Johan Örestig resonerar kring det paradoxala faktum att krig och katastrofer producerar situationer där mänskliga behov av sammanhållning och gemenskap tillfredsställs.
Kriget har sina lockelser. Det är ett både uppenbart och magstarkt konstaterande. Uppenbart då det inte går att undgå den slarvigt maskerade upprymdhet som piskas upp när kriget är nära. Magstarkt då det verkar cyniskt, som ett bekräftande av den gamla idén om människan som mordisk av naturen. Samtidigt var intresset för det militära länge på nedgång. År 2010 beslutade riksdagen att överge allmän värnplikt och övergå till ett yrkesförsvar. När personalbehovet nu skulle täckas av frivilliga sökanden ökade satsningarna på varumärke och marknadsföring men med magra resultat. Kritiska militärforskare som Sanna Strand och Joakim Berndtsson har visat hur Försvarsmakten aktivt sökte avlägsna associationer till krig för att i stället fokusera på fredsbevarande insatser, beskyddande av civilbefolkningen, självförverkligande och äventyr i hopp om att genom ”re-branding” locka fler och entreprenöriellt drivna sökande. Det såg ut som att det svaga intresset för Försvarsmakten i allmänhet och krigsretoriken i allmänhet var en stabil trend. Men i och med Rysslands invasion av Ukraina kastades förutsättningarna om fullständigt. Svenska Dagbladet konstaterade till exempel att närmare 10 000 ansökningar till hemvärnet strömmade in under veckan som följde på Rysslands invasion. Därmed aktualiseras frågan om krigets lockelser åter igen. Vad är det med död som livar upp? Om det inte är död, vad är det då som gör att tanken på krig kan väcka sådan längtan?
Krigssituationer och den samhälleliga solidariteten
Vem är du? Vilka är vi? Katastrofernas historia visar att de flesta av oss är sociala djur, hungrande efter anknytning såväl som efter syfte och mening. Den pekar också på att om detta är vad vi är, så är vardagslivet så som det ser ut på de flesta platser i sig en katastrof som plötsliga avbrott då och då ger oss en chans att förändra. De är sprickor i de väggar som vanligtvis hämmar oss och det som flödar in genom dem kan vara enormt destruktivt – eller kreativt.
Rebecca Solnit, A Paradise Built in Hell (2010)
Krigssituationer är katastrofer. Under katastrofer sätts allt det vi, som råkat födas in i någorlunda stabila samhällen, vant oss vid ur spel. Det gäller de bekvämligheter och de säkerhetsordningar som i bästa fall hjälper oss leva enkla och trygga liv. Men också de ordningar som isolerar och kanske till och med vänder oss mot varandra. I den klassiska sociologiska studien Självmordet argumenterar Émile Durkheim för att krig stärker den sociala solidariteten i ett samhälle på sätt som bland annat leder till minskad självmordsfrekvens. Förekomsten av en tydlig och skrämmande yttre fiende förenar befolkningen i en gemenskap som saknas i fredstid. Varje människa, även de som inte beger sig till fronten, får en viktig roll att tillsammans med andra försvara det egna samhället. Även om det finns mätproblem i Durkheims studie (Hur kan man med säkerhet veta vad som beror på vad?) så är det en lysande illustration av att frågan om krigets lockelser inte främst finner sitt svar i enskilda människors natur utan framför allt i det sociala och historiska sammanhang de lever i.
Kriget som katastrof producerar paradoxalt nog situationer där djupt mänskliga behov av sammanhållning, lojalitet, solidaritet, gemenskap och erkännande kan tillfredsställas. I boken A Paradise Built in Hell visar Rebecca Solnit hur detta kan yttra sig i sådant som att ett bostadshus rasar samman och tvingar boende i ett område att vända sig till varandra för att upprätta ett kvarterskök där en gång främlingar bokstavligt talat föder varandra genom att dela utrustning och råvaror. Det tar sig uttryck som att trauman, som under fredstid ofta genomlevs i det tysta och privata, blir en gemensam angelägenhet som delas av flera. Katastrofer kan, visar Solnit, rentav förändra vår syn på människans natur i grunden eftersom vi på högst konkreta sätt upptäcker att de flesta inte vänder sig mot andra i en självisk kamp om knappa resurser utan tvärtom är hjälpsamma, generösa och kärleksfulla också mot främlingar.
