Under de senaste tio åren har debatter om den kapitalistiska staten återigen hamnat högt upp på dagordningen inom marxistisk teoribildning. En viktig källa för denna teoretiska utveckling återfinns i sociologen Bob Jessops samlade verk som sträcker sig mer än fem decennier bakåt i tiden. I detta bidrag till Röda rummets essäserie om den samtida marxistiska teorin – som ligger till grund för en antologi inom samma tema som kommer att publiceras av bokförlaget Daidalos hösten 2025 – uppehåller sig Vanja Carlsson vid Jessops bidrag till den så kallade regleringsskolan, hans relation till den klassiska marxismen och frågan om vad hans tänkande innebär för vår förståelse av den kapitalistiska staten idag.
På kort tid har vi bevittnat ett flertal kriser i samhället som med all önskvärd tydlighet visar att ekonomi, politik, juridik och förvaltning är tätt sammantvinnade. Det gäller såväl krisernas orsaker som de lösningar som har erbjudits. Jag tänker särskilt på coronapandemin, inflationskrisen och de närmast kroniska kriser inom välfärd och infrastruktur som kan härledas till en långtgående avreglering och omstöpning av offentliga verksamheter utifrån en marknadslogik.
För att analysera hur samhällsordningar som ekonomi, politik och förvaltning hänger ihop finns onekligen många alternativ. För sociologen Bob Jessop börjar en sådan analys hos staten i kapitalismen.
För Jessop, som är född 1946 och professor emeritus vid University of Lancaster i Storbritannien, har frågan om statens funktion i kapitalismen stått i centrum alltsedan hans första bok Social Order, Reform and Revolution från 1972. De frågor som han har försökt besvara är: vad är staten för något, vilken roll har den och vilka effekter får den i kapitalismen? Med dessa frågor som som grund har Jessop riktat uppmärksamheten mot statens makt, dess räckvidd och de (klass)intressen som den vilar mot och bidrar till. Hans senaste bok – The State: Past, Present, Future från 2016 – kan, som sociologen Erik Olin Wright har konstaterat, betraktas som kulmen av ett både teoretiskt och empiriskt utforskande av staten under kapitalismen.
I takt med att den marxistiska teorin i kölvattnet av finanskrisen 2007–2008 har återtagit något av sin forna status har frågan om den kapitalistiska staten återigen blivit ett centralt tema. För alla som just nu återvänder till vad Marx och marxister haft att säga om staten i kapitalismen utgör Jessops tänkande en viktig gravitationspunkt.
Staten mellan kris och stabilitet
Jessop har idag en mycket omfattande mängd vetenskapliga arbeten bakom sig. Hans första betydande bidrag gjorde han till regleringsskolan. För att förstå varför kapitalismen – trots sin oundvikliga tendens att hamna i kris – ändå har präglats av längre perioder av relativ stabilitet, till exempel under efterkrigsåren, undersöker regleringsskolan relationer mellan staten och kapitalismen och hur dessa relationer på ett konkret plan bidrar till att upprätthålla politisk och ekonomisk stabilitet. Utgångspunkten är att det uppstår inomkapitalistiska motsättningar som staten på olika sätt behöver reglera för att säkerställa fortsatt kapitalackumulation. Det kan bland annat handla om att den kapitalistiska logiken inte själv kan tillgodose den relation mellan kapitalister och löntagare som den förutsätter. Om exempelvis en allt för stor andel av produktionens mervärde tillfaller kapitalisterna, och löntagarna därför inte får tillräckligt betalt för sitt arbete, kan löntagarna inte heller konsumera i den utsträckning som systemet behöver, vilket resulterar i en överproduktionskris. Ett annat exempel är att den ständiga tekniska utvecklingen och automatiseringen som kapitalismen strävar efter i syfte att öka effektiviteten i produktionen kan resultera i arbetslöshet eller kompetensbrist inom arbetskraften, som i sin tur skapar ett behov av finansiering av nya offentliga utbildningar.
