Att reproduktiva rättigheter inte kan tas för givna och de att inte har erhållits utan kamp framgår med all tydlighet vid läsningen av Rätten till abort förr och nu av Barbro Davidson och Eva Schmitz som getts ut av Bokförläggarna Röda rummet i år. Valgerður Pálmadóttir recenserar här boken.
”Det är alltmer tydligt att abortfrågan delar världen: från totalförbud och stigma till rätten till en legal abort och ett liv som socialt accepterad. Med denna bok vill vi hålla ögonen på utvecklingen och väcka motstånd mot de krafter som ifrågasätter kvinnors demokratiska rätt till sina egna kroppar.”
Så skriver Barbro Davidson och Eva Schmitz i första kapitlet till en omarbetad och uppdaterad återutgåva av boken Rätten till abort förr och nu som gavs ut första gången 1982 av bokförlaget Röda rummet. Kontexten som provocerade fram Barbro Davidsons och Christina Forslings ursprungliga utgåva från 1982 var att den svenska
abortlagen från 1975 blivit föremål för kritik från konservativt håll. Några år hade gått sedan en av kvinnorörelsens allra största segrar och några politiker, bland andra den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin, uttalade sig offentligt om att de var emot den nya abortlagen. Fälldin sa sig föredra en återgång till de tidigare lagarna som endast tillät abort i de fall då kvinnan blivit våldtagen eller då graviditeten ansågs farlig för kvinnans hälsa i ett tal han höll i pingstkyrkan hösten 1980. Politikernas uttalanden välkomnades av konservativa och kristna grupper och blev, enligt författarna till Rätten till abort förr och nu, startskottet till en intensiv debatt om aborträtten. Idéhistorikern Lena Lennerhed som forskat om abortens historia i Sverige under 1900-talet menar dock den offentliga abortdebatten ”kom och gick under 1980-talet, men [att] knappast [kan] betecknas som intensiv.” (Lennerhed 2011). Lennerhed menar vidare att många på den tiden intagit en avvaktande hållning i början, i väntan på mer kunskap och erfarenhet av den fria aborten. Hon spekulerar även om anledningen till ”att inte feministiska organisationer eller RFSU lyfte fram och diskuterade abortfrågan mer än man gjorde” och föreslår att antingen var man ”tillfreds med den rådande ordningen eller att man var oroliga att förlora vad man hade uppnått” (ibid). Rätten till abort förr och nu från 1982 kan utifrån Lennerheds beskrivning eventuellt ses som ett viktigt (och sällsynt?) oförbehållsamt feministiskt försvar av aborträtten i en tid när många teg och höll låg profil.
Här kommer jag dock inte diskutera den första utgåvan utan reflektera över Barbro Davidsons och Eva Schmitz nya och till stor del omarbetade version av boken som kom ut nu i början av 2023. Även under 1990-talet och senast mellan 2015 och 2018 utsattes aborträtten för attacker från konservativt håll. Det växande motståndet mot aborträtten globalt utgör kontexten för denna återutgåva.
Den svenska historien kan i mångt och mycket beskrivas som en framgångssaga från ett feministiskt perspektiv, ”för varje gång som lagen [från 1975] ifrågasatts, via utredningar eller politiska initiativ, har stödet för den svenska lagstiftningen ökat i befolkningen.” Erfarenheter av större eller mindre motståndsvågor i Sverige de senaste årtiondena tillsammans med det som händer i andra länder visar dock att de vunna rättigheterna undergrävs och hotas med jämna mellanrum. ”Historiekunskapen är nödvändig” skriver Davidson och Schmitz, ”särskilt eftersom många unga kvinnor idag tror att aborträtten är säkrad för evigt.” För en åttiotalist som mig själv vars politiska attityder började ta form kring millenniumskiftet och som så småningom odlade fram ett feministiskt förhållningssätt till världen, så framstod aborträtten som en icke-fråga, besläktad med rösträtten – det vill säga, som del av en feminismens historia. Jag kan således konstatera att författarnas uppmaning om att komma ihåg att historiska kamper och segrar som känns orubbade kan vila på tunn is, känns (i efterhand) träffande. Mycket har också hänt de senaste åren för att påminna oss om detta.
Som författarna påpekar är stödet för den nuvarande abortlagstiftningen högt i Sverige bland allmänheten och inget riksdagsparti driver frågan om en inskränkning av aborträtten. Detsamma gäller för det mesta i den övriga Norden – där det liksom i många länder i Europa och USA antogs ny och mer liberal abortlagstiftning på 70 talet, – till stor del tack vare den kraftiga feministiska mobiliseringen i frågan under den tiden. Det finns dock skillnader: I Norge har aborträtten, vilken sedan länge är kopplad till 12 veckor jämfört med 18 i Sverige, stramats åt 2019 med inskränkning av gravidas rätt att abortera del av fostren när det handlar om en flerbördsgraviditet (Arbetaren 14. Juni 2019) medan att det på Island samma år antogs en ny abortlag som ökade gravidas självbestämmelserätt. Den isländska lagen från 2019 inkluderar fri abort till och med vecka 22 och det lagliga begreppet för ingreppet abort ändrades från det moraliskt laddade fóstureyðing (fosterfördrivning) till det mer neutrala þungunarrof (havandeskapsavbrott) (Lög um þungunarrof, 2019, nr.43).
