Kritik av underdog-metafysiken
I den nyutkomna boken Kritik av underdog-metafysiken spårar Johan Söderberg källorna till det kulturkrig som präglar samhällsdebatten. Han finner att vänstern, genom att orientera sig mot frågor om mångkultur och identitet, har banat väg för ett nyliberalt systemskifte på både idéernas och politikens områden. Alexander Kirchhoff har läst boken.
Vetenskapsteoretikern Johan Söderbergs bok Kritik av underdog-metafysiken (Celanders förlag) är en vältajmad idéhistorisk essä med bakgrund i den allt mindre krypande – snarare frammarscherande – extremhöger som får mer och mer politiskt inflytande i Sverige och runt om i världen.
Boken är ett försök att reda ut uppkomsten av det vi till vardags brukar referera till som kulturkriget, en politisk kamp där vi på ena sidan ser identitetsvänstern och progressiva liberaler och på den andra konservativa krafter och den identitära högern. Men bokens kärnberättelse kretsar inte kring den konfrontationen i sig, åtminstone inte de strider som sker på opinionssidorna i dagens medielandskap. I stället fokuserar Söderberg på det nyliberala nätverk av opinionsbildare och tankesmedjor som inte förbundit sig till någon av dessa sidor men som utifrån sin centrala drivkraft att nedmontera välfärdssamhället eldat på kulturkriget genom att ömsom ställa sig på vardera sida i konflikten. Det som startade som en progressiv liberalism har efter skiftningar i politiska omständigheter på senare år glidit över i en alltmer auktoritär form. För att förstå den utvecklingen menar Söderberg att vi behöver ta oss an en rad interna fraktionsstrider inom vänstern på framför allt 60- och 70-talet som i detta sammanhang inte blivit särskilt skärskådade. Ur dessa strider uppkom en rad olika idéströmningar och handlingsprogram som gjorde tydligt avkall på den tidigare vänsterns främsta idétradition marxismen, och då särskilt dess fokus på klasskampen. Inom ramen för denna post-marxistiska strömning (den ”andra nya vänstern” i bokens vokabulär) identifierar Söderberg boktitelns underdog-metafysik, som kännetecknas av att ställningstagandet för marginaliserade grupper förlängdes till sanningsanspråkets domän. I sin kärna består den av en radikal maktkritik grundad i läsningar av Foucault och Nietzsche, som lite tillspetsat landar i ett kategoriskt framhållande av det normbrytande och marginaliserade. Problemet är varken maktkritiken eller uppmärksammandet av marginaliserade grupper – båda i grunden sunda förhållningssätt – utan det avkall på en allmängiltig och rationell måttstock för att avgöra rättvise- och fördelningsanspråk som kan knytas till samma underdog-metafysik.
Detta ledde till att vänstern alltmer orienterade sig mot identitetsbaserade kamper och mångkulturfrågor. Den retorik som hade sin grund i underdog-metafysiken bidrog till att utkristallisera polariserade gruppidentiteter och på så sätt fragmentera basen för klassolidaritet. Detta dels genom att göra identitetsmarkörer bortanför den klassbaserade till de centrala, dels genom att i förlängningen ge idémässig och politisk ammunition åt en identitetspolitisk motreaktion från högern. Den senare är den vi så tydligt kan se idag och som på ett effektivt sätt har ätit sig in i den väljarkår som tidigare varit vänstern och arbetarrörelsen trogen i såväl parlamentariska val som vid aktivistiska kampanjer. I ljuset av detta menar Söderberg att den kritik mot nyliberalismen som kommer från vänstern är både missvisande och ofullständig. Det har att göra med att den oftast inte tar fasta på båda sidorna av janusansiktet, den progressiva och den auktoritära nyliberalismen, men också att den sällan formuleras som en självkritik. En sådan självkritik är ett nödvändigt steg för att kunna överbrygga den klyfta som nu finns mellan arbetarklassen och de vänsterintellektuella. Kritiken behöver för det första bestå i att reflektera över och ta ansvar för hur idéutvecklingen inom vänstern varit med och lagt grunden för nyliberalismens framgångar det senaste halvseklet, särskilt den senare svängen mot en auktoritär form med stöd i identitära krafter. För det andra i att inte låta kursändringen som redan håller på att ske inom vänstern landa i en vad Söderberg kallar ”tom” klassanalys som försöker reducera bort alla de andra identiteter som knyter ihop oss som människor. I kampen mot det brittiska imperiets överhöghet var identiteterna som irländare och katoliker viktiga solidaritetsskapare men som kunde hållas ihop under en klassanalys som hade utrymme för ytterligare innehåll än enbart arbete och kapital. Genom att erkänna partikulära identitetsmarkörer kan vi närma oss de universella värden vänstern strävar mot.
