Vad kan Svante Pääbos och hans forskarteams kartläggning av neandertalares DNA lära oss om människan? I dialog med socialpsykologisk teori föreslår Lars-Erik Berg att svaret på frågan börjar i språket. Det är först genom samspelet mellan artfränder via ett mer avancerat språk som den abstraktionsförmåga uppstår som gör det möjligt att föreställa sig att en annan värld kan vänta på andra sidan backkrönet.
Nobelpriset i medicin/fysiologi gick 2022 till Svante Pääbo. Han har kartlagt neandertalarnas och denisovamänniskornas DNA-system så långt det gått, och kunnat spåra vilka biologiska inflytanden som neandertalarna har haft på oss Homo sapiens. Vidare forskning på Denisova väntar också. Pääbo ställer sig nu frågan varför Homo sapiens blev den enda överlevaren av de tidiga människoarterna, och varför hennes framgång varit så exempellös hittills.
Han pekar på att Homo sapiens är nyfiken, flexibel, sökande. En orsak till framgången ser han i det, och vill fortsätta studera detta fenomen. Jag vet inte vad han hoppas finna i vidare dna-analyser men det finns möjliga hypoteser som pekar på villkor i vardagslivet. Kost, köns- och åldersfördelning kan delvis studeras i kvarlevorna, i kombination med specifika skillnader mellan de två arterna. Men det finns andra hypoteser som kan prövas. Jag vill renodla en som handlar om ordets och språkets makt. Sådant är inte lätt att studera i DNA, men man kan bygga välgrundade hypoteser utifrån fysiologiska skillnader.
Homo sapiens skiljer sig från neandertalare i vissa viktiga hänseenden. Båda hade lika stor hjärna, kanske hade neandertalare proportionellt till och med lite större hjärna. De hade också en mer kraftfull kroppsbyggnad som borde klara större ansträngningar och påfrestningar än Homo sapiens. Det gjorde de säkert, eftersom en del av dem levde vid inlandsisens nedre smältande kant och livnärde sig på storvilt. Neandertalarna var en anatomiskt sett robust art med neurofysiologiskt goda förutsättningar för intelligent beteende.
Pääbo själv, och andra forskare med honom, har talat om att språket, och i vidare mening ett mer flexibelt och omfattande socialt liv, skulle kunna vara en indikator på Homo sapiens framgångar gentemot de andra samtidigt levande Homo-arterna. Jag tror utifrån en specifik socialpsykologisk ståndpunkt i fråga om språkets funktioner, att detta är rätt spår i analysen. Jag ska utveckla och precisera min tankegång i några komprimerade steg.
Det finns tydliga fysiologiska skillnader mellan Neander och Sapiens som har med språkutveckling att göra. Sapiens har en lång hals, med uppbyggnad som möjliggör en för artikulationsrikedomen gynnsam utveckling för stämband och andra delar av den vokalt viktiga anatomin, munhåla och andra drag. Man vet sedan länge att även schimpanser har ett vokalt språk. De behärskar två drag som är avgörande för just språk, inte bara signalsystem. De avger inte bara flocksignaler utan kommunicerar också individuellt från en individ i flocken till en annan (eller flera utvalda). Men deras språk är mycket fattigt, inte minst i jämförelse med Sapiens förmåga till varierad artikulation. Annars har det påståtts att schimpansers hjärna är komplex nog för att hantera både språk och mer invecklade sociala relationer.
Möjligen är alltså deras korta hals och stämbandens placering och utseende avgörande för bristen på differentierat språklig beteende. Så inte hos Homo sapiens. Den evolutionära orsaken till vår långa hals lär vara att vi började gå upprätt på två ben för mycket länge sedan. Det gav oss bättre möjlighet till visuell kontinuerlig distans, och frihet att använda händerna till att gripa och hålla fast. Båda förmågorna är viktiga för vår intelligens. Sådant har framhållits av till exempel Peter Gärdenfors.1 Distansbegreppets centrala betydelse ska jag fördjupa nedan. Båda de här förmågorna hade ju också neandertalarna. Men de hade troligen inte Sapiens vokala artikulationsförmåga.
