Familjen är ett centralt element för den kapitalistiska reproduktionen. Evelina Johansson Wilén resonerar utifrån samtida debatter om hur dagens och gårdagens feminister förhållit sig till denna institution.
Det senaste året har flera av de så kallade svenska kulturdebatterna cirkulerat kring moderskapet och kärnfamiljen. I debatten som följde på utgivningen av essäboken Kvinnomanualen (2022) av Anna Björklund, väcktes till exempel frågan om huruvida det pågår ett slags konservativ vändning hos yngre generationer av kvinnor, där kärnfamiljen – som bland den äldre generationens feminister betraktats som en plats där risken är stor att kvinnor dubbelarbetar och utsätts för psykiskt och sexuellt våld – i stället ses som en trygg hamn i en alltmer obegriplig och skrämmande värld. Föräldraskapet eller mer specifikt modersrollen har även tidigare varit fokus för feministiska debatter. Hemmafrutrenden som växte sig stark under 2010-talet, när den yngre generationen i
rapport efter rapport (och bloggpost efter bloggpost) visade sig vara betydligt mer intresserad av familjebildning och vackra hem än tidigare generationer, väckte frustration hos de feminister som kämpat för att få kvinnorna ut från hemmen och den kvävande heterosexuella tvåsamma monogamin. Likaså väcktes klagokören när Nina Björk i en krönika i Dagens Nyheter beskrev sin ångest inför att lämna sina barn på förskolan för att hämta dem utmattade och griniga efter den långa arbetsdagens slut och – genom sitt ifrågasättande av åtta timmars arbetsdag – inledde det som har kommit att kallas för ”dagisdebatten” (Dagens Nyheter, 30 oktober 2005). Många förfärades av att Björk, som de en gång sett som en central feministisk förkämpe, konstaterade att ”barn finns och barn tar tid” och förespråkade ett samhälle där vi får mer tid att vara med våra familjer och barn (se till exempel Dagens Nyheter, 21 november 2005). För hur kan familjen, som en gång betraktades som ett kvinnans fängelse och en av kapitalismens grundläggande förutsättningar, plötsligt bli kvinnans nyckel till frihet och till och med en plats för antikapitalistisk kamp? Var inte feminismens mål, åtminstone för dess marxistiska gren, att avskaffa familjen snarare än att – i likhet med samtida antifeministiska rörelser – sjunga dess lov?
Som en reaktion på den ökade familjevurmen har även den feministiska familjekritiken fått ett uppsving. Frågan om avskaffandet av familjen behandlas bland annat i tidskriften Fronesis temanummer ”Familjen” som kom 2015. 2018 gav Verso ut boken Xenofeminism av Helen Hester som är ett radikalt angrepp på den kapitalistiska kärnfamiljen och i artikeln ”Abolition of the family: the most infamous feminist proposal” i tidskriften Feminist Theory förespråkar Kathi Weeks återuppväckande av den feministiska familjekritiken (2021). Även om jag håller med Hester och Weeks – eller för att vara mer precis Friedrich Engels, Karl Marx och i synnerhet Aleksandra Kollontaj – om att familjen har en central roll i upprätthållandet av kapitalismen så kommer jag likväl att argumentera för att en radikal familjekritik med upphävandet av familjen som mål är missriktad. Detta betyder dock inte att vad som idag utgör och definieras som en familj, och vilka som tillåts vara familjer och vilka som inte gör det, inte är en politiskt brännande fråga som är relevant för både feminister och marxister att undersöka kritiskt.
