I Röda Rummets #3/2022 förde Evelina Johansson Wilén fram en kritik mot den feministiska familjekritiken. Kärnfamiljen är sammantvinnad med kapitalismen och har använts både för att förtrycka kvinnor och andra grupper. Men familjen har också potential att erbjuda motstånd mot kapitalismens ekonomism. I detta nummer fortsätter debatten med en kritisk kommentar från Lotte Schack och ett svar av Johansson-Wilén.

’Familjens upphävande! Även de radikalaste beskärmar sig över denna skändliga avsikt hos kommunisterna,’ skrev Marx och Engels i ’Kommunistiska manifestet’. Även om det ofta glöms bort är upphävandet av familjen ett av manifestets krav. Sen dess har denna ’skändliga avsikt’ varit omdiskuterad bland marxister och särskilt bland feministiska marxister. I förra utgåvan av Röda Rummet skrev Evelina Johansson Wilén en kritik av den feministiska familjekritiken. Här lyfter hon viktiga invändningar mot feminismens klassiska kritikpunkter mot familjen.

Borde vi inte fokusera på samhället som skapar familjen i stället för familjen själv? Kommer inte reproduktion alltid vara problematisk i kapitalismen oavsett om det sker inom eller utanför familjen? Kan vi inte föreställa oss familjen som ett skydd mot kapitalismen och som utgångspunkt för politisk organisering? Det är viktiga frågor – som jag faktiskt tycker vi kan hitta början till svar på i familjekritiken.

Jag ska börja med att lite förenklat skissa de olika sidorna i debatten om familjen. På den ena sidan finns de som betraktar familjen rent funktionalistiskt – vilken roll spelar den i upprätthållandet av kapitalismen – och på den andra sidan de som betraktar familjen emancipatoriskt – vilken roll kan familjen spela i utmanandet av kapitalismen. I det första fallet ser man kärnfamiljen som central i kapitalismens reproduktion givet familjens könade arbetsdelning, där kvinnor tilldelas huvudparten av ansvaret för reproduktivt arbete, där barnafödandet utgör den viktigaste komponenten, och män tilldelas ansvaret för det produktiva arbetet. Dessutom kritiseras familjen för att vara en arena för våld och hierarki, en plats där vi lär att underkasta oss (manliga) auktoriteter, där klasskillnader reproduceras och naturaliseras, där vi lär oss ojämställda könsroller – kort sagt, där vi socialiseras in samhällets sexistiska och kapitalistiska ideologi. Kärnfamiljen blir alltså ett ställe för kapitalismens och ojämställdhetens reproduktion. I det andra fallet ser man, som Nancy Fraser skulle uttrycka det, familjen som en icke-kapitalistisk sfär där andra värden än de kapitalistiska råder. Visst är kapitalismen beroende av att denna sfär finns för att kunna få nya arbetare och slippa betala för det reproduktiva arbete som där utförs gratis. Men detta visar just att familjen existerar ’utanför’ kapitalismen, och att här finns en politisk potential. Det är därför inte familjen som sådan som är problematisk, utan det samhälle som drar nytta av den. Det är med andra ord inte kapitalismens sociala former, vi ska kritisera, utan dess innehåll.

Själv placerar jag mig mest i det första, familjekritiska, lägret. Kapitalismens sociala former är avgörande för kapitalismens innehåll och måste därför också vara ett legitimt mål för kritik. Samtidigt menar jag dock att argumenten från det andra lägret måste tas på allvar. För många känns familjen som en alternativ sfär gentemot en uppslitande arbetsmarknad, ett ställe där man kan uppleva kärlek, omsorg och trygghet. Det går inte att förneka. Familjen är såklart också att föredra jämfört med vissa andra sätt den sociala reproduktionen har organiserats historiskt. Därför vill jag börja med att slå fast att man självklart inte kan stanna vid en kritik av familjen utan måste kritisera hela samhället. Men vi kan omöjligt kritisera det kapitalistiska samhället utan att kritisera kapitalismens institutioner, vare sig det gäller staten, marknaden, skolan – eller familjen. Det, man i familjekritiken försöker göra är att förstå hur familjen är en av många institutioner som bidrar till att reproducera kapitalismen, och på vilket sätt den gör det. Johansson Wilén argumenterar i sin artikel för att det under kapitalismen inte spelar någon roll hur vi reproducerar oss för oavsett hur det sker är vi delaktiga i att reproducera det kapitalistiska systemet. Men om vi godtar argumentet att kapitalismen är beroende av familjens existens, att systemet överlever inte bara på grund av den biologiska reproduktionen av barn som sker i familjen utan också genom allt det obetalda reproduktiva arbete som pågår i familjen, då är det svårt att föreställa sig att kapitalismen skulle fortsätta som vanligt om familjeinstitutionen avskaffades eller radikalt förändrades.