Språkets mirakel
Detta om fysiologiska villkor bakom möjligheten för ett rikt artikulationsregister. Nu över till de psykologiska aspekterna av denna fysiologiska specificitet. Språket är ett slags mirakel i den meningen att det är vad det är men också vad det inte är (för att anknyta till Sartre, som säger detta om medvetandet). Språket har en dubbel gestalt. När jag säger ordet ”stolen”, så pekar jag på ett specifikt objekt, som kanske står i köket, medan jag själv är i sovrummet. Jag pekar med ordet, här där jag står. Men det jag pekar på finns ute i köket. Ordet är en symbol, ett tecken för något annat än sig självt. Ord och stol är inte identiska i fysisk bemärkelse, men är ändå identiska i fråga om mening. Förmågan att koppla ihop en (vokal) signal med ett objekt förvandlar signalen till ett tecken, en symbol. Detta är det mest grundläggande faktum som har skapat dagens värld för Sapiens. Ordet, tecknet, symbolen är den näst största revolutionen i jordens historia menar evolutionsbiologen Richard Dawkins, tillsammans med min egen auktoritet i frågan, George Herbert Mead.2
Det är näst intill ironiskt att Dawkins, en hårdkokt naturvetare med ironiska kommentarer om illa underbyggda vetenskapliga påståenden, står på samma sida som filosofen och socialpsykologen Mead i påståendet att människans förmåga till språklig kontakt med artfränder är evolutionens märkligaste händelse sedan livets uppkomst.3 Dawkins framhäver att det är språket som ligger bakom att den sociala evolutionen möjliggör en ojämförligt större hastighet i evolutionen än vad naturen själv har åstadkommit.4 Som nämnts antyder också Pääbo språk, social organisation och kultur som viktiga krafter i Sapiens erövrande av världen.
Det går att kortfattat precisera varför Dawkins och Mead, från så olika traditioner, finner språket vara så avgörande för vår art och dess plats på jorden.
I den så kallat interaktionistiska socialpsykologin, som härstammande från den amerikanska filosofiska pragmatismen och från Darwin, finns en tes om att det psykiska fenomenet ”mening” är av socialt ursprung. Mead hävdar och förklarar att mening inte finns på förhand i den talandes hjärna, varken hos arten Homo sapiens vid språkets ursprungliga uppkomst eller hos dess nya individer, spädbarnen, utan i andra individers responser på individens vokala uttryck. Spädbarn skriker och jollrar, föräldrar jollrar tillbaka. Där föds sången, musiken, rimmet, dikten och berättelsen. Allt detta hör hemma i skötselsituationen, det är händelser i det ljudande som blir språk under barnets första år. Omsorgspersonernas svar på barnets gurglande och joller skapar barnets mening med tingen i tillvaron. För att upprepa den viktiga tesen: Det är inte min skalle som tänker ut meningen i det jag säger, annat än på så vis att jag tar emot och själv reagerar på andras reaktioner på mitt spontana beteende; det är föräldrarnas reaktioner som ger barnet mening i dess första jollrande. Vårt medvetande föds i våra reaktioner på varandra, som sändare och mottagare i ständig kommunikation.
Det här är en version av en urgammal filosofisk strid. Några menar att medvetandet var först och språket föddes ur medvetandet. I Sverige har Peter Gärdenfors torgfört den uppfattningen. Hans argument har varit att det måste finnas något att tala om (tankar) innan man kan börja tala om dem. Min uppfattning är den motsatta, men med tillägget att utvecklingen av språket och medvetandet är dialektiskt förenat, med start i språkets begynnelsestadier, artens och individens. Tanken börjar i spontana vokala gester i en grupp individer, det sociala ljudandet innan språket blir språk. Schimpanserna är på väg dit. Neander var halvvägs framme. Men Sapiens nådde detta evolutionens målsnöre, utan att riktigt veta om det förrän långt efter att han hade utrotat Neander.
