Tomas Widén argumenterar för ett icke-våldsförsvar som innefattar alla samhällsmedborgare och tecknar de stora dragen i hur det bör organiseras.
Är marxismen pacifistisk?
Ja, i en mycket grundläggande mening är den naturligtvis det. Ett mål för den marxistiska arbetarrörelsen är – med proletärhymnen Internationalens ord – att ”säkra en evig fred”.
Marxister hävdar att ”en evig fred” inte bara är självklart eftersträvansvärd, utan också möjlig att uppnå. Förutsättningen är att krigens sociala, politiska och ekonomiska rötter, det aggressiva, profitdrivna och våldsbejakande kapitalistiska klassamhället och därmed även den imperialistiska konkurrensen, undanröjs.
Den kritik mot ”pacifismen” som marxister inom Andra Internationalen och det tidiga Komintern ofta gav uttryck för handlade om en kritik mot föreställningen att fred kunde säkras genom så kallade skiljedomstolar och överenskommelser mellan stormakterna. Kritiken riktades alltså mot liberala rörelser och individer som inte delade marxisternas övertygelse att kampen för fred måste vara en kamp mot de makter och det samhällssystem som bär upp militarismen och utgör krigens grundorsak. De liberala pacifisterna tog inte heller alltid avstånd från imperiemakternas militära våldsanvändning.
Marxisternas måltavla i kritiken av ”pacifismen” var alltså inte de rörelser, grupper och individer som många idag i första hand tänker på när de talar om pacifism; det vill säga sådana grupper som framhåller värdet av icke-våld som kamp- och motståndsmetod – eller sådana grupper, ofta religiösa samfund, som tar avstånd från allt användande av våld, i alla sammanhang.
Marxister har förvisso aldrig hävdat att våld kan uteslutas som arbetarrörelsens försvarsmetod då demokratin och arbetarrörelsen utsätts för angrepp. Och som en självklarhet har marxister alltid understött undertryckta folks väpnade kamp mot imperialismen och kolonialmakters förtryck – när de undertryckta folkens befrielserörelser valt den vägen.
Men det är också så att även i sådana fall då arbetarklassens motståndare utövat förtryckande våld har marxister inte principiellt och generellt utdömt icke-våld som en möjlig motstånds- och kampform.
Arbetarklassens potentiella styrka och primära fördel i klasskampen handlar, vid sidan av dess strategiska ställning i produktionsprocessen, om numerär. Och till klassens numerära styrka har den socialistiska arbetarrörelsen fogat målmedvetenhet, enighet, organisation och ideologiskt perspektiv.
Det är, anser jag, berättigat att i viss mening tala om icke-våldet som arbetarklassens och arbetarrörelsens hemmaplan. Medan den väpnade konfrontationen oftast varit hemmaplan för den härskande överheten.
Metoder för att med icke-våld möta förtryck, våld och hot om våld, utvecklades under 1900-talet på olika håll inom folkliga massrörelser som kämpade mot makter med stort våldskapital. Exempel är Gandhis non-cooperation movement och Martin Luther Kings medborgarrättsmobiliseringar. Massrörelsen mot apartheidsystemet i Sydafrika var även den ett exempel på hur en, huvudsakligen, icke-våldskamp kan tvinga en till tänderna beväpnad motståndare på knä. Ett annat tänkvärt exempel är Tjeckoslovakien 1968. Icke-våldsmotståndet mot Warszawa-paktens militär var spontant. Det var på många sätt imponerande, och hade detta spontana motstånd understötts av strategiskt förberedda och omsorgsfullt planerade, genomtänkta och organiserade icke-våldsaktioner, är det inte alls otroligt att ockupanterna tvingats ge upp. Ett uthålligt motstånd skulle säkert också ha stimulerat folklig solidaritet i ockupanternas hemländer.
Martin Luther King betonade, under en vänskaplig diskussion med Malcolm X, att icke-våldsmotstånd aldrig får förväxlas men icke–motstånd. Icke-våldsmotstånd är ofta motsatsen till kapitulation.
