[Ur Spectre, 4 september 2023. Översättning från engelska, Göran Källqvist. Artikeln har inte publicerats i pappersupplagan av Röda rummet]
Bild: Jared Rodriguez
Tankar om ekosocialism
Ekomarxismen och ekosocialismen hemsöks för närvarande av en polarisering mellan socialistisk ekomodernism och nedväxt.1 Publiceringen av Kohei Saitos Marx in the Anthropocene, och det följande kaoset på Twitter, blev bara nytt bränsle på denna brasa.2 Men bakom röken hittar vi övertygande forskning och argument från båda sidor, och ekomarxismen tillhör marxismens mest innovativa områden idag. Det finns mycket att fira i detta. Men i många avseenden är den ökande polariseringen mellan socialistisk ekomodernism och nedväxt oroande. De teoretiska diskussionerna är ofta fyllda av odefinierade begrepp, fientligt läsande och halmgubbar.
Att båda sidor har lätt identifierbara svagheter ökar bara polariseringen. Konflikterna är ofta organiserade kring motsatsförhållanden – till exempel ”för eller mot nedväxt” – som döljer mer än de klargör. Ännu mer problematiskt är att polariseringen orsakar politisk skada och gör klasskampen svårare. Debattens två poler har fått så mycket uppmärksamhet att mer konstruktiva alternativ knappt kan hitta något utrymme. En ekosocialistisk rörelse bör inte vara upptagen med att gräla om ”tillväxt” eller ha ekomodernism eller nedväxt som utgångspunkter. Socialistisk klasskamp på 2020-talet måste inse att vi inte kan ha oändlig ekonomisk verksamhet på en begränsad planet, och förvisso inte oändligt överflöd av fysiska ting – men inte heller kan vi mobilisera arbetarklassen genom att sätta ”mindre tillväxt” i fokus för vårt projekt. Lyckligtvis för oss behöver vi inte välja mellan ekomodernism och nedväxt.
Att polarisera bort komplexiteten
Socialistisk ekomodernism (från och med nu bara ”ekomodernism”) och nedväxt är två mångfasetterade och okonventionella traditioner som är svåra att beskriva med korta definitioner. Ändå utgör de tydliga poler i en debatt som får allt större uppmärksamhet. Det första lägret argumenterar att modern industrialisering i första hand är progressiv, och lutar åt att vara relativt positiva till ”tillväxt”. Här kommer vi att kalla det ekomodernism, men det kallas ibland vänsterproduktivism eller prometheism, och överlappar ibland med accelerationism.3 Nedväxtrörelsen är i grund och botten en kritik av oändlig tillväxt och ”västerländsk utveckling”. Traditionerna representerar således två väldigt olika utgångspunkter för att tänka kring politik och agera politiskt
Man skulle kunna tro att diskussioner mellan dessa två världsuppfattningar skulle ge fruktbara resultat. Men till största delen har så inte skett. En orsak är debattens karaktär. Där folk i idealfallet skulle använda sina motståndares bästa argument för att utveckla sina egna, är detta (ännu) inte den form som debatten har tagit. Kritiken grundar sig ofta på stereotyper och den andra sidans mest extrema argument. Nedväxtförespråkare kritiserar ”accelerationism” – enligt mångas förmenande den allra radikalaste versionen av ekomodernism, som förknippas med Paul Mason, Aron Bastani och andra – för att tro att motsättningar inom kapitalismen automatiskt kommer att göra slut på kapitalismen. Medan ekomodernister anklagar nedväxtförespråkare för att romantisera förkapitalistiska samhällen, ett påstående som nedväxtförespråkare konsekvent har avvisat. (Men så träder Saito in och hävdar att Marx själv tänkte sig att kommunismen skulle vara en sorts ”återgång” till icke-kapitalistiska samhällen. 4
