Johan Örestig gör en kritisk läsning av Graebers och Wengrows nya historia om mänskligheten
Sedan i höst finns en av de senaste årens mest hyllade böcker översatt till svenska. Det handlar om antropologen David Graebers och arkeologen David Wengrows över 700 sidor tjocka tegelsten Början på allt: En ny historia om mänskligheten (Volante). Boken ger sig i kast med en fråga som diskuterats i vågor under lång tid, nämligen hur det kom sig att mänskliga samhällen utvecklades från i huvudsak nomadiserande jämlika jägar-samlar-samhällen till bofasta hierarkiska och centralstyrda jordbrukssamhällen och sedermera städer, stater och klassamhällen.
Författarna vill visa att denna fråga är felställd, att den framställer en rik förhistorisk tid som grå, tråkig och förutsägbar, och kanske viktigast av allt att den implicerar en determinism som tvingar oss att välja mellan ojämlik civilisation och jämlikt barbari. Denna artikel är en kritisk kommentar till Graebers och Wengrows arbete. Inte för att det saknar värde. Men författarnas egen dogmatism får dem att missa teorier och forskning som de på förhand dömer ut som ”karikatyrer”, vilket ger nedslående politiska implikationer.
Det politiska djuret som glömde sin frihet
I inledningen av Början på allt går Graeber och Wengrow igenom standardberättelserna om mänsklighetens politiska historia, vilka enligt dem är förlegade, sett till de senaste decenniernas antropologiska och arkeologiska forskning. Här framträder i stället en bild av förhistorisk tid som variationsrik, där enskilda grupper vilt experimenterade mellan olika sätt att organisera livet. Detta liv ”liknade i mycket högre grad ett karnevalståg av politiska former än den gör i evolutionsteorins gråtrista abstraktioner”. Graeber och Wengrow lyfter bland annat fram Claude Lévi-Strauss forskning om Nambikwara som exempel på ett samhälle som faktiskt regelbundet skiftade mellan olika samhällsformationer över säsonger: ”Under regntiden bodde de i byar uppe i bergen där det fanns flera hundra invånare, och de ägnade sig åt växtodling. Under resten av året spred de ut sig i smågrupper av jägare-samlare”. I byarna var livet hierarkiskt ordnat, medan nomadlivet var egalitärt.
Graeber och Wengrow menar vidare att det är en myt att jordbruket medförde det privata ägandets födelse och ett oåterkalleligt steg mot ojämlikhet: ”Långt ifrån att befästa klasskillnader organiserades ett förvånansvärt stort antal av världens tidigaste stadsbildningar utifrån stabilt egalitära principer, utan behov av auktoritära ledare, ärelystna krigare-politiker eller ens några översittare till administratörer”. Enligt Graeber och Wengrow började saker och ting gå fel, inte då vi övergick till bofasthet och jordbruk, utan när ”människor förlorade friheten att föreställa sig och iscensätta andra former av social existens”.
Början på allt har hyllats av framstående personer på vänsterkanten, som Noam Chomsky och Rebecca Solnit. Det är inte särskilt märkligt, budskapet är att den ordning som råder här och nu inte är vare sig naturlig eller en given konsekvens av hur samhället i övrigt är organiserat. De presenterar ett alternativ till deterministiska teorier som nästan alltid tjänar de besuttnas intressen. De bäddar också för en postkolonial förståelse av den civilisationskritik som vi i väst gärna förknippar med europeiska upplysningstänkare. Voltaire och andra var i själva verket djupt influerade av importerade betraktelser från ”vildar” som klarsynt såg hur kolonisatörernas teknik, lagar och byråkrati i själva verket var medel för ofrihet också för de som såg sig som civiliserade herrefolk.
Dessa viktiga bidrag till trots finns det enorma problem med Graebers och Wengrows argumentation som sällan ventileras. Det handlar framför allt om deras oförmåga eller ovilja att integrera evolutionära och materialistiska perspektiv. Följden blir att de landar i förvirrade logiska motsägelser om att sådant som vad en stat, privategendom eller ojämlikhet är inte går att definiera samtidigt som det alltid funnits genom hela människans historia.
