Med Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, och det därtill kopplade turkiska kravet att vårt land måste göra mer för att bekämpa ”terrorismen”, har det kurdiska folkets mångåriga kamp för sina rättigheter hamnat i fokus. Få lär heller ha missat Rojavakommittéernas spektakulära aktion med despoten Erdogan hängande som docka upp och ner utanför Stockholms stadshus. Anders Karlsson tecknar en sammanfattande bild över den kurdiska kampen.
Kurderna är idag, med sitt antal av dryga 40 miljoner, den största folkgruppen i vår värld som saknar rätten till en egen självständig stat. Själva landområdet Kurdistan, till ytan något större än Sverige, sträcker sig över sydöstra Turkiet, norra Irak, nordvästra Iran, nordöstra Syrien samt en mindre kil in i sydvästra Armenien. I Turkiet uppskattas antalet kurder till 22 miljoner, i Irak 7 miljoner. Iran 8 miljoner, Syrien 2-3 miljoner samt knappt 50 000 i Armenien. Dessutom lever 2-3 miljoner kurder spridda i övriga världen.
Kurderna räknar sitt ursprung till den indoeuropeiska folkgruppen mederna, vilket kom att bosätta sig i Mellanöstern för 4 000 år sedan. Historiskt sett grupperade man sig kring relativt fragmentariserade stamsamhällen och det är först med 1900-talet som en nationell befrielsekamp tog sin början. Vid denna tid kontrollerades det kurdiska området, förutom det iranska territoriet, av det Osmanska imperiet. Första världskriget innebar dock detta imperiums sönderfall. I svallvågorna av det garanterades kurderna – i Sevrésfördraget 1920 inom Nationernas Förbunds ramar – rätten till självständighet inom ett år.
Detta högtidliga löfte smulades emellertid sönder och samman av de ledande stormakternas egenintressen, där inte minst omfattande nyupptäckta oljekällor i irakiska Mosul hade en avgörande betydelse. I själva verket hade Storbritannien och Frankrike – i det hemliga Sykes-Picot avtalet – delat upp det osmanska imperiet mellan sig. Syrien kom nu att bli franskt mandat och Irak brittiskt. I den ombildade turkiska staten kom samtidigt hårdföra nationalister – under ledning av Kemal Atatürk – till makten och i Iran sågs en liknande utveckling under Reza Khans styre. I Lausannefördraget 1923 kom slutligen Kurdistan att styckas mellan Turkiet och Iran samt de då ännu inte självständiga, franska och brittiska protektoraten, Syrien och Irak, vilket kom att inleda en period av ett än brutalare förtryck mot kurderna. Ordspråket ”kurderna har inga vänner utom bergen” befästes.
Men visst förekom det motstånd och uppror. I den irakiska regionen Sulimani kohandlade Shejkh Mahmoud Berzenji med britterna som utnämnde honom till guvernör. Berzenji själv hyste emellertid andra planer och utropade sig till kurdisk kung. Vad som följde 1924 var massiva brittiska flygbombningar med bland annat kemiska stridsmedel. Ansvarig minister var Winston Churchill som sägs ha utfärdat ordern ”Låt infödingarna smaka på gas!”. Det tjugonde seklet förde annars med sig två kortvariga kurdiska statsbildningar. Den ena var i Turkiet där ett uppror vid Araratbergen 1928 mynnade ut i bildandet av en minirepublik med byn Kurd Ava som huvudstad. Ett samlat angrepp från turkiska och franska styrkor 1930 tvingade dock de kurdiska försvarstrupperna att retirera från bergen. Det andra exemplet utgör Mahabadrepubliken i Iran under en period av elva månader 1946. Upprinnelsen var att Sovjetunionen under andra världskriget slutskede ockuperat norra Iran, vilket gav kurderna utrymme att konstituera sin republik. Snart ingick dock Sovjet och Iran ett avtal, Röda armén drog sig tillbaka och den iranska statsmakten kunde krossa den kurdiska statsbildningen.