Hur staten agerar när den reglerar inom-kapitalistiska motsättningar och hur dessa regleringar konkret ser ut beror på vilka styrkeförhållanden som råder och inom vilka fält motsättningarna tar sig uttryck mellan olika sociala, politiska och materiella samhällsintressen vid en given tidpunkt. Kärnan i regleringsskolans argument är att staten behöver kompensera för marknadskrafternas misslyckanden, till exempel genom att finansiera offentliga utbildningar, reglera skatte- och lönepolitiken, skydda konkurrensen genom lagstiftning eller att ge ekonomiska stödpaket till företag i kris. Därutöver behöver staten hantera konsekvenser av den exploatering av människor som kapitalismen genererar och skapa förutsättningar för en social sammanhållning som kan bidra till att producera den starka och tillgängliga arbetskraft som ett kapitalistiskt samhälle behöver för sin överlevnad. Den reglering som regleringsskolan diskuterar är alltså inte enbart den smala politisk-ekonomiska regleringen, utan handlar också om reproduktionen av samhällsordningen i sin helhet.
Antagandet att staten är central för kapitalismens överlevnad, skiljer sig, menar Jessop, från de tidigare marxistiska teorier som uteslutande ser staten som ett passivt instrument att användas av den dominerande klassen i syfte att främja sina egna intressen. I hans arbete inom regleringsskolans teoretiska ram hittar vi grundläggande utgångspunkter och antaganden som han utvecklar i senare arbeten om staten, där han kom att vidga sin teoretiska referensram, både inom och utanför den marxistiska teorin.
Att genom staten förstå styrkeförhållanden mellan samhällsklasser
Jessops största avtryck inom marxismen har han förmodligen gjort som uttolkare av Nicos Poulantzas, inte minst genom den tidiga monografin om dennes tänkande och utveckling från 1985. Poulantzas stod under 1970-talet för en inflytelserik omläsning av den klassiska marxismens portalfigurer – Marx, Engels, Luxemburg och Gramsci – vilken har haft stor påverkan på Jessops tänkande om staten.
Med inspiration från Marx argument att kapitalet är en social relation menade Poulantzas att staten bör betraktas som en kondensering av en social relation mellan klasser och samhällsskikt. Han avfärdade det mer ortodoxa antagandet att staten i första hand är ett verktyg för att förtrycka underordnade klasser och argumenterade i stället för att staten är en sammansatt enhet som genererar egna effekter på reproduktionen av klassamhället. I det här sammanhanget var Antonio Gramscis idé om den integrerade staten och Louis Althussers teori om de ideologiska statsapparaterna särskilt viktiga, eftersom de inte accepterade den klassiska uppdelningen mellan det offentliga och det privata. Vid sidan av den repressiva statsapparatens rättsväsende, polis och militär intresserade sig Althusser för ideologiska statsapparater som inkluderade institutioner som kyrkan, familjen, rätten, politiken, fackföreningsrörelsen, medierna, med mera. Politiken och civilsamhället upprätthåller och återskapar tillsammans borgarklassens hegemoni; staten kan inte på något enkelt och entydigt vis avgränsas från institutioner som vi normalt sett ser som ekonomiska, sociala eller kulturella. Med hjälp av dessa teoretiska antaganden kunde Poulantzas argumentera för att en hegemonisk borgerlig stat alltid måste förmedla konkurrerande intressen, så som mellan marknadsintressen och medborgerliga intressen. Staten bör därför analyseras som en motsägelsefull enhet av ledning, dominans, tvång, samtycke och institutionell organisering.
Det är i det här sammanhanget som man ska förstå varför Jessop har sällat sig till de marxister som inte bara har avfärdat den franska filosofen Michel Foucault och hans teori om makt utan även lånat insikter från hans tänkande. Foucaults grundläggande motivering för behovet av en ny maktteori var att traditionella teorier, till vilka han räknade marxismen, var alldeles för låsta av utgångspunkten att staten är en helt separat sfär. För att förstå hur statens makt fungerar i praktiken måste vi kunna se att den verkar i alla samtida sfärer samtidigt. Men även om Foucault var användbar för Poulantzas och Jessops syften har de inte gått lika långt i sina resonemang och därför heller aldrig riskerat att underskatta statens betydelse i kapitalismen, vilket delar av Foucaults tänkande har kritiserats för att göra.
Vad staten inte är
Vad det innebär att staten är en social relation blir kanske tydligare när vi förstår vad staten inte är. Staten är inte ett ting, menar Jessop. Den är inte heller någon enhetlig aktör med ett eget medvetande – den är inget subjekt. Det är inte staten som sådan som utövar makt och den fungerar inte som ett neutralt verktyg för den dominerande klassen. Snarare aktiveras statens makt av aktörer som politiker eller tjänstemän som befinner sig i det statliga systemet. Denna makt sträcker sig såväl inom staten som bortom gränserna för dess formella administration. Statens roll kan alltså även undersökas i vad som vid en första anblick tycks vara ett icke-statligt sammanhang. Varken statens territorium, administration eller population för sig är däremot i sig inte tillräckligt intressanta om vi vill förstå statens egenskaper och syften. På så vis är Jessops statsteori egentligen inte speciellt statscentrerad. I stället är det relationerna mellan dessa, tillsammans med historiskt specifika och ofta konkurrerande idéer om staten, det som han kallar för ”statsprojekt”, som är väsentliga.
