En falsk berättelse om arabiska judar

Postat den 16 juli, 2024 av admin

Ellen Isaacs försöker vederlägga det sionistiska narrativet att utvandringen av judar från arabvärlden till Israel skulle vara jämförbart med det palestinska Nakba.


Sionisterna har varit tvungna att konstruera många berättelser för att rättfärdiga fördrivningen, ockupationen och nu massmordet på palestinier. En av metoderna de använt är att likställa Nakban – tvångsfördrivningen under 1947-49 av 750 000 araber från den nya staten Israel, dödandet av ett okänt antal och förstörelsen av över 500 byar – med det som man beskriver som tvångsutvisningen av judar från arabländerna på 1940 och 50-talen. Nu när ett än ohyggligare folkmord pågår måste sionisterna återigen försöka övertyga judar om att araber har en medfödd önskan att döda dem, och att ingen större orättvisa har begåtts mot palestinierna än det som judar drabbats av under arabiskt förtryck.


I takt med att den faktiska historien om Nakban, som alltid varit fördold i Israel, började komma upp till ytan på 2000-talet, rekommenderade det israeliska Nationella säkerhetsrådet (NSC) att man skulle göra en koppling mellan de palestinska flyktingarna och judar av arabiskt ursprung (Mizrahis) som man menade skulle ha fördrivits från sina hemländer och välkomnats av Israel i ännu större antal än de palestinier som drevs ut ur Israel. År 2012 rekommenderade ett råd under ledning av den tidigare NSC-chefen Uzi Asad, med Netanyahus välsignelse, att kompensationskrav från ”judiska flyktingar” skulle bli en oskiljaktig del av alla förhandlingar som rör palestinska flyktingars krav på rätten att återvända eller krav på kompensation.1 Det är viktigt att inse att detta är en ståndpunkt som saknar giltighet och att den helt enkelt propagerades för att dölja de förbrytelser som Nakban utgjorde.
Tidigare har narrativet i Israel varit att Mizrahis kommit på grund av sin egen sionistiska övertygelse, även om vissa faktiskt i verkligheten hade kommit frivilligt medan andra hade blivit pressade av lokal antisemitism eller av påtryckningar från sionistiska agenter. Alla israeliska, amerikanska eller internationella röster som beskrev arabisk-judiska invandrare som flyktingar hade tystats ned eftersom man önskade att historien om sionismens oemotståndliga dragningskraft skulle betonas. Man räknade också med att kompensationskrav mot arabiska regeringar för att vara ansvariga för judiska flyktingar kunde inspirera parallella palestinska krav mot Israel eller komma att störa uppgörelser med arabländer, som till exempel Egypten, med vilka man slutit fredsavtal. 2

En tillämpning av den nya policyn, som betonade att Mizrahi-invandrare var flyktingar, skedde i New York 2014. Under en visning av en film om Nakban, On the Side of the Road, av Students for Justice in Palestine höll en grupp israeliska studenter upp en två meter lång skylt som proklamerade ”856 000 judiska flyktingar”. Händelsen fick vidare spridning via en artikel i Jerusalem Post (12/4 – 2014) av den extremsionistiska rabbinen Shmuley Boteach, som också torgförde den sedvanliga israeliska, anti-arabiska, synen på staten Israels tillkomst.


Vad låg bakom Mizrahi-invandringen?
Redan 1942 slog Ben Gurion (Israels sedermera första premiärminister, ö a) fast sin avsikt att befolka en ny stat med två miljoner judar, för att ersätta de uppskattningsvis 500 000 araber som skulle deporteras.3 Dessa nya invandrare skulle inte bara öka antalet judar, utan invandrare från arabländerna skulle kunna ersätta den billiga palestinska arbetskraften som gick förlorad. Redan så långt tillbaka som i början av 1900-talet hade jemenitiska judar importerats för detta ändamål.4 (År 1993 började Israel importera icke-judisk utländsk arbetskraft eftersom man då ytterligare begränsade palestiniernas tillträde till landet.)