Från skrik till ord
Vad är nu konsekvensen? Något under evolutionen unikt, som kan uttryckas i några få satser: Ting och händelser blir upplevda som meningsfulla fenomen. Men den mening jag upplever med tillvaron ligger i andra individers spontana reaktioner på mina vokala reaktioner på tillvaron. Ett fiktivt exempel från för-mänsklig tid: En flock schimpanser plockar mat i ett träd. En vuxen medlem i flocken upptäcker ett lejon. Han har erfarenhet av lejon. Skriker av rädsla, inte i förstone för att medvetet varna. Men skriket fungerar – i efterhand – som varning för alla i flocken, även för ”Ego” (den skrikande) själv; alla har liknande respons på skriket. Alla tar skydd. Detta är språkets allra första början, och det är, precis som evolutionen i stort, omedvetet, spontant. Det är efter skriket som ”Ego” – genom alla andras respons på hans skrik – kan notera att det han uttryckt blir ett ”ord” som betyder ”rädd för lejon”.
Skriket i sig är ingen symbol, men när dess effekt i flocken har uppstått kan det bli en. Ego har gått utöver den rent biologiska evolutionens gräns. Kanske upptäcker han också att han gjort det. Socialiteten inträder okroppsligt i den biologiska evolutionen och berikar den med en ny dimension. Detta är den punkt som enligt Dawkins och Mead är avgörande för evolutionens inträde i den medvetna intelligensens fas. Men schimpanser har inte alla de förutsättningar som behövs. Deras vokaliserande är begränsat och enahanda, och deras centrala nervsystem är kanske inte utvecklat nog för att hantera oräkneliga vokala gester. Jag döpte visselblåsaren till Ego. Men han är inte ett fullt utvecklat Ego än. Det är först med Neander och Sapiens som Ego blir till; en mänsklig Ego kommer medvetet kunna uttrycka sin rädsla när liknande händelser inträffar. Det förutsätter att han har tillräckligt med övriga neuro-egenskaper för att kunna notera och lägga i ordning upplevelserna från händelsen med lejonet.
Detta är inte fråga om sekundsnabba neurologiska skeenden. Mycket tid går innan ”myntet trillar ner” och planterar sig som medveten tanke, säkert många generationer. Man kan definiera processen så: Uttrycket (för skräck) är först primitivt och spontant utan avsikt. Genom individers svar på varandra genomgår det en progression och blir avancerat, medvetet. Den namnlösa skräcken blir till medveten rädsla. Det kräver en lång social revolution inom den biologiska evolutionen. Arten Homo erectus befolkade Afrika i minst en miljon år. Måhända var det under den tiden som språket började utvecklas; Erectus hade liknande fysiska förutsättningar i nervsystem och hals/munhåla som Sapiens. Och Neander kom också från Afrika, en halv miljon år före Sapiens. Erectus var kanske förälder till oss båda.
För minst en halv miljon år sedan har Pääbos studieobjekt Neander börjat ta form. Neander hade många fler läten än Ego, och hade också en mycket större hjärna. Dessutom gick Neander på två ben och hade händerna fria för annat än att ta stöd mot marken. Fria händer är avgörande för hantverksmässig kreativitet. Hantverk är handens verk. Och detta hade utvecklats avancerat redan hos Erectus förälder Homo habilis. (Habilis betyder händig.) Handen ger något annat också, tillsammans med språket: förmågan att uppleva saker på distans. När lejonet äter är det munnen som är aktiv: direktkontakt med maten. När Ego (eller Neander eller Sapiens) äter, blir handen ett transportredskap. Den etablerar ett fysiskt avstånd mellan konsumtionen (munnen) och objektet (maten). Så som språket gör okroppsligt. Hand och språk är parhästar.
