Hur kan en roman som skildrar klimatterrorism som en effektiv politisk metod läsas av etablissemangspersoner som Bill Gates och Barack Obama som en hoppingivande och inspirerande berättelse? Röda Rummets Johan Örestig föreslår att det är helt i linje med en liberal världsbild: Genom att stycka upp världen i separata delar kan liberalen bekvämt välja att se det ena och blunda för det andra.
Kim Stanley Robinsons klimatfiktions-roman Ministry for the Future är en av de senaste årens mest omdiskuterade böcker. Den hyllas bland annat av etablissemangsfigurer som Barack Obama och Bill Gates. I denna liberala reception beskrivs boken som en medryckande vision för hur vi ska lösa vår tids största utmaning, som ett mästerverk om hur klimatförändringarna påverkar oss alla och som stålfast visionär optimism. När jag tar mig an boken så brottas jag med att förstå var optimismen kommer ifrån.
Läsarna kastas in i år 2025. Vi får följa Frank som med en hjälporganisation begett sig från USA till ett Indien som plötsligt drabbas av en extrem värmebölja. Överallt ser han människor, alltmer desperat och orkeslöst, söka skydd och svalka. Strömmen har gått så temperaturen inomhus närmar sig den utomhus. Som så många andra beger Frank sig till sist ner till sjön i hopp om att finna svalka. Men det är som att sätta fötterna i ett ångande badkar. Kombinationen av hetta och hög luftfuktighet hindrar kroppens naturliga sätt att reglera värmen genom svettningar och framkallar hypertermi. De yngsta och de äldsta dör först och sedan fler och fler däremellan. När böljan till sist är över räknas antalet döda till totalt 20 miljoner. Frank överlever men han lämnar Indien svårt traumatiserad och med ett växande begär efter att hämnas de han sett dö. Det behöver knappast sägas att optimism och tillförsikt, efter dessa inledande sidor, tillhör de avlägsnare i känsloregistret.
Än märkligare blir den liberala mittfårans hyllningar om vi ser till den centrala plats som politiskt våld får i boken. Politikens senfärdighet att tackla klimathotet driver fram katastrofer som traumatiserar och väcker hat. Grupper som Children of Kali tar saken i egna händer och viger sina liv åt klimatterrorism. Några skapar listor, rangordnar de människor som är ytterst ansvariga för den globala uppvärmningen och utkräver hämnd. Andra reser runt i båtar och kapar trålare som fiskar ut världshaven och sänker dem tillsammans med kaptenen. Privatflygplan skjuts ned med hjälp av drönare. Återigen måste jag fråga mig var de besuttna läsare som rimligtvis tillhör den kategori som Robinsons klimatterrorister pekar ut finner sin optimism?
Jag skulle tro att svaret har att göra med en teknik som är helt central för liberalismen, nämligen separation. Robinsons bok öppnar för detta då den är skriven som den är. Det finns nämligen ingen överordnad berättarröst som avslöjar ett entydigt budskap. Istället görs nedslag på en mängd olika platser i en mängd olika livsöden. Vi får följa anonyma klimatflyktingar som söker tillflykt i Schweiz, forskarteam på Antarktis som kämpar med att experimentera fram tekniker för att hindra smältandet av polarisar och idealistiska politiker som försöker övertyga centralbanker att införa en ny valuta som gör det lönsammare att låta kol och olja ligga kvar i marken än att utvinna den. En liberal läsning behandlar dessa olika berättelser som isolerade från varandra där vissa kan lyftas fram som hoppingivande och andra som avskräckande exempel. De många skildringarna av frenetiskt arbetande forskare som genom geoengineering försöker hitta sätt att hålla temperaturökningar och havsnivåer nere och de politiker som försöker stötta dem bildar en inspirerande historia om mänsklig kreativitet och handlingskraft. Passagerna om naturkatastrofer och terrorism blir till pedagogiska exempel. Om varningarna framställs tillräckligt avskräckande – och det lyckas Robinson onekligen med – kan samtida läsare ta sitt förnuft till fånga och agera innan det är försent.
Detta är en möjlig men inte en rättvis läsning. Rimligare vore det att tänka på Robinsons fragmentiserade berättande som ett pussel för läsarna att själva lägga. Själva poängen är att de människor, platser och sfärer som i en stor och ojämlik värld framstår som isolerade i själva verket är förbundna med varandra i nätverk av komplexa relationer. Den katastrof som sker i ett geografiskt avgränsat område stannar inte upp vid kartritarnas linjer. Tragedin sätter oförutsägbara processer i rullning. På internationell nivå grundas en byrå inom FN som snabbt får smeknamnet Framtidsministeriet. Den arbetar med att stödja forskning och projekt som utvecklar tekniska lösningar för att minska utsläpp och andra förebyggande insatser. Men det som händer och inte händer i FN-organet går inte att skilja från utvecklingen i klimat- och ekosystem, i samhällens krishantering eller i terrorcellerna, bolagsstyrelserummen och de utomparlamentariska rörelserna.
Det briljanta med Robinsons fragmentiserade berättelse är att den speglar hur världen, trots dessa ömsesidiga beroenden, rent faktiskt behandlas som uppstyckad. Själva grundförutsättningen för kapitalismen är klyvning av världen i sfärer som ekonomi, politik och natur. Men inte bara det. Dessutom sker en rangordning där naturen reduceras till råvarukälla och politiken till tjänare för att säkerställa det överordnade målet om ekonomisk tillväxt. Detta är en viktig anledning till att världen framstår så fragmentarisk som Robinson lyckas framställa den. Den ställer människor mot människor och samhälle mot natur på sätt som undergräver betingelserna för allt liv på jorden. Medan den liberala läsningen ser klimatomställningen som en fråga om hur dagens sätt att organisera samhället ska kunna fortgå så landar denna läsning i slutsatsen att, med Walter Benjamins ord, den verkliga katastrofen är att framtiden fortsätter som förut. Robinson lämnar oss heller inte helt utan glimtar av en annan framtid. I berättelsen om utvecklingen i Indien, där massdöden under värmeböljan sporrade en social revolution, blir det överordnade målet för samhället att långsamt reparera all förstörelse av mark, skog och vattendrag. Människan återintegreras i, och återintegrerar, världe. Att skala upp en sådan återintegrering till planeten som helhet blir det lika utopiska som livsavgörande slutmålet.
ARTIKELFÖRFATTARE
Johan Örestig är doktor i sociologi och lektor vid Umeå universitet. Ingår i Röda Rummets redaktion.