Ekomodernister anklagar nedväxtförespråkare för att eftersträva ökad fattigdom. När Matt Huber hävdar att ”politik av mindre” på ett perfekt sätt passar ”med ett ökat nyliberalt fokus som uppmanar oss alla att dra åt svångremmen”,5 måste nedväxtförespråkarna gång på gång förklara att nedväxt inte handlar om att få mindre i det nuvarande systemet utan om att skapa ett helt nytt system. Matthias Schmelzer, Andrea Vetter och Aaron Vansintjan hävdar till exempel att nedväxt inte är motsatsen till ekonomisk tillväxt.6 Nedväxt handlar huvudsakligen om att minska den biofysiska produktionstakten och minska onödig produktion och konsumtion i rika länder – inte i första hand att minska den ekonomiska tillväxten. I synnerhet inte mätt som BNP. När Huber kallar nedväxtrörelsen för ”revolutionär åtstramning”, så är det, som Natalie Suzelis påpekar, en halmgubbe.7
Klyftan mellan ekomodernister och förespråkare för nedväxt vidgas när diskussionerna organiseras som motsatsförhållanden. I Climate Change as Class War utvecklar Matt Huber sina argument just genom att ställa upp en rad motsatspar och föreslår och förväntar sig att vi väljer ena sidan av var och ett av dem. Vill vi ha en ”politik av mindre” eller en ”politik av mer”? Koncentrerar vi oss på produktion eller konsumtion? Vilket politiskt subjekt kan stoppa den globala upphettningen: ”arbetarklassen” eller ”klassen av styrande specialister” (professional managerial class, förkortat PMC)? Ska vi ägna oss åt ”proletär ekologi” eller ”kunskapspolitik”?8
Med dessa tydliga motsatspar går en nödvändig komplexitet förlorad. Vad gäller en politik av ”mer eller mindre”, så behöver vi givetvis mer av vissa saker och mindre av andra; och att vara mot ”kunskapspolitik” döljer intressanta frågor om vilka roller olika sorters kunskap kan ha under samhällsförändringarna. Om jag tvingas välja, så skulle jag hålla med om att produktion är ”viktigare” än konsumtion, om det betyder att det är mer effektivt att koncentrera sig på stora investeringar än individuell konsumtion. Det betyder inte att konsumtion inte också är ytterst viktigt, både analytiskt och politiskt. Motsatsparet döljer också komplicerade diskussioner om individuell, gemensam och produktiv konsumtion, konsumtionens roll för klassmedvetandet, med mera. Och dessutom är konsumtion och produktion naturligtvis inte två självständiga områden.9
Det centrala motsatspar där vi förväntas välja sida är huruvida vi är för eller mot ”tillväxt”. Men menar vi tillväxt av biofysisk eller materiell produktionstakt, av energianvändning, av kapitalackumulation, av PPP (köpkraftsparitet) eller HDI (mänskligt utvecklingsindex), som en rent metafysisk tanke eller som en ökning av BNP? Eftersom ekomodernisten Leigh Phillips påstår att ”slut på tillväxt” är lika med ”slut på teknologisk utveckling, slut på vetenskap, slut på framsteg, slut på det öppna sökandet efter frihet”, så är det inte förvånande att han anser att de som är kritiska mot tillväxt är idiotiska, om inte till och med fullfjädrade reaktionärer.10 Enligt nedväxtförespråkare kan i skarp motsats till detta bara idioter eller ondsinta vara ointresserade av att en nyfödd idag kommer att bli gammal i en ekonomi som är 18 gånger större än vad vi hade vid millennieskiftet (vid en tillväxt på tre procent).
