Aktivism och politisk kamp är aktiviteter förknippade med stora känslor och psykologisk komplexitet. I tider där kampen trappas upp och repressionen blir allt hårdare pendlar vi ständigt mellan utbrändhet, känslor av nederlag, traumatiska upplevelser, och den tillfälliga segerns glädje. I Burnout: The emotional experience of political defeat, som kom ut på Verso tidigare i år, undersöks detta kollektiva känsloliv utifrån en historisk och kritisk synvinkel, med särskilt fokus på just upplevelser av nederlag och utbrändhet. Nanna Dahler, doktorand i genusvetenskap på Lunds universitet, intervjuar Proctor om arbetet med boken och om de lärdomar vi kan ta med oss från vänsterns emotionella historia.
Varför skriva om den känslomässiga upplevelsen av ett politiskt nederlag? Vad ledde dig till det och varför är det viktigt?
Jag blev intresserad av frågan genom mitt akademiska arbete. Jag arbetar med psykiatrins och antipsykiatrins historia, och vänsterinriktade teorier om psyket. Så jag var ganska bekant med vissa vänsterinriktade uppfattningar om sinnet och försök att teoretisera psykiatrin ur ett vänsterperspektiv. När jag hade disputerat försökte jag hitta någonting nytt att arbeta med. Jag läste om olika typer av radikal psykiatri. I vissa av dessa rörelser på 60- och 70-talen fanns det ett överlapp mellan politisk organisering, motkulturella rörelser och teorier och metoder inom radikal psykiatri.
Men jag tänkte att det här är inte riktigt vad jag vill arbeta med. Det var när jag stötte på material från gruppen Red Therapy som något slog mig. De beskrev något där jag kände, ”det här verkar helt annorlunda från det jag har läst om hittills”. Det som de beskrev var erfarenheterna av psykologiska påfrestningar och svårigheter, som kan komma av erfarenheter av politisk organisering eller av att ha varit en del av en rörelse som krossas eller misslyckas.
Och de talade verkligen om något som fortfarande känns väldigt relevant och angeläget.
I mina egna erfarenheter av politiskt arbete verkade det som om känslor var en oerhört viktig del av hur saker och ting utvecklades. Både positiva och negativa känslor. Sådana känslor kan vara svåra att förstå och hantera. Jag hade inte läst något som sammanförde olika historiska erfarenheter om detta. Min bok försöker inte göra det på ett uttömmande sätt. Jag väljer specifika fallstudier och hoppar runt mellan dem en hel del. Dessa erfarenheter kan kännas som om de ligger utanför den egentliga politiken. Ändå har de verkliga konsekvenser.
Du reflekterar över många olika historiska fall av vänsterorganisering. Men på något sätt känns det också som en bok som talar väldigt mycket till nutiden. Finns det något sätt på vilket känslorna av politiskt nederlag är särskilt viktiga just nu?
Skrivandets tidslighet är ganska långsam. Jag skrev boken under vad som nu känns som flera olika tidsperioder. Den innehåller faktiskt olika presensformer. Och nu känns en del av det jag pratar om i boken redan som om det håller på att glida in i det förflutna. Jag började skriva boken under lockdown 2020. Det kändes som ett mycket specifikt ögonblick: COVID- nedstängningarna, som i Storbritannien också var efterdyningarna av Corbyn-nederlaget. Det var före Black Lives Matter-upproren som började sommaren 2020. Nu känns det redan som det förflutna. Andra upplevelser som jag har berättat om i boken ligger egentligen ganska långt tillbaka i tiden. En del av drivkraften för att skriva boken kom från mina erfarenheter av efterdyningarna av rörelserna 2010 – 2011.
Det nuvarande upproret mot det folkmord som pågår i Gaza känns som en helt annan tid. Det har en sådan förnyad angelägenhet. Men det är också en kamp som har en mycket lång historia. På sätt och vis är bokens tidslighet ganska utsträckt, men den är i hög grad riktad till nuet. Jag ville att den skulle vara riktad till människor som organiserar sig och som har upplevt en del av dessa saker under den senaste tiden. Samtidigt är nuet ständigt föränderligt, och något jag ville skulle komma fram i boken är också kampens kontinuitet. Det är en motsägelse som jag har försökt att uttrycka genom den term som jag introducerade i boken: patient urgency (tålmodig brådska). Det handlar om hur man balanserar det brådskande behovet av politisk förändring med behovet av att ha tålamod. Både strategiskt, men också med varandra och med sig själv.