Jag kommer fortsättningsvis att med termen en pacifistisk linje mena inriktning på icke-våldsmetoder för motstånd och kamp – och inget annat.
Den pacifistiska linjen i kamp mot imperialism och krigshot
Läget i världen idag uppvisar slående likheter med den situation som rådde inför utbrottet av världskriget 1914. Imperialistiska stater står mot varandra och de militära rustningarna accelererar.
Dessutom har vi nu det damoklessvärd som, i form av enorma kärnvapenarsenaler, utgör ett ständigt närvarande hot mot mänskligheten och mot allt liv på jorden.
Ett ytterligare akut hot mot vår planets alla livsformer är den accelererande klimat- och miljökrisen, framdriven av ett kaotiskt, ”subjektlöst” och konsekvensblint system, byggt på profit och privatkapitalistisk ackumulationsdrift. De militära rustningarna, övningarna och krigen är i sig en starkt bidragande faktor också i den långsiktiga förstörelsen av miljön och mänsklighetens livsbetingelser.
Den internationella och internationalistiska miljörörelsen, till stor del bestående av unga människor, som uppstått till försvar för kommande generationers möjlighet till en anständig tillvaro, kommer att bli en viktig bundsförvant till den internationella anti-militaristiska rörelse som vi nu ska bygga.
Rörelsens fokus måste riktas mot de kärnvapenbestyckade imperialistiska stormakterna: NATO- blocket, Kina och Ryssland. Men också mot de militaristiska ledningarna i kärnvapenstaterna Pakistan, Indien, Israel och Nordkorea, och mot överklassens USA-understödda militära apparater i Latinamerika.
Rörelsen måste också, i likhet med miljö- och klimatrörelsen, redan från början byggas internationellt och solidariskt – med inriktning på att förena bredd med stark sammanhållning och tydlig principfasthet.
I Sverige innebär detta att det för fredsvännerna, här som annorstädes, aldrig får komma i fråga att ställa sig bakom gödning av det militärindustriella komplexet genom parlamentariskt stöd till vapenindustrin (som vad gäller den svenska dessutom i stor utsträckning ägs av brittiskt och amerikanskt kapital) och den svenska NATO-krigsmakten. Här har ju tyvärr Vänsterpartiet gått vilse, då man tagit rygg på den gentemot vapenindustrin och NATO servila socialdemokratiska partiledningen och den politiska borgerligheten.
Väl grundlagd på internationell nivå kommer varje framgång i varje enskilt land att ge ytterligare kraft åt anti-militarismen och fredsrörelsen i alla andra länder. För att en sådan självförstärkande process skall uppstå och kunna bestå, kommer det att krävas en mycket stark solidarisk sammanhållning. Något utrymme för undfallande, opportunistiska och ”nationella” så kallade ”överväganden” och ”hänsynstaganden” får inte att finnas. För att parafrasera Olof Palmes karaktäristik av apartheidsystemet: Militarismen kan inte reformeras, den kan bara avskaffas!
Min övertygelse är att den centrala kamp-parollen för en bred internationell och socialistisk fredsrörelse bör vara:
Bygg icke-våldsförsvar på den allmänna värnpliktens grund! Upplös krigsmakten!
Denna, i grunden anti-kapitalistiska, övergångsparoll har många fördelar:
* Den är rak, tydlig och går till roten. Den avvisar vår imperialistiska epoks psykopatiska Rambo-mentalitet. Den appellerar till rationalitet, genuin mänsklighet och basal anständighet.
* De flesta inser att ett försvar byggt på icke-våld – demonstrationer, strejker, blockader, bojkotter, kampanjer riktade till angriparens fotfolk med uppmaningar till desertering, olydnad och revolt, internationalistiska fredsappeller riktade till angriparens hemmabefolkning, ”non-cooperation”, sabotage etcetera – endast kan användas som motstånd, och att det aldrig kan användas till angrepp mot någon annan stats territorium.
