Hannah Proctor var först tveksam till att kalla sin bok om politiska nederlag för Burnout. Termen (som vi på svenska kan översätta till ’utbrändhet’) används i dag främst för att beskriva en individuell psykologisk process orsakad av överarbete, huvudsakligen bland medelklassen, i en nyliberal kapitalistisk värld. Men det är inte denna form av utbrändhet Proctor primärt är intresserad av att undersöka. I stället leder hon läsarens uppmärksamhet mot termens ursprung. Psykoanalytikern Herbert J. Freudenberger myntade begreppet för att beskriva den utmattning han observerade hos sina medvolontärer i San Franciscos och New Yorks så kallade free clinics. Han argumenterade för att utbrändheten inte bara uppstod ur överarbete, utan också ur de besvikelser och skuldkänslor som uppstod hos volontärerna i förbindelse med arbetet när de upplevde sig inte kunna leva upp till sina politiska ideal
Detta är Proctors ärende i boken: vi vet att livet under kapitalismen producerar ständiga besvikelser och ständigt elände, men hur ska vi förstå de negativa känslor som produceras genom politiskt arbete? Proctor insisterar på att vi måste förstå dem politiskt och historiskt, snarare än genom mainstreamdiskursens individualistiska och neurologiska förståelse av psyket. Detta gör hon genom bokens åtta kapitel som alla undersöker en känsla relaterad till politiska erfarenheter som hon inordnar under tre överordnade delar. I varje kapitel förlitar sig Proctor på ett brett urval av historiska och skönlitterära texter om vänstern. Boken är dock inte en kronologisk genomgång av vänsterns emotionella historia. I stället använder hon, i varje kapitel, exempel från olika tidsperioder och geografiska kontexter.
I bokens första del, Historical Symptoms: Past Attachments undersöker Proctor hur vänstern förhåller sig till det förflutna genom melankoli, nostalgi och depression. Det handlar både om enskilda aktivisters relation till sina egna politiska erfarenheter men också om vänsterns föreställningar om de tidigare kamper som de själva inte deltagit i. Genom att berätta om bland annat brittiska gruvarbetare involverade i strejken 1984 och italienska 1968-studentaktivister, visar hon hur de förhöll sig till sina förlorade kamper med motsättningsfulla känslor: medan de själva hade blivit förändrade på djupet av dessa upplevelser och kände att de inte kunde gå tillbaka till de liv de levde innan, hade samhället omkring dem till synes lämnat minnet om kamperna bakom sig och gått tillbaka till normalen.
I den andra delen, Survival Pending Revolution: Patient Urgency behandlas de känslomässiga utmaningar som uppstår när politisk aktivism upprätthålls över längre tidsperioder: när aktivister riskerar att bli utbrända, utmattade eller – nästan värst – bittra. Förutom Freudenbergers free clinics skriver bland annat Proctor om den epidemi av vad vi idag skulle kalla utbrändhet och andra psykiska problem som spred sig bland bolsjevikerna efter den ryska revolutionen. Själv kom jag att tänka på ett citat från Doris Lessings Den Femte Sanningen där en medlem av det Kommunistiska Partiet reflekterar över en period av intensiv organisering: ”Inte för första gången i mitt liv gick det upp för mig att jag hade spenderat veckor och månader i frenetisk, politisk aktivitet och absolut inget uppnått.” Politik är hårt arbete och kräver en nivå av energi och engagemang som resultatet sällan motsvarar. Proctor kommer dock också med exempel på hur aktivister har försökt motverka utbrändhet såsom Svarta Pantrarnas så kallade ”överlevnadsprogram” som erbjöd gratis vård av både fysisk och psykisk ohälsa, vars rötter de insisterade på måste förstås politiskt. Den sista delen, Concepts Transformed: Anti-Adaptive Healing, bygger vidare på detta och undersöker hur aktivister med varierande resultat försökt läka och rehabilitera sig själva efter betydande politiska besvikelser. Proctor visar hur aktivister har försökt politisera trauma och sörjande, och använda dessa till att stärka och fortsätta kampen.
Historieskrivningen om vänstern tenderar ofta att antingen bestå av överdrivna lovord som slätar över historiens svårare sidor, eller att vara överdrivet fatalistiska och cyniska. I kontrast till detta skriver Proctor fram en nyanserad berättelse om vänsterns emotionella liv. Kapitlet om Bitterness är man bitvis tvungen att lägga ifrån sig, förfärad över den grymma behandling politiska aktivister utsatt varandra för. Exempelvis beskriver Proctor organisationen The Weather Undergrounds självkritikssessioner, som kunde sträcka sig över hela dagar, som ofta genomfördes medan medlemmarna var påverkade av amfetamin och LSD, och ibland genomfördes direkt efter våldsamma sammandrabbningar med polisen. Omvänt visas det i kapitlet om Mourning hur AIDS-aktivister kanaliserade sorgen de kände över sina döda vänner och älskare för att på vackra och kreativa sätt mobilisera mot statens uteblivna åtgärder.
Boken är läsvärd bara för efterordet. Här reflekterar Proctor över poängen med att skriva en bok som fokuserar på de negativa känslor som uppstår i samband med politisk aktivism. På vilket sätt kan det överhuvudtaget bidra till kampen? Riskerar inte detta fokus på negativa känslor att bli demobiliserande? Målet med boken är enligt Proctor att visa på hur sociala rörelser tidigare har arbetat sig igenom svåra emotionella upplevelser, för att dra lärdomar om hur vi bättre kan ta oss igenom sådana upplevelser och finna kraft att fortsätta kämpa för en annan värld. Här identifierar hon en central motsättning mellan politiskt arbete och psykologiska, emotionella upplevelser: där de flesta politiska kamper är av brådskande karaktär och kräver omedelbar handling tar det tid och tålamod att hantera psykologiska och emotionella problem. Detta betyder dock inte att vi kan ignorera de senare och uteslutande fokusera på ”politiken”. Att vänja blicken vid emotionella aspekter är inte att avpolitisera kampen, utan att utvidga vad vi förstår som politiskt. Om vi förstår dessa aspekter bättre kan vi också hitta kollektiva sätt att hantera dem och därigenom stärka vår förmåga att fortsätta, trots de ständiga nederlag vi – tyvärr – fortsatt genomlever.
Medan jag arbetar med denna recension skriver en vän att han precis har läst klart Smärtan av Marguerite Duras som jag gav honom i födelsedagspresent. I boken sitter Duras i ett Paris befriat från nazisterna och väntar på att hennes man ska återvända från koncentrationslägret. Stämningen på gatorna är glädjefylld och triumferande: fascismen har besegrats och ockupationen är äntligen slut. Men bland Duras och hennes kamrater i motståndsrörelsen råder paranoia, utmattning och depression. Duras’ man kommer hem, är sjuk, och har tappat mer än hälften av sin kroppsvikt. Duras och han är inte förälskade i varandra längre. Som bokens titel indikerar är tiden efter segern inte euforisk utan snarare smärtsam. Även om Proctors bok specifikt handlar om upplevelser av politiska nederlag kan den även användas till att förstå de motstridiga känslor som politiska kamper i allmänhet ger upphov till, oavsett om de är lyckade eller ej. Som Proctor själv skriver är boken adresserad till ”utbrända kamrater – i det förflutna, i nuet och i framtiden – och till alla de eldar som ännu inte tänts”.
Lotte Schack