De senaste sju månaderna har, för alla som är solidariska med det palestinska folket, varit en tid av rädsla, ilska och sorg. Samtidigt finns det ett ögonblick av energi och ett stigande motstånd och solidaritet globalt. Flera av oss har en känsla av att det var länge sedan vi var så många människor på gatorna, så ofta, och med detta engagemang. Samtidigt pratar vi redan om utbrändhet och utmattning i rörelsen. Jag tyckte att begreppet sörjande militans, som du formulerar i boken, verkar mycket viktigt. Kan du tala lite om detta begrepp och hur det hjälper oss att tänka igenom vårt politiska ögonblick?
Det är en komplicerad fråga. Jag bor i Skottland, och i Glasgow och i London och olika städer i Storbritannien har det hållits marscher varje vecka. Människor som skulle ha beskrivit sig själva som väldigt utbrända av sin aktivism dyker upp vecka efter vecka och visar upp sig på gatorna, för i slutändan krävs det av den brådskande situationen. Jag tror också att omfattningen av detta angrepp skapar en känsla för människor som befinner sig utanför Gaza, av att ”ja, vad som än händer med mig, är det inte det där. Jag har en plikt att dyka upp”.
Begreppet sorgsen militans är en lek med titeln på Douglas Crimps berömda essä, Mourning and Militancy. Det är en essä han skrev baserad på sina erfarenheter av att vara engagerad i ACT UP under AIDS-krisen i USA. Han skriver om hur det inom den rörelsen, där uppenbarligen många människor bokstavligen dog, fanns en känsla av att vi inte har tid att sörja, vi måste fortsätta, vi måste ut på gatorna. Och brådskan att fortsätta kämpa är sådan att det nästan inte skulle vara rätt att ta sig tid att verkligen sörja. Snarare än att underminera behovet av att fortsätta kämpa, tror jag att hans essä försöker säga att det också är oerhört viktigt för människor att sörja. Men i en situation där våldet pågår, som i Gaza, där det inte finns tid och utrymme för att sörja, är det inte heller en möjlighet. Och detta är något som Crimp också talar om. När döden är en mycket verklig möjlighet inom en snar framtid skapar det en väldigt specifik situation.
Freuds definition av sorg och melankoli är skriven utifrån en särskild idé om att sorg finns i det förflutna. I Freuds definition finns begreppet verklighetstest, som tydligen bygger på en förståelse av ”verkligheten”. Men när verkligheten faktiskt innebär konstant våld och orsakar mer död, och när sorg inte tillåts inom de sociala ramarna för befintliga sociala strukturer, då är det inte möjligt att göra det Crimp efterlyser, eftersom världen som den för närvarande är strukturerad inte tillåter ett utrymme för sorg. Så det är därifrån man får konceptet sörjande militans. Historiskt sett är många exempel på militanta handlingar i någon mening sorgehandlingar, ett sörjande av människor som har dött i händerna på staten. Så sorg är absolut en integrerad del av motståndets historia.
Den sörjande militansens krav skulle vara ett samhälle där inte bara våldet upphör, utan där det finns en plats för människor att sörja vad de har förlorat. En del av ett revolutionärt projekt, eller ett projekt för palestinsk befrielse, skulle alltså behöva innehålla möjligheten att sörja. Det låter kanske inte vid första anblicken som ett särskilt radikalt krav, men jag tror ändå att det är det. Där är sorgen en kollektiv process, inte bara för individer.
Du skriver i boken att du hoppas kunna tillhandahålla resurser för att arbeta igenom svåra känslor – men samtidigt är det inte en självhjälpsbok, eller en bok som ger instruktioner eller enkla svar. Vad skulle du säga är bokens lärdomar för dagens aktivister?