Även när diskussionen begränsas till ekonomisk tillväxt finns det flera aspekter att överväga. En är själva tillväxtens källa. Kate Raworth hävdar att besattheten av BNP har utnyttjats för att rättfärdiga extrema inkomstojämlikheter och exempellös miljöförstöring. Avgörs tillväxt av hur vi mäter den, eller härrör den ur kapitalackumulation, som Schmelzer, Vetter och Vansintjan vidhåller? Det är noterbart, att även när förespråkare av nedväxt diskuterar hur komplicerat ”tillväxt” är (se till exempel Kate Raworth), och när bakomliggande processer blottläggs (se till exempel Schmelzer, Vetter och Vansintjan), så fortsätter ändå analysen med ”tillväxt” som centralt begrepp.11
Här kommer det omtvistade förhållandet mellan ekologiskt förfall och ekonomisk tillväxt in: är det möjligt att frikoppla tillväxt från ökad miljöpåverkan – relativt, absolut eller ovillkorligt? Dessutom har vi dispyter om samband mellan kapitalism och tillväxt, där skolbildningen Steady State Economy [stabil ekonomi] tänker sig en variant av kapitalism där befolkning, fysiska lager/rikedomar och utnyttjandet av naturresurser inte ökar, medan ekonomin fortfarande utvecklas teknologiskt och etiskt. Det står i skarp motsättning till den mer radikala nedväxtrörelsen.12 För att göra bilden ännu mer komplicerad intar ”tillväxtagnostiker” en mer nyanserad ståndpunkt än de som på förhand stödjer eller är mot tillväxt. Men problemet är i sista hand inte att det är svårt att ta ställning i diskussioner. Det är istället att ”tillväxt” är fel fråga.13
Istället för motsatsförhållandet ”för” eller ”mot” tillväxt behöver vi en kritisk diskussion om vilka sektorer, ställen och industrier som bör ha mer ekonomisk aktivitet och vilka som ska stängas ner. Att skapa nya ”gröna jobb” eller hållbar infrastruktur kommer på kort sikt förvisso att leda till ökad ekonomisk tillväxt (mätt som ökad BNP), vilket givetvis inte kan användas som argument mot en sådan politik. Det är komplicerade frågor, men en ekosocialistisk rörelse som försöker mobilisera utanför de intellektuella kretsarna måste ge konkreta, lokalt specifika svar på den sortens frågor.
Frågan om framsteg under det 21:a århundradet (via 1800-talet)
Nära förknippat med motsatsparet tillväxt/nedväxt är frågan om kapitalismen har en progressiv karaktär eller ej. Nedväxtförespråkare hävdar att det blir alltmer absurt att hävda att kapitalismen är progressiv när den ekonomiska verksamheten sliter isär världen och världens upphettning går allt snabbare. Ekomodernister hävdar att nedväxtförespråkare vill tvinga oss tillbaka till stenåldern.
Återigen uppmanas vi att välja sida. Men vi bör vara försiktiga med djärva uttalanden som säger att ”modern industrialisering”, ”ny teknologi” eller till och med ”kapitalism” – också begrepp som tolkas väldigt olika – ”är” eller ”inte är” progressiva eller reaktionära. Inför den globala upphettningen uppskattar jag Walter Benjamin för att han vänder på Marx’ tanke att revolutioner var historiens lokomotiv, utan istället är revolutioner passagerarnas försök att dra i nödbromsen!
Men låt oss vara ärliga: socialismen kanske utgör en brytning med kapitalismen, men alla revolutioner har en benägenhet att innehålla olika sorts kontinuitet, oavsett vi gillar det eller inte, med enorma tidsmässiga och geografiska variationer. Det vi kommer att bryta med kommer också att få effekt på framtiden. Ekosocialism kanske är en brytning med kapitalismen, men det är en brytning med kapitalismen.
En slående aspekt hos denna debatt är hur ofta båda sidor använder Karl Marx för att stödja sin sak. Ekomodernister åberopar ofta Marx vad gäller systemets progressiva karaktär och behovet av aktioner från arbetarklassen, och Huber säger sig återvända till marxismens ”kärna” i den kapitalistiska produktionens dynamik.14 Nedväxtförespråkare betonar å andra sidan systemets destruktiva karaktär och behovet av en revolution. Grundat på nya marxologiska belägg tar Kohei Saito saker och ting längre, och hävdar att den ”mogne” Marx stödde nedväxtkommunism.15
Bild: Jared Rodriguez
Vi ska fortsätta att läsa Marx av ett flertal skäl. Det är den bästa utgångspunkten för att förstå klimatförändringarnas rötter. Vi kan inte förstå global upphettning utan att förstå dynamiken bakom profitmotiv, kapitalackumulation, metaboliska klyftor, klasskamp och klassfraktioner. Under ideala förhållanden är Marx också den bästa utgångspunkt för att förändra världen. Men som marxister måste vi påminna oss om att bara för att Marx sa något, så innebär det inte automatiskt att det är sant. Vi bör vara försiktiga med den retoriska övningen att först hävda att Marx ”verkligen” ansåg det ena eller det andra, och sedan anta att det borde vi också.