Handen blir ett annat språk för att hantera tingen, så att de blir objekt för medvetandet. Handen och språket betecknar tingen och den subjektivt upplevda världen. De blir det psykiska livets födelse, (till exempel den medvetna rädslan och försiktigheten i stället för den namnlösa skräcken för lejonet). Handen och språket tillsammans ger distans till världen. Detta är en nödvändig grund för rationellt handlande. Du re-flekterar mot, återspeglar ”von oben”, får distans, till det du gör: när du bakar bröd, eller startar och kör din bil. Du har distans till alla moment i processen. Den föreligger som en kedja av rationella händelser för dig, annars går det åt skogen.
Abstraktionsförmåga
Men distansen gäller även emotionella fenomen. Det är både förnuftigt och skönt att få upplevelser lite på distans. Efter att ha fått korgen från den man är förälskad i behöver man få distans till den händelsen och dess historia. Ett år efter att ha fått korgen är Sapiens möjligen klokare och nöjdare med tillvaron; det fanns annat, och andra, i världen att bekanta sig med. Men Neander å andra sidan, skulle nog ha glömt hela saken, ty minnet är beroende av språket. Om Neander var svagare i både kognition och emotion än Sapiens, så var det inte för att Neander hade mindre hjärna, vilket han inte hade, utan för att han hade mindre språk för att samtala med sig själv i sin stora hjärna.
Distansen gör oss handlingsberedda, vidgar världen, till det obegripligt oändliga. Sapiens trodde för 500 år sedan att jorden var världens centrum. I dag tror en del Sapiens att det kanske finns fler universum bortom vårt eget, som i förrgår var oändligt, men nu kanske är en liten del av multiversum.
Flytta nu tillbaka från det avlägsna multiversum till mig här i rummet och stolen i köket. Det är i distansen mellan de två lokalerna som förnuftet från språket börjar. Man kan också finna andra egenheter som ligger insydda i distansen. En är att Sapiens förmår urskilja likhet och skillnad i ett ständigt växande universum. ”Stolen” i köket är ett exemplar av stolarnas mångvarierade universum, där alla har vissa bestämda likheter med varandra, men där de samtidigt är olika varandra. Språket ger mig den karta där jag kan urskilja allt detta.
Utan språket är jag handikappad i att urskilja objekten i världen, och därmed i att hantera dem på ett rationellt sätt. ”Stolen” är inte bara ett objekt på visst avstånd. När jag urskiljer stolarnas likheter och olikheter med varandra, så skapar jag begreppet stol. Ett begrepp är ett omistligt viktigt verktyg för att hantera och utnyttja världen. Med begreppet för ”stol” i minnet kan jag tillverka stolar genom ett på förhand uppgjort schema.
Begrepp för tingen förutsätter abstraktionsförmåga. Abstrakt betyder ”utlyft ur”, det vill säga distanserad från. Och när jag abstraherar kan jag också generalisera, för jag ser flera stolar och deras likheter med varandra. Abstraktion och generalisering är baser för mänsklig intelligens. De föds genom språket. Och handens assistans för språket.
Sapiens kunde för ett par hundra tusen år sedan upptäcka och begreppsliggöra och till slut själv både skapa och tämja, elden. Den utgör enligt vissa forskare en annan viktig förutsättning för Sapiens rationella effektivitet i världen. Eller betrakta almträdets förmåga att vara bra material för pilbågar. Med en bra pilbåge kunde Sapiens konkurrera med Neander. Han kunde skjuta ihjäl honom, så att han inte längre var konkurrent om vildsvinen. Neander hade svag och långsam utveckling av sitt samhälle i stort och av små enskildheter i det, till exempel vapentekniken. Det har Pääbo och humanpaleontologer visat.