Den marxistiska familjekritiken växte fram under 1800-talet men var kanske som starkast under 1970-talet. Inspirerade av en marxistisk analys beskrivs kärnfamiljen som en social form som växt fram under kapitalismen i och med dess radikala åtskiljande av den ekonomiska och den privata sfären, där det produktiva arbetet sker utanför familjen. Weeks beskriver hur denna kritik emellertid kom att förlora kraft under de efterföljande årtiondena under 1900-talet. Den nyliberala omstruktureringen av samhället, där människor blev mer beroende av sina familjer för att klara sig, i kombination med det kulturella skyttegravskrig där feminister blev alltmer ifrågasatta fick till följd att de flesta feminister gjorde avkall på anspråket på att avskaffa kärnfamiljen. Ett sådant politiskt projekt framstod helt enkelt som alltför radikalt. I och med den ”refamilialisering” (det vill säga familjens ökade ansvar för vård och omsorg) som följde med nyliberalismens nedrustning av välfärdsstaten, blev feministiska visioner om en familjefri framtid helt enkelt obegripliga för merparten medborgare, och kanske särskilt för kvinnor. Detta stämmer förmodligen än mer idag. Som Elin Grelsson Almestad skriver i sitt bidrag i Fronesis, innebär ökad osäkerhet på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i ekonomin att kvinnor blir alltmer beroende av familjen: ”Rent materiellt innebär såväl bostadsbrist som osäkra anställningar och låga pensioner att vi blir mindre fria att gå in i och ut ur relationer. I många fall, framför allt för kvinnor, innebär den låga pensionen att partnern måste gå in med försörjningsstöd” (s.167). Även om den ekonomiska utvecklingen riskerar att göra familjelivet mer betungande för kvinnor blir alltså samtidigt avsaknaden – eller uppgivandet – av familjen otänkbart, då livet skulle bli än tyngre utan den. Siffror från den svenska Statistikmyndigheten skulle kunna tolkas i linje med denna analys. 2021 skiljdes 23 647 par, vilket är 1972 skilsmässor färre än det föregående året.
Förutom yttre tryck stötte de familjekritiska feministerna även på intern feministisk kritik under slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. Den feministiska familjekritiken anklagades för att representera en alltför strukturalistisk analys, där variationen och betydelsen av familjen i olika sammanhang och för att olika grupper människor inte beaktades. Till exempel argumenterade svarta feminister som Angela Davis och Patricia Hill Collins för att familjen för dem var en omistlig plats för motstånd mot samhällets rasistiska strukturer, snarare än att på något otvetydigt sätt utgöra en plats för förtryck. Anspråk på att avskaffa familjen beskrevs som ett rakt igenom vitt perspektiv på saken, där tilltron till staten och samhället var större än inom andra marginaliserade grupper i samhället. Som en reaktion på denna kritik skiftade feministers kravet på familjens avskaffande till kampen för bättre, mer jämlika och inkluderande familjer. Det var inte familjen i sig som behövde röjas ur vägen, utan snarare den destruktiva och ojämlika familjen. Detta är inte minst tydligt i en svensk kontext där jämställdhetspolitik och familjepolitik under hela 1900-talet har varit tätt sammanbundna. Reformer som införandet barnbidrag och föräldraförsäkring, avskaffandet av sambeskattningen och utbyggnad av offentlig barnomsorg är exempel på denna inriktning som förbättrade kvinnans ställning i samhället och inom familjen, utan att ändra det faktum att huvuddelen av arbetet i hemmet vilade på kvinnan. Det är denna form av feministiska familjereformism som Weeks kritiserar, då hon menar att den i det långa loppet upprätthåller kapitalismen.
Även om Weeks erkänner att feministiska anspråk på att upphäva kärnfamiljen kan verka helt främmande för kvinnor som lever och är beroende av – och i bästa fall är lyckliga och finner politisk kraft i – sina kärnfamiljer, så menar hon att familjekritiken av ett flertal anledningar fortfarande har en rättmätig plats och är en rimlig politisk målsättning. Weeks text är rik, och jag kommer endast att sammanfatta de centrala poängerna här.
