Recension av Theodor W. Adorno Beethoven: musikens filosofi. Fragment och texter (övers. Sven-Olov Wallenstein), Faeton, 2024
Att bokförlaget Faeton under våren 2024 utgivit inte mindre än fyra volymer av Theodor W. Adornos musikfilosofiska texter (Den nya musikens filosofi samt tre böcker om kompositörerna Beethoven, Wagner och Berg) måste betecknas som en utomordentlig kulturgärning. Samtliga är föredömligt översatta av Sven-Olov Wallenstein, professor i filosofi vid Södertörn, som även har författat boken Adornos musik (även den utgiven i år på samma förlag).
Jag väljer i denna recension att presentera Beethoven: musikens filosofi. Fragment och texter. Redan inledningsvis vill jag framhålla att denna bok innehåller mycket av intresse även för den som inte bara är musikfilosofiskt eller musiksociologiskt intresserad. För Adorno kunde musiken bara förstås genom dess sammanflätning med samhället. Musiken var inte bara ett brottande med det estetiska utan även med samhälleliga motsättningar, som den återspeglade samtidigt som den bar på ett utopiskt löfte om en försonad värld bortom motsättningarna. Detta angreppssätt lyser igenom även i Beethoven. Bakom de långa diskussionerna av vad som kan framstå som tekniska aspekter i Beethovens musik gömmer sig en samhällsdiagnostik som kastar ett fascinerande ljus även över Adornos övriga texter och som inte minst tillåter oss att tolka centrala begrepp i hans filosofi – som exempelvis försoning – på ett nytt sätt. I Beethoven träder en Adorno fram som på många sätt är betydligt mer aktivistisk än den mandarin i elfenbenstorn han ibland framställs som.
Adorno arbetade på boken under en stor del av sitt liv utan att någonsin bli klar. Som bokens undertitel anger består boken därför av fragment – skisser och förarbeten och ett antal utdrag ur publicerade verk. Många av dessa utgörs av musikaliska analyser, i synnerhet av den ”sena stil” som vi känner igen från Beethovens sena stråkkvartetter. Den explicita kopplingen till samhället är som tydligast i första halvan av boken, där Adorno kontextualiserar Beethovens musik i förhållande till borgerskapets kamp mot feodalsamhället och där Hegels totalitetsbegrepp figurerar flitigt. Som vanligt hos Adorno balanseras en uppskattning av progressiva aspekter med en problematisering av de ideologiska. Flera observationer balanserar mellan det dråpliga och träffsäkra, som när Haydns musik sägs ha en mekanisk kvalitet som påminner om de tidiga fabrikerna eller när det småborgerliga hos Schubert jämförs med någon som ”i skjortärmarna håller politiska tal på en uteservering” (s. 72).
Vad som måhända förvånar är hur nära Adorno förbinder Beethovens musik med människans herravälde över naturen och möjligheten att göra motstånd mot detta. I en dräpande kritik av Kants idealistiska filosofiska system, som han menar legitimerar detta herravälde, skriver han: ”För kantianen är inget mer förhatligt än att påminnas om människans likhet med djuren […]. För det idealistiska systemet spelar djuren mer eller mindre samma roll som judarna för det fascistiska. Att beskylla människan för att vara ett djur – det är äkta idealism” (s. 130).
Men hur är en försoning med naturen möjlig? I ljuset av denna fråga får Adornos vid första anblicken gåtfulla passager om folksagans jättar och troll i slutet av boken en suggestiv lyskraft. I en central passage skriver han: ”’Anden’ hos Beethoven, det hegelska, totaliteten, är inget annat än den natur som blir varse sig själv, det ktoniska elementet” (s. 253). Detta element exemplifieras med folksagans Rübezahl och jätten Suckelborst i en dikt av Eduard Mörike – figurer som både representerar naturens raseri och ett rättvisekrav som visar sig i deras solidaritet med djur, omtanke om de fattiga och Suckelborsts seger över djävulen. Samma element hittar Adorno i Beethovens musik.
Dessa passager bryter på ett slående sätt av mot den mer välkända skildringen av försoningen med naturen i Upplysningens dialektik, det klassiska verk som Adorno skrev med Max Horkheimer. Enligt detta verk blir en försoning möjlig när det mänskliga subjektet drar sig till minnes att det självt är natur. Här spelar den icke-mänskliga naturen en passiv roll. Adressaten är istället det mänskliga subjektet som ångerfullt kommer till insikt om den skada som dess herravälde över naturen har orsakat. Mot denna bild erbjuder folksagans jätte en bild av en natur som fortfarande lever och gör uppror mot herraväldet. Jätten är inte ett subjekt som minns att det är natur, utan en natur som uppnår självmedvetande. Samtidigt pekar den, trots sin oregerlighet och vrede, mot försoning, mot ett utopiskt slut på historien. Suckelborst är inte bara en naturkraft, utan också en mäktig fiende till djävulen och en kämpe för en kommande guldålder.
Det är inte utan att man tänker att skildringen av herravälde och försoning i Upplysningens dialektik idag behöver kompletteras med den alternativa bild som framträder i dessa passager i Beethoven. I den katastrofala tid vi lever – vare sig vi vill kalla den antropocen eller kapitalocen – hjälper oss dessa att förstå vad det kan innebära att försonas med en natur som inte längre är under kontroll. Med sitt raseri och sin kamp för rättvisa pekar jätten i folksagan ut en väg till försoning där kamp och sociala rörelser har en nyckelroll att spela.
Carl Cassegård är professor i sociologi, verksam vid Göteborgs universitet. Han har tillsammans med Håka Thörn givit ut I apokalypsens skugga. Miljörörelser och industrikapitalism 1870-2020 (Daidalas, 2023).