Det är lätt att hålla med när Söderberg påpekar att det vore ett strategiskt misstag för vänstern att låta högerns sammanblandning av postmodernism och marxism till en ”kulturmarxistisk” röra stå oemotsagd, eller än värre hårdnackat försvara postmodernismen, oavsett om den kommer från en gnällig kanadensisk psykolog populär i internets mörka vrår eller från vår inhemska Timbrohöger. Oavsett om du tycker det finns förtjänster eller ej i de teorier som lite slarvigt brukar buntas ihop som postmodernism så är idén att marxism är synonymt med postmodernismen skrattretande och intellektuellt imbecill. Plus att det, som Söderberg noterar, kommer ge de högerkonservativa kritiker av den progressiva nyliberalismen som nu blivit högljudda en allt för stark och oförtjänt legitimitet.
En annan viktig poäng som görs av Söderberg är att din klassposition påverkar vilka effekter en ökad immigration kommer göra gällande för dig i din vardag. För överklassen och (den övre) medelklassen innebär den främst billigare arbetskraft, nya kulturformer att konsumera och ett utökat kulinariskt landskap. Arbetarklassen får givetvis också ta del av detta – i viss mån – men de hamnar även närmare de faktiska problem som kan uppstå vid ökad immigration. Därför uppstår det en friktionsyta som högernationalistiska krafter kan köra in en kil i, genom att adressera den konkreta frustration som därmed vuxit i delar av arbetarklassen, och som vänstern har misslyckats med att bemöta på ett konstruktivt sätt.
Söderberg beskriver en medveten strategi från nyliberalt håll som ämnar att underminera det ”solidariska rum” som kunnat bildas inom stater genom socialförsäkringssystem och andra skattefinansierade skyddsnät. Genom att märka ut och underblåsa konflikter mellan olika grupper i samhället (etniska, geografiska och sociala), där exempelvis vissa grupper pekas ut som snyltare alternativt moraliskt eller kulturellt avvikande, går det att utsätta det solidariska rummet för en intern belastning – med en ökad migration som en extra vedklabbe på elden – och på så sätt urholka viljan att upprätthålla rummets politisk-ekonomiska struktur.
I grunden har Söderberg skrivit en mycket läsvärd och idémässigt utmanande bok för vänstern både i Sverige och internationellt. Den för fram en rad viktiga och ofta övertygande argument och analyser som vänstern gör väl i att ta på allvar och som borde införlivas i framtida politiska strategier och praxis. Det gäller i synnerhet uppmaningen att återgången till ett klassbaserat fokus inte ska följas av ett totalt förkastande av andra identitetsmarkörer, utan snarare bestå i ett aktivt införlivande av partikulära identiteter i analysen och språkbruket. Söderberg skyggar inte heller för att stundtals utdela svidande självkritik mot vänstern, särskilt den post-marxism som han belägger med en stor del av skulden för den framväxande vita identitetspolitiska strömningen med dess nationalistiska och fascistiska förtecken. Även för de som kommer anse att kritiken som riktas mot delar av vänstern är allt för hård, så tror jag att den ställer en hel del fordrade frågor och framför tänkvärda om än obekväma påståenden.
Det är uppenbart att ett gediget forskningsarbete och en djup kunskap om källmaterialet ligger till grund för Söderbergs bok. Här uppkommer dock den främsta kritiken jag har mot boken, som tyvärr är ett tråkigt klagomål att framföra då det kommer ur en i grunden lovvärd egenskap. Söderberg är nämligen allt för noggrann i sitt refererande och tillhandahållande av källor för sina påståenden och argument. Detta leder till att du som läsare stundtals drunknar i namn, begrepp, grupperingar och årtal på ett sätt som inte bara gör det till långsam läsning, trots ett annars mycket rakt och tydligt språk, utan även skymmer argumentationen bakom en frenetisk referensiver. För även om språket undviker det akademiska skrivandets värsta avarter så finns det en tendens att fotnoterna lite för ofta täcker närmare halva sidan. Dessutom är det ibland så många olika namn på tänkare och skolor på kort tid att de blir svåra att hålla isär. Till bokens försvar ska dock sägas att Söderberg börjar varje kapitel med en sammanfattning av det kommande argumentet och att den även knyts ihop med ett avslutande kapitel som tydligt kokar ner huvudpunkterna i resonemanget på ett berömvärt sätt. Detta gör att boken i slutändan är både givande och relativt lättillgänglig.
Alexander Kirchhoff är utbildad politisk filosof som jobbar inom folkbildningen.
