I Krisernas tid undersöker Ståle Holgersen hur kapitalismen skapar kriser, och hur kriser skapar kapitalismen. Han diskuterar speciellt ekonomiska och ekologiska kriser, och sambandet mellan dem. Med medgivande från Daidalos förlag presenterar Röda rummet här ett utdrag ur inledningskapitlet.
När 38 miljoner människor förlorade jobbet i USA under loppet av nio veckor våren 2020, eller när tiotals miljoner måste fly från världens fattigaste länder varje år på grund av klimatförändringarna, drar nog de flesta slutsatsen att något gått fel.1 Men så är faktiskt inte fallet. Att miljoner förlorar jobb, bostad eller liv på grund av ekonomiska eller ekologiska kriser beror snarare på att allt har gått rätt till.
De kapitalistiska kriserna framstår som brott mot en annars fungerande kapitalism. Men i själva verket är det tvärtom. De skapas genom helt vanliga och vardagliga processer i kapitalismen. De processer som skapar välstånd och rikedom skapar också misär och fattigdom – och kris. Genom evig jakt efter profit skapas det guld och gröna skogar på en plats och fattigdom, avskogning och miljökatastrofer på en annan. Kriserna strider inte mot kapitalismens logik, modernismen eller den härskande samhällsordningen. Kriserna är en nödvändig komponent i allt detta.
Kriserna är del av kapitalismen, de kommer ur den, de omformar den och ger den ny kraft. Kriserna innebär enorma problem för många människor samtidigt som de är en nödvändighet för det kapitalistiska systemet. Utan kriserna skulle kapitalismen ha kollapsat för länge sedan. Utan möjligheten att förnya sig genom ekonomiska kriser skulle kapitalismen aldrig kunna överleva, utan att utnyttja naturen på ett ohållbart sätt skulle den inte kunna existera. Det är här hunden ligger begraven. Kriserna är inte något ”fel i systemet”: kriserna är systemet.
Kapitalismen är krisernas tid. Aldrig tidigare har kriser varit inskrivna i samhällssystemets dna på samma sätt. Men folk i tidigare samhällen har också haft problem, hamnat i alla möjliga olyckliga situationer på grund av oväder, missväxt, dålig politik, krig eller annat. Det var kanske inte okomplicerat att vara jägare och samlare heller och att styra Romarriket måste ha varit en utmaning från helvetet. Men kapitalismen är en game changer. Aldrig tidigare har en samhällsform varit beroende av återkommande ekonomiska kriser, producerade av systemet självt, för att överleva. Aldrig tidigare har det skapats en global metabolisk reva mellan människan och naturen som lett oss in i klimatkriser och till en ny geologisk epok. Numera kommer kriserna ur motsättningar som finns inom själva systemet och de kommer med en sådan styrka att det på samma gång är fascinerande och rejält skrämmande.
Begreppet kris finns redan i de gamla grekernas skrifter, men då i förhållande till lag (och därmed politik), medicin och teologi.2 Men begreppet var enligt historikern Reinhart Koselleck mest sannolikt inte särskilt centralt förrän framåt 1600-talet. Men när det användes var det primärt i medicinsk bemärkelse, som det observerbara tillståndet och domen (judicium) om sjukdomsförloppet, som den avgörande punkt när det blir tydligt om patienten kommer att överleva eller dö. Från 1600-talet expanderade användningen av krisbegreppet till att även beskriva fenomen inom politik (och krig), ekonomi, historia och psykologi, och från 1700-talet och framåt exploderade användningen av begreppet. Enligt Brian Milstein förflyttades användningen från den individuella till den samhälleliga kroppen, eller ”body politic”.3 Begreppet fick nu en mer radikal mening: som en viktig komponent i idén om framsteg. Kriser kom att betraktas som viktiga historiska ögonblick, vändpunkter och revolutioner.
Att begreppet kris vinner terräng vid kapitalismens tillblivelse är kanske inte så märkligt. Det är ingen slump att begreppen kris och kapitalism utvecklades sida vid sida under artonhundratalet.4 1700- och 1800-talen var oroliga och revolutionerande tider med feodalsamhällets söndervittring, borgerliga revolutioner, teknologiska revolutioner, breda sociala rörelser och ”upptäckter”/ plundringar av resten av världen. Men man skulle kunna tänka sig att begreppet borde ha försvunnit när övergången till kapitalismen fullbordats, att begreppet inte längre skulle behövas när den nya produktionsformen hade fått sätta sig. Men så var det inte. Tvärtom. Alla som levde år 2020 vet att detta verkligen inte var fallet. Om något har krisbegreppet blivit allt viktigare i takt med att kapitalismen har utvecklats.5 Att begreppet får en annan och viktigare betydelse under kapitalismen än tidigare är inte konstigt eftersom det också finns något speciellt som måste beskrivas.
