llan Pappé: Tio myter om Israel. Karneval 2020
Ilan Pappé räknas till den grupp av israeliska historiker som under det sena 1980-talet framträdde som ”de nya historikerna”. ”Nya” därför att de ifrågasatte den etablerade israeliska historieskrivningen såväl kring statens grundande, den palestinska fördrivningen (Nakban) och framväxten av den israelisk-palestinska konflikten. I många fall bekräftade de ståndpunkter som framförts av palestinska historiker och debattörer.
De nya historikernas ifrågasättanden hade både politiska och empiriska utgångspunkter. Israels brutala krigföring i Libanon 1982 inspirerade för första gången en stor fredsopinion i Israel. Från 1978 och framåt kom också en mindre del av de officiella israeliska dokumenten rörande åren 1948 och framåt att göras tillgängliga för forskning, efter att en 30-årig hemligstämpel löpte ut (fortfarande, efter mer än 75 år, är dock merparten av denna dokumentation oåtkomlig för forskning). Dessa dokument bekräftade och förstärkte i många fall redan existerande källor som pekade på den systematiska fördrivningen av icke-judiska innevånare från det som kom att bli Israel före, under och efter statens utropande 1948 och det första arabisk-israeliska kriget 1947–48. Fördrivningen kom att drabba närmare 80 procent av de knappt 950 000 palestinier som då levde innanför den utropade statens gränser, och skördade många tusen dödsoffer. Därigenom säkerställdes statens judiska majoritet och mark och naturresurser tillgängliggjordes för judiska bosättningar. Pappés bidrag till denna historieskrivning återfinns främst i hans två tidiga böcker Britain and the Arab-Israeli Conflict, 1948–1951 (1988), och The Making of the Arab – Israeli Conflict, 1947–1951 (1992) och ett antal artiklar från samma tid. Den sammanfattas och utvecklas i senare syntetiska översiktsverk, kanske främst Den etniska rensningen av Palestina (2006). Parallellt med denna forskargärning har Pappé också verkat som aktivist och debattör och som uttalad antisionist och kritiker av tanken på en tvåstatslösning. Sedan 2007 är han bosatt i Storbritannien och verksam vid universitet i Exeter som föreståndare för dess centrum för palestinska studier.
Hans Tio myter om Israel från 2017 som nu utkommit i svensk översättning är inte i första hand ett akademiskt verk även om den bygger på en omfattande forskningsöversikt. Boken syftar till att förse den som vill gå i debatt med Israels försvarare med argument. Författaren definierar tio påståenden eller ”myter” om Israel och Palestina som han sedan avvisar med argumentation och dokumentation. Det är såklart en vansklig genre, där författaren argumenterar mot argument han själv valt. Även om den är effektiv som just debattbok bör den läsas med ett kritiskt öga. De utvalda myterna är av varierande karaktär. De är alla förekommande i debatten men varken självskrivna eller uttömmande. I bokens upplägg tillägnas de var sitt kapitel:
- Palestina var ett land utan folk
- Judarna var ett folk utan land
- Sionism är judendom
- Sionism är inte kolonialism
- Palestinierna lämnade sitt land frivilligt 1948
- Sexdagarskriget påtvingades Israel
- Israel är en demokrati.
- Osloavtalet var en verklig fredsprocess.
- Gazakriget var ett krig i självförsvar.
- Tvåstatslösningen är enda lösningen.
Myt nummer ett är tämligen enkel att avfärda. De demografiska källorna från den osmanska tiden och det brittiska mandatet vederlägger alla föreställningar om ett glesbefolkat närmast öde Palestina.
Myt nummer två framstår åtminstone till en början som mer provocerande formulerad. Pappé hävdar inte att judar redan hade ett land men vill uppenbart problematisera innebörden av begreppet folk i dess moderna nationalistiska betydelse. Det är en viktig och relevant fråga med en betydelse som sträcker sig långt utöver Mellanöstern. Just därför är den svår att behandla inom ramen för en tillspetsad debattskrift. Den mycket kortfattade referensen till den litteratur som mer konkret ifrågasätter främst askenaziska judars släktskap med antikens palestinska judar blir rätt olycklig. Den tesen är illa belagd och riktar ett onödigt fokus mot genetiken. Kanske borde det i detta sammanhang räcka med den slutsats Pappé till slut drar. ”Inget folk har mindre rätt än något annat att uppfinna sig själv.” Den rätten gäller i så fall också det palestinska folket. Den rätten kan dock inte tillåtas legitimera etnisk rensning, folkmord och förtryck. Det är en lärdom vi kan dra både av judiska och palestinska erfarenheter. Inte heller kan anspråk på historiska blodsband accepteras som lagfartsbevis till land och resurser.
