Lärdomar av veckotidningarnas troliga död

Den nya mediestödslag som börjar gälla från årsskiftet drabbar tidningar på vänsterkanten hårt vilka kommer förlora eller får kraftigt minskat stöd. Olle Uppenberg reflekterar kring möjliga mediestrategier.

Denna krönika skrivs mot bakgrund av att vänsterns klassiska veckotidningar av allt att döma ser ut att gå mot avveckling på grund av att staten stryper deras presstöd.

Detta manar förstås till reflektion över vänsterns medier. Det senaste valet var ur ett vänsterperspektiv på flera sätt en katastrof. Det visade sig att vänstern inte bara tappat sin röst hos de grupper som man kan förvänta sig, utan även hos sin klassiska inflytelsegrupp: ungdomarna. Dagens ungdom spenderar enorma mängder tid på sociala medier och där har högern varit mycket mer närvarande än vänstern.

Hur kunde det bli så? Hur kunde vänstern tappa sitt inflytande över ungdomen? Det finns givetvis många förklaringar. Högern har ofattbara resurser som vänstern bara kan drömma om. Det är också viktigt att komma ihåg att det viktiga i längden inte är att ha högst röst, eller att få rätt, utan att faktiskt ha nått sanningen, att faktiskt ha rätt. Det kräver kritiskt reflekterande medier som strävar efter ökad kunskap om sakernas tillstånd, utan att sätta mängden datatrafik i första rummet. Samtidigt får man inte bli för pessimistisk. Varje dag möter miljoner människor förtryck, orättvisor, diskriminering, nedskärningar och ohållbar arbetsbelastning, bara i Sverige. Vänstern måste inte ha en dominerande roll i samhällsdebatten, det räcker att den får chansen att så små frön av kritiskt tänkande, så gör klasskampen resten.

Det finns i vilket fall anledning till kritisk självrannsakan. Vänstern har varit otroligt långsam med att utveckla sin media. De traditionella veckotidningarna har nått ut till några tusen personer per tidning. Satsningar på film, ljud, streaming och flöden har varit begränsade. För inte så länge sedan innehöll veckotidningarna rena ”nyheter” som var hopplöst utdaterade redan när tidningen kom i brevlådan. Att veckotidningarna gick över till mer djuplodande reportage var bra, men räckte inte.

Tyvärr tror jag att mediestödet till vänsterns veckotidningar varit en stor black om foten i längden. Jag har erfarenhet av flera organisationer som formats i grunden av att behöva ”klara presstödet”. Medlemmar har mobiliserats till att värva prenumeranter under alltmer desperata tonlägen. Detta är tid och energi som hade kunnat investerats i kreativt medieskapande som kunnat nå ut till många fler än veckotidningarnas prenumeranter. Värst av allt är dock det faktum att vänstern gjorde det klassiska misstaget att bli ekonomiskt beroende av den borgerliga staten. Vänstern lät statens pengar forma dess organisationer i grunden. Och när pengarna ströps stod vänstern med medelmåttiga medier som den lagt ned ofattbara resurser på att rädda, utan att ens lyckas.

Det finns exempel på vänsterröster som lyckats bryta igenom i det politiska samtalet. På denna punkt är mitt intryck att dessa gått en eller båda av följande två kriterier till mötes: 1) De har skapat ett fördjupande, intressant innehåll. Ett exempel är ETC som genom sina grävande reportrar gjort många avslöjanden som rönt stor uppmärksamhet. 2) De har agerat ut ett fritt engagemang och en fri kreativitet. Ett exempel här är de många vänsterpoddar som når en stor publik utan externt finansiellt stöd. En negativ faktor som gör att desto fler inte lyckats få en större publik, är att de flesta rösterna lägger ned sina projekt innan de hunnit bli stora. Det var en krass slutsats som vänsterns mest framgångsrika influencer (Jörgen Astonsson, vars sida på Facebook följs av 100 000 personer) drog på Socialistiskt forum tidigare i höst. Han har byggt upp en publik, till skillnad från andra, av den enkla anledningen att han inte har slutat.

Vänstern kommer av allt att döma att tvingas lägga ned sina veckotidningar i deras nuvarande former. Detta är inte bara negativt utan öppnar också möjligheter. Utifrån ovan sagda anser jag att den organiserade vänstern har möjlighet att elda på kritiska vänsterröster om den stimulerar de två kriterierna nämnda ovan, samt erbjuder strukturer för kontinuitet, så att folk inte avslutar projekt innan de hunnit bli framgångsrika.

Elda på fria, radikala medieröster med full frihet för fördjupning och kreativitet. Och erbjud strukturer för kontinuitet så att projekten kan fortsätta över tid. Då finns det möjlighet att radikala röster poppar upp där vi minst anar det.

Olle Uppenberg är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet