Ingen politisk ideologi överlever bara på idégods som riktar sig till förnuftet. Det krävs också traditioner, symboler och visioner som talar till hjärtat. Martin Kelmeier har läst en nyutkommen bok som med religionsvetenskapens verktyg beskriver socialismens historia.
Bra böcker är svårare att recensera än dåliga. Det gäller inte minst Stefan Arvidssons senaste bok Röd Tro, som stoltserar med den snärtiga undertiteln Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år. Arvidsson, till vardags professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet har nämligen bidragit med ett verk som mig veterligen saknar motsvarighet i såväl svensk som internationell utgivning de senaste årtiondena.
Den grundläggande idén är lika enkel som intressant. Arvidsson vill undersöka socialismens framväxt med religionsvetenskapens metoder. Om det låter udda så kan det bero på att socialismen, liksom andra politiska ideologier, främst förknippas med idéer och mer eller mindre förnuftiga resonemang. Vi talar gärna om Marx teorier och de socialistiska idéerna, och kanske glömmer vi då att ingen etablerad politisk ideologi överlever om den inte också utvecklar traditioner, symboler och organisationer som inte bara talar till förnuftet. Även hjärtat måste vinnas, och Arvidsson visar hur detta har gått till.
Därmed har Arvidssons bok förtjänsten att den visar på den rikedom som ryms inom den socialistiska traditionen och att frågan om marknad eller ej, såsom vissa liberaler har fått för sig, knappast är den enda som socialister har tagit ställning till genom historien. Istället kan vi se hur de stora frågorna om sekularism, vetenskapens roll, evolutionsläran, med flera, som alla avhandlas med början i 1800-talet och framåt, har satt sin prägel på socialismen. Boken är ett alldeles förträffligt stycke idéhistoria över det moderna Europa.
Berättelsen om socialismens relation till religionen kan sägas ha sin början på 1700-talet i och med Rousseau. Det är i hans Om Samhällskontraktet idén om en “Medborgarens religion”, “La religion civile”, formuleras. Det behöver inte röra sig om religion i den traditionella bemärkelsen, istället kretsar det hela kring en “samkultur”, en berättelse som delas av samhällets medlemmar och som gör det möjligt att dela normer, värderingar och mål. För att en sådan samkultur ska bli livskraftig bör den förankras i olika beteenden, symboler och ritualer som stärker känslan av samhörighet. Denna tanke får ett enormt genomslag och ledde inte bara till de så kallade Hébertisterna, Robespierres Förnuftets religion, Cabets utopism och mängder med andra sorters försök att etablera nya former av gemenskaper. Här ligger en av bokens styrkor då Arvidsson lyckas väl med att beskriva de många typerna av socialism, utopiska, kristna såväl som sekulära vars symboler och riter idag är i det närmaste bortglömda. Hur många minns eller har ens hört talas om exempelvis Arbetets Riddare, 1800-talets stora arbetarorganisation, med sitt tunga symbolspråk och något högtidliga tilltal. Eller Étienne Cabets utopiska socialism, den så kallade Ikariska socialismen (efter Cabets tänkta utopi Ikarien)? Kanske ligger de sovjetiska och kinesiska försöken att bygga upp en samkultur med utgångspunkt i den nya människa närmre för flertalet läsare.
Ett långt kapitel ägnas åt den kristna socialismen. En tröttsam kritik av socialismen är att den egentligen skulle vara kristendom i ny, sekulär form, med arbetarklassen som Gud och Marx som dess profet. Arvidsson gör oss alla en tjänst och diskuterar kritiken grundligt men lyfter samtidigt fram de som faktiskt satt likhetstecken mellan Jesus och socialismen. Och det är svårt att undgå att det finns goda möjligheter att dra paralleller mellan framförallt den tidiga kristendomens värden och de som förs fram av många socialister. Men det är kanske inte så konstigt då båda rörelserna motsätter sig den fattiges lott och arbetar för att förbättra denna. Men som Arvidsson mycket riktigt påpekar är den socialistiska kampen i grunden en inomvärldslig kamp och därmed i grunden ingen religion i den vanliga meningen. Detta har alltså inte hindrat kristna från att delta i den socialistiska rörelsen eller hämta inspiration från Evangelierna. Något som de flesta socialistiska partibildningar historiskt tagit till sig när de låtit medlemskap vara oberoende av eventuell religiös tro.
I det här sammanhanget kan jag dock sakna utförligare resonemang kring andra religioner. Det är naturligtvis inte bara i de delar av världen som dominerats av kristendomen som socialismen har tagit former som kan förstås utifrån det perspektiv som Arvidsson för fram. Men Arvidsson är överlag fokuserad på Europa och USA och då blir det kristendomen som hamnar i centrum. Jag hade inte haft något emot en djupdykning när det gäller islams eller hinduismens roll för arbetarrörelserna i andra delar av världen, inte minst när det gäller de olika former av samkultur som Arvidsson försöker beskriva. Jag kan också sakna framstående teologer som Karl Barth och Paul Tillich. Båda tillhör de tyngsta namnen inom 1900-talets kristna teologi och båda kom under sin livstid att reagera på århundradets politiska händelser och röra sig klart åt vänster. Barth mötte socialismen när han som präst verkade i arbetarklasskvarter och insåg att den kristendom han utbildats i inte var relevant för de arbetare han mötte. Är inte detta ett utmärkt exempel på vad boken försöker fånga? Hur kan religion och politik tala till hjärtat? Arvidsson nämner dem båda men här finns mer att säga.
I de övriga kapitlen knyter Arvidsson socialismen och de socialistiska rörelsernas utveckling till de stora frågor som präglade 1800-talets tänkande. Vi får ta del av hur vetenskapens jättekliv kom att tolkas och förändra synen på både människan, samhället och historiens mening. En rad olika vetenskapliga framsteg, inte minst Darwins utvecklingslära, kom att bidra till att människan alltmer betraktas som en naturvarelse i en värld där gudomliga ingripanden framstod som svåra att förena med de vetenskapliga landvinningarna. Ett annat kapitel behandlar humanismen och dess relation till olika politiska rörelser. Frågan om huruvida socialismen är en humanistisk rörelse eller ej har diskuterats flitigt genom åren liksom humanismen som ideologisk kategori. Arvidssons genomgång är klargörande i en snårig diskussion med relevans även idag, inte minst när det gäller den socialistiska kampens mål och medel. De rika diskussionerna leder naturligtvis till en rad olika positioner som hamnar mer eller mindre i konflikt med varandra. Därför är det glädjande att Arvidsson tycks ha en passion för tablåer vilket gör det hela överskådligt.
Vem ska då läsa denna ganska omfångsrika bok? Ja, den som är intresserad av tros-och livsåskådningar har en läsfest framför sig och detsamma gäller den som har intresse för socialismens historia och praktik. Arvidsson lyckas föra fram en ny vinkel på en historia som berättats många gånger tidigare och det är ju en bedrift i sig. Han är också generös nog att ge läsaren en mängd fantastiska illustrationer från den socialistiska samkulturens förråd. Den som väl sett Karl Kautskys “Den moderna socialismens släktträd” från år 1900 i färg glömmer det aldrig. <<
Artikelförfattare
Martin Kehlmeier är gymnasielärare i filosofi, religionskunskap och historia. Ingår i Röda rummets redaktion.
Röd tro – Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år
Stefan Arvidsson. Arkiv förlag, 2023