I hela regionen levde kurderna under svåra omständigheter som i Turkiet efter Atatürks maktkonsolidering 1923:
”Kurdernas tidigare kulturella rättigheter demonterades. Deras språk blev förbjudet att använda i offentliga sammanhang och i rättsväsendet. Lärare fick inte tala kurmanji i skolorna och språket fick inte undervisas som skolämne. Kurdiska sånger fick inte längre sjungas och kulturella högtider som nyåret Newroz kriminaliserades. Nyfödda barn tilläts inte få kurdiska namn och orter döptes om från sina originalnamn till namn på turkiska. De som motsatte sig dessa förbud behandlades som fiender till staten”
(Joakim Medin: Kobane – den kurdiska revolutionen och kampen mot IS, sid. 15).
Likaså under Bathpartiernas arabnationalistiska styren i Irak och Syrien samt under shahväldet i Iran ägde en i stora drag en liknande utveckling rum.
PKK bildas
En svaghet var att det kurdiska motståndet dominerades av konservativa krafter i form av jordägare och stamledare, en elit som inte var intresserad av att koppla den nationella kampen till något socialt program, som en jordreform, och vilken var beredd att kohandla med de inblandade staternas regimer – högt över det kurdiska folkets fattiga och utsugna flertal. Den mäktigaste beståndsdelen var partiet KDP, med sitt huvudsäte i norra Irak och ledd av familjen Barzani. Därtill utgjorde de rent diktatoriska styrena i Irak, Iran och Syrien ett svårt hinder för organisering och mobilisering. Den öppning som fanns var i Turkiet, som pendlade mellan perioder av auktoritära- och mer demokratiska styren.
I Turkiet växte vänstern i början av 1970-talet. Det var dock en vänster som, undantaget studentrörelsen, ägnade den kurdiska frågan föga uppmärksamhet. Kurdiska socialister, som försökte sätta den på dagordningen, avvisades vanligtvis som ”nationalister”. Verkligheten påkallade en kurdisk självorganisering där från första början Abdullah Öcalan kom att utgöra en centralgestalt. Öcalan föddes 1949 i byn Ömerli, i en familj som levde under knappa förhållanden. Gripen av tidens vänstervåg sökte han sig till storstadens pulserande radikalism. Öcalan fick jobb i Istanbul, men efter statskuppen 1971 tvingades han fly till Ankara där han studerade statskunskap på universitetet. Året därefter fängslades han efter att ha deltagit i en manifestation. Samtal med andra vänsterrevolutionära medfångar under den sju månader långa interneringen bidrog med ytterligare tändvätska, men väl i frihet frapperades han över hur den turkiska vänstern negligerade kurdfrågan. Tillsammans med andra kurder kom han därför att bilda en egen marxist-leninistisk grupp, som 1975 började kalla sig för ”Kurdistanrevolutionärerna”, men som även var öppen för andra än kurder.
Utvecklingen ledde fram till PKK:s (Kurdistans Arbetarparti) bildande i november 1978. ett parti vars uttalade målsättning var ett självständigt kommunistiskt Kurdistan i sydöstra Turkiet. Medlemmarna lämnade storstäderna och sökte förankra sig i det kurdiska sydost. Den väpnade kampen tog sin början genom att kurdiska feodalherrar attackerades – och i många fall skadades eller till och med dödades. Det var samtidigt som PKK:s gerillakrigare fick utbildning i palestinska DFLP:s träningsläger i libanesiska Beqaadalen. Den därpå följande militärkuppen i september 1980 kom att förstärka repressionen mot hela den turkiska arbetarrörelsen. Naturligtvis gick den nya regimen också hårt åt PKK. Militärfängelset i Diyarbakir blev ökänt för sin fruktansvärda tortyr och mord på kurder. För att protestera mot förhållandena begick flera av PKK:s medlemmar spektakulära självmord i fängelset genom att svälta sig till döds. Rörelsens styrka, beslutsamhet och hårdhet lockade till sig nya medlemmar.
Efter år av förberedelser inledde PKK i augusti 1984 ett regelrätt inbördeskrig mot regimens trupper i sydöstra Turkiet. Det blev starten på många år av förtärande våld. Inte enbart militären utan även PKK gjorde sig skyldigt till svåra övergrepp mot civila, när byar som förklarat sig lojala med regimen attackerades. Samtidigt visade PKK prov på sin militära styrka – med 10 000-30 000 aktiva soldater under vapen – en rad samhällen erövrades där man installerade sitt egna styre.
PKK tog aldrig, likt flertalet andra marxist-leninistiska organisationer, ställning i konflikten mellan Sovjet och Kina, men rörelsen var vid denna tid behäftad med tydliga stalinistiska drag, ett auktoritärt styre där det utvecklades en personkult runt Öcalan. I sin bok skriver Joakim Medin att ”dussintals eller hundratals medlemmar som kritiserade hierarkin, misstänktes för förräderi eller ibland bara råkade bryta mot den hårdföra revolutionära disciplinen, blev avrättade. Dagens sympatisörer erkänner ofta att partiet begått dessa dåd, och kallar dem misstag” ( s. 26). En faktor bakom att PKK lyckades utveckla – och vidmakthålla – en sådan avsevärd styrka handlade om uppbyggnaden av ett omfattande nätverk i den kurdiska diasporan i Europa. Mediehus etablerades, sympatisörer skapade egna TV-kanaler, var tidiga med att börja använda internet för informationsspridning och bistod med stora penningsummor.. Medin skriver att ”PKK-diasporan samlade årligen in miljontals dollar till rörelsen, genom donationer eller rena beskattningar av privatföretag” ( s. 25).
PKK:s omorientering
Från 1979 hade Öcalan och PKK tillåtits att verka med Syrien som högkvarter. Orsaken var att landet låg i konflikt med Turkiet om regleringen av vattenflödet i Eufrat samt om överhögheten i Hatayprovinsen, ett område som fransmännen avträtt till turkarna 1939. Regimen i Damaskus använde sig därför av PKK som ett spelkort i sina försök att sätta tryck på och destabilisera Turkiet, samtidigt som PKK förband sig att vara lojalt med regimen. Allt detta förändrades dock i oktober 1998 när Turkiet och Syrien ingick ett avtal. PKK förbjöds att verka i Syrien och Öcalan kastades ut ur landet. PKK:s ledare flydde från land till land, men ingen ville ge honom politisk asyl. Det hela slutade med att den turkiska säkerhetstjänsten 15 februari 1999 grep honom i Kenya. En rättegång följde där han dömdes till döden, ett straff som senare omvandlades till livstids fängelse. Sedan dess sitter PKK:s ledare fängslad på den turkiska ön Imrali i Marmarasjön.
Från sin fängelsecell började Öcalan att lägga om PKK:s strategi, han utropade en ensidig vapenvila, och tydliggjorde att vapnen hädanefter bara skulle användas i självförsvar. Dessutom deklarerade han att kampen för ett självständigt Kurdistan inte längre var aktuell, istället handlade det framgent om att uppnå autonomi i de kurdiska områdena inom de fyra berörda länderna. Öcalans utspel kom emellertid inte riktigt som den blixt från klar himmel man hade kunnat tro, redan 1993 hade han börjat resonera i liknande termer. Dock kastade gripandet av Öcalan och den deklarerade kursändringen in PKK i en allvarlig kris. Det beräknas att 1 500 gerillasoldater, inklusive flera högt uppsatta ledare, hoppade av. Men trots allt överlevde PKK; tusentals soldater stannade kvar i de otillgängliga irakiska Qandilbergen, en hård aktivistisk kärna övervintrade i Turkiet och den omfattande diasporan förblev intakt.
År 2005 presenterade Öcalan en mer genomgripande omorientering. De nya politiska målen hämtade inspiration från den amerikanske kommunalisten och eko-anarkisten Murray Bookchin. Öcalans tidigare tankar om autonomi konkretiserades. PKK ville nu skapa en modell av ”demokratisk konfederalism” som gick ut på att decentralisera stater genom lokala självstyren. Inom dessa självstyren förespråkades en form av direktdemokrati där målet var att alla medborgare skulle dras in i den dagliga skötseln av samhället. PKK sökte också förankra sin kamp i alla kurdiska områden genom flera autonoma partier och underorganisationer i Turkiet, Syrien, Irak och Iran, koordinerat med hjälp av paraplyorganisationen KCK. Utvecklingen i Syrien ledde snart till att landet blev organisationens mest väsentliga arena.
Det syriska kriget
I mars 2004 exploderade de kurddominerade delarna av nordöstra Syrien i ett spontant uppror. Upprinnelsen var en fotbollsmatch mellan ett kurdiskt och ett arabiskt lag, vilket utmynnade i ett vilt slagsmål mellan supportrarna. Syrisk polis sköt skarpt med flera döda som följd. Begravningstågen dagen efter samlade tiotusentals upprörda människor. Polisen sköt återigen skarpt, vilket triggade en massrevolt där en mängd myndighetsbyggnader stacks i brand. Regimen slog brutalt tillbaka i en arresteringsvåg som innefattade flera tusen människor.
Året före hade PYD (Demokratiska Unionspartiet) bildats i Syrien, som en del av PKK-paraplyet. PYD var inte drivande i själva upproret, men även när det lagt sig fortsatte man att aktivt utmana regimen. Fram till inbördeskriget 2011 uppgav PYD att 1550 av dess medlemmar arresterats, varav flera torterats till döds.
PYD kom dock aldrig att – med sina väpnade enheter YPG och YPJ (en kvinnoarmé) – ansluta sig till den väpnade oppositionen mot Assads regim. Huvudskälet var att denna, med sina tydliga islamistiska inslag och starka kopplingar till Erdogan och Turkiet, inte erkände kurdernas nationella rättigheter. Istället var man delaktig i bildandet av den så kallade Samordningsgruppen, vilken avvisade såväl islamism som väpnad kamp mot Assad och militär västintervention – ”den tredje vägen”. Men ett annat mörkt moln tecknade sig snart vid horisonten.
Kriget mot Islamiska Staten
Från sommaren 2013 kom Islamiska Staten, IS, att utgöra en reellt växande maktfaktor i såväl Irak som Syrien Sommaren 2012 hade PYD/YPG-YPJ självt utnyttjat regimens rådande svaghetstillstånd och utifrån en folklig massmobilisering lyckats att på fredlig väg driva ut regimen från kurddominerade delar i nordost samt påbörja uppbyggnaden av en egen administration. I januari 2014 kungjordes sedan bildandet av det autonoma området Rojava (västra Kurdistan i översättning) – bestående av kantonerna Aifrin, Jazira och Kobane. Men samhällsbygget fick inte någon längre tid äga rum på fredlig basis. I augusti 2013 utfärdade IS en fatwa mot det kurdiska folket, vilken påbjöd dess krigare rätten att halshugga kurdiska soldater och göra deras hustrur till krigsslavar. Efter att man besegrat den irakiska armén vid Mosul sommaren 2014, och lagt beslag på mängder av avancerat krigsmateriel, gick IS obönhörligt segrande fram i såväl Irak som Syrien.
IS brutala hänsynslöshet är allmänt känd. I augusti 2014 kom yezidierna, en liten folkgrupp i den irakiska provinsen Shingal, att utsättas för rena utrotningsförsöket. IS invaderade huvudorten, varefter män och pojkar skiljdes från kvinnor och flickor. Männen/pojkarna leddes bort, halshöggs och kastades i massgravar. Flera av de kvarvarande kvinnorna/flickorna tog i rena paniken sin tillflykt upp på ett berg: ”Snart började de yngsta och äldsta törsta ihjäl i den mer än fyrtiogradiga hettan. Livlösa kroppar staplades i högar. Desperata mödrar rapporterades ha kastat sig ut från höga klippor med sina döende bebisar i famnen. Kurdisk media höll kontakt med de flyende så länge deras batterier i telefonerna räckte, som beskrev helvetesscener och en kamp mot klockan. I det irakiska parlamentet i Bagdad ropade dess enda yezidiska ledamot Vian Dakhil ut en tårfylld bön om hjälp, innan hennes folk fullständigt förintades. Rädda oss! Rädda oss!” (Medin s. 65)
I en samfälld operation slog dock irakiska och syriska kurder tillbaka IS och förhindrade den fullständiga förintelsen.