Vid Israels bildande ansåg de sionistiska ledarna att de cirka en miljon judar som bodde i arabvärlden var ovärderliga för att konsolidera den judiska staten. De behövdes för att öka den judiska befolkningen och för att expandera jordbruksproduktionen med fler arbetare och för att utvidga värnpliktsarmén. Sammanlagt ökade Israels befolkning med över 85 procent efter 1948 genom dessa 600 000 invandrare.5 De flesta hamnade i kollektiva odlingar av mark i områden som inte eftertraktades av kibbutzerna. De var framför allt koncentrerade till de södra områdena nära och över gränsen till Gaza, där 70 procent av invånarna var flyktingar sedan Nakba. I Sderot, den största staden i södra Israel, är fortfarande majoriteten av befolkningen Mizrahi, och 90 procent av dess invånare var tvungna att fly efter attackerna den 7:e oktober. 6 De nya invandrarna var lågavlönade och nekades chefspositioner, ett proletariat som tjänade Ashkenazis kapitalintressen.7 Utbredda fördomar mot dem som smutsiga och okunniga spreds i media och av politiker. Ben Gurion beskrev dem som ”utan ett spår av judisk eller mänsklig utbildning.” 8


Varifrån kom Mizrahi-invandrarna?
Villkoren för det judiska livet och skälen till immigration var helt skilda i olika arabländer. Av antalet invandrare mellan 1948-72 stod Marocko för 259 000, Irak för 129 000, Egypten 90 000, Tunisien och Jemen/Aden cirka 50 000 vardera, Libyen 36 000, Algeriet 15 000, Syrien och Libanon 5000 vardera. 9
Den stora judiska gemenskapen i Irak var koncentrerad till Bagdad, till stor del sekulär, välutbildad och väl integrerade i det irakiska samhällslivet.10 Många var antisionistiska och internationalistiska vänsteranhängare. Efter kriget 1948 blev den irakiska regeringen mer antisionistisk och beordrade utvisning av alla judar som inte skrev på ett antisionistiskt uttalande. De flesta ville inte lämna landet, men det judiska samfundet terroriserades genom tre bombdåd mot Bagdads synagogor, och det är allmänt accepterat att detta var israeliska agenters verk. 11 Sammantaget fick dessa faktorer de flesta irakiska judar att emigrera till Israel.
Situationen i Egypten liknade den i Irak. Sedan början av 1900-talet hade judarna levt fredligt och i välmåga samt aktivt deltagit i det offentliga livet. Men när anti-arabiska fientligheter bröt ut i Palestina, krävde kung Farouk och Muslimska brödraskapet också antisionistiska ställningstaganden och gjorde livet svårt för judar, vilket fick de flesta att emigrera till Israel eller till andra länder.12

Den största gruppen invandrare kom från Marocko, mestadels i mitten av 1950-talet. De var de fattigaste judarna i arabvärlden, men de hade beskyddats från den nazistiska invasionen och Vichyregeringen av Marockos kung. Det var kampen för befrielse från Frankrike som motiverade de flesta av de välbärgade judarna att flytta till Europa och Kanada, medan de fattiga förmåddes av sionistiska agenter att söka sin lycka i Israel.13 Det förekom också antisemitiska upplopp i flera städer som en reaktion på 1948 års krig. År 1951 införde Jewish Agency under en tid restriktioner för invandringen från vissa länder vilka innebar att 80 procent av invandrarna skulle vara under 35 år, vara medlemmar av ungdomsorganisationer eller yrkesverksamma samt var vid god hälsa. Jewish Agency hade grundats av Storbritannien 1929 för att representera det judiska samfundet i Palestina vid den tiden. Restriktionerna riktades bland annat mot Marocko varifrån många fattiga invandrare kom.14 Efter självständigheten 1956 blev emigrationen faktiskt olaglig i Marocko, och Mossad började smuggla ut judar via fartyg. Efter att ett av dessa fartyg, Egoz, sjönk (en del spekulerar att det sänktes av israeliska myndigheter), tilläts laglig emigration. 15