Weeks kritiserar kärnfamiljen för att naturalisera hierarkier och begränsa bredden i våra sociala relationer. Det som utanför familjen skulle beskrivas som en maktrelation framstår i stället som baserat på naturliga känslor, omsorg och kärlek. Till exempel beskrivs kvinnans hemarbete som någonting hon utför för att hon älskar sina barn, snarare än som ett resultat av en könad arbetsdelning. Dessutom argumenterar Weeks för att kärnfamiljen tenderar att producera en individualistisk personlighetsstruktur som upprättas genom att ta spjärn mot människor som inte ingår i kärngruppen. I kärnfamiljen skapas ens identitet genom privategendom och privatliv. På så vis kan familjen ses som ett antisocialt arrangemang som distanserar oss från alternativa former av social tillvaro och i förlängningen leder till ett minskat samhällsengagemang. Medan familjen blir föremål för omsorg, blir de som befinner sig utanför familjen ett hot mot den trygghet som upprättats inom den snäva familjekretsen. Weeks menar att större sammanslutningar, där omsorgsarbetet inte knyts till modellen ”mamma, pappa, barn” skulle kunna motverka denna slutna individualism. Resonemanget ekar av Kollontajs förhoppning om proletariatets nya kollektivistiska könsmoraliska kodex, där familjen undergrävs till förmån för ett mer kollektivt levnadssätt. Som författarna till The care manifesto skriver så har ”våra omsorgscirklar blivit smärtsamt snäva” (2020, s.17, min översättning). Dessutom utgör familjen, menar Weeks, en central del av upprätthållandet av kapitalismen, där främst kvinnors – vilket den sociala reproduktionsteorin tydligt visar – obetalda arbete utnyttjas:
[D]en enorma mängd tid, skicklighet och energi som ägnas åt barnomsorg, äldreomsorg, vård av sjuka, vård av handikappade, egenvård och samhällsomsorg, utan vilken det ekonomiska systemet inte skulle existera, tillhandahålls i stort sett gratis, och till en oproportionerlig del av kvinnor, som lämnas utanför inkomstgenererande arbete. Det faktum att rikare individer kan använda sitt klassprivilegium för att köpa sig ur denna könade situation genom att anställa andra för att utföra sitt hushållsbaserade reproduktiva arbete löser inte problemet med majoriteten som lämnas att kämpa på egen hand för att hitta sätt att kombinera arbete och familj, för att generera inkomst och reproducera oss själva och våra samhällen (Weeks 2021, min översättning).
Då familjen bär en sådan tung börda för att samhället ska fungera, så är det enligt Weeks inte konstigt att så mycket våld försiggår innanför hemmets väggar. Hemmet är alltjämt en av de farligaste platserna som en kvinna kan befinna sig på. Utifrån ett globalt perspektiv innebär dessutom det ”livspussel” som västerländska kvinnor försöker lägga, i försöket att kombinera karriär och familj i en alltmer krympande välfärdsstat, att andra familjer trasas sönder och samman. Enligt sociologen Arlie Russell Hochschild möjliggörs livspusslet i ett stort antal kärnfamiljer i väst genom en global omsorgskedja där mindre bemedlade kvinnor från fattigare länder migrerar till väst för att göra det hemarbete som yrkesarbetande kvinnor i väst inte har tid att utföra (Hochschild 2004).
Så varför kritisera kritiken av en institution som tycks hålla kapitalismen och kvinnan på ”sin plats”, samtidigt som den motverkar möjligheten till solidaritet med människor som inte är våra närmaste släktingar? Weeks beskriver hur familjekritiken inte handlar om att bryta sönder enskilda familjer, utan snarare om att kritisera det samhälle som behöver familjen. Samtidigt lägger hon allt sitt krut på att visa hur familjen är med och återskapar och upprätthåller maktförhållanden och sätter stort hopp till att andra former av gemenskaper skulle fostra andra människor med större politisk motståndskraft. Mina invändningar mot Weeks och familjekritiken mer i allmänhet har att göra med att familjen får för stort fokus i detta argument. Allt för stor tilltro sätts till vad ett upphävande av kärnfamiljen som norm och institution skulle innebära.
