Kris i bostadsfrågan Forskarkollektivet Fundament:
Timothy Blackwell, Ståle Holgersen,
Dominika V Polanska, Åse Richard,
Hannes Rolf och Maria Wallstam.
Kris i bostadsfrågan är en ambitiös bok som tar sig an uppgiften att staka ut den svenska ”bostadsfrågans” historia från 1850-talet till idag. Boken är skriven av forskarkollektivet Fundament, som består av historiker, socialantropologer, statsvetare, kulturgeografer och sociologer. Alla med olika kompetenser som försöker täcka denna komplexa fråga. Med ”bostadsfrågan” syftar författarna på hur behovet av bostäder kan mötas och på kampen mellan att definiera bostaden som behov eller som vara. I första delen beskrivs de tre faktorer som lägger grunden för en historisk förståelse av bostadsfrågan : politiken, byggandet och finansieringen. Det är en bild av en föränderlig situation: hur många hus som byggs och av vilka aktörer, hur hyresgästers rättigheter vunnits men också urholkats. Den andra delen fokuserar på vad vi kan lära oss från historien samt erfarenheter från andra länder som kan vara relevanta för oss här i Sverige. Författarna poängterar särskilt vikten av att förstå den historiska kontexten och maktrelationerna kring bostaden.
Sverige har i modern tid har haft tre olika bostadssystem, med två historiska skiften. Ett bostadssystem kan betraktas som en specifik tids dominerande förståelse av hur boende bör organiseras. Vilken roll bör staten ha? Vad är en godtagbar bostadsstandard? Vem sätter villkoren för hur våra städer byggs?
Det första skiftet skedde i perioden efter andra världskriget, då det klassiskt liberala bostadssystemet som kännetecknades av en “låt gå” attityd när det gällde byggandet och skydd för hyresgäster byttes ut mot efterkrigstidens bostadssystem, präglat av storskaliga statliga investeringar. Därefter kom det nuvarande bostadssystemet, det nyliberala. Detta präglas av en delvis återgång till det klassiskt liberala systemet, där fokus ligger på avregleringar och en tilltro till att storföretagen ska hitta lösningarna. Vi står nu inför ett nytt skifte, där nyliberalismen verkar oförmögen att lösa de problem vi möter. Dessutom tycks hyresgästernas representanter som under efterkrigstiden stod starka vara inkapabla att agera.
I kontrast till den avpolitiserade retoriken som dominerar samtalet kring bostadspolitiken är Kris i bostadsfrågan en frisk fläkt som tydligt definierar de olika klassintressen som styr bostadspolitiken, från byggbolag och banker till fastighetsägarna. Den politiska tonen för boken sätts redan i dess första stycke, där författarna skriver att “[i]ngen som vill förstå bostadsfrågan kommer undan konflikter, frågor om makt eller det faktum att bostadssystem skapar vinnare och förlorare”. Författarkollektivet gör vidare en tydlig poäng av att definiera sin politiska utgångspunkt när de skriver att “alla ska ha tillgång till ett värdigt, gott och tryggt hem” och att detta inte kan göras om man prioriterar bostäders bytesvärde framför deras bruksvärde, det vill säga om man ser bostäder som en chans till vinstmaximering istället för något som ska fylla ett mänskligt behov.
I det samtida politiska samtalet existerar konsensus om att Sverige har drabbats av en ”bostadskris” och att någonting behöver göras, men en analys av exakt vad som är krisens orsaker eller vilka samhällskrafter som driver på den lyser med sin frånvaro. Den politiska förlamningen synliggjordes nyligen i ett uttalande av Kent Persson, samhällspolitisk chef för bostadsbolaget Heimstaden. Helt utan ironi eller självinsikt konstaterade Persson att ”allt fler riskerar att stängas ut från bostadsmarknaden och lämnas åt ödet att bli hemlös. Hur kan det vara möjligt i ett modernt välfärdssamhälle som Sverige?”. 1Sveriges största (och Europas näst största) bostadsbolag ser sig alltså själva som totalt maktlösa inför ”bostadskrisen,” trots att de äger och förvaltar
45 000 hyresbostäder i Sverige . Genom att hävda sin maktlöshet vill Heimstaden2 i själva verket påverka politiken att öppna upp för social housing. Det är ett sätt att säga att staten endast ska ha ett ansvar för social housing och inte för resten, vilket i sin tur lämnas åt marknaden. Kris i bostadsfrågan tydliggör Heimstadens reella klassintresse, nämligen att maximera vinsten för sina aktieägare snarare än att erbjuda bostäder.