Med utgångspunkten att staten är en social relation vill Jessop undersöka hur styrkeförhållanden mellan klasser vid en given tidpunkt tar sig uttryck i statens agerande och förutsättningar för handling vid just det tillfället. För att besvara frågan om statens makt och roll under kapitalismen ställer han de medel som staten använder sig av, som exempelvis beskattning, reglering och rättssystem, och de effekter som dessa genererar i samhället i centrum. Statens agerande skapar ojämlika möjligheter för olika grupper och intressen att påverka politiken, de offentliga institutionerna och att formulera politiska målsättningar och riktlinjer. Den gynnar således vissa grupper, medan den missgynnar andra. Men hur detta kommer till uttryck konkret, när effekterna av statens agerande aktualiseras och hur långt statens makt når, kan inte förutsägas utan måste analyseras historiskt och kontextuellt. Jessop är på så sätt mer intresserad av formerna för utövande av statsmakt än av själva statsapparaten som sådan. Den senare är bara en av många arenor där samhällets intressemotsättningar kan urskiljas. Han undersöker med andra ord maktkamper som utspelas i statens institutioner och i förhandlingar om politik och policy, utan att isolera kamper inom staten från det omgivande samhället.
I en intervju från år 2022 säger Jessop att hans teori inte är orienterad mot ”abstrakta spekulationer om politikens väsen eller statens a priori klasskaraktär.” Centralt för Jessop är i stället att helt och hållet undvika ”transhistoriska” statsteorier eftersom suveräna stater inte existerar i ett vakuum utan i ett nära förbund med rådande, men föränderliga, samhällsordningar, framför allt det ekonomiska och juridiska systemet, och civilsamhället. Jessop skiljer sig därmed från en Weberiansk transhistorisk syn på staten som gör gällande att en stat definieras av sitt våldsmonopol, alldeles oavsett vilken tid eller plats man undersöker. Jessop vänder sig också bort från en marxism som han menar hemfaller åt funktionalistiska analyser, såsom Ralph Milibands (1969) argument att statens centrala funktion är att försvara den dominerande klassens intressen, eller Louis Althussers (1971) utgångspunkt att statens funktion är att skapa social sammanhållning i ett splittrat klassamhälle. Jessop vill i stället lämna utrymme för motsägelser och motsättningar i statens förhållande till sin sociala omgivning, och öppna upp för analyser av hur de relaterar till varandra. Han vill utforska nyanserna och variationerna i statens former och kontexter, men på så sätt gör hans ovilja att ta sin tillflykt till förenklade förklaringsmodeller läsningen ibland också snårig, invecklad, och – i ärlighetens namn – stundtals ganska abstrakt. Men den bottnar i en uttrycklig önskan om att formulera användbara och metodologiska verktyg som hjälper oss att förstå komplicerade samhällsprocesser där staten analyseras i sitt historiskt specifika sammanhang. Jessop uppmanar oss att särskilt hålla ett kritiskt öga på hur idéer om staten, eller statsprojekt, fyller en viktig funktion i att politiskt legitimera maktutövning, i termer av såväl sanktioner, våld som ideologisk dominans, och genom att forma grundläggande ideologiska antaganden om statens natur och syften.
Vad händer med statens makt idag?
Historiskt har stater i kapitalismen varit föremål för varierande ekonomiska strategier, skilda statliga projekt och olika visioner. För Jessop ger detta oss en viktig lärdom om att statens ”kapitalistiska natur” inte bör tas för given. Inte ens i samhällen där de kapitalistiska produktionsförhållandena är dominerande. Ett återkommande argument är att vi måste leta efter makt från, i och över staten hos de relationer som staten utgörs av. Vad menar då Jessop är utmärkande för den västerländska samtida staten och vilka tendenser ser han inför framtiden i förhållande till gränserna för dess maktutövning och de styrkeförhållandena som avgör denna?
