Den 28:e oktober genomfördes Radikalt Forum i Göteborg, en politisk heldag med föredrag, panelsamtal och diskussioner, vilket var ett gemensamt arrangemang av Röda Rummet, Clarté, Flamman, Fronesis, Ord&Bild och Tidskriftsverkstan. Syftet är att skapa ett återkommande forum där radikal politik för hela vänsterrörelsen kan diskuteras.
En av programpunkterna var rubricerad Högerradikal strategi och taktik i finanskrisens kölvatten. Patrik Vulkan sammanfattar diskussionen.
På Radikalt Forum i Göteborg i oktober var en av programpunkterna ett panelsamtal om den högerradikala rörelsens framväxt i Sverige. Panelen bestod av Anton Törnberg, sociolog vid Göteborgs universitet som forskar på högerextrema rörelser, Mathias Wåg, grävande journalist och aktivist, samt Myra Åhbeck Öhrman, debattör och mediaprofil. I detta samtal åskådliggjordes hur den högerradikala miljön genomgått, och genomgår en utveckling som å ena sidan kan framstå som motsägelsefull men samtidigt effektiv för målet att genomdriva högerradikal politik. I samtalet belystes vad denna består av samt vad vänstern kan göra för att motverka den men också lära sig av utvecklingen.
Smalare men mer generell
Den motsägelsefulla utvecklingen är att den högerradikala rörelsen smalnats av men samtidigt generaliserats. Den har smalnat av i den mening att skinheadskulturen och högerextrema grupper minskat markant sedan 90-talet. Grupper som Svenska Motståndsrörelsen har marginaliserats. Ett randfenomen är tillkomsten av så kallade aktivklubbar, där högerextrema samlas kring styrke- och kampsportsträning, vilket dock sällan verkar leda till någon politisk handling. Samtidigt har det skett en generalisering. Delar av det som tidigare ansågs högerextremt, både i form av politik och symboler, har nu blivit mainstream och lockar personer långt bortom en högerradikal kärna. Rörelsen har till stor del blivit digital.
Det som idag är den högerradikala rörelsen saknar därmed en klassisk insida, i form av fysiska möten mellan personer, fysiska attiraljer i form av t-shirts och kängor för att skapa ett vi. Den aktivering och radikalisering som sker tar dock nya vägar på internet, genom vilket språk man använder; genom vilka memes man delar.
Detta får konsekvenser för kollektiv handling, där vi finner nästa, till synes, motsägelsefulla utveckling. Å ena sidan har traditionella manifestationer i form av demonstrationer och gruppers manifestationer försvagats, å andra sidan en rörelse som främst agerar på nätet och numera gått in i ett ”svärmläge”: rörelsen består numera av individer och små grupperingar som agerar utan central styrning. När högerextremt våld begås är det nuförtiden ofta utfört av enskilda individer eller ett fåtal som radikaliserats genom nätet, utan att en större organisation beordrat det. Det som ibland beskrivs som den Sverigevänliga rörelsen är ingen folkrörelse och har ingen aktiv struktur annat än på nätet, då främst i form av olika alternativmedier. På internet har de dock en stor inflytande när det kommer till att forma samtal och den politiska agendan. Detta kan ske genom de många alternativmediernas skildring av samhällets tillstånd eller högervridning av sociala medier. Men även inom exempelvis gamingkulturen, där många barn och i synnerhet unga pojkar spenderar mycket tid, är högerextrema åsikter i chatfunktionerna mer regel än undantag.
SD helt centrala
Utvecklingen måste även förstås genom den helt centrala roll som Sverigedemokraterna spelar för den högerextrema rörelsen. Det är inom SD som den tydligaste politiska organiseringen finns, där valet 2018 visade att de högerradikala alternativen till SD helt kollapsat som försök till partier. SD verkar också som en plantskola för den bredare rörelsen då alla vid någon tidpunkt varit med där och formats av partiet. I och med Tidöavtalet har partiet fått en stabil parlamentarisk maktposition. Övriga högerpartier är nu helt beroende av SD för regeringsunderlaget och ger SD frikort för utspel som partiet tidigare avstod från för att framstå som salongsfähiga. Utvecklingen har snarare gett SD möjlighet att åter knyta kontakt med extremhögern igen.
SD har alltså varit oerhört effektiva i att normalisera högerextrem politik och förskjuta hela den politiska debatten. Partiet gynnas också av att de har ett så pass oreserverat stöd från den högerradikala rörelsen, ett stöd som till stor del beror på att SD aldrig tar avstånd från den. Mycket av det som kan se ut som SD:s snabba agendasättande är även att de väldigt aktivt anammar vad de märker kommer upp inom rörelsen. Rörelsen har, även i decentraliserat tillstånd, två tydliga tendenser. Den ena som arbetar inåt, främst gentemot den allmänna högern för att bereda mark för ett borgerligt samarbete med SD, så att de ännu tydligare kan driva igenom sin politik. Den andra tendensen som utåt försöker förskjuta gränsen för vad som är det politiskt acceptabla på högerkanten. Här kan enskilda individer i rörelsen få stort inflytande. Enskilda provokatörer kan starkt påverka alternativmedier. Dessa i sin tur kan tydligt påverka SD:s politik, och den nuvarande regeringen är beroende av SD och villig till att anpassa sig till deras politik och utspel. På så sätt spelar den högerradikala rörelsen en stor roll i att förskjuta den allmänna politiken högerut.