När jag började skriva boken hoppades jag kunna hitta några mer praktiska resurser som jag kunde använda för att säga ”titta, under den här perioden eller i den här rörelsen praktiserade människor den här specifika saken, och vi kan också lära oss något av det!”. Men i slutändan skrev jag boken på ett mer konceptuellt sätt. Jag försöker tänka på hur det är möjligt att närma sig frågor om till exempel den förvirring som kan uppstå kring olika nivåer av organisering; hur man kan hålla fast vid behovet av att omvandla helheten och även behovet av brådskande politisk rörelse. Jag föreslår att dessa psykologiska frågor är en del av rörelserna snarare än något som händer vid sidan av eller utanför dem. Och intressant nog tror jag att allt fler rörelser idag utgår från detta i vad de gör. Igår kväll var jag på ett möte där aktivister pratade om hur de bygger in tid för folk att ta time out, eftersom de räknar med att de kommer att bli utbrända. För mig är det nästan inte riktigt utbrändhet, eftersom du redan tar hand om folk under tiden.
En av de saker som jag inte talar om direkt i boken, men som jag tänkte på, är att det nu är vanligt att personer erkänner utmattning och utbrändhet i sociala rörelser. Och jag blev besatt av termen ”kapacitet” eftersom folk i Storbritannien ofta använder termen ”jag har inte kapacitet”. Det låter väldigt kvantitativt, som om du är ett glas och glaset är tomt. Men vad fanns i glaset? Energi? Tid? Det är inte särskilt tydligt. Ofta när folk säger att de inte har kapacitet tror jag att det är något mer komplicerat och känslomässigt som pågår, men det är lättare att säga ”jag har inte kapacitet just nu”. Och ibland skiftar de politiska insatserna, och plötsligt har de kapacitet, som i att de plötsligt kan dyka upp. På ena sidan kommer det [begreppet kapacitet] från folk som erkänner att människor har omsorgsansvar, arbetsansvar och saker som de måste göra. Jag tror att det kommer från en plats där man försöker erkänna att människor inte bara kan ge allt till de kamper som de är involverade i, och att de inte ska skuldbeläggas för att göra det. Det kommer från en plats där man försöker vara uppmärksam på människor med olika materiella villkor, vilket naturligtvis är bra. Men det är ett ganska eufemistiskt begrepp.
När jag skrev boken hade jag i bakhuvudet att folk pratar mycket om utbrändhet nuförtiden, på ett sätt som förmodligen inte var så aktuellt förr i tiden. En av de saker som jag försökte göra var att tänka mer historiskt kring några av dessa begrepp. När vi använder språk för att beskriva känslor eller när vi använder särskilda begrepp har alla dessa begrepp en historia. Om man är vänster bör man vara försiktig med att bara låna termer från självhjälpsböcker som skrivits av personer med helt andra politiska åsikter. Om man tänker på begreppens historia ska man kanske inte bara låna en modell från en självhjälpsbok som skrevs för att uppmuntra folk att glömma sina problem och bli en riktigt produktiv arbetare eller vad det nu kan vara.
I texten ”Kommunistiska känslor” skrev du om den spänning som kännetecknar livet som aktivist; spänningen mellan otillräcklighet och engagemang. Och, samtidigt som det är farligt för aktivister att gå överstyr i grandiosa sätt att tänka kring det politiska arbetet, så måste vi också tänka och agera överstyr. Så mycket av framgångsrikt politiskt arbete börjar med idén att vi kan göra något som verkar omöjligt. Den här balansgången mellan att erkänna den verklighet inom vilket vi verkar politiskt, och behovet av att tänka utanför den verkligheten, är också det som skapar några av de mycket intensiva negativa känslor som du skriver om i Burnout?
Ja, absolut. För att kunna förändra saker är det absolut viktigt att tänka på ”orealistiska” sätt. Om du kommer från en kommunistisk eller antikapitalistisk tradition, då tänker du på helheten, och det är allt. Detta märks om du läser texter om klimatförändringar eller avskaffande av familjer eller olika sätt att tänka kring en kommunistisk vision. När det gäller allt sådant kan man inte ha det ena utan det andra. Allt är beroende av en omfattande social omvandling. Det är inte pragmatism i liten skala. Även om det också är viktigt att vara engagerad i lokala kampanjer är det nödvändigt att ha den här horisonten. Jag undervisar mycket om radikala texter och ibland blir mina studenter avskräckta av det polemiska språket, ”det här är bara orealistiskt”. Men det var intressant när vi arbetade med historien om Gay Liberation Front. Deras manifestet hade ett väldigt överdrivet språk, och gruppen ställde krav som vid den tidpunkten kändes väldigt orealistiska. Men många av de krav som ställdes i manifestet har faktiskt uppfyllts. Så det är inte bara så att allt blir nedröstat, och det är inte så att allt som verkar överdrivet aldrig kan bli verklighet.
