I klimatdebatten ekar magiskt tänkande. Ny teknik ska i ett trollslag lösa göra samhället oberoende av fossila bränslen. Den ska dessutom vara så effektiv att den gröna omställningen kan ske utan att hota tillväxtekonomin. I Kannibalernas maskerad visar humanekologen Alf Hornborg hur denna myt, som ges vetenskaplig legitimitet genom ekonomer och ingenjörer, osynliggör den exploatering av naturresurser och mänskligt arbete som är teknikens grundvillkor. Åsa Hjalmers och Patrik Vulkan har läst boken och finner den radikal och relevant, även om maktanalysen är outvecklad.
Alf Hornborg belyser i sin nya bok, Kannibalernas maskerad, (Daidalos) med undertiteln Pengar, teknik och global rättvisa i antropocen, de grundläggande utmaningar vår tids omställnings- och resursproblematik står inför. Vilken roll har teknik och pengar spelat för dagens miljöproblem och de skenande globala orättvisorna? Hornborg, med bakgrund inom antropologin och humanekologin, vill belysa samtiden med nya begreppsliga verktyg. Han låter oss se teknik som magi och pengar som ”artefakter” med stor makt över våra liv. Hans tes är att det råder en fundamental asymmetri i hur de globala resurserna är fördelade, och att vi på grund av dagens förståelse av ekonomi och teknik är oförmögna att både analysera och agera på ett sätt som kan leda till en mer rättvis och hållbar värld.
Hornborg framför en skarp kritik av den rådande nationalekonomin, men lyfter även vad han ser som brister inom både den marxistiska och humanekologiska analysen. Hans tankar framstår dock som ett försök till en vidareutveckling av både marxistisk och humanekologisk teori för att se på vårt nuvarande globala tillstånd med nya ögon. I grund och botten vill han åstadkomma detta genom en defamilisering – att göra det bekanta främmande så att vi verkligen kan se fenomen såsom världsmarknad, globalisering och teknikutveckling för vad de verkligen är.
Boken består av texter som tidigare varit fristående delar men som Hornborg försökt foga samman till ett mer sammanhållet teoretiskt bygge. Det lyckas han åtminstone delvis med. Argumentationen lider dock något av att bokens olika kapitel skiljer sig åt i analytiskt djup även om en röd tråd knyter dem samman. Det är allt sammantaget en imponerande bok i sin omfattning och den stimulerar till fortsatt tanke och läsning.
Teknik som magi
Ett centralt begrepp för Hornborg är ”artefakt”, som är föremål skapade av människan samt de föreställningar (ofta omedvetna och oplanerade) som artefakterna för med sig. De artefakter som diskuteras i boken är pengar och teknik. Den dubbelverkande naturen hos dessa artefakter är helt central för förståelsen av det läge mänskligheten nu befinner sig i, enligt Hornborg. Människan har exempelvis skapat artefakten pengar, men pengar formar genom de föreställningar det fört med sig även fundamentalt oss människor och våra handlingar. ”Lika lite som en organism kan förstås som skild från sin miljö kan en maskin eller annan artefakt förstås separat från de utbytesrelationer som har gett upphov till den” skriver han.
Hornborg inleder med att utmana vår förståelse av teknik som artefakter genom att beskriva den som vår tids magi; vi kan inte se den för vad den är, dess sanna natur är maskerad. Den framställs som neutral och kan därmed hyllas av både högern och vänstern. Många av dagens teknikoptimister ser nya tekniska lösningar som svaret på klimatkrisen utan att ställa sig frågan varifrån de nya elbilsbatterierna eller solcellerna ska komma. Vilka markarealer kommer tas i anspråk, vilka naturresurser ska utvinnas och vilken arbetskraft ska göra jobbet? Och för vem kommer denna ‘gröna omställning’ vara möjlig?
