 250 åren. Losurdo motsätter sig fullt ut likställandet av liberalism, modernitet, frihet och framsteg och erbjuder en omtolkning av centrala frågor som har med imperialism, världskrig och revolutioner att göra.
Liv och verk
Losurdo lägger fram sin syn på liberalismen i ett flertal böcker. Mitt mål här är att, med fokus på den kändaste av dem, Liberalismen: en kontrahistoria (på svenska 2022, på italienska 2005) presentera de breda dragen i denna syn. Detta arbete blir dock enklare att beskriva om vi först tar en kort omväg över Losurdos liv och verk i övrigt. Han föddes 1941 i Sannicandro di Bari i Italien. Han tillbringade sin studieperiod vid universitetet i Urbino, där han sedan blev professor i filosofihistoria. Han kom till följd av 1960-talets vänstervåg att radikaliseras politiskt och anammade tidigt en Kinavänlig kommunism. Det aktiva politiska engagemanget höll i sig livet ut: han var ursprungligen medlem i PCI, det italienska kommunistpartiet, för att efter dess upplösning 1991 bli del av de efterföljande partibildningar som gjorde anspråk på att föra moderpartiets arv vidare.
Losurdos filosofiska och akademiska gärning gick ständigt hand i hand med hans politiska aktivism. Bland hans tidiga verk märks böcker om tysk och italiensk marxistisk filosofi; senare ägnade han sig ingående åt studier av den tyska klassiska filosofin, särskilt Immanuel Kant och G.W.F. Hegel. Hegel förblev en viktigt teoretisk referens, tillsammans med den marxska samhällskritiken.
Historiskt inriktade böcker om diverse filosofer fortsatte att utgöra merparten av Losurdos skriftliga produktion fram till 2000-talets början. Han skrev bland annat böcker om Heidegger som krigsideolog och om Nietzsche som aristokratisk rebell. De representerar, tillsammans med böckerna om Hegel och Kant, den filosofihistoriska sidan hos hans gärning.
Under sina sista levnadsdecennier närmade han sig frågan om modernitetens historia. Förutom liberalismen och kommunismen behandlas här bland annat fredsidén, icke-våldsrörelsen och den allmänna rösträtten. Genom att skänka den moderna historiens krig och revolutioner deras rätta betydelser vill Losurdo utmana samtidens ”revisionistiska” historiografi. Hans närhet till de realsocialistiska projekten – inklusive stalinismen under andra världskriget och vårt samtida Kina – har borgat för kontroverser; helst bör detta dock ses mot bakgrund av hans filosofiska grundsyn: vi kan inte önska oss en annan historia än den vi faktiskt har, och för oss socialister ingår här realsocialismen. Att han för den delen inte är immun mot felbedömningar borde förvisso vara självklart.
Losurdo gick bort 2018, till följd av hjärncancer. Det var först mot slutet av hans liv som hans internationella renommé på allvar började göra sig hört, och då mycket tack vare hans kritik av liberalismen.
Liberalismens ursprung och definition
Losurdo använder ett ideologikritiskt och historiserande angreppssätt i sin undersökning av liberalismen. Han förfrämligar oss från vår samtids förhärskande synsätt genom att konfrontera oss med fenomenets historia. Vi ska finna liberalismens kärna i dess konkreta historiska framväxt och utveckling, inte i dess självbild.
Så när han ställer den sedvanliga frågan ”vad är liberalism?” undviker han varje fristående begreppsdefinition och frågar istället: Vilka är och var liberalerna? Och vad har de faktiskt sagt och gjort? Vi får veta att en liberal ikon som John Locke betraktade slaveriet som någonting ”självklart och obestridligt” och därtill själv hade intressen i slavhandeln. Och vi får lära oss att en för oss okänd figur som John Calhoun var en mycket inflytelserik politiker i 1800-talets USA som försvarade alla de centrala liberala dygderna samtidigt som han levererade ett brinnande försvar för sydstaternas slaveri. Och Adam Smith, som för de flesta idag är känd som den ekonomiska liberalismens fader, var på en avgörande punkt rent anti-liberal: i syfte att avskaffa ett enligt Smith så motbjudande fenomen som just slaveriet var den skotske upplysaren villig att förorda en ”despotisk regering”.
Frågorna hopar sig i takt med motstridigheterna. Vad kännetecknar egentligen liberalismen? Enligt Losurdo: politisk frihet och slaveri. Losurdo understryker att ”uppkomsten av liberalismen och spridningen av rasbaserat slaveri som egendom är resultatet av en tvillingfödsel.” Han spårar detta ursprung till den liberala revolutionen par excellence, den amerikanska, där en frihetsparadox yttrar sig i konflikten mellan kolonisatörerna och moderlandet: de amerikanska rebellerna vägrar att ingå i vad de kallar för ett politiska slaveri under den brittiska monarkin – samtidigt som de själva benhårt håller fast vid sin rätt att äga slavar.