Dessutom måste vi förstå relationen mellan kapitalismen och familjen som dialektisk – det är inte bara kapitalismen som påverkar familjen utan också familjen som påverkar kapitalismen. I deras klassiska bok The Anti-Social Family formulerar Michéle Barrett och Mary McIntosh det som att ’familjen är samhälleliggjord och samhället är familjegjort’. Med det menar de att familjen påverkar kapitalets sociala relationer utanför familjen själv. Särskilt pekar de på hur den könade arbetsdelning som finns i familjen speglas i det omgivande samhälle: kvinnor har på arbetsmarknaden jobb som speglar det arbete de utför i hemmet.

Johansson Wilén har rätt i att vi inte bör förstå familjen som en statisk enhet, utan som en historisk konstituerad och föränderlig enhet. Att argumentera för att familjen – för några – framstår som en relativ viloplats från en alltmer rå kapitalism blir problematiskt när vi ser närmare på den historiska relationen mellan familjen och kapitalismens utveckling, särskilt under nyliberalismen. I sin bok Family Values: Between Neoliberalism and the New Social Conservatism beskriver Melinda Cooper hur nyliberala och socialkonservativa i USA har samarbetar om att säkra kärnfamiljens upprätthållande. De socialkonservativa, religiösa ’familjevärdena’ har varit nyttiga för det nyliberala projektet, som har kunnat använda dessa som legitimering för att förskjuta ansvaret för socialt stöd och liknande från staten till familjen. Enligt Cooper bidrar nyliberalismen därför inte, vilket många inom vänstern annars hävdar, till att upplösa familjen utan till att stärka den. Och här har vi dilemmat med familjen: för många verkar familjen som ett skydd mot kapitalismen, men detta är ett skydd som hjälper till att stärka kapitalismen. Det är alltså, paradoxalt nog, precis för att nyliberala och socialkonservativa politiker har försökt flytta ansvaret för omsorg och stöd bort från kollektivet och in i familjen, som vi upplever den som en viloplats. Samtidigt som detta innebär en större reproduktiv arbetsbörda för familjen blir denna också i högre grad den enda arena vi känner oss trygga.

Dessutom: är det inte problematiskt om vi förlitar oss på familjen som det enda skyddet mot kapitalismen? Vad gäller då för alla de för vilka familjen inte är en plats för vila och skydd, utan motsatsen? Likaväl som det inte går att förneka upplevelserna hos alla dem som känner kärlek och omsorg inom familjen går det inte att förneka alla de som har upplevt motsatsen. Det mest extrema exemplet är såklart våld och misshandel, där det inte går att bortse ifrån att 35% av alla fall av våld mot kvinnor i Sverige äger rum i nära relationer. Att argumentera för att detta våld bara skulle förflytta sig till andra arenor om familjen upplöstes, är som att säga att om kapitalismen upplöstes skulle klassförtrycket bara ta sig uttryck på ett annat sätt. Naturligtvis vet jag att de socialister som försvarar familjen inte tycker den ska vara det enda skyddet mot kapitalismen, likaväl som att de inte tycker att kvinnor ska stanna kvar i våldsamma relationer. Men för att på allvar ta tag i dessa problem måste vi försöka att förstå vilken roll familjen spelar i dem.