Låt oss börja med argumentet om att familjen i sig skapar antisociala och individualistiska människor. För Weeks är detta inte ett historiskt argument. Utsagan gör snarare gällande att det handlar om en inneboende logik i alla kärnfamiljer. Men är det verkligen så självklart att kärnfamiljen i sig överallt och alltid resulterar i antisociala och individualistiska individer? Eller att kärnfamiljen oundvikligen leder till bristande kollektivism? Är det omöjligt att tänka sig familjer där en tydlig gräns mellan vi och dom inte reproduceras och där familjeliv inte utesluter ett samhällsengagemang? Jag tror inte det. Snarare än att spåra utvecklingen av det individualistiska samhället till familjen som sådan, kan den skyddande funktion som familjen har fått i vår samtid förstås i relation till ett i övrigt alltmer individualistiskt samhälle där människor sluter sig till familjen för att i bästa fall stundvis erfara och odla andra värden än de samhälleligt rådande. Även om denna ”vändning inåt” kan resultera i mindre samhällsengagemang kommer detta inte nödvändigtvis ur familjen som sådan, utan snarare från det samhälle i vilket den existerar. Vändningen mot familjen är ett symptom, men det är inte självklart att det är familjen i sig som är sjukdomen. Som klimatkrisen har visat, så kan också omsorgen om barn och deras framtid leda till att vuxna engagerar sig politiskt. Oron inför vilken framtid ens barn kommer få, och medvetenheten om att en stabil kärnfamilj inte skyddar mot smältande glaciärer och skogsbränder, kan leda till ett engagemang för det kollektiva snarare än en reträtt från det. Barn som har politiskt aktiva föräldrar kan därför uppfostras att rikta sig utåt, snarare än inåt. En strikt uppdelning mellan kärnfamilj och kollektivt medvetande är inte självklar.
Mina invändningar ovan liknar den som både Davis och Hill Collins formulerar, där de vänder sig mot en alltför homogen bild av familjer och hur de fungerar. Men jag menar även att det finns ett problem som går djupare, vilket har att göra med tendensen att förstå kärnfamiljen som genomkapitalistisk. Som Nancy Fraser framhållit i en diskussion av kapitalismens beroende av en icke-kapitalistisk utsida (det vill säga sfärer i samhället som inte är helt inlemmade i kapitalismen), så kännetecknas den omsorg som sker i familjer av att den delvis möjliggör kapitalismens fortlevnad. Kapitalismen bygger på ett utnyttjande av icke-kapitalistiska krafter. Som Marx själv konstaterade är produktionen av arbetskraften i sig inte kapitalistisk. Samtidigt betyder det faktum att kärnfamiljen inte är inlemmad i kapitalismen att den bär på en potential att erbjuda motstånd mot kapitalistiska värden (Fraser 2022). Kapitalismen behöver den omsorg som familjen måste ge barnet för att det ska överleva, men samtidigt kan denna omsorg fungera som ett motvärde mot kapitalismens ekonomism. Det är denna dubbelhet som Weeks tycks missa. I hennes kritik framstår i stället familjen som helt och hållet kapitalistisk, och den motståndspotential som kan spåras i de spänningar som finns inom kapitalismen och mellan dess insida och utsida är som bortblåsta.
Men hur då förstå familjen som en plats för patriarkal våldsutövning? Vore inte detta i sig en anledning att kritisera kärnfamiljen och söka andra former av samvaro? Mycket av det våld som försiggår inom familjen ökar när de ekonomiska villkoren för ett flertal medborgare försämras. Våld i familjen har inte på något enkelt sätt ”ett privat ursprung” även om det inte är en slump att människors frustration över sina liv tenderar att direkt påverka deras närmaste anhöriga. Men det är inte bara inom familjen som människors aggressioner kommer till uttryck i en vardag som blir alltmer pressad, och kvinnor utsätts för manlig maktutövning både i sitt yrkesliv, i politiska organisationer och i offentligheten. Ett avskaffande av kärnfamiljen i sig skulle inte leda till att våldet mot kvinnor upphör.