* Ett värnpliktsbaserat icke-våldsförsvar kan omfatta hela den vuxna befolkningen, och istället för att bli flyktingar kan alla – unga och gamla, kvinnor och män, kärnfriska och skröpliga – bidra till motståndet. Utbildning av de värnpliktiga borgar för att försvaret blir välorganiserat och deltagarna förberedda.
* Ett icke-våldsförsvar är mycket avskräckande. Angriparen ställs först inför den svåra uppgiften att inför åtminstone en något så när betydande del av den egna befolkningen ”rättfärdiga” ett angrepp mot ett obeväpnat folk och mot en stat som helt saknar en ens potentiellt hotfull krigsmakt.
* Om ett angrepp ändå inleds blir problemet för angriparens militära ledning att upprätthålla fotfolkets ”stridsmoral”. Soldater som inte hunnit att brutaliseras, och inte lider av psykopati, vill inte döda andra människor. En soldat i en angripande armé skjuter och dödar av främst tre skäl: 1) för att skydda sig själv; inte själv bli skjuten, 2) för att i förtvivlan hämnas en dödad kamrat och 3) för att skydda kamrater i det egna förbandet.
Det finns ett fjärde skäl: rädsla för repressalier och bestraffning från det egna befälet. Och det är detta fjärde skäl som angriparens militära ledning måste luta sig mot om den vill förmå soldaterna att skjuta mot obeväpnade motståndare vilka tydligt gjort klart inför angriparens fotfolk att de inte utgör något som helst fysiskt hot. Att förmå soldater att skjuta mot obeväpnade civila är svårt, och om krigsledningen vid något tillfälle lyckas tvinga soldater till det riskerar den att en våg av revolter och/eller deserteringar bryter ut. Dessutom kan protesterna i hemlandet bli häftiga, och en revolt kan uppstå även där. Tänk på till exempel proteströrelsen i USA (och världen över), som fick en stor betydelse för den imperialistiska regeringens nederlag i Indokina-kriget. Protesterna handlade inte minst om terrorn och övergreppen mot civilbefolkningen.
* De materiella förlusterna (byggnader, infrastruktur etc) blir sannolikt endast en bråkdel, jämfört med vid ett krig.
* Antalet dödsoffer på den försvarande sidan kommer med stor säkerhet att bli oerhört mycket lägre än vid ett krig. Detta gagnar på ett mänskligt plan också angriparsidans fotfolk, som därmed kan undgå brutalisering och traumatisering.
* Antalet dödsoffer på den angripande sidan kommer att bli noll eller nära noll. Vilket förstås ur mänsklig synvinkel är mycket värdefullt i sig. För människor på den försvarande sidan innebär det dessutom att man, på grund av att man ej tvingas till att även de döda, besparas brutalisering och traumatisering.
* Antalet fysiskt lemlästade kan minimeras.
* Antalet barn som blivit föräldralösa kan minimeras.
* Förutsättningarna för uppkomst av nationalistiska lidelser, folkfördomar och folkhat kommer att radikalt begränsas genom att den materiella förstörelsen och antalet dödsoffer på båda sidan hålls nere. En dödsbringande negativ spiral, en process av självförstärkande ömsesidigt hat, kan undvikas.
* Motståndet får god möjlighet att på ett moraliskt plan effektivt attackera angriparens svagaste punkt: soldaternas låga motivation och opålitlighet som lydiga mordverktyg. Genom att klargöra att motståndets avsikt inte är att döda, eller att på något sätt fysiskt skada, skapar försvararna en grund för kommunikation och fraternisering mellan sig och angriparens fotfolk. På så sätt kan passivisering, olydnad och revoltberedskap sprida sig bland angriparsidans soldater.
* Till skillnad från det väpnade militära motståndet, som tvingas kapitulera när det försvagats till en viss nivå, och hamnat i ett militärt hopplöst underläge, kommer det obeväpnade civila icke-våldsmotståndet aldrig att behöva kapitulera.