I texten Kommunistiska känslor, som jag skrev tillsammans med en vän, talade vi om kommunistpartierna i Storbritannien och USA, som var mycket marginella. I många andra västländer hade kommunistpartierna en större och viktigare närvaro. I Storbritannien och USA var de alltid mycket marginella, så det finns en känsla av att partiernas mål i kontrast till vad de faktiskt kunde göra alltid var ganska osynkroniserade. Det är ett exempel på människor som varit involverade i en relativt liten rörelse – som var en del av en stor global internationell organisation – men där de befann sig var de små och marginella. Men livet för de människor som var engagerade i partiet genomsyrades av en nästan andlig känsla. Jag tror att det kan låta löjligt för många, och det är lätt för människor på högerkanten, eller till och med för de som hade varit engagerade i dessa partier och sedan själva blev reaktionära, att avfärda detta som ungdomlig idealism – att det inte var meningsfullt, inte grundat i något, malplacerad.
Men jag tror faktiskt att det är något med känslan av en koppling till det stora omvälvande som är verkligt. Jag tvekar att använda ordet andlig, men jag tror att det är vad som kommer fram i många berättelser om människors upplevelser. Och jag tror att det samma också gäller människors upplevelser av enorma gaturörelser, där finns en plötslig känsla av att allt kan förändras. Och återigen, i de fall där allt inte förändras och dessa rörelser inte vinner är det lätt att i efterhand avfärda den här känslan av kollektivets omvälvande potential. Men jag tror faktiskt att det finns något verkligt i den här typen av ”oproportionerlighet”.
Det vi försökte prata om i essän Kommunistiska känslor var känslan av att när saker kraschar kan det kännas som att man har investerat alldeles för mycket i något som egentligen alltid har varit pyttelitet. Eller så kan det kännas löjligt, eftersom det här bara är en liten grupp människor som jag känner personligen, men vid ett tillfälle kändes det som om det bokstavligen var kopplat till omvandlingen av hela världen. Sedan talar vi om erfarenheter av vänskap eller förälskelse, som sker inom dessa rörelser, som också själva är knutna till dessa åtaganden, och därför får de också en viss storslagenhet. Jag tror att många människor har upplevt det, och det är annorlunda att ha skapat vänskap eller inlett relationer i det bredare politiska sammanhanget.
En annan spänning som löper genom många exempel i boken är den mellan kollektivets mål och individens önskningar. I inledningen har vi en fantastisk berättelse om Che Guevara i Kongo, där det framgår att det inte är så lätt att vara det idealiska revolutionära subjektet. Det påminde mig om något som Nina Björk har skrivit i sin Rosa Luxemburg-biografi. Att Rosa Luxemburg ofta har framställts som en hårdför revolutionär, men att det fanns en sida av henne som var en känslig människa, som drömde om att slå sig till ro och leva ett lugnare liv. Och som hoppades att det skulle finnas ett liv efter revolutionen där hon kunde få barn och njuta av sina blommor. Detta har kanske tonats ned i historieskrivningen om henne. Har vi problem med att förstå tidigare revolutionärer som komplexa människor med motstridiga önskningar och känslor? Och finns det något vi kan lära oss av att läsa dem på ett mer mångfacetterat sätt?
Ja, jag tycker att det är en intressant poäng med Rosa Luxemburg, åtminstone i den engelskspråkiga kontexten för jag tror att hennes fängelsebrev översattes till engelska relativt nyligen. I dessa brev ser man verkligen hennes uppmärksamhet på den naturliga världen. Till exempel beskriver hon sparvar som kommer och hälsar på, björkris och så vidare. Och som du säger, en kärlek till världen, som kanske ger ett annat intryck än känslan av en seriös politisk teoretiker. Och hon var naturligtvis både och. Frågan är vilken typ av värld det är som människor vill skapa genom den typen av militans?
När man ser på bilden av den ideala stålhårda militanten är det inte så svårt att se hur snabbt dessa ideal raserades i praktiken och hur svårt det är för alla människor, inklusive Che Guevara, att leva i enlighet med sina ideal. Det är också en fråga om det är bra att bara vara en fullständigt militant och känslokall person? Jag börjar boken med dessa exempel, historierna om en sorts revolutionär självuppoffring, som jag tycker är en inspirerande och viktig tradition.