Päboo talar om att Sapiens visar större nyfikenhet för världen än Neander. Översatt till min föreställningsram innebär det: Sapiens har ett mångvarierat språk och därigenom en förmåga att bygga upp större grupper. Men språket ger honom också föreställningen om alternativ. Distansens begreppsliggörande av likhet och olikhet öppnar för alternativa verkligheter: där borta på distans, på andra sidan, där gräset är grönare och vildsvinen fetare. Dit drar vi! Innan Neander hinner före oss!
Distanseringsförmågan har två ytterligare välsignelser i bagaget: Om det finns distans, så finns också närhet. De är dialektiskt förbundna. Om inte närhet finns så kan jag inte uppleva distans, och omvänt. Jämför lejonets måltid med Nobelfestens. Den senare har tusen (estetiska) former av distans. Samma sak med färger. Om allt är vitt, så kan jag inte uppleva färg alls, förmodligen kan jag då inte uppleva något visuellt alls. Och mina ögon kommer förtvina inom några generationer. Den yttre miljön förvandlar den inre. Och omvänt. Sapiens gjorde om miljön med hjälp av den inre språkförankrade miljön i grupp och individ. Idag står Sapiens bävande inför denna omvandling, som hotar att förgöra honom själv.
Vad vore vår förmåga att studera universum ovanför oss respektive universum inom oss, det osynligt lilla, om vi inte kunde begreppsliggöra det som är på distans och det mycket näraliggande?
Det finns ännu en fantastisk egenskap i distansförmågan. Distans inte bara i spatiala avstånd, utan också i tiden. Eller rättare sagt, den temporala distansförmågan skapar vår förmåga att uppleva tiden som en meningsfull räcka av händelser. Historien skapas i tiden genom språket. Något hände igår. Det är distanserat från nu. Små barns tidsuppfattning är instruktiv för oss vuxna. Genom barn förstår vi att tiden ingalunda är något självklart, utan kräver omsorgsfull kognitiv träning i språket för att kunna upplevas organiserat. Det tar lång tid för barn att träna sig in i att det finns igår och nu, innan de kan lära sig att föregripa något, det vill säga uppfinna ett imorgon.
Man kan tillämpa denna sistnämnda hypotes om tidsuppfattningens och språkets samband på den vanligaste analysen av skillnaden mellan Neander och Sapiens. Neander och hans förfäder levde under ungefär 400 000 år i Europa men gjorde få avgörande nya uppfinningar under denna tid. Sapiens etablerade på försvinnande kort tid en dominans i Europa, sedan de en kort tidrymd tidigare hade invandrat från Afrika. Det är som om Sapiens förkroppsligar begreppsliggörandet av tiden. Jämfört med Neanders tid såg tiden för Sapiens redan då ut som en knapp resurs som måste utnyttjas rationellt. <<
NOTER
1. Gärdenfors, P. (2000) Hur Homo blev sapiens; om tänkandets evolution. Nora: Nya Doxa.
Gärdenfors, P. (2017) Den svåra konsten att se sig själv. Stockholm: Natur & Kultur.
2. Utan att det framgår tror jag Dawkins håller livets allra första uppkomst och/eller genernas förmåga att föröka sig av sig själv och bilda DNA som den allra största uppfinningen. Mead skrev inte om biologi på gennivå, men framställer språkets uppkomst som en för jorden omvälvande händelse. Kunskapen om gener var outvecklad på hans tid. Han dog 1931.
3. Dawkins, R. (2006) The Selfish Gene. New York: Oxford University Press.
Mead, G. H. (1934 [1969]) Mind, Self and Society. Chicago: University of Chicago Press. Mead, G. H. (1977)
On Social Psychology (ed. Anselm Strauss) Chicago: University of Chicago Press. Transworld Publishers.troductory Essays; 1977, part IV.
4. Dawkins, R. (2009) The greatest Show on Earth. London: Transworld Publishers, kapitel 12.
Artikelförfattare:
Lars-Erik Berg är professor emeritus i socialpsykologi, Högskolan i Skövde. Han är författare till ett flertal böcker bland annat Socialitetens psykologi: språket som människans livsform, 2018.