I sitt avfärdande av den tredje och fjärde myten tar sig Pappé an kopplingen mellan judisk identitet, sionismen som ideologisk strömning och Israels framväxt som statsbildning och bosättarprojekt. Pappé tar fasta på sionismens funktion som både reaktion på och anpassning till framväxten av etniskt definierade nationalstater och nationalchauvinistiska ideologier under europeiskt 1800-tal. Då frodas en ny form av antisemitism där judisk identitet framför allt utmålas som en illojalitet mot det gemensamma nationella projektet. Reaktionerna mot den utdefinieringen kan förstås utifrån två motpoler. Många judar sökte sig till internationalistiska värderingar som ställde universella människovärden mot nationell gemenskap och särart. Andra sökte en egen nationell tillhörighet i sionismen. Andra förmådde förena olika kompromisser och kombinationer av dessa ytterligheter. För nationellt motiverade antisemiter var den första motpolen en bekräftelse – den andra en möjlighet att hantera problemet. Om judarna levde i sitt eget land skulle de inte längre hota den nationella gemenskapen och deras universalistiska fäblesser försvagas.
Kapitlet om den palestinska fördrivningen är föga förvånande ett av de tydligaste och mest genomarbetade. Här sammanfattar Pappé sin egen och andras forskning och synliggör inte bara fördrivningens omfattning utan också dess systematik och tydliga bakomliggande intentioner. Han framhåller också den politiska effekten av att fördrivningen förnekas och osynliggörs. Om den erkändes och synliggjordes skulle dess kontinuitet på Västbanken och Östra Jerusalem vara ännu svårare att legitimera.
Kapitlet om sexdagarskriget behandlar den process som ledde fram till den snart 60-åriga ockupationen av Västbanken och Gaza. När 124 av 181 stater i FN:s generalförsamling nyss röstade för att ockupationen måste avslutas inom ett år kan det vara bra att påminnas om att samma krav ställdes av ett enigt säkerhetsråd (inklusive USA) redan 1967. Mot Israels anspråk på att vara regionens enda demokrati ställer Pappé återigen det faktum att statens etablering föregicks av en fördrivning. När de kvarvarande arabiska innevånarna sent omsider tillerkändes formellt, men inte likvärdigt, medborgarskap, rösträtt och parlamentarisk representation, var deras minoritetsställning säkrad. Efter 1966 sattes miljontals palestinier under permanent ockupation, annektering och blockad, samt israelisk rättskipning, lagstiftning och ekonomisk styrning utan demokratiskt inflytande.
Kapitlet om Gaza kunde, i mitt tycke, ha varit mer fokuserat på blockadpolitiken och dess konsekvenser. I stället lägger Pappé utrymme på att försöka förklara att Hamas inte kan reduceras till en terrororganisation. Det låter sig nog sägas – Hamas är ju mycket mer än så – men det motsäger inte att man precis som den israeliska staten använder terror mot oskyldiga civila för att uppnå politiska mål. Den viktiga myten att dekonstruera vad det gäller Gaza torde vara den om att blockadpolitiken, och isoleringen från övriga Palestina, skulle vara en försvarshandling med det enda syftet att begränsa områdets militära potential. Den beskrivningen är som många påpekat inte förenlig med den politiska praktik som i snart två decennier kraftigt reducerat och reglerat civilbefolkningens möjligheter till försörjning, sjukvård, utbildning och utveckling.
Till sist: Pappés bok lyfter historiens betydelse för förståelsen och hanteringen av den här konflikten. Ett erkännande av begångna brott och övergrepp är också en förutsättning för en hållbar process mot fred och säkerhet där krav på vedergällning kan mötas med uppgörelser om kompensatorisk rättvisa.
Staffan Granér är ekonomi-historiker verksam vid Göteborgs universitet. Han ar också talesperson for Judar for Israelisk-Palestinsk fred (Jipf ).