Jag läser den här boken framför allt som bostadsaktivist. Sedan 2019 har jag varit aktiv i Ort till Ort, en grupp som organiserar kring folks boendeproblem i Stockholmsområdet, till exempel i kampanjer för en återkommunalisering av hyreslägenheter i Husby eller mot renovräkningar i Sundbyberg. Vi har fokuserat på att bryta med idén att det bara är genom lugna förhandlingar med hyresvärden vi når framgångar för hyresgästkollektivet. Istället krävs det att vi hittar sätt att visa kollektiv styrka. Men detta innebär att man många gånger för defensiva kamper och det är inte alltid enkelt att hitta fram till de visionära idéerna om hur vi faktiskt kan förskjuta makten till de boendes fördel.
Detta för mig in på vad som kan vara användningsområden av denna bok för oss bostadsaktivister. I Kris i bostadsfrågan argumenterar författarna för en universell bostadspolitik, det vill säga att vi inte bör bygga eller tillhandahålla bostäder specifikt för folk som inte har råd med de höga hyrorna i de bostäder som finns att tillgå just nu. Det är något jag håller med om, men den universella bostadspolitiken kan stundtals framstå som problematisk i konkret politisk kamp. Ett tydligt exempel är när vi i Ort till Ort organiserade för ett 30-tal nyanländas rätt att få bo kvar i de lägenheter som de fått via sociala kontrakt3 i Sundbyberg just på grund av att bristen på lokala kontaktnät riskerade att göra dem hemlösa om kommunen vräkt dem från sina lägenheter. Många andra boende i området uttryckte att de inte tyckte att de nyanlända skulle få behålla sina lägenheter då de hävdade att de hade gått före i den kommunala bostadskön. Ironiskt nog användes den universella synen på bostäder som ett skäl för att göra vissa människor hemlösa. Vi i Ort till Ort argumenterade istället för att de nyanländas uppenbara utsatthet borde göra att de prioriteras, ett slags argument bortom universalismen. Det kan därför bli praktiskt svårt för oss att hävda universalismen i en situation där de bostäder som folk faktiskt har råd med minskar i antal. Konflikten synliggjorde hur – i en reaktionär tid – vårt kollektiva ansvar att se till att alla har någonstans att bo så lätt glider över i att göra fascistoida undantag gentemot “just dom” som inte bör täckas av detta bostadsförsörjningsansvar.
Ett stort problem kring ägandet av hyresbostäder i Sverige är att kommunala fastigheter så lätt säljs ut så fort borgerliga majoriteter kommer till makten, och att det är välbetalda tjänstemän och politiker som inte ens bor i hyresrätt som bestämmer hur bostäderna ska förvaltas. Därför är exemplet som tas upp i boken kring det danska systemet med almene boliger särskilt intressant. Där har man från början byggt in en princip om att det är hyresgästerna själva som väljer styret för de enskilda fastigheterna och att organisationen som helhet är beslutsmässigt oberoende från politiken (trots att man får sin finansiering därifrån). Detta tangerar de modeller vi i Ort till Ort föreställer oss, för att säkerställa att hyresgästernas intressen prioriteras i hur allmännyttan drivs.
Något som jag däremot saknar i boken är tankar kring hur vi kan ingripa mot privat egendom. Frågan om hur vi kan ta tillbaka ägandet av våra bostäder från kapitalet är central i all radikal bostadskamp. Ett första steg skulle till exempel kunna vara att föreslå lagstiftning om att expropriera bostäder som inte sköts om eller som lämnas tomma under en längre tid. Men det finns såklart begränsningar för den radikala bostadspolitiken. Om man glider in på områden som utmanar fundamentet på vilket detta samhällssystem bygger, vad blir reaktionen?
Med det sagt är Kris i bostadsfrågan en ambitiös och nyttig genomgång av en historia där den hegemoniska uppfattningen av hur vi ser på bostaden har skiftat ordentligt, och där det blir tydligt att den också kan skifta inom en snar framtid. Det bostadspolitiska skiftet är pågående och att det är dags för oss att också forma det. Det räcker att läsa fastighetsägarnas egna tidningar för att se att de redan är i full gång med att presentera sin plan framåt. Det är dags för oss att göra detsamma.
Oscar Harvey Westerlund
Noter.
- Persson, K. (2023). Den öronbedövande Tystnaden. Fastighetstidningen. Publicerad 18e december 2023, fastighetstidningen.se/den-oronbedovande-tystnaden ↩︎
- Dinkelspiel, L. (2023). Bostadsjätten pressas: ‘Närmar Sig Köpläge’. svd.se. Svenska Dagbladet. Publicerad 18e augusti 2023, svd.se/a/5Bz3J1/heimstaden-gor-forlust-pa-9-miljarder ↩︎
- Sociala kontrakt är vanligtvis vanliga lägenheter. Dessa boenden kan vara kopplade till ordinarie hyresavtal eller vara tillfälliga bostäder med särskilda regler och villkor. Oftast är det andrahandskontrakt med begränsat besittningsskydd. Sociala kontrakt grundar sig på biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen. ↩︎