När The State – Past, Present, Future publicerades år 2016 menade Jessop att staten befann sig mitt emellan två motsatta tendenser. Å ena sidan tendensen att stärka och expandera olika former av nationella statliga system, och å andra sidan tendensen att utvidga globala överstatliga eller mellanstatliga system som, tillsammans med ett stärkt inflytande för marknaden, försvagar staten. Sedan dess har relationen mellan stat och marknad och sociala ordningar genomgått förändringar som har påverkat hur statens makt tas i uttryck och var gränserna för den går, men fortfarande är de två motsatta tendenserna i rörelse.
Den kanske tydligaste förändringen är en förstärkning av statsmakt och statliga ekonomiska interventioner i kölvattnet av nyliberalismens kris och den pågående ekonomiska krisen. Försöken att skydda statens suveränitet och territorium har också fördjupats och accelererat – sedan 2016 har vi sett både Brexit, nya krig mellan suveräna stater och, inte minst i Sverige, en ökad uppmärksamhet riktad mot brott mot rikets säkerhet. I Sverige ser vi även nya exempel på mer detaljerad politisk inblandning i målsättningar, riktlinjer och beslut som tidigare i allmänhet överlåtits åt professioner och offentligt anställda på myndighetsnivå eller där åtminstone praxis om ”en armlängds avstånd” mellan politik och förvaltning varit rådande. Exempel på detta är politikens inblandning i frågan om vilka specifika ledamöter som ska sitta i universitetens styrelser eller vilka som ska vara myndighetschefer. För att inte tala om förslaget att låta opolitiska tjänstemän på Regeringskansliet som arbetar aktivt med att genomdriva Tidöavtalet få högre löner. Vad gäller förhållandet mellan politiken och förvaltningen så ser den politiska statsmakten ut att expandera och dess ideologiska möjligheter att skapa hegemoni tycks ha utökats.
Men samtidigt som flera mellanstatliga institutioner och avtal har försvagats på internationell eller global nivå, som exempelvis FN, WTO och WHO, vilket i sig indikerar att nationalstatens makt har förstärkts, så fortsätter marknadens inflytande över politiken att vara mycket stor inom många politikområden. Under de senaste 15 åren har Jessop i stor utsträckning intresserat sig för hur statens makt över beslutsfattande och genomförande av politik påverkas, nästan alltid i betydelsen minskar, genom olika former av nätverksstyrning där flera olika aktörer från både offentlig och privat sektor tillsammans fattar beslut – en styrform som tenderar att ge liten möjlighet till demokratisk insyn och som har visat sig främja den privata sektorns intressen framför den offentliga sektorns intressen. Nätverksstyrning och annan privat-offentlig samverkan är fortfarande vanligt förekommande inom kanske framför allt områden där det finns mycket pengar. Ett exempel är politikområdet kring artificiell intelligens och digital automatisering. Här ges stora företag ett mycket stort inflytande, på såväl EU-nivå som på nationell nivå, över politiska målsättningar och ansvar över att dessa implementeras.
I The State: Past, Present, Future konstaterar Jessop även att intresset för statens roll, kapacitet och begränsningar har ökat sedan finanskrisen år 2008, och intresset tycks inte ha svalnat sedan bokens utgivning. Debatter om staten och kapitalet har på senare tid med rätta upplevt en renässans inom marxistisk teori, bland annat i den nyligen utgivna antologin Marxism and the Capitalist State: Towards a New Debate (2023). Förhoppningsvis kommer en aktualiserad teoretisk diskussion att vara till stor hjälp när vi nu behöver förstå de strukturomvandlingar som sker inom ekonomi och arbetsmarknad, de förändrade internationella relationerna och nya tendenser i relationen mellan politik och förvaltning.
Referenser.
Althusser, L (1971) Ideology and ideological state apparatuses (notes towards an investigation). I Lenin and philosophy, and other essays. New left books, s. 127-186.
Hunter, R, Khachaturian, R och Nanopoulos, E (red) Marxism and the Capitalist State: Towards a New Debate (2023). Palgrave macmillan
Jessop, B (1972) Social Order, Reform and Revolution. A power, exchange and institutionalization perspective. Macmillan
Jessop, B (1985) Nicos Poulantzas: Marxist theory and political strategy. Macmillan
Jessop, B (2016) The State: Past, Present, Future. Polity press
Jessop, B och Morgan, J (2022) The strategic-relational approach, realism and the state: From regulation theory to neoliberalism via Marx and Poulantzas, an interview with Bob Jessop. Journal of critical realism 21(1): 83-118
Miliband R (1969) The state in capitalist society. Weidenfeld & Nicolson
Artikelförfattare:
Vanja Carlsson är lektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.