Ojämlikhetens (och jämlikhetens) ursprung
Under de senaste 40 åren har forskningen om människans evolution tagit stora steg framåt. Det är en synergieffekt av samarbete och lärande mellan olika forskningsfält som antropologi, arkeologi, evolutionsteori, evolutionsbiologi, komparativ kognitionsvetenskap och primatologi. Men Graeber och Wengrow visar inget intresse för denna forskning. De påstår att ingen har något svar på vad egalitarism och jämlikhet egentligen är, utan lägger istället fram olika relativistiska förslag på definitioner som de snabbt avfärdar som ännu ett exempel på en fantasi om en ursprunglig ”Edens lustgård”, där alla människor var goda och levde som jämlikar i fred och harmoni. Men detta är fullständigt missvisande.
Framstegen har att göra med ny teknik som DNA-sampling, kemiska mikroanalyser och kol-14-metoden, med nya arkeologiska fynd och med framsteg inom det som kallas komparativa studier där olika arters anatomi och levnadssätt jämförs med varandra i jakt på mönster och samband. För Graeber och Wengrow är denna typ av forskning antagligen att jämföra med astrologi. Deras nya historia om människan går inte längre tillbaka än 40 000 år. Ur ett evolutionärt perspektiv är detta milt uttryckt märkligt. De bortser ju från att människor funnits i åtminstone 200 000 år, och osynliggör därmed viktiga äldre arkeologiska fynd på den afrikanska kontinenten. Dessutom uppstod människor inte ur tomma intet: den som vill förstå människans utveckling måste studera också arter som föregick vår. Här har framstående personer som Christopher Boehm, Sarah Blaffer Hrdy, Brian Ferguson, James C Scott och Laura Rival mycket mer att säga. I artikel- och bokform har de fört samman kunskapen från ovan nämnda fält till sammanhängande berättelser. En central tes i denna forskning är att det är just egalitarismen som utmärker homo sapiens och antagligen också flera av de människoarter som nu är utdöda.
Tidiga människor var av allt att döma sårbara primater. Överlevnad hängde på förmågan att gå samman i grupper och utveckla samarbeten som att jaga, tillverka och sköta redskap, dela föda och ansvar över fostran av ungar. Denna artspecifika förmåga till samarbete blev vad som inom evolutionsteori kallas en ”adaptiv fördel”. Det öppnade för urvalsprocesser som på olika sätt gynnade utvecklandet av pro-sociala egenskaper. Vi kan se spår av det i arkeologiska fynd som visar på förändringar i tänder, armar, ben och hjärnstorlek. Ett exempel är det som Hrdy kallar ”samarbetsinriktad fostran”. Det tar lång tid för barn att klara sig själva och det är svårt eller omöjligt för enskilda vuxna att garantera deras säkerhet och hälsa. Människor har i stället utvecklat system för ”alloföräldraskap”, vilket betyder att också icke-besläktade individer deltar i barnens fostran. Hrdy visar hur detta förutsätter evolverade kognitiva och emotionella förmågor som att utveckla tillit människor emellan.
Detta är bara ett av många exempel, men det visar hur tidiga människor levde under omständigheter som gynnade utvecklingen av den socialitet som utmärker oss i jämförelse med andra arter. Var kommer då egalitarismen in i bilden? Detta livsviktiga samarbete var ständigt hotat. Det handlade inte bara om rovdjur, konkurrerande grupper eller resursbrist. Minst lika viktigt var inre hot från dominanta individer och grupper som sökte makt eller helt enkelt försökte rida på andras arbete på sätt som splittrade grupper. Egalitarism kan, ur detta evolutionära perspektiv, förstås som ett samlingsnamn för strategier som neutraliserar sådana hot mot sammanhållning. Boehm beskriver det som “omvända dominanshierarkier”. Med exempel från jägare-samlare över hela världen visar han hur grupper av relativt svagare individer, som en mot en hade varit enkla att dominera, sluter sig samman för att hålla starkare individer på plats. Det handlar om regelbundet hån av skrävlare och om hot, våld och utfrysning och i sällsynta fall också mord.