Min sista kritik handlar om hur formen på denna debatt reproducerar det binära val som mainstreamfeminismen alltid ställer upp för kvinnor: antingen väljer du det privata, familjen, eller också väljer du det offentliga, arbetsmarknaden. Men kan vi föreställa oss en tredje möjlighet, bortom både marknaden och familjen? Familjekritiken erbjuder sällan ett konkret alternativ för social reproduktion. Detta bör dock inte betyda att vi ska avvisa den. Som Kathi Weeks skriver kan vi som ett första steg i stället för att ”anvisa specifika alternativ till familjen tänka över hur vi skapar strukturella och materiella betingelser som kan leda till deras uppfinning” (min översättning). Detta liknar Angela Davis’ argument om upphävandet av fängelser: vi ska inte bara avskaffa fängelser utan även skapa ett samhälle som inte behöver dem. Sedan kan vi använda spänningen som beskrivits ovan som utgångspunkt för dessa försök att tänka alternativa gemenskaper som en tredje möjlighet. Vad kan vi ta med från familjen, och vad ska vi lämna? Kanske skulle man kunna föreställa sig en typ av mer öppen familj där gränsen mellan vem som är del av den och vem som inte är det inte är helt tydlig, som skulle kunna inkludera fler än de närmaste biologiska medlemmar och där politisk organisering kunde utgå från. Men eftersom kärnfamiljen definieras vid sin exklusivitet, baserad på ’naturliga’ band, skulle en sådan utveckling av familjen då inte peka mot dennas gradvisa upplösning?

Referenser
Barrett, Michèle och Mary McIntosh (1982) The Anti-Social Family. London: Verso.
Cooper, Melinda (2017) Family Values: Between Neoliberalism and the New Social Conservatism. New York: Zone Books.
Davis, Angela (2003) Are Prisons Obsolete? New York: Seven Stories Press.
Johansson Wilén, Evelina (2022) En kritik av den feministiska familjkritiken. Röda Rummet.
Marx, Karl och Friedrich Engels (1848) Det kommunistiske partiets manifest.
Weeks, Kathi (2021) ”Abolition of the familiy: the most infamous feminist proposal”. Feminist Theory.

Lotte Schack är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. I sitt avhandlingsarbetet undersöker hon den svenska klimatrörelsen, med specifikt fokus på dess strategier och visioner för en fossilfri framtid.

En andra kritik av familjekritiken

Det finns ett flertal punkter som jag och Lotte Schack är helt eniga om. Kärnfamiljen är, som hon påpekar, i många fall en plats där kvinnor gör merparten av det reproduktiva arbetet, utsätts för våld och könsbaserad makt och där vi socialiseras in i den rådande kapitalistiska och patriarkala hegemonin. Vi är också eniga om att den nyliberala kapitalismen, genom sin nedmontering av det kollektiva, i många fall stärker kärnfamiljen som får uppgiften att kompensera för bristen på sociala skyddsnät. Den utsida som familjen kan upplevas som, är samtidigt – vilket Nancy Fraser pekar på – central för kapitalismens reproduktion och på så vis bidrar den till att hålla kapitalismen flytande. Jag håller även med Schack om att familjen på intet sätt bör vara den enda plats som vi förlitar oss på som det enda skyddet mot kapitalismen. Att skapa starkare familjer är överhuvudtaget inte någon motståndsstrategi, utan i många fall just en reaktion på ekonomiska förändringar. Detta betyder emellertid inte – vilket jag återkommer till – att erfarenheter av familjelivet (och de motsättningar som uppstår mellan familjeliv och arbete) inte kan så ett frö till politiskt motstånd. Även om det alltså finns många gemensamma utgångspunkter kommer jag i det som följer vända mig mot ett antal av de argument som Schack framför i sin text, och uppmärksamma vad jag uppfattar som centrala skiljelinjer oss emellan.

I sin text beskriver Schack familjen som en kapitalistisk institution och argumenterar för att kapitalismen inte kan överleva utan familjen. Om vi blickar bakåt är bevisen för att kapitalismen nödvändigtvis behöver kärnfamiljen relativt svaga. Forskning visar både att kärnfamiljen fanns innan kapitalismens genombrott och långt innan industrialismen, samt att ett stort antal individer inte lever i typiska kärnfamiljer under kapitalismen. Många var och är i själva verket i behov av storfamiljer, där personer som inte ingår i den lilla enheten mamma-pappa-barn möjliggör både mannens och kvinnans deltagande på arbetsmarknaden (Giddens 1992). Kvinnors ökade närvaro på arbetsmarknaden i och med modellen med två försörjare har också inneburit att kvinnor skaffar barn allt senare. En allt längre period av den tid som vi yrkesarbetar gör vi det alltså utan att ingå i en kärnfamilj och om vi väl skaffar barn – åtminstone i en västerländsk kontext – skaffar vi färre barn. Samtidigt visar forskning att många barnfamiljer präglas av en ojämn fördelning av reproduktivt arbete (Magnusson 2010), även om forskningen också visar att detta arbete åtminstone i en nordisk kontext delas alltmer lika (SCB 2021). Att kapitalismen inkorporerade den maktrelation mellan kvinnor och män som var dominerande i de icke-kapitalistiska samhällen som föregick kapitalismen är i sig inte ett argument för att kapitalismen behöver den icke jämställda familjen, utan i stället en historisk analys av hur kapitalismen utnyttjade och knöt an till existerande skillnader med syftet att ackumulera kapital. I och med de landvinningar som en lång jämställdhetskamp har uppnått är det inte lika självklart att det är markhierarkier mellan kvinnor och män som främst kommer att utnyttjas av kapitalet.