Vad gäller den reproduktion av kapitalismen som reproduktionen av liv onekligen innebär, går denna dessutom mycket väl att tänka sig inom ramarna för mer kollektiva levnadssätt som de feministiska familjekritikerna föreslår. Det blir alltså inte bara kärnfamiljens reproduktion av arbetare som blir ett problem, utan produktionen av liv i ett kapitalistiskt samhälle överhuvudtaget. Produktion av liv innebär – inom kapitalistiska ramar – en reproduktion av en kapitalistisk ordning. Att som vissa rörelser (som delar av miljörörelsen och queerrörelsen) vägra reproduktion helt och hållet skulle leda till total nihilism, där alternativet till kapitalismen är en värld utan människor. Här går hela poängen med varför vi kämpar politiskt – det vill säga för att skapa villkor för ett gott liv för oss själva och våra medmänniskor – förlorat. Vaga idéer om att ”rädda planeten” (som vore det själva planeten som behöver räddning) där själva människan glöms bort har förlorat siktet på den rättvisedimension som är en central drivkraft för det socialistiska projektet.
Även om den feministiska familjekritiken på ett förtjänstfullt sätt visar på vilket sätt kärnfamiljen har vuxit fram och kommit att bli sammantvinnad med kapitalismen, och hur den har använts både för att förtrycka kvinnor och andra grupper, misslyckas den genom att vara alltför upptagen av inom vilka sociala former vi reproducerar oss snarare än att ställa sig frågan om i vilket större sammanhang vi gör det. Kärnfamiljen blir här någonting statiskt, snarare än en form av sammanslutning som oundvikligen är betingad av sin samtid men som samtidigt kan ändra skepnad och funktion. Utan att vara ett försvar eller en romantisering av kärnfamiljen, som både kan vara en plats för vila, kärlek och omsorg, stress, hat och våld, ifrågasätter jag alltså den politiska radikaliteten i den radikala familjekritiken. Medan Weeks förespråkar en kritik av det samhälle som behöver familjen, är mitt förslag att kritiken snarare borde riktas mot de villkor inom vilka vi skapar alla våra sociala sammanhang, och inte bara familjen.
Evelina Johansson Wilén är biträdande lektor vid Högskolan i Halmstad. Medlem i Socialistisk politik och ingår i Röda rummets redaktion.
Referenser
Björk, Nina (2005) ”Vi är på helt fel spår”, Dagens Nyheter, 30 oktober.
Björklund, Anna (2022) Kvinnomanualen. Stockholm: Baazar förlag.
Care Collective (2020) The Care manifesto. The Politics of Interdependence. London: Verso books.
Collins Patricia Hill (1998) ‘It’s All in the Family: Intersections of Gender, Race, and Nation’. Hypatia, 13(3).
Davis, Angela (2019 [1981) Women, Race, and Class. London: Penguin Modern Classics.
Fraser, Nancy (2022) Cannibal capitalism. How our system is devouring democracy, care, and the planet – and what we can do about it. London: Verso books.
Grelsson Almestad, Elin: ”Familjens och kapitalets upplösning”, Fronesis, temanummer Familjen, nr 50-51.
Hester, Helen (2018) Xenofeminism. London: Verso.
Hochschild, Arlie Russell (2004) ”Love and gold” i A. R. Hochschild, & B. Ehrenreich (Eds.), Global women: Nannies, maids, and sex workers in the new economy. New York: Owl Books.
Statistikmyndigheten (2022) Skilsmässor i Sverige.
Ulmanen Petra (2005) ”Hemmafrudebatten tur och retur”, Dagens Nyheter, 21 november (https://www.dn.se/kultur-noje/hemmafrudebatten-tur-och-retur/).
Weeks, Kathi (2021)”Abolition of the familiy: the most infamous feminist proposal” Feminist Theory,