Graeber och Wengrow refererar visserligen till Boehm, men de gör det på sätt som förvanskar hans tes till oigenkännlighet. De hävdar att Boehms teori bara är ytterligare ett exempel på fantasin om ”Edens lustgård”. Men där tar de helt fel. Jägare-samlare-livet var fyllt av konflikter, våld och maktspel. Egalitarism är ju inte något som finns i stället för dominansbeteenden utan strategier som växt fram för att tygla dem. Evolutionen fungerar heller inte så att den utplånar tidigare fördelaktiga egenskaper (som ju olika typer av aggressivitet är) och ersätter dem med sina motsatser. Boehm skriver uttryckligen att människor, som produkter av evolutionen, är ”motsägelsefulla och ambivalenta”. Hans poäng är i stället att människans överlevnadskraft har att göra med artens beteendemässiga flexibilitet, vilket bland annat innebär att människor både kan organisera sig egalitärt och hierarkiskt. Han menar också att egalitarism var dominerande på grund av att en rad olika ekologiska och materiella omständigheter gjorde den till den mest gynnsamma principen för att organisera samhällen på. Socialantropologen Morna Finnegan kallar detta för “kommunism i rörelse”. I egalitära samhällen har ingen makt över någon annan. Nyckeln till detta är att resurser viktiga för överlevnad inte samlas på hög. Nomadiserande folk flyttar regelbundet. Dessutom, vilket Graeber och Wengrow helt riktigt påpekar, så är grupper av jägare-samlare inte heller stabila; grupper splittras på grund av konflikter och resursbrist, kärlek får en medlem att söka sig till en annan grupp eller så flyttar man på grund av upptäckarlust. I ett sådant system är det irrationellt att samla på sig mer än man kan bära, och vidare så betyder det att ingen, varken män eller kvinnor, är fångar i gruppen. Det finns vissa skillnader mellan könen, till exempel när det kommer till arbetsdelning, men de manifesterar sig inte som ihållande maktskillnader.
Det för oss till nästa blinda fläck hos Graeber och Wengrow, nämligen deras aversion mot materialistiska förklaringar. Materialism är för dem likställt med determinism. De ser hos antropologer som James Woodburn ett simplistiskt kausalt tänkande där sättet att försörja sig bestämmer ett samhälles politiska struktur. De har rätt i att förklaringar – särskilt i tidiga studier – ibland varit svart-vita: det kommer hela tiden nya studier som visar på variationsrikedomen mellan samhällen som tidigare klumpats samman i en viss kategori. Men vad Graeber och Wengrow missar är att forskningen också visar att typ av social organisation tillsammans med ekologiska omständigheter, över tid, klart och tydligt främjar en viss politisk struktur framför andra.
Det var just detta som hände i samband med den så kallade jordbruksrevolutionen. I och med det geologiska skiftet från Pleistocen till Holocen förändrades klimatet på sätt som gjorde jordbruk och domesticering av djur relativt fördelaktigare. Allt fler människor blev bofasta, byggde byar och städer, och med tiden ökade befolkningstätheten på sätt som skärpte konkurrensen mellan olika samhällen. Detta försvagade förutsättningarna för egalitär social organisation. I boken Against the Grain argumenterar James C Scott för att människor som hotas av andra grovt sett har att välja mellan två alternativ: att dra sig undan eller gå till attack. Undandragandets strategi går ut på att den grupp som känner sig angripen söker sig till en plats att leva bortom förtryckarnas räckhåll. En sådan strategi tenderar att leda till minskade gruppstorlekar och decentraliserade former av social organisation. Konfrontationens strategi går i stället ut på att stanna kvar och slåss. Sådana krigssituationer tenderar att leda till ökade gruppstorlekar och centralisering av makt. Krigsliknande situationer kan nämligen göra hierarkisk organisering attraktiv för breda grupper eftersom det gör det möjligt att snabbt slå ner interna konflikter som hotar gruppens slagkraft och enighet. Om en sådan logik är ihållande så betyder det på sikt att centraliserade samhällen breder ut sig och att decentraliserade samhällen får allt svårare att fly eller försvara sig.