Kanske vi till exempel måste överge tanken att kapitalismen har en inneboende progressiv karaktär. Men vi kan inte komma till en sådan slutsats bara genom att tolka Marx’ senare verk. Istället måste den härröra ur vår nutida utsiktspunkt hur kapitalismen har blomstrat genom såväl kolonialism och imperialism, som fascism och krig, samtidigt som den också skapar massvält och klimatförändringar. På samma sätt härrör inte uppfattningen att nedväxt inte är en fruktbar paroll för socialister från ett läsande av den unge Marx, utan istället från (misslyckade) erfarenheter i faktisk ekosocialistisk organisering. Som marxister borde vi ha tillräckligt tillit till vår egen analys för att undvika att hävda sanningar som bara grundar sig på den heliga skriften.
Men varför finns det upplevda behovet att rättfärdiga sådana ståndpunkter med citat från Marx? Om syftet är att öka vår förståelse av världen och förbättra vår strategi, då är det bra. Men jag frestas att fråga: är socialistiska rörelser så långt från verkligt inflytande att det blir lockande för socialistiska intellektuella att återvända till ”källan”, hitta vägledning och energi och tröst? Med andra ord, vänder vi oss till debatter om radikal teori när det är utmanande att vara politiskt radikal?
Och frågan om klass
Det kanske största problemet med polariseringen mellan nedväxt och ekomodernister är att den hindrar en fruktbar diskussion om klasskamp. Matt Huber definierar klasser som att stå i ett fientligt förhållande till varandra och han hävdar att arbetarklassen är en klass som är åtskild från klassen av styrande specialister (PMC), som innefattar hela miljörörelsen.16 Det är ett djärvt påstående. Det kan förvisso finnas spänningar mellan många organiserade arbetare och många personer i miljörörelsen, men om det är fientliga förhållanden så betyder det klasskamp. Är det verkligen klasskamp mellan arbetarklassen och den ”klass” som har intagit miljörörelsen?
Hubers åsikt om fiendskapen mellan en progressiv arbetarklass och en reaktionär ”klass av specialister” återspeglas i visst avseende hos nedväxtkritikerna av ekologisk imperialism. Nedväxtförespråkaren Tadzio Müller har till exempel hävdat att industriarbetare i det globala nord inte bara kommer att bli våra fiender, utan att ”de kommer att bli våra effektivaste fiender”. 17 Här börjar och slutar samtalet om klass med ståndpunkten att arbetare i det globala nord har ett ”imperialistiskt” levnadssätt.
Här raderar återigen polariseringen det komplicerade och döljer ekosocialismens väg framåt. För att förstå existerande och möjliga förhållanden mellan faktiskt existerande arbetare och klimatförändringar måste vi också förstå att arbetarklassen är olikartad. Vi måste inse skillnader mellan olika fackföreningar, förhållandet till klasskamp utanför arbetsplatsen, geografi, ålder, kön och mycket mer. Det är intellektuellt oärligt att bortse från spänningar mellan arbetare och klimat, rasism och imperialism. Men det är också politiskt hopplöst att tänka sig att dessa spänningar är så stora att ”arbetare” – oavsett hur de definieras – inte kan eller kommer bli subjekt för att stoppa den globala upphettningen.
Det är en absolut förutsättning för ekosocialister att den organiserade arbetarrörelsen (som ofta skräms bort av nedväxtrörelsen) och miljörörelsen (som ofta skräms bort av ekomodernister) inte bara radikaliseras och stärks utan också förs samman. Det ska inte beskrivas som ett behov att förena miljörörelsen och ”klassen”. Klimatrörelsen består till mycket stor del av människor som inte äger några produktionsmedel (det vill säga arbetarklassen i vid mening) och den har pekat ut fossilbränsleindustrin (det vill säga en del av kapitalistklassen) som sin huvudfiende.