Men som Davidson och Schmitz nämner, även om aborträtten inte känns märkbart hotad i Sverige i dag så växer abortmotståndet globalt och det är tydligt att motståndet, som organiseras även internationellt, verkar ha stora finansiella resurser för att driva sin propaganda. Förutom det omstridda upphävandet av Roe vs Wade – USA:s högsta domstols tongivande fall som i 50 år varit föredömet för den amerikanska statens legala ram vad gäller aborträtten – så har vi bevittnat grova restriktioner av reproduktiva rättigheter i flera delar av världen. Ett uppmärksammat fall är förstås Polen – där partiet Lag och rättvisas hot om totalförbud 2016 provocerade fram en mobilisering i massiv skala när kvinnor i Polen blåste till en generell kvinnostrejk i försvar för reproduktiva rättigheter. Den så kallade Black Monday, dagen då kvinnor gick ut och demonstrerade i Polen under beteckningen strejk, blev startskottet för en global kvinnostrejksrörelse som fokuserar bland annat på våld mot kvinnor, försvar av reproduktiva rättigheter och kritik av ekonomiska orättvisor. Aborträtten framstår alltså idag som högaktuell och föremål för politiska strider, vilket i sin tur påminner om denna rättighets både konkreta och symboliska betydelse för den feministiska kampen för självbestämmande, frihet och liv.
De två första kapitlen i Rätten till abort förr och nu är en historisk översikt av abortpraktiker, ideologier och motstånd i ett övergripande europeiskt perspektiv från antiken till i dag och avslutas med lagstiftningens utveckling i Sverige. Framställningen är tydligt feministisk och betonar hur abortmotstånd inte går att särskilja från ideologier bakom könsbaserat förtryck. Davidson och Schmitz beskriver hur barnbegränsning sedan antiken varit en del av livet: ”Kvinnor har blivit gravida i alla tider, även när de inte velat, orkat eller kunnat ta emot ett barn. Kvinnor har i alla tider gjort aborter och försökt skydda sig mot ovälkomna barn genom barnbegränsning”. Sedan betonar författarna de patriarkala, religiösa och ekonomiska krafterna som med hjälp av kyrka och stat ”agerat när de kunnat för att förvägra kvinnorna rätten att själva bestämma över sin förmåga att föda barn”. Läsaren får ta del av att häxjakten från slutet av 1300-talet och fram till 1700-talet i stort sett handlade om en maktkamp över det reproduktiva arbetet och kunskapen om hur det kan kontrolleras. Tesen är att många av de kvinnor som anklagades och dömdes för häxkonst var verksamma som barnmorskor och tillhandahöll viktig kunskap om barnbegränsning och att ”med häxprocesserna utrotades viktiga delar av de medeltida kvinnornas samlade gynekologiska vetande.” De historiska häxjakterna för tankarna till i situationen i dagens Europa – för några veckor sedan dömdes Justyna Wydrzyńsk i polsk domstol för att ha hjälpt en gravid våldsutsatt kvinna att få tag på abortpiller (Amnesty, 2023).
Det tredje kapitlet, Tvång, förbud och illegala aborter är en genomgång av hur det står till med abortlagstiftning och politik i ett antal länder som tillsammans representerar alla kontinenter och visar på många sätt en dyster bild. Denna del som även tar mest utrymme i boken ger läsaren en stark känsla av vikten att visa global solidaritet i abortfrågan. Fjärde kapitlet består av en diskussion av den nuvarande lagstiftningen i Sverige, medicinsk information om olika typer av abortmetoder och en del etiska reflektioner och en sympatisk diskussion om de olika känslor och situationer som de abortsökande kan befinna sig i. De sista två kapitlen utgörs av en kartläggning och analys av abortmotståndet historiskt och i dag. En klar men skrämmande läsning om det som kokar under ytan.
Rätten till abort förr och nu är skriven i tillgänglig och pedagogisk men även agiterande stil. Argumenten är väl underbyggda med referenser till forskning på området, berättelser om och av abortsökande kvinnor kombinerade med olika typer av fakta och politiska analyser. Davidson och Schmitz återkommer genomgående till det faktum att den faktiska aborträtten, möjligheten att kontrollera den egna reproduktionen, är och alltid har varit en klassfråga. När denna grundläggande rättighet avskaffas lagligt eller i form av en praktisk otillgänglighet – på grund av ideologi eller brist på social subvention av kostnader – så är det de som står längst ner i den ekonomiska hierarkin som är de största förlorarna.
Källor:
Alþingi, Lög um þungunarrof, 2019, nr.43
Amnesty International, 2023, Justyna döms för medhjälp till abort i Polen
Lena Lennerhed, 2011, Frenesi i abortdebatten, Ottar nr 3, 2011 h
Johan Apel Röstlund, 2019, Inskänkt aborträtt i Norge oroar, Arbetaren nr. 46 2019
Valgerður Pálmadóttir är doktor i idéhistoria vid Islands Universitet. Hennes avhandling handlar om kvinnotribunaler från 1970-talet till 1990-talet.