I Libyen hade internationella judiska organ varit djupt involverade i sionistiska aktiviteter och tjänsteverksamheter i det judiska samfundet under flera decennier. När Libyen blev självständigt 1951 utfärdades garantier för minoriteters rättigheter men det övervann inte rädslan hos många lokala eller internationella judar. När Libyen gick med i Arabförbundet 1953 ökade de antisemitiska stämningarna, men regeringen försökte avskräcka judarna från att emigrera och beviljade endast tillfälliga utresevisum. Vid det här laget hade dock flertalet lämnat landet.16

Med dessa exempel har vi försökt visa att omständigheterna som drev fram judisk emigration varierade, men att det inte fanns någon övergripande politik som syftade till judisk utvisning som skulle berättiga att Mizrahi-invandrarna kan kallas flyktingar. Vissa attraherades av det sionistiska idealet och andra var rädda för den ökade antisemitismen som fick bränsle av Israels behandling av palestinier. De flesta uppmuntrades aktivt och/eller assisterades av sionistiska representanter i sina länder, ofta genom bedrägliga medel.

Hur behandlades arabiska/judiska
invandrare?
Som nämnts ovan hamnade de nya invandrarna i läger på landsbygden, ofta inhysta i tält. För många var detta en enorm sänkning av deras levnadsstandard. Dessutom blev de, oavsett tidigare sociala status, förnedrade och betraktade som sjabbiga samt utgörande ett hot om spridning av sjukdomar. Irakier ur medelklassen drar sig till minnes hur israeler gick ombord på deras plan vid ankomsten och besprutade alla passagerare med DDT. Kvaliteten och mängden mat i lägren var undermålig, vilket ledde till strejker bland invandrarna.17 Idag bor många Mizrahi fortfarande i dessa så kallade ”utvecklingsstäder”, som utgör de fattiga och försummade områden där lägren en gång låg.
Det mest ökända exemplet på övergrepp började inte ens avslöjas förrän i slutet av 1960-talet, men omständigheter förblir till stor del ouppklarade än idag. Precis som skedde i USA, Kanada och på andra håll, stals barn till Mizrahi-familjer av staten. Tusentals spädbarn och småbarn fördes från mödrar i lägren till barnhem eller sjukhus för att få, enligt vad man påstod, bättre vård. Några dagar senare fick mödrarna veta att deras barn dött. Ungefär två tredjedelar av dessa barn hade kommit från jemenitiska familjer och de flesta av de övriga från Tunisien, Marocko, Libyen och Irak. Än idag är ödet för de flesta av dem, vare sig de verkligen dog eller adopterades, okänt eftersom man inte förde några register.18

Två generationer efter deras invandring har Mizrahi-judar lägre utbildningsnivå, med ungefär tre gånger mindre benägenhet att ta universitetsexamen, än Ashkenazi-judar och de utgör 60 procent av familjerna med låg inkomst.19 Problemet med att assimilera många nya invandrare som talade den arabiska fiendens språk och bar med sig många av dennes sedvänjor har fortfarande inte övervunnits. Precis som i USA har diskriminering av personer med mörkare hud tjänat till att bevara och rättfärdiga lägre löner, utbildning och tjänsteställning.
I Reflections by an Arab Jew skriver Ella Shohat: ”I Egypten, Marocko, Syrien, Libanon, Irak och Tunisien blev judarna medlemmar i lagstiftande församlingar, i kommunala råd, i rättsväsendet och innehade till och med höga ekonomiska positioner. (Iraks finansminister på 40-talet var Ishak Sasson, och i Egypten, Jamas Sanua – det är, ironiskt nog, högre positioner än de som vår samhällsgrupp i allmänhet hade uppnått inom den judiska staten fram till 1990-talet!)”2020