Detta är redan klasskamp. Att klassmedvetandet är lågt – ibland extremt lågt – inom delar av rörelsen är förvisso ett problem. Problemet förvärras av att ekomodernister och nedväxtförespråkare i sina resonemang återskapar och uppmuntrar konflikten. Istället för en klassisk marxistisk utgångspunkt i förståelsen av klass (förhållande till produktionsmedlen) hamnar fokus ofta på estetik och smak, kultur och utbildning, och ofta (medvetet eller ej) på att se ”arbetare” som (vita) manliga industriarbetare.18
Den största socialistiska utmaningen är inte att sammanföra ”miljö” och ”klass”, utan att göra miljörörelsens klasskamp förenlig med klasskampen på arbetsplatserna. Att förena den bredare arbetarklassen är en svår uppgift, men det borde inte förvåna oss: det har faktiskt varit fallet under två århundraden. Klasskamp mot ekologiska kriser kan inte grunda sig på tanken att socialism betyder ett otroligt överflöd av fysiska ting till alla arbetare. Men inte heller kan den utgå från nedväxt. Det är oundvikligt att de flesta människor alltid kommer att förknippa nedväxt med det omedelbara målet att minska den ekonomiska tillväxten (BNP) här och nu. Paroller gör skillnad, och det är svårt att ena den breda arbetarklassen kring en sådan paroll.
Avslutande anmärkningar
Schmelzer, Vetter och Vansintjan hävdar att nedväxtens ”första mål” var att fungera som ”en provokation, en inledning till samtal, något som skapar oreda i skiten”.19 Jag tror att denna provokation var nödvändig och fick fram viktiga frågor på bordet. Idag kan ingen seriös socialist hävda att ekologiska gränser inte har någon betydelse. Men för socialister är huvudfrågan inte om vi är för eller emot tillväxt. Det borde inte vara en vattendelare som redan från början splittrar rörelsen/rörelserna.
Istället för att rikta in oss på ”mer eller mindre” tillväxt borde vi titta åt ett annat håll. För bara några år sedan skulle det ha varit mer självklart att till exempel börja med skillnader mellan bruksvärde och bytesvärde. Som Michael Löwy pekade på 2015 förlitar sig begreppet ”mer” eller ”mindre” på ett kvantitativt förhållningssätt till fenomenet, medan ekosocialism är en kvalitativ brytning.20 En socialistisk och demokratiskt planerad ekonomi går inte att mäta med en kapitalistisk måttstock.
När vi kämpar för att ersätta fossila bränslen med förnybara energikällor på ett socialistiskt sätt är vårt huvudintresse inte huruvida det skapar ”tillväxt”. Vi behöver ekosocialistiska övergångsprogram för att planera, bygga och organisera en ny makt, och en ekosocialistisk rörelse för att förverkliga den, för en värld som prioriterar mänskliga mål inom ekologiska gränser. Det kan vi göra utan att köra fast i begreppet ”tillväxt”. Vi kommer att behöva både massiva statligt ledda investeringar i ny energi och en minskning av den övergripande biofysiska produktionstakten. Men ekosocialism är de ramar vi måste arbeta inom – snarare än ekomodernism eller nedväxt.
För att bygga en rörelse som kan segra borde ekosocialister vara överens om några få principer. För det första kan vi inte– gentemot ekomodernismen – ha en oändlig ökning av den ekonomiska verksamheten på en begränsad planet, och verkligen inte århundraden av ökad biofysisk produktionstakt. För det andra kan vi inte– gentemot nedväxtförespråkarna – mobilisera den breda arbetarklassen eller någon annan bred rörelse genom att göra ”mindre tillväxt” till fokus för vårt projekt. Med andra ord måste ekosocialismen göra motstånd mot ett system som grundar sig på det som vanligtvis beskrivs som oändlig ekonomisk tillväxt, men vi kan inte börja med att direkt konfrontera ekonomisk tillväxt som den vanligtvis förstås i BNP-termer.
Från denna utgångspunkt följer en rad andra frågor rörande statliga investeringar, teknologier, politik för markanvändning, transporter, hur konsumtion och distribution ska organiseras, vilka produktionsformer som måste stängas ner, och så vidare. De måste vi ta itu med genom konkreta diskussioner, och alltid ha örat mot marken och titta efter nyanser och skillnader i kontexter.
Det kommer förvisso att finnas olika åsikter bland ekosocialister, men en bred ekosocialistisk rörelse kommer att dra fördel av att vara oense på denna politiska nivå istället för om abstrakta frågor (ofta på gränsen till metafysiska) om ”tillväxt” eller industrialiseringens inneboende progressiva karaktär.