Jag skriver inte detta för att romantisera vare sig katastrofer eller krig, utan för att visa att krigets lockelser faktiskt inte måste handla om blodtörst eller blint hat mot de andra. Att dela erfarenheten av att allt och alla man älskar står på spel kan ge en intimitet som många längtar tillbaka till. Jag skriver det också för att lyfta frågan om vad detta säger om vårt samhälle i allmänhet. Vad är det den moderna människan berövas som kriget blir ett – milt uttryckt – olyckligt svar på?
Stridens omedelbara jämlikhet
Denna fråga står i centrum för mycket av journalisten s arbete. Under många år har han i artiklar och böcker ökat förståelsen för krigets lockelser i ett vidare samhällsperspektiv. I Tribe. On Homecoming and Belonging intervjuar han amerikanska soldater som återvänt från krig och ockupation i Afghanistan och Irak. Det han finner är paradoxalt nog en längtan tillbaka till striderna. De skäl som anges är oftast inte hat mot fienden eller någon ideologisk övertygelse om behovet av ett civiliserande korståg utan ett behov av tillhörighet, mening, förutsägbarhet och emotionell intimitet. De återvändande soldaterna beskriver kriget som en intensitet som de inte kommit i närheten av under sina liv som civila. I en situation då liv står på spel behöver ingen fundera över om hen är överflödig, om det finns något högre syfte med livet eller om andra behöver en. Krigssituationen beskrivs också som en plats där total jämlikhet råder. Det verkar märkligt sett till militärlivets strikta hierarkier. Men vad som avses är att varje soldat liksom nollställs i kriget. Den status, de för- och nackdelar man levt med under sin uppväxt spelar ingen roll i jämförelse med den lojalitet och de färdigheter man uppvisar i skarpa lägen. De pengar och de kontakter du har där hemma räddar dig inte om du sviker dina kamrater. Den som vuxit upp och fått veta att man i andras ögon är en förlorare kan i krigssituationer få upprättelse och respekt som går förlorad när man återvänder in i klassamhället.
Så här långt kan det verka som att Jungers berättelse är svårsmält romantiserande. Men det som gör historierna så kraftfulla är att de återges tillsammans med målande skildringar av trauman under och efter kriget. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd förknippat med symptom som undvikande av platser, personer, situationer, känslor och förnimmelser som på olika sätt påminner om ett trauma. Det kan uppstå hos personer som utsatts för eller bevittnat händelser som olyckor, våld och övergrepp. Problemet är enormt bland hemvändande soldater. I USA begick, mellan år 2008 och 2017, minst 6000 veteraner självmord varje år. I en rapport från National Veteran Suicide Prevention från 2019 konstateras att veteraner löper 1,5 gånger högre risk för självmord än vuxna icke-veteraner. PTSD ökar denna risk kraftigt. En paradoxal sak är att dödligheten bland stridande amerikanska soldater minskat stadigt över tid, samtidigt som andelen soldater som ansöker om stöd för PTSD har ökat kraftigt. Detta till skillnad mot arméer som den israeliska där fallen är mycket lägre. Det är kontraintuitivt eftersom vi gärna tänker oss att traumat i krig är kopplat till erfarenheten av dödligt våld. Det stämmer ofta men inte alltid. För att förklara det krävs andra teorier. Junger argumenterar för vad som skulle kunna kallas en relationell teori om PTSD. Traumat ur detta perspektiv är inte så mycket direkta erfarenheter av krig utan förlusten av den intima gemenskap som man tidigare ingick i. Detta är en anledning till att kriget – trots att det är ur-traumat – blir till något många längtar tillbaka till. Under kriget lever soldaterna nära människor som upplevt samma saker eller liknande situationer. Trauman blir därmed något man delar och därför får lättare att bearbeta. Inte olikt stammar bildas små sammansvetsade grupper som delar varje del av livet med varandra. Den tydliga rollfördelningen i gruppen gör också att var och en är ständigt sysselsatt med viktiga uppgifter som lindrar rädsla, ångest och oro som, när man bara sitter och rullar tummarna i väntan på ett beslut av en domare, läkare eller psykolog, annars får löpa fritt och kanske också eskalera. En viktig skillnad i jämförelse med stamsamhällen är dock att de stridande inte återvänder tillsammans och lever med andra som genomlevt samma trauma utan splittras och kommer hem till ett sammanhang där få eller ingen har förståelse eller intresse för vad de gått igenom.