Schack diskuterar även den historiska utvecklingen av relationen mellan familjen och kapitalismen med fokus på den nyliberala kapitalismens utveckling, och tar hjälp av Melinda Coopers bok Family Values: Between Neoliberalism and the New Social Conservatism och visar hur det nyliberala projektet har tagit stöd i familjekonservativa rörelser, för att ”flytta omsorg och reproduktiva behov bort från kollektivet och in i familjen”. Denna analys är viktig för att förstå familjens ideologiska återkomst, men misslyckas samtidigt med att studera kapitalismen som ett globalt fenomen. Som sociologen Arlie Russel Hochschild har visat, bygger den västerländska kapitalismen på en förflyttning och splittring av kärnfamiljer i andra delar av världen. Vad som behövs verkar inte vara kärnfamiljen i sig, utan snarare att det finns personer som utför det obetalda eller mycket dåligt betalda reproduktiva arbete som kapitalismen inte erkänner som en grundförutsättning för den profit som görs inom den kapitalistiska ackumulationsprocessen. Givet den globala arbetsmarknaden och icke-västerländska kvinnor och mäns ”mobilitet” är det många barn som inte växer upp och reproduceras inom ramarna för den traditionella kärnfamiljen, och detta helt i enlighet med kapitalismens behov av migrerad arbetskraft.

Det andra argumentet som Schack framhåller – att det är just genom att erbjuda vila som familjer bidrar till att reproducera kapitalismen – är i själva verket i viss mån i linje med min position (som i sin tur är inspirerad av Fraser). Att familjen har funktionen som kapitalismens utsida innebär inte att den inte är sammanlänkad med kapitalismen. Snarare tvärtom. Kapitalismen tjänar både på det obetalda arbete och på den omsorg som sker i hemmet (samtidigt som det är tydligt att kapitalismens expansion också innebär en omförhandling av dessa gränser, där tidigare obetalt arbete och omsorg inkorporeras i en marknadslogik). Att den vila som familjen kan innebära har en funktion i en hållbar reproduktion av arbetskraften stämmer. Men detta gäller dock inte bara familjen, utan även andra sociala platser, praktiker och sammanhang där vi både återhämtar oss men som samtidigt inte är radikalt skilda från det samhälle vi lever i.

Låt oss ta några så enkla exempel, som kulturkonsumtion, vänskapsrelationer, eller utövande av sport: alla dessa kan erbjuda ett andrum och på så sätt ses som asociala relationer och praktiker som riskerar att skapa förnöjsamhet och avleda oss från att göra politiskt motstånd mot det system som vi vilar upp oss från. Men att utropa ”Avskaffa populärkulturen, vänskapen eller sporten!” framstår nog för de flesta som svårt att försvara. Vi kan också gå till exempel av mer politisk karaktär, så som facklig kamp eller försvaret för välfärdsstaten. Visst fungerar också dessa som ett sätt att reproducera arbetskraften på ett bättre och mindre destruktivt sätt? Det centrala, menar jag, är att alla dessa exempel utgör potentiella platser för politiska gränskamper. Där kapitalet eftersträvar ett minimum av vila, trygga arbetsvillkor, fritid och så vidare kan arbetstagarna kräva mer tid för familj och fritid och bättre arbetsvillkor, utan syftet att reproducera kapitalismen utan i stället med siktet inställt mot att leva mer drägliga liv. Erfarenheten att inte kunna sätta mat på bordet till sina barn för sin lön, eller att arbeta så mycket att man inte orkar vara med sin familj har tidigare mobiliserat människor politiskt. Omsorgen om familjen kan skapa en asocial familjekultur, men den kan också innebära att vi – just med omtanke om de vi bryr oss om – gör motstånd. Om vi ser oss omkring kan vi se både historiska och samtida exempel på båda utfallen. Vi kan både välja att inte kämpa på grund av våra barn, eller kämpa just på grund av dem. Familjen är varken konservativ eller radikal per se.