Artikelförfattare
Ståle Holgersen är forskare i kulturgeografi. Han har förutom Krisernas tid tidigare givit ut Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (Daidalos). Medverkade senast i Röda rummet med artikeln Corona, hälsa och klass (tillsammans med Roya Hakimnia).
Noter:
- Stort tack till William Callison och Tatjana Söding, liksom George Edwards, Andreas Malm, Jacob McLean. Jag skulle också vilja tacka Vanessa Wills och Dan Boscov-Ellen på Spectre för feedback, stöd och/eller kommentarer om tidigare utkast. ↩︎
- Kohei Saito, Marx in the Anthropocene : towards the idea of degrowth communism, Cambridge: Cambridge University Press, 2022. ↩︎
- Det här är ett komplicerat område, eftersom det inte finns några vedertagna principer för hur begreppen används. Ibland används begreppen av kritiker, ibland av förespråkare, och ibland av förespråkare och kritiker som ”provokationer” (till exempel acceleration som lyxkommunism). Här använder jag ”ekomodernism” som ett allmänt begrepp, vilket också görs av de mest högröstade förespråkarna i denna riktning. Se Matt Huber, ”Mish-Mash Ecologism”, New Left Review Sidecar, 18 augusti, 2022.
[Accelerationism är en politisk strategi där grundtanken är att ett icke-fungerande samhällssystem måste fås att kollapsa och byggas upp på nytt för att bli ett idealsamhälle – öa.] ↩︎ - Saito 2022, s 208. ↩︎
- Matt Huber, Climate Change as Class War: Building Socialism on a Warming Planet, London: Verso, 2022, s 148. ↩︎
- Matthias Schmelzer, Andrea Vetter och Aaron Vansintjan, The Future is Degrowth: A Guide to a World Beyond Capitalism, New York: Verso, 2022, s 198. ↩︎
- Rikard Warlenius har ökat komplikationsgraden kring
detta med två påpekanden. Trots att nedväxtförespråkare hävdar att de inte är mot BNP-tillväxt, så lägger de oproportionerligt stor ansträngning på att kritisera BNP-tillväxt. Och om de för det andra ser mycket begränsade möjligheter att frikoppla ekonomisk tillväxt från ökat tryck på miljön, och hävdar att ökad BNP-tillväxt av nödvändighet leder till ökad biofysisk produktionstakt, då måste det också det pmvända gälla: minskad biofysisk produktionstakt kommer att leda till mindre BNP-tillväxt. Se Natalie Suzelis, ”Class Struggle Against Growth: A Review of Two Guides Against Extinction”, Spectre, 25 augusti 2022; Rikard Hjorth Warlenius, Klimatet, tillväxten och kapitalismen, Stockholm: Verbal, 2022, s 199. ↩︎ - Huber 2022, se t ex, s 38, 64, 111, 188. ↩︎
- För en saklig diskussion, se även Stephen Maher och Joshua K. McEvoy, ”Between De-Growth and Eco-Modernism: Theorizing a Green Transition”, Critical Sociology, 2023. ↩︎
- Phillips, Leigh. ”The degrowth delusion”, Open Democracy 2019. ↩︎
- Kate Raworth, Donutekonomin. Sju principer för en framtida ekonomi, Göteborg: Daidalos, 2018, s 35; Schmelzer m fl. 2022, s 18; Saito 2022, s 235. ↩︎
- Den här traditionen går att spåra tillbaka till Adam Smith och John Stuart Mill. För en nutida försvarare, se till exempel Ann Pettifor, The Case for The Green New Deal, London: Verso, 2020. ↩︎
- För en bra diskussion om tillväxt, se Warlenius, 2022. ↩︎
- För en kritik, se Suzelis 2022. ↩︎
- Saito 2022. ↩︎
- Huber 2022, s 3, 20. ↩︎
- I ”#123 Blow up pipelines? Tadzio Müller and Andreas Malm on what next for the climate movement”, YouTube 5 maj 2021. ↩︎
- Detta kommer att vidareutvecklas i Ståle Holgersen, Against the Crisis. London: Verso, Utgivning 2024. ↩︎
- Schmelzer, med flera 2022, s 16. ↩︎
- Se Michael Löwy. Ecosocialism: A radical alternative to capitalist catastrophe, Chicago: Haymarket Books, 2015, s 32. ↩︎