Våldet där hemma
Krigets lockelser är relationellt också på ett annat sätt. Striderna kan framstå som närmast utopiska i jämförelse med livet i det samhälle man kommer ifrån och återvänt till. När vi tänker på våld gör vi det vanligtvis som dramatiska händelser som blossar upp, kyls ned och återgår till vardag. Men vad vi räknar som våld är en politisk handling, eftersom en snäv definition berövar människor erfarenheten av att det de utsatts för är orättfärdigt. Därför är det viktigt att se också det våld som pågår under vad Rosa Luxemburg kallar ”tysta förhållanden”. I en kommentar till beskrivningen av den ryska revolutionen 1905 som ett blodbad som bröt av mot en längre fredlig period konstaterar hon, fritt översatt, att detta våld inte är någonting i jämförelse med skadorna och döden i fabrikerna, med svälten och sjukdomarna där hemma och annat lidande som aldrig bokfördes i den officiella statistiken från tiden före revolutionen.
I frågan om krigets lockelser gör sig detta våld under tysta förhållanden gällande både före och efter kriget. På torr akademiska kallas det ”social ackumulering av ojämlikhet”. Det betyder att den som föds in i ett sammanhang drabbat av faktorer som ökar risken för fattigdom – till exempel arbetslösa föräldrar, missbruk och dåliga sanitära förhållanden – löper högre risk att drabbas av fler och fler negativa faktorer under livet – till exempel en stökig skolgång med svaga stödresurser, kriminalitet bland vänner, ungdomsarbetslöshet och svaga skolresultat, förtidspensionering, låg pension och tidig död. Den som tvärtom föds i ett sammanhang av positiva faktorer som skyddar mot fattigdom är benägen att gynnas av fler och fler positiva faktorer senare under livet som ger både bättre livskvalitet och ett längre liv. Resultatet är ett slags samhällelig maskin som producerar växande klyftor mellan rikare och fattigare grupper under livsloppet. I länder som USA, där det sociala skyddsnätet är särskilt svagt, så blir spänningarna explosiva. Glappet mellan en kultur som lovar att alla som inte vill vara förlorare kan bli vinnare om de bara arbetar för det och en social verklighet där det på förhand tycks avgjort att många aldrig kan bli annat än förlorare i andras ögon göder förbittring, hat, självhat och lidande som gör steget till det militära både till en av få karriärmöjligheter och till en befriande kontrast mot det våld under tysta förhållanden som ett brutalt klassamhälle utsatt dem för.
Det finns också skäl att vidga idén om vad våld är till påfört tigande eller aktivt ointresse inför de erfarenheter som hemvändande soldater och krigsoffer tar med sig hem. I Jungers intervjuer berättar de hemvändande soldaterna återkommande om ensamheten som kommer med att återvända till ett liv där man förväntas leva som om ingenting är annorlunda. I forskningen om PTSD framhålls behovet av att villkorslöst ventilera det traumatiska, att få erkännande för att det som genomlevts verkligen varit ett trauma och att det inte varit förgäves. I en sådan situation, när förväntningen är att den hemvändande ska tiga och glömma så kommer en längtan efter krigets gemenskap tillbaka parallellt med en känsla av existentiell hemlöshet i det egna samhället.