I nordöstra Syrien vann under hösten 2014 IS allt mer terräng när kurdernas gamla kalashnikovs inte räckte till mot moderna automatvapen och stridsvagnar. I början av oktober hade IS lagt under sig 80 procent av provinsen Kobane och två tredjedelar av själva centralorten. Men den 8 oktober vände krigslyckan fullständigt. USA började då att intensivbomba islamister inne i själva huvudorten. Hur illa än västimperialisterna tyckte om kurdiska socialister blev det i slutändan en tvingande realpolitik att föredra dem framför IS expanderande kalifat. USA medgav dessutom att YPG-YPJ var ”extremt effektiva på marken”. I slutet av januari 2015 befriades så huvudorten Kobane helt och under resten av 2015 kom IS att drivas ut från nästan hela nordöstra Syrien.
Trots den militära framgången har självklart de syriska kurderna fått betala ett högt pris. Runt 11 000 av dess soldater har stupat – och det samhälleliga lidandet är svårt att ta in i hela dess vidd. Joakim Medin ger talande ögonvittnesskildringar av krigets mänskliga konsekvenser: ”Även gerillan har traumatiserats av kriget. Jag bor på sjukhusområdet i Kobane och delar hus med flera starkt deprimerade YPG- och YPJ-soldater. Torhildan, som har mist sin bästa vän och har svårt att le igen. Shervan, som krigat i tre år och som två dagar i rad drabbas av svåra epilepsianfall och håller på att bita av sig tungan. Båda gångerna måste jag bända upp hans käke och bära honom till akuten. Personalen misstänker att det är ångestrelaterade symptom” ( s. 191).
Den stora skammen är att västvärlden nästan inte bidragit alls till Rojavas kostsamma återuppbyggnad, som förutom kriget mot IS även handlar om två regelrätta turkiska invasioner 2018 och 2019, då stora delar av kantonen Aifrin gick förlorat med hundratusentals flyktingar som följd, samt dessutom en mängd turkiska flygangrepp.
Samhällsbygget Rojava
Det är under enorma svårigheter som bygget av ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle i Rojava, som idag består av ungefär fyra miljoner invånare, fortskrider. IS är inte fullständigt besegrat och dess ”sovande celler” kan ännu ställa till med regelrätta massakrer. Det militära turkiska hotet är ständigt närvarande och sedan juli 2022 råder undantagstillstånd. I förlängningen måste också styret räkna med att regimen i Damaskus vid tillfälle försöker att återta kontrollen över området. Den skriande fattigdomen är dessutom ytterligare en strid att utkämpa. Den kurdiska regionen har alltid tillhört Syriens mer utarmade delar, vilket av centralmakten tilldelats rollen av en enkel råvarubas. Samtidigt slår de ekonomiska sanktionerna mot den syriska regimen även hårt mot Rojava, genom att handeln med omvärlden försvåras. Turkiet attackerar inte heller bara Rojava militärt utan via sin kontroll av Eufrats vattenflöde förvärrar man medvetet den redan allvarliga torkan.
Det är under dessa prekära omständigheter som det nya samhället i Rojava tar form, en ambition som kan sammanfattas i sex punkter:
Direktdemokrati: I Rojavas kantoner försöker man att bygga makten nerifrån och upp där kommunen, bestående av 10-30 medborgare är byggstenen längst ner, varefter kommer stadsdels- eller byråd, stads- och provinsråd och högst upp ett parlament för hela kantonen. Målet med denna modell är att medborgarna ska bli aktiva i den grundläggande dagliga skötseln av samhället. Joakim Medin skriver att ett typiskt kännetecken för Rojava är att det talas politik överallt i det offentliga rummet. Men sedan förtär givetvis den grasserande fattigdomen mycket av människors kraft och det ständigt större hotet om våld manar till misstänksamhet/vaksamhet. Det har även förekommit kritik av att PYD strävar efter att monopolisera den politiska makten, oklart i vilken grad det är en faktisk realitet.
Sekularism: Religionsfriheten är lagstadgad och tron ses som en ren privatsak, i skarp kontrast till det islamistiska förhållningssättet.