Strategier mot vänstern
Den högerradikala rörelsen har alltså ett skenbart motsägelsefullt men i själva verket symbiotiskt förhållande med SD och även i det svärmtillstånd rörelsen befinner sig i framkommer tydliga och återkommande strategier. Mot vänstern har man, i synnerhet efter valet 2018, alltmer börjat förlita sig på trakasserier och vad man kan likna vid sociala överbelastningsattacker mot både organisationer och individer. Alternativmedia har sedan tidigare piskat upp stämningen genom sin skildring av samhället. Genom sidor som Avmaskerat, Vänsterkoll och Exakt24 är målet mer explicit att kartlägga och trakassera, vilket drabbat Expo, Interasistmen och Researchgruppen likväl som enskilda individer, exempelvis Tobias Hübinette som blev utmålad som ”woke-vänstern” inom universitetsvärlden och därmed en måltavla. Det senaste greppet är massiva och återkommande förtalsstämningar, vilket Mattias Wåg själv blivit utsatt för. Allt som oftast blir dessa händelser i sig också en del av extremhögerns mediala bevakning, vilket blir ett ytterligare lager av trakasseri. Detta sker alltså i samspel med SD:s växande politiska inflytande och utspel, såsom deras kampanj mot folkbildning och universiteten (vi bör alltså räkna med att den förändring av tillsättningen av universitetsstyrelser som drevs igenom kommer att leda till försök till mer explicit politisk styrning av universiteten).
Mot detta skulle man dock kunna invända att utvecklingen snarare är ett tecken på extremhögerns svaghet. Är det inte positivt att de i stort upphört som rörelse som misshandlar folk på gatorna och numera mest finns på nätet? I viss mån är det så, men det rådande tillståndet visar även att detta upplösta svärmtillstånd kan leda till våld. I sin forskning visade Anton Törnberg hur närvaron av högerextrem propaganda, tillsammans med många SD-röster på lokal nivå samt manifestationer mot flyktingboenden, var de tre nödvändiga inslagen för att individer skulle ta steget till att anlägga bränder. Likaså har det visat sig att de vänsterorganisationer som varit utsatta för omfattande trakasserier varit ytterst nära att även utsättas för regelrätta terrorhandlingar. Den nuvarande rörelsen kan alltså leda till mer extrema handlingar, och är i sig en förutsättning för det.
Vad kan vänstern göra?
Under samtalet lyftes också vad vänstern kan göra för att mota denna utveckling. Den högerextrema utvecklingens framgång kan delvis tillskrivas vänstern bristande analys och agerande. Dels handlar det om att man underskattat den roll och styrka som finns i en stark närvaro på nätet, vilket vänstern inte tagit på allvar och därmed fortfarande inte lyckats mobilisera i motsvarande grad. Det finns idag ett helt ekosystem av radikalhöger på nätet som många långt utanför rörelsens kärna kommer i kontakt med och påverkas av. Extremhögerns närvaro på TikTok eller inom gamingkulturen har exempelvis ingen motsvarighet inom vänstern. Vänsterns strategi har även i för stor utsträckning präglats av idén att extremhögern växer och frodas i ekokammare och filterbubblor, som kan brytas genom debatt där man med fakta och logik ska få personer att ifrågasätta sin övertygelse. Extremhögerns identitet och radikalisering är dock tydligt beroende av dess motståndares argument, det är i kontrast till dessa som man radikaliseras. Att ”ta debatten” är också vanskligt med en rörelse vars uppenbara mål är att trakassera sina motståndare. Det återstår alltså för vänstern att bygga en påtaglig och stabil närvaro på nätet, och som då inte ska ha till syfte att försöka ta debatten, utan i egen rätt övertyga som ett politiskt alternativ.
Vänstern har som styrka att den på ett helt annat sätt kan mobilisera sina resurser genom faktisk fysisk närvaro. Problemet är att vänstern allt som oftast upphör att agera när denna mobilisering har skett, medan den radikala högern är mycket bättre på att göra sina politiska händelser relevanta, att de blir meningsskapande och driver rörelsen framåt. Konkret kan det handla om att de får en tydlig ”spinn” på sina provokationer, som leder till ytterligare engagemang på nätet. Principiellt handlar det alltså om att gå vidare med det man byggt upp eller mobiliserat. Detta är något som vänstern bör lära sig av. Att exempelvis organisera motdemonstrationer när det protesteras mot flyktingboende och aktivt använda dessa demonstrationer som uttryck för att driva politik mot högern och SD på lokal nivå är sannolikt ett effektivt verktyg för att motverka att bränder mot flyktingboenden sker.
Delar av vänstern är i nuläget väldigt ängslig och agerar ytterst defensivt i relation till den bredare vänsterrörelsen. ABF har till exempel begränsat sin verksamhet utifrån en rädsla att framstå som för politisk eller ”vänsterextrem”. Utveckling av den högerradikala rörelsens agenda visar dock på att allt kan politiseras, att avgränsa sig är därmed inget skydd från den anklagelsen. Om något borde ABF snarare aktivt verka för den enorma mångfald som man faktiskt har och som kan finnas inom bildningsförbundet, vilket om något är ett mycket bättre sätt att möte dessa anklagelser. Vänsterpartiet förhåller sig mycket mer centraliserat i relation till den bredare vänstern, och vill främst synas och verka i sammanhang som den helt kontrollerar och tar initiativ till. VP skulle kunna stärka sig själva, och vänstern, om partiet i större utsträckning vågade bli inspirerat av, och ibland låta sig röras i den riktning som vänsterrörelsen stakar ut.
Patrik Vulkan är lektor i sociologi med inriktning mot arbetsmarknad och välfärdsstat.