Graeber och Wengrow har helt rätt i att denna process inte var enkelriktad. Det pågick ständiga maktkamper som fick kungadömen att både växa fram och falla. Men ekologiska och materiella omständigheter förändrades på sätt som över tid gynnade centralisering av makt. Scott illustrerar detta i ett kapitel om hur ”barbariska” samhällen kom att gräva sina egna gravar. Under lång tid var möjligheterna för människor att fly undan staters grepp goda, och barbariska samhällen blomstrade. Men över tid så blev dessa samhällen alltmer integrerade i de expanderande staternas ekonomier. Barbariska folk rekryterades som ett slags legosoldater och förde, i staters regi, krig mot andra folk. De kunde också fånga medlemmar från andra barbariska samhällen och sälja dem till staterna som slavar. Medan dessa barbarer använde ena handen för att plundra stater kom den andra handen alltså att bygga, skydda och vidga staters grepp så att det blev allt svårare, också för dem själva, att undgå statlig kontroll.
Betyder då detta att egalitarism utplånades? Nej. Lika lite som att dominansbeteenden försvann under jägare-samlare-livet. I varje mänsklig grupp, då som nu, ser vi uttryck för egalitarism i form av mikromotstånd. Men de förändrade förhållandena medförde att den fick allt svårare att institutionaliseras, det vill säga att bli den organiserande principen i samhället.
Tillbaka till arbetet
Ett av motiven för att skriva denna text är att väcka intresse för viktiga forskningsområden som Graeber och Wengrow antingen osynliggör eller återger på intellektuellt ohederliga sätt. Frågan om människans historia är med nödvändighet ett tvärvetenskapligt problem, men de evolutionära och materialistiska perspektiven är viktiga också av politiska skäl. Graeber och Wengrow vill skriva en ny historia om mänskligheten som bäddar för hopp, men genom att skriva bort betydelsen av biologiska, ekologiska och socio-materiella villkor från berättelsen så lämnar de oss i voluntarism. Ingenting förutom vår egen bristande fantasi står i vägen för vår frigörelse. Men är det verkligen ett uppmuntrande budskap? Enligt Graeber och Wengrow kan vi glömma att göra oss av med stat, privategendom och ojämlikhet, för enligt dem så har detta i olika former alltid existerat. Vad vi kan hoppas på är att dra oss undan och upprätta små och tillfälliga enklaver av frihet.
I en tid av eskalerande miljökatastrofer är detta ett synnerligen fattigt försök till politisk uppmuntran. När om någonsin har frågan om kontrollen över jordens resurser, hur de används och fördelas varit viktigare än nu? När har vi varit i större behov av en historieskrivning som blottlägger hur människans och planetens öden är intimt intrasslade i varandra? En evolutionärt och materialistiskt informerad antropologi låter istället hälsa att huvudfrågan, om vi ska kunna hoppas på mänsklig frigörelse, är hur vi organiserar samhället på sätt som stärker förutsättningarna för egalitarism. Det viktigaste, om så inte det enda, svaret på den frågan är att vi måste förändra de sociala relationerna i grunden så att folkflertalets öde inte vilar i fåtalets händer. Hur en sådan revolution ska se ut i dagens globaliserade högteknologiska värld är inte givet. Men projekt som ”Half-Earth Socialism” visar att svaret inte måste vara bakåtsträvande primitivism, som Graeber och Wengrow inbillar sig. Här är det, ironiskt nog, författarna själva som visar prov på bristande fantasi.
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Ingår i Röda rummets redaktion.
Litteratur
Christopher Boehm (1999), Hierarchy in the Forest: The Evolution of Egalitarian Behavior.
Fight Like an Animal (2022), Podcast med Earth First-aktivisten Arnold Schroder.
Herbert Gintis, Carel van Schaik & Cristopher Boehm (2015), Zoon politikon: The evolutionary origins of human political systems. Current Anthropology, 56(3), 327-353.
David Graeber & David Wengrow (2022), Början på allt: En ny historia om mänskligheten. (Volante).
Sarah Blaffer Hrdy (2009), Mothers and Others: The Evolutionary Origins of Mutual Understanding.
Nancy Lindisfarne & Jonathan Neale (2022), All Things Being Equal. MR: Online, Monthly Review.
Camilla Power, Morna Finnegan & Hilary Callan (red.) (2016), Human origins: contributions from social anthropology.
James C Scott (2017), Against the Grain: A Deep History of the Earliest States. Yale University Press