Feminism: Kvinnan framställs av PYD som i våra nutida samhällen dubbelt förtryckt av kapitalism och patriarkat. I Rojava menar man att jämställdhetsarbetet ska genomsyra hela samhällsbygget. Rent juridiskt har man hunnit långt med lagstiftning där lika lönesättning och jämställd arvsrätt mellan kvinnor och män garanteras. Hedersmord, månggifte och äktenskap för flickor under 18 år har dessutom kriminaliserats. YPJ är en ren kvinnoarmé och en tredjedel av soldaterna i fält är kvinnor. Men det är en långsiktig kamp att förändra uråldriga mentaliteter och traditioner. Historisk sett är nordöstra Syrien präglat av en sträng patriarkal anda, där även hederskultur utgör en väsentlig ingrediens. Det är ett prövande förändringsarbete som dagligdags pågår i familj för familj, kvarter för kvarter.
Etnisk mångfald: I Rojavas konstitution garanteras alla etniska grupper lika rättigheter. Liksom när det gäller kvinnors representation finns det även inom politiken en etnisk kvotering. Utifrån den militära paraplyorganisationen SDF kämpar dessutom kurder, araber och assyrier sida vid sida på slagfältet. Det bör dock nämnas att Amnesty i en rapport från oktober 2015 beskyllde YPG-YPJ för ”etnisk rensning”, i samband med offensiven mot IS och vad som hänt vid bombningar och intagande av byar. Kort därefter menade dock såväl Syriska människorättsobservatoriet som FN:s kommission för Syrien att det saknades grund för denna anklagelse. I en rapport 2014 från Human Rights Watch fick YPG-YPJ förvisso kritik för övergrepp, men med slutsatsen att dessa var ”långt mindre förfärliga och omfattande” än vad den syriska regimen och andra icke-statliga aktörer i Syrien gjort sig skyldiga till. Det är också svårt att finna något krig där inte alla centrala aktörer gjort sig skyldiga till övergrepp på slagfältet. Frågan är snarare i vilken utsträckning det handlar om systematiska övergrepp sanktionerade från högre ort?
Utbildning: Studier ses som nyckeln för skapandet av den nya människan och ett jämlikt samhälle. Centralt är de intensivkurser som de så kallade Akademierna tillhandahåller Deltagarna studerar Hegel, Foucault, Marx, Krapotkin och andra filosofer, demokratiteori, etik, rättigheter, ekonomi, religion och världens utveckling från Big Bang tills idag.
Kooperativ: Folkets ekonomiska plan lanseras som en tredje väg mellan kapitalism och planekonomi. Grundstenen sägs vara skapandet av småskaliga kooperativ. Jordbruket, utvinningen av olja och växthusprojekt är några exempel på områden där det till dags dato utvecklats kooperativ. Tanken är att kooperativen ska sälja sina produkter på en marknad och därmed konkurrera med varandra. Idag är det trots allt inte så att den kooperativa modellen i stort präglar ekonomin, utan ”den privata sektorn fortsätter att dominera”, som den tyske sociologen och frilansjournalisten Christopher Wimmer skriver i sin rapport Rojavas Difficult Transformation (Rosa Luxemburg Stiftung) efter en vistelse i området sommaren 2022. Det kapitalistiska produktionssättet är fortsatt dominant i den rådande samhällsformationen.
Som framgått är det högst osäkert om det progressiva samhällsbygget i Rojava kan övervinna de enorma svårigheter och många hot det ställs inför. Av alla de förhoppningar som den arabiska våren för ett drygt decennium sedan bar med sig är också detta säregna styre i nordöstra Syrien det enda som återstår – allt annat har grusats till noll och intet. Dessutom är det i dagens värld – förutom rent lokala exempel och enskilda arbetarägda företag – endast Kuba och Rojava som på olika sätt överskridit socialdemokratin och stalinismens historiska begränsningar. För oss socialister handlar det därför inte bara om att försvara Rojava mot skilda utländska hot, utan även att bygga olika former av annan praktisk solidaritet och upprätta dialog med de människor som kämpar här.
Anders Karlsson ingår i Röda rummets redaktion och är skribent i Internationalen.