Men jag tror att jag var intresserad av att tänka på hur det i praktiken ofta kan ta hårt på människor, även på de som verkligen ägnade sina liv åt revolution. Så jag var intresserad av den typen av motsägelser. Och i det kapitel som jag talar om blev jag intresserad av självkritiska metoder och historien om uppkomsten av dogmatism och diskurser om politisk renhet. Och hur det också kan vara ganska skadligt för rörelser om människor är typ otåliga med människor, där allt hos någon som inte till 100 procent främjar revolutionen ses som helt oseriöst och hemskt. Den attityden är rätt skadlig. Och återigen, jag tror inte att den attityden är särskilt utbredd idag. På vissa sätt tycker jag att den kan gå för långt åt andra hållet, där attityden är ”gör bara vad du känner”. Det är alltid en balansgång. Och jag vill inte gå för långt i den andra riktningen.
I efterordet reflekterar du över vad det har inneburit att skriva om nederlag, förtvivlan, misslyckande, förlust, och vad det skulle ha inneburit om du i stället hade skrivit en bok om hopp eller utopier. Du skriver att det är något med ämnet psykiskt liv som gjorde det omöjligt att ignorera svårigheterna och bara skriva om hopp. Jag tror att en sak som boken ger är att den insisterar på att svårigheterna finns där. Vi måste hantera dem. Vi kan inte hoppa över dem. Du avvisar en ritualistisk upprepning av hopp som vi ibland ser, och som kan vara lite tröttsam. Många böcker insisterar på en hoppfull ton när det gäller ett politiskt ämne som inte verkar ha så mycket hopp. Är det ett problem att insistera på hopp, och vad var avsikten med att inte gå i den riktningen?
Jag kände mig trött på det välbekanta sättet att tala om hopp. Jag hade kommit till en punkt där jag hade skrivit mina kapitel, och jag skulle skriva min slutsats. Jag kunde skriva en slutsats på ett sätt som skulle vara hoppfullt, och jag visste hur man gjorde det. Och jag gjorde det nästan. Jag tänkte: ”Okej, nu är det dags för lite hopp i slutet”. Men det kändes faktiskt oärligt. Det finns delar av efterordet där jag antyder hopp lite grann; där jag pratar om drömmar. Men jag ville inte göra det fullt ut, eftersom jag ville beskriva hur processen med att skriva boken varit för mig, och också på grund av de ämnen som boken handlar om. För mig skulle det bara vara helt oärligt att säga ”nu är jag så hoppfull”. För jag kände mig inte särskilt hoppfull. Jag kände mig ledsen, och det var en tung bok att skriva. Och det är tungt att läsa om och tänka på dessa historiska erfarenheter.
Och de materiella villkoren och realiteterna i nuläget är inte bra. Vi befinner oss i en svår situation, och jag tycker inte att det är bra att låtsas som om vi inte gör det. Det finns en brist på luft i en viss retorik om hopp. Jag tyckte att den kan vara kvävande, eftersom det inte känns som om den tar hänsyn till verkligheten. Saker och ting är svåra och röriga. Naturligtvis säger jag inte att alla som skriver på ett hoppfullt sätt är naiva. Men jag ville behålla känslan av att det är svårt. Och jag ville insistera på att det inte betyder att man ger upp politiskt. Och att det är viktigt, som du sa, att befinna sig i de här känslorna. Kanske finns det ett antagande att om man ger efter för de känslorna så blir det bara för mycket, och att det skulle innebära att människor ger upp politisk handling helt och hållet, eller till och med blir reaktionära. Och uppenbarligen händer det ibland. Men jag ville insistera på – det är därför jag avslutar med repliken som Mike Davis fällde: ”Det är möjligt att förbli politiskt engagerad och även vara trött på hoppet.”
Hannah Proctor har i både akademiska och icke-akademiska sammanhang bl a skrivit om genus och dödsdrift, utopisk pedagogik, kommunistiskt mödraskap, rynkor, sovjetiska bebisar, revolutionärt firande, brittisk antipsykiatri, sörjande, depression, parfym, och Ulrike Meinhofs hjärna.
Nanna Dahler är doktorand i genusvetenskap på Lunds universitet.