I denna frihetsparadox har Losurdo funnit ledtråden för sin framställning. Här skiner det hegelsk-marxska arvet igenom, vilket leder honom till att söka efter världshistoriens puls i de objektiva motsättningar som yttrar sig i sammandrabbningar mellan klasser och folk, liksom i konfrontationen mellan fromma önskningar och obeveklig realitet.
Vad innebär detta mer konkret? Losurdo betonar att liberalismen är ett klassprojekt, närmare bestämt ett försök hos en, från de traditionella auktoriteterna frigjord, slavägarklass att bygga en frihetlig politik och kultur genom att förpassa det tunga och smutsiga arbetet till en lägre stående kast. Genom den oinskränkta makten över slavarna kan man själv definiera sig som herre med en högre, förfinad kultur. Losurdo talar därför hellre om en ”liberal aristokrati” än om en borgarklass.
Losurdo finner denna liberalism i dess renaste form i USA men ser den även annorstädes: i de europeiska staternas världsvida kolonialsystem liksom i införandet av arbetshus och fabriksdisciplin på hemmaplan. Det sena 1700-talets arbetare, verksamma under miserabla förhållanden i London och Manchester eller tvingade att slita i tukthus istället för att leva av de traditionella ”poor laws”, framträder som släktingar till de afroamerikanska slavarna. Den liberala tendensen går mot uppdelningen av världen i två – de som avnjuter och de som arbetar.
Losurdo vill dock inte bara förkasta liberalismen. Den inbegriper enligt honom trots allt vissa framsteg: människan har här vågat ställa sig själv i centrum, istället för gudar och konungar, och möjliggjort en upplyst, sekulär kultur. Den anonyma borgerliga rättsstaten och dess inneboende mekanismer för maktbegränsning utgör grunder att bygga vidare på, oaktat hur mycket samma apparat missbrukats av de liberala aristokraterna själva. Problemet är att man tillskurit sig ett begränsat ”heligt rum” som exkluderar alla andra, i synnerhet arbetare och slavar. Det kommer därför an på dem att förverkliga det projekt liberalismen påbörjat och därigenom föra liberalismen bortom sig själv.
Den moderna historiens dynamik
Men nu ser ju världen inte likadan ut idag som på 1700-talet – slaveriet har avskaffats, demokratier instiftats, allmän rösträtt lagstadgats. För att göra sin syn på liberalismen trovärdig måste Losurdo följa frihetsparadoxens utveckling fram till våra dagar. Det är en utveckling som för honom sammanfaller med den moderna historiens dynamik i dess helhet.
Det är för Losurdo avgörande att denna utveckling inte kan ses som en spontan mognadsprocess – istället drivs historien på av konflikt och kamp. I det här sammanhanget lyfter Losurdo fram tre huvudsakliga faktorer. För det första bidrar de olika liberala aristokratierna själva genom sin kritik av l’ancien régime. Mot monarkins godtycklighet riktade man Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, men dess innehåll kunde även komma till användning i kampen mellan de olika liberala aristokratierna: britterna pekar på skenheligheten hos de amerikanska slavägarna; amerikanerna kontrar genom att påtala britternas kolonier och arbetshus. Härigenom öppnas ett visst spelrum för kritik inom den nyvunna sekulära offentligheten.
Avsevärt viktigare är dock – för det andra – de förtryckta klassernas kamp. Arbetare och slavar finner sig inte i sin underordning, de gör uppror och kräver sin rätt. Losurdo framhåller 1790-talets haitiska revolution, där före detta slavar tog makten och avskaffade slaveriet, som paradigmatiskt exempel här.
För det tredje identifierar Losurdo den ”radikalism” som har sin grund i uppkomsten av ett organiskt obundet skikt av ”rotlösa intellektuella” som en viktig faktor för historiens utveckling, vilka alltså med större och större frihet kunde kritisera den bestående ordningen. Den franska revolutionens jakobiner är Losurdos paradigmatiska exempel, men även Marx och Engels räknas hit.
Utifrån det kritiska rum som de liberala idealen ger upphov till, och med de intellektuella radikalernas hjälp, kan de förtryckta klasserna under den moderna historiens gång utmana den liberala makten och hegemonin. Det är en segdragen kamp, som så småningom resulterar i slaveriets avskaffande i USA och bildandet av arbetarorganisationer i Europa och annorstädes.
Det innebär inte att utvecklingen är enkel eller linjär. Liberalerna ger inte upp sin maktställning utan kamp, de biter sig fast i sina privilegier och mobiliserar härför statsmakt, militär och propaganda. Under 1800-talet intensifieras den västerländska imperialismen samtidigt som rasbiologi och ”survival of the fittest” blir ledande ideologiska paroller. Losurdo vässar sina argument till det yttersta när han vidhåller att det är i det amerikanska slaveriet och utrotningen av ursprungsbefolkningen och i det brittiska kolonialstyret som nazismen och fascismen finner sina främsta inspirationskällor. Hitler och Mussolini var inte så mycket anti-liberaler, snarare stod de för en radikaliserad liberalism med andra medel. Utifrån dessa disparata projekt understryker Losurdo en allmän historiefilosofisk poäng: det är när man likt liberalerna till varje pris vill ”undertrycka det objektiva i politisk-sociala konflikter” som konflikten blir som värst.