Detta våld genom tigande är också något civila krigsoffer ofta drabbas av. Ett av de brutalare exemplen lyfts fram av Jacqueline Rose i boken On Violence and On Violence Against Women. En vanlig krigsstrategi under konflikter där etnicitet står i centrum är systematiska våldtäkter. Under Balkankriget våldtogs många kvinnor av fiendesoldater. En feministisk grupp i Belgrad, ”Women in Black”, kartlade detta genom intervjuer med kvinnor i flyktingläger. De upptäckte mönstret att kvinnorna pressades att tiga om de brott de utsatts för eftersom det primära målet inte var att stötta dem att bearbeta traumat utan att undvika den ”nationella skam” som följde av att barn som fötts under kriget kan vara barn till fiender till det nyligen självständiga landet. Detta exempel visar hur krig inbegriper ett slags andra våld. Det första våldet är de officiella strider som drabbar soldater och civila. Det andra våldet är det som det egna samhället utsätter de drabbade för genom att beröva dem rätten att erkännas som drabbade. Detta blir ytterligare till ett skäl att krig kan framstå som lockande: de görs nobla, storartade och hedervärda eftersom det fasansfulla och grymma som det egna samhället utsätter sina egna och sina fiender för trängs undan genom detta andra våld samtidigt som motståndarna demoniseras.
Platser för att finnas och att minnas
”Håll fast vid det svåraste. Erkänn att det förflutna inte har lämnat oss. Skriv det, andas det, för det är redan vad vi gör”. Jacqueline Rose, On Violence and On Violence Against Women.
Varför denna text om krigets lockelser? Därför att det är lätt att vi som vill vara del av en fredsrörelse väljer att vifta bort frågan, och därmed överlämna den till reaktionära krafter som har ett intresse av en bild av våld och främlingsfientlighet som direkta avspeglingar av den mänskliga naturen. Ur ett vänsterperspektiv menar jag att vi har alla skäl i världen att aktivt intressera oss för frågan eftersom svaren på den faktiskt säger något om hur en ekosocialistisk strategi måste se ut. En ekosocialistisk rörelse måste hitta sätt att dirigera och transformera den mobiliserande potential som ett krigshot har till en antikapitalistisk kraft. För att lyckas med det tror jag att vi kan använda oss av kunskaper om krigets lockelser, som sådana som Solnit, Junger och Rose bidragit med. Även om det inte går att förneka att det finns destruktiva krafter i människor som gör att vi, i extrema situationer, själva kan begå eller aktivt stötta andras våldshandlingar, så visar dessa författare att många av de anledningar som gör att krig engagerar ju inte handlar om mordiskhet och hämndlystnad utan om sådant som varje vänsterrörelse betraktar som dygder, såsom solidaritet, jämlikhet och egenmakt.
Exemplen i texten har framförallt hämtats från USA, ett land som både i social struktur och krigshistoria är radikalt skild från länder som Sveriges. Men om vi ser till våldet under tysta förhållanden å ena sidan, och katastrofernas sammanfogande funktion å andra sidan, så finns förutsättningar för en idealisering av krig också hos oss. Det gäller den galopperande ojämlikhet och det allt brutalare klassamhälle som sköljer fram när välfärdsstaten drar sig undan. Men det gäller också den tilltagande oro som kommer med skogsbränder, torka, missväxt, artdöd, virus och skenande inflation.
Utifrån detta drar jag två slutsatser om hur en ekosocialistisk rörelse bör organisera sig. Det första och mest grundläggande är att när vi socialister bygger rörelser så måste det vara sådana som fångar upp vad många människor berövas i dagens samhälle – gemenskap, lojalitet, tillit, generositet, spänning, förutsägbarhet, glädje och utveckling – och organisera dem på sätt som kan ge dessa saker. En sådan rörelse blir i direkt mening ett alternativ till det alienerande samhälle den vill överskrida. Det andra är att skapa platser där människor får möjlighet att ta plats för att minnas, formulera och arbeta sig igenom erfarenheter av våld under tysta förhållanden som präglat oss mer än vad vi kanske tror. På sådana platser kan de undertryckta känslor av förnedring, klass-skam och sårad stolthet omvandlas till ett politiskt medvetande om det klassamhälle som gör dessa erfarenheter allmänna.
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Ingår i Röda rummets redaktion.