* Upprättandet av icke-våldsförsvar i ett land kommer att stimulera en motsvarande utveckling i andra. Och upplösningen av den ena efter den andra av ländernas krigsmakter kommer till slut att göra även icke-våldsförsvaren överflödiga. Pacifismens triumf kommer att gå hand i hand med att imperialismen rycks upp med rötterna.
Alltså: Icke-våldsmotståndet kan jämfört med militärt motstånd ha enorma fördelar; ur ett mänskligt perspektiv och för bibehållande och utveckling av internationalistisk klassolidaritet. Och, vilket också förtjänar att återigen understrykas: ett genomtänkt, välorganiserat och grundligt förberett icke-våldsförsvar är höggradigt avskräckande.
Vad gäller kostnaderna för upprätthållandet av ett icke-våldsförsvar säger det sig självt att det till att börja med kommer att handla om kostnader för utbildningsinsatser och organisation. Till detta skall förstås egentligen också läggas produktionsbortfallet som blir följden av värnpliktiga kallas in till utbildning – ett bortfall som man från stat och myndigheter i och för sig aldrig räknade med under det gamla värnpliktssystemet, och nog inte tänker göra framöver heller.
Den stora kostnadsposten för beväpning, stridsfordon och olika vapensystem faller förstås bort med ett icke-våldsförsvar, vilket innebär att alla anställda inom vapenindustrin kan gå över till samhällsnyttiga verksamheter, liksom att importen av vapen och militär utrustning försvinner.
Grundutbildningen (kanske två månader) plus repetitionsövningar (kanske en vecka, på hemorten, vart tredje år) för alla vuxna (i omgångar) kommer naturligtvis att kosta en hel del. Liksom hållandet av en professionell befälskår.
Men i närheten av de cirka 120 miljarder årligen, som riksdagens partier – i enlighet med NATO:s direktiv – nu är överens om som ett golv, lär det knappast bli fråga om.
Vi kan utgå från att kraven på många deltagare i ett icke-våldsförsvar ofta med nödvändighet måste bli höga; inte sällan högre än på soldater i en krigsmakt. Det handlar om sådant som disciplin, mod, offerberedskap, planeringsförmåga, solidaritet, initiativförmåga, humanitet, kreativitet, impulskontroll, fantasi, förmåga till långsiktigt tänkande, självständighet och, inte minst, moralisk mognad. Den nödvändiga medvetenhetsnivån och de viktiga kompetenserna skulle kunna grundläggas genom kursinslag under alla ungdomars gymnasieutbildning.
Upplös krigsmakten!
För internationalistiska socialister och fredsvänner i USA, Storbritannien, Frankrike och övriga NATO-anknutna länder (inkluderande Sverige), liksom för socialister i Ryssland och Kina, finns ingen annan rimlig och seriös hållning än att med all kraft verka för nedmontering av krigsapparaterna och fullständig militär avrustning. Denna anti-militaristiska och anti-imperialistiska kamp är i grunden samtidigt en kamp för en socialistisk samhällsomdaning, en kamp för vår och kommande generationers överlevnad och rätt till en anständig tillvaro.
Initiativ i mycket positiv riktning har redan förekommit, som till exempel Jeremy Corbyn’s Peace&Justice Project, som också har klimat- och miljökampen på sin agenda. En organiserad kontakt med denna rörelse borde tas omedelbart. Initiativet till Zimmerwald 2022, som våra antimilitaristiska ryska vänner tagit, är också lovande och väldigt viktigt. Nu ankommer det på oss alla att vi tillsammans går från ord till handling.
Uppgifterna framför oss är enorma. Men något annat val än att utan dröjsmål ta oss an dem har vi inte. Vad som gäller nu är, med Rosa Luxemburgs ord: Socialism eller barbari!
Tomas Widén är medlem av redaktionen på den röd-gröna nättidningen eFOLKET .