Vilka slutsatser?
Det vi ser i Israel idag är ett land som påstår sig vara en demokrati, men som har skapat ett legaliserat andra klassens medborgarskap för de 20 procent av befolkningen som är palestinier. Den har nu officiellt förklarat sig vara en judisk stat, och har därmed förlorat varje anspråk på att ge alla sina medborgare lika rättigheter. Det finns också talrika bevis för diskriminering på det ekonomiska, politiska och sociala området mot judar av icke-europeiskt ursprung. Men mest iögonfallande är naturligtvis den 76-åriga illegala apartheidregim som Israel har påtvingat de utvisade palestinierna,genomdriven med en brutal militär ockupation och periodiska massakrer och som nu har eskalerat till öppet folkmord. En patetisk manöver för att skönmåla denna brutala historia är att försöka bygga upp en myt om Israel som räddaren av fler utvisade arabiska judar än de palestinier som fördrivits. Många av dessa judar kom till Israel för att undkomma ny antisemitism i sina hemländer, vilket var ett svar på den judiska förföljelsen av palestinierna, och många kom med aktivt ingripande från den sionistiska rörelsens organisationer som var i behov av fler judar och billig arbetskraft, men få blev verkligen utvisade.
Som antirasister kräver vi lika rättigheter för alla som bor i Israel/Palestina, vare sig de är araber eller judar, och oavsett ursprung. När den rasistiska slakten i Gaza eskalerar, åtföljd av ökade attacker mot palestinier på Västbanken, och medan USA finansierar mördandet och resten av världens regeringar inte gör något, måste vi ansluta oss till de världsomspännande upproren mot folkmordet. Till syvende och sist måste vi engagera oss själva och alla arbetare, inklusive de i Palestina och Israel, i en antirasistisk rörelse med målet att få ett slut på kapitalismen, ett system som kräver rasism för att överleva.

Artikelförfattare:
Ellen Isaacs är läkare, antirasistisk och antikapitalistisk aktivist samt medredaktör för multiracialunity.org varifrån hennes text i det här numret är hämtad

Översättning: Peter Jervelycke Belfrage

Noter.

  1. 972mag.com/spineless-bookkeeping-the-use-of-mizrahi-jews-as-pawns-against-palestinian-refugees/56472/ ↩︎
  2. Ibid ↩︎
  3. Righteous Victims, B. Morris, 2001, Vintage Books, New York, NY ↩︎
  4. A History of Modern Palestine, I. Pappe, Cambridge University Press, New York, NY, s 55 ↩︎
  5. Forget Baghdad, Samir Naqqash, Tag Traum Cologne, 2002 ↩︎
  6. thenation.com/article/world/gaza-israel-border-history/ ↩︎
  7. A History of Modern Palestine, s 175-179 ↩︎
  8. thedailybeast.com/articles/2013/01/10/the-mizrahi-jewish-refugee-problem.html ↩︎
  9. Jewish Moroccan Immigrants Struggle to Move to Israel, youtube.com/watch?v=ECNGwQx81Zw ↩︎
  10. Se not 5 och 8 ↩︎
  11. azvsas.blogspot.co.uk/2012/09/the-zionist-destruction-of-iraqi-jewish.html ↩︎
  12. A History of Modern Palestine, s 175-9 ↩︎
  13. Ethnic Integration in Israel, M. Inbar and C. Adddler, 1977, Transaction Inc, New Brunswick NJ, p. 22 ↩︎
  14. aisisraelstudies.org/papers/Halamesh2008.pdf ↩︎
  15. Jewish Moroccan Immigrants Struggle to Move to Israel, youtube.com/watch?v=ECNGwQx81Zw ↩︎
  16. The Jews of Libya, M. Roumani, Sussex Academic Press, Eastbourne, England 2008
    ↩︎
  17. Forget Baghdad ↩︎
  18. edut-amram.org/en/the-kidnappings/ ↩︎
  19. We Look Like the Enemy, R. Shabi,2008, Walker Publishing Company, Inc, New York, NY, pp 18-19 ↩︎
  20. Reflections by an Arab Jew, Ella Shohat http://www.bintjbeil.com/E/occupation/arab_jew.html ↩︎
Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.