Att kapitalismen har kriser inskrivna i sitt dna gör att härskare måste tänka annorlunda är tidigare. Existensberättigandet för makthavare i alla tidigare epoker har – som grundprincip – varit ett “oförändrat bibehållande av det gamla” där makthavare behöll sin makt genom att se till att saker och ting förblev som de var.6 Under kapitalismen är premissen en annan: den kan inte överleva utan att hela tiden radikalt förändra sig själv och världen omkring sig, den kräver en oavbruten omskakning av alla samhällsförhållanden, en evig osäkerhet och rörelse. I en tid då allt som är fast förflyktigas måste makthavarna oavbrutet förändra för att behålla sin makt: nya sätt att organisera produktionen och ny teknologi, ny infrastruktur och nya kommunikationsmönster, nya relationer till arbetare och naturen, och nya sätt att legitimera sin makt. Den härskande klassen måste ständigt revolutionera för att behålla status quo.
Milstein gör en intressant distinktion mellan en defensiv och offensiv läsning av kris. Den första utvecklades från 1600-talet och kan kopplas till Hobbes Leviathan och handlade om att övervinna faror och återställa ett ”normaltillstånd”. Den andra kom på 1700-talet med 
författare som Rousseau och Thomas Paine. Nu handlade det inte längre om att dra sig tillbaka eller att försöka undvika kriser, utan snarare om att komma vidare till nästa steg i den historiska utvecklingen.7 Detta synsätt kom inte ur intet, det avspeglade den nya tiden: kapitalismen.
Vi lever i krisernas tid. Och det har vi alltså gjort i några århundraden. Men början på 2020-talet var ändå rätt extraordinär, även för att vara under kapitalismen. Under det gudsförgätna året 2020 verkade det finnas kriser på absolut alla fronter. Även krisernas tid hamnade till synes i kris. Det blev en folksport att lista olika kriser som omger oss: Politiska, sociala, ekonomiska, ideologiska, rasistiska, ekologiska, civilisatoriska, planetära och demokratiska kriser. De flesta verkar också vara överens om att kriserna är sammanlänkade.
Joseph Choonara skriver om en trippelkris (covid-19-pandemin, ekonomisk recession, ekologisk kris), medan Michael Jacobs menar att frimarknadsmodellen har skapat en trippelkris för kapitalismen (finansiellt instabil, miljömässigt ohållbar och politiskt impopulär). Zachary Levenson refererar till en organisk kris som är ett sammanflöde av sammanvävda kriser på ”nästan alla områden”, där det är ”svårt att fundera ut var man ens ska kunna börja göra en intervention”. Han nämner ekonomisk, politisk, ekologisk och ideologisk kris, liksom kris i den sociala reproduktionen och kris orsakad av rasism. Salar Mohandesi skriver att vi har flera inkapslade [”nested”] kriser som är relativt autonoma och förstärker varandra: en konjunkturell kris orsakad av coronapandemin, en organisk kris i nyliberalismen, en strukturell kris med social reproduktion och en epokgörande kris för själva planeten. Bergman-Rosamond och kollegor beskriver en rad kriser som relaterade genom ”kriskedjor” eller ”inter-krisrelationer” och börjar sin text med att nämna följande: klimatkris, finansiell och politisk kris, depression, försörjningkris och personlig säkerhetskris.8
Under krisåret 2020 frågade många sig om kapitalismen överhuvudtaget kunde överleva alla dessa kriser. Men frågeställningen borde vara en annan: skulle kapitalismen kunna leva utan sådana kriser? Skulle kapitalismen överleva utan just krisår som 2020? Svaret är nej. När man ser hur kriserna uppfriskar och stärker kapitalismen kan det vara illustrerande att parafrasera vad Voltaire sade om Gud: om de inte redan fanns skulle man behöva uppfinna dem.9
Ståle Holgersen är forskare i kulturgeografi. Han har tidigare givit ut Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (Daidalos). Medverkade senast i Röda rummet med artikeln Corona, hälsa och klass (tillsammans med Roya Hakimnia)
Noter:
1 Cohen 2020; WMO 2019, s. 29–30.
2 Den historiska diskussionen om kris baseras på Koselleck 2006; Milstein 2015.
3 Milstein 2015, s. 144; Koselleck 2006, s. 360–362
4 Williams 1983, s. 50–52; Marx och Engels 1994, s. 11; Marx 1976; se även Desai M 1983a; Mason 2015. Marx skrev om ”bourgeoisins epok” i Kommunistiska manifestet och ”det kapitalistiska produktionssättet” i Kapitalet, men först 1877 satte han ordet kapitalism på pränt.
5 Koselleck 2006, s. 381, 389; Milstein 2015. Det sägs ofta att Marx lärde sig att förstå kapitalismen genom att studera filosofi från Tyskland, politik från Frankrike och ekonomi från England. Som en spegling på detta ser vi i Kosellecks genomgång av begreppet ”kris” historia hur det utvecklades precis inom dessa områden i dessa länder.
6 Marx och Engels 1994, s. 15.
7 Milstein (2015, s. 144–145) kopplar den defensiva läsningen till Hobbes Leviathan, första gång publicerad 1651. .indb 307 2022-05-17 11:33
8 Choonara 2020; Jacobs 2019; Levenson 2020; Mohandesi 2020; Bergman-Rosamond et al. 2020.
9 Se även Koselleck 2006, s. 393.