Schack menar även att diskussionen reproducerar mainstreamfeminismens binära val mellan det privata och det offentliga och målet bör vara att skapa alternativ till familjen. Även om jag är osäker på vad Schack här exakt menar med mainstreamfeminism så kommer jag här ta fasta på frågan om att skapa alternativ till familjen. ”Att skapa alternativ” framstår till en början som en fråga om komplement, att man ska kunna leva i olika typer av familjekonstellationer. Ett sådant mål i sig, där kärnfamiljen som norm för hur vi lever utmanas till förmån för fler alternativ, ser jag inga problem med. Men givet Schacks referens till Angela Davis’ som säger att ”vi ska inte bara avskaffa fängelser utan även skapa ett samhälle, som inte behöver fängelser” är det tydligt att det handlar om mer än så. I det samhälle som Schack föreställer sig, det bortom kapitalismen, behövs inte familjen och vårt mål är både att göra oss av med kapitalismen och den traditionella familjen. Samtidigt öppnar Schack upp för ”en typ av familj som politisk organisering ska kunna utgå ifrån, där gränsen mellan vem som är del av den och vem som inte är inte är helt tydlig”. Givet att jag inte tror att familjen i sig är en kapitalistisk institution, även om det är en institution som existerar inom och på många sätt villkoras av kapitalismen, ser jag det inte som en självklarhet att ett socialistiskt samhälle inte behöver familjen. Eller egentligen är nog knäckfrågan för min del om det inte är en felaktig fråga att fokusera på relationen mellan familjen och det ena eller andra samhällssystemet. Utifrån en sådan ensidig ingång riskerar vi att undvika en mer existentiell eller kanske psykologisk fråga: är familjen bara en ideologisk konstruktion som ska tjäna det ena eller andra systemet, eller kan man tänka sig att familjen – och här begränsar jag givetvis inte mitt argument enbart till en klassisk heterosexuell kärnfamilj – också fyller andra behov som behöver mötas, oavsett om vi lever i ett kapitalistiskt eller socialistiskt samhälle? Jag tänker på platser där vi inte främst behandlas eller fostras som politiska varelser utan i stället ges all den uppmärksamhet, omsorg och erkännande som vi faktiskt bara kan få av människor som står oss riktigt nära, som i en kärleksrelation, en nära vänskapsrelation eller i en familj. Givetvis kan alla dessa relationer också bära på våld, frånvaro av erkännande, och så vidare. Men det är trots allt genom dessa relationer som vi har möjligheten att – om de fungerar – erkännas och älskas. I ett kapitalistiskt samhälle är risken att våra individuella relationer stärker vår isolering och inbundenhet, men jag är inte alls säker på att detta är fallet i en annan samhällsordning. Med andra ord, målet bör inte vara att avskaffa familjen, utan skapa ett samhälle där familjen inte behöver avskaffas och kan vara så mycket mer än ett andrum, en vila, en sista tillflyktsplats.

Referenser

Cooper, Melinda (2017) Family Values: Between Neoliberalism and the New Social Conservatism. New York: Zone Books.

Davis, Angela (2003) Are Prisons Obsolete? New York: Seven Stories Press.

Fraser, Nancy (2022) Cannibal capitalism. How Our System Is Devouring Democracy, Care, and the Planet—and What We Can Do About It. London: Verso.

Giddens, Anthony (1992) The transformation of intimacy. Sexuality, Love, and Eroticism in Modern societies. Stanford University Press.

Hochschild, Arlie Russel (2002). “Love and Gold.” I Global Woman: Nannies, Maids, and Sex Workers in the New Economy (red(Arlie Russell Hochschild och Barbara Ehrenreich. New York: Henry Holt & Company.

Magnusson, Eva (2010) Hon, han och hemmet. Stockholm: NoK akademisk.

Statistiska centralbyrån (2021) En fråga om tid (TID2021) En studie av tidsanvändning bland kvinnor och män, Stockholm.

Evelina  Johansson Wilén är biträdande lektor vid Högskolan i Halmstad. Medlem i Socialistisk politik och ingår i Röda rummets redaktion.