Men Losurdo vill understryka att den historiska processen är komplex även för de förtryckta klasserna. Dessa kan nämligen mycket väl ställas mot varandra. Frigörelse kan, som han uttrycker det, tvinnas samman med ”de-emancipation”. Återigen är USA främsta exemplet: ”Tendensen till sociala framsteg för de fattiga vita sammanföll med ett fullbordande av de svarta slavarnas avhumanisering.” Dessa motsättningar kan utnyttjas av liberaler, men också av sig själva ställa hinder i vägen för en allmän frigörelse; vi får inte låta oss bli lurade av idén om de förtryckta klassernas essentiella godhet.
Liberalismen idag
I sin bok om liberalismen uppehåller sig Losurdo huvudsakligen vid 1700- och 1800-talen. I böcker som War and Revolution och, mer kontroversiellt, Stalin: History and Critique of a Black Legend följer han den moderna historien vidare under 1900-talet. För Losurdo är det under detta århundrade, med upprättandet av ett socialistiskt block i öst och den stora mängden antikoloniala revolutioner, som liberalismen för första gången utmanas på allvar. Efter östblockets fall cirka 1990 har den kunnat härja desto mer fritt. Att detta inte innebar något slut på krig och elände slår Losurdo fast i inledningen till hans bok om fredsidén:
”På tre årtionden, efter en rad krig, hundratusentals döda, miljoner skadade och miljoner flyktingar, har Mellanöstern förvandlats till en ruin och grogrund för nya konflikter. Och det är bara en av oroshärdarna.”1
Vad som framförallt hände 1990 var förlusten av en motpol och den resulterande intensifieringen av det liberala projektet på såväl ekonomisk och politisk som ideologisk nivå.
Att liberala krafter desto mer ostört kunnat göra bruk av en alltmer närvarande medieapparat har bidragit till det rosiga skimmer som många förknippar med liberalismen idag. För Losurdo innebär detta en katastrof som gör oss oförmögna att tolka det som sker precis framför ögonen på oss – flyktingvågorna kopplas inte till de västliga attackerna i Mellanöstern, nedmonteringen av socialstaten uppfattas som ett förvisso beklagansvärt men likväl nödvändigt öde snarare än som ett aggressivt klassprojekt.
Mot alla som efter Sovjets fall vill se den kommunistiska utmaningen som förgången hävdar Losurdo med emfas: klasskampen försvann aldrig, kommunismen har aldrig dött, den koloniala eran är inte över och vi är ännu ofrånkomligen i historiens mitt. Härifrån måste vi på nytt ta itu med att demaskera liberalismen och därigenom bidra till att infria modernitetens löften om frigörelse.
Losurdos realistiska och antikoloniala marxism
Ett vidare syfte med Losurdos historia över liberalismen och moderniteten är att bidra till en ny sorts marxism. Han vill låta den koloniala frågan komma till sin rätt och ifrågasätta de varianter av den samtida marxismen som tror sig kunna dra ett streck över 1900-talets realsocialistiska bravader. Det leder till en utpräglat politisk och historisk marxism, där internationella relationer och realpolitiska maktspel prioriteras framför analyser av kapitalismens ekonomiska logik eller subtila kulturteorier. Emellanåt förvecklar sig Losurdo här i onödig polemik mot meningsmotståndare – hans genomgång av den ”västliga marxismen” i en av hans sista böcker är allt annat än inkännande – men det är åtminstone tydligt att han representerar ett självständigt perspektiv där välbehövlig realism kombineras med ett enträget humanistiskt patos.
För den marxistiska teorins vidkommande drar han ur den moderna historiens utveckling vissa slutsatser som för många marxister torde te sig bittra: vi bör enligt Losurdo överge föreställningarna om statens bortvittrande eller marknadens fullständiga avskaffande, för att istället fokusera på det mest trängande: liberalism som gäller alla människor, inte bara ett aristokratisk fåtal. För det krävs medvetet bruk av stat och ekonomi, med vilkas hjälp varje framtida aristokrati ska göras omöjlig. I viss mening möter de liberala och realsocialistiska projekten varandra här, i bortre änden av Losurdos perspektiv, när det handlar om att äntligen låta frihetens verklighet motsvara dess begrepp.
Artikelförfattare
Linus Bertilsson har en masterexamen i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs
universitet. För närvarande arbetar han som forskningsassistent i Stockholm. Tidigare varit
aktiv i Vänsterns studentförbund.