Bokens mest grundläggande argument är att teknik alltid är sammankopplad med ekonomi. Vår ekonomi innebär ständiga transaktioner, som essentiellt är transaktioner av mänsklig arbetstid och naturresurser, där tekniken bidrar till att både möjliggöra och upprätthålla dessa asymmetriska transaktioner. På världsmarknaden kan en genomsnittseuropé byta en av sina arbetstimmar mot fyra från Kina. För Hornborg är det centralt att teknik inte främst sparar tid utan istället omfördelar tidsbördan. När vi upplever att en maskin sparar in på vår tid tänker vi sällan på den tid som någon annan lagt ner på att tillverka varan. Att varan produceras i ett land där lönerna är lägre gör att det som främst sparas in är pengar, i form av lägre löneutgifter. I det sammanhanget är Hornborg även kritisk till den emancipatoriska berättelsen runt detta fenomen. När Hans Rosling talade om den magiska tvättmaskinen som befriade kvinnor från hushållsarbete tillägger Hornborg det som Rosling inte nämnde, att det tagit många lågavlönade människors tid att tillverka tvättmaskinerna.
Med begreppet varufetischism ville Marx fånga fenomenet att vad som egentligen är relationer mellan människor framstår som relationer mellan ting eller konstruktioner. Vi blir så fokuserade på föremålen i sig att vi blir blinda för de ojämna sociala relationer – den exploatering – som de representerar. Detta sker exempelvis när vi ser summorna på våra bank- eller aktiekonton växa, utan att se eller förstå de kedjor av sociala relationer som leder fram till att de växer. Dessa mänskliga konstruktioner – artefakter – frigörs alltså från både sociala och moraliska band.
Hornborg vill till detta lägga att vi lider av en grav teknikfetischism – att vi inte ser hur vår teknik representerar sociala relationer, och i synnerhet inte hur tekniken samverkar med ekonomin. Även om teknik för Hornborg också innefattar den mer alldagliga förståelsen av teknik som uppfinningsrikedom är den centrala aspekten i hans resonemang de samhälleliga arrangemang som gör det möjligt för den tekniska kunskapen att tillämpas på tyglandet av en olika typer av energikällor.
Han ger som exempel framväxten av ångkraften i Storbritannien. Brittiska textilfabrikörer noterade en stor efterfrågan på deras maskinproducerade bomullstyger bland slavhandlare i Västafrika och slavägare i Nordamerika. Bomullstyger vävdes vanligtvis för hand i Indien men genom mekanisering av produktionen – först vattenkraft och sedan ångkraft – kunde brittiska fabrikörer sänka produktionskostnaderna så pass mycket att de indiska vävarna inte kunde konkurrera längre. Relationen var också asymmetrisk på så sätt att ett ton bomullstyger konverterades till tre och ett halv ton råbomull, vilket innebar att omkring 4170 nedlagda brittiska arbetstimmar byttes mot 6117 slavarbetstimmar, och att mindre än en hektar brittisk mark togs i bruk jämfört med produkten av 17 hektar amerikansk mark. Ångkraften var alltså inte en neutral teknik utan var för sin framgång starkt sammankopplad med de sociala relationer och resursflöden som innefattade den amerikanska slavekonomin.
Ångkraften blev också startskottet på den koncentration av industri och teknik i Storbritannien som möjliggjorde en fortsatt asymmetrisk transaktion av tid och resurser i relation till en stor del av världen.
Alf Hornborg
Så fortsätter det även idag menar Hornborg, och om vi räknar om världshandel till biofysiska mått (råvaror, energi, arbetstid och markanvändning) så hade ett genomsnittligt amerikanskt hushåll med ett barn år 2007 motsvarande en heltidsarbetande tjänare utanför landets gränser. Här kan man dock fundera på hur belysande det är att tala om ett “genomsnittligt” amerikanskt hushåll med tanke på de skenande klassklyftor som även finns i väst. Överlag så ägnar Hornborg väldigt lite utrymme åt klassproblematik och maktfrågor, annat än att poängtera att han ser arbetarklassen i industriländerna som till viss del allierad med kapitalistklassen eftersom arbetarklassen tar del av det ojämna utbytet. Hornborg ifrågasätter också tanken på att världshandeln skulle kunna bli mer rättvis, att det är möjligt att göra det ojämna utbytet mer jämnt. För Hornborg är ojämnt utbyte en grundförutsättning i den globala världshandeln, jämförbart med både slaveri och kolonialism. Det sätt på vilket vi konsumerar idag kan, enligt Hornborg, ses som en form av kannibalism, både i slukandet av jordens resurser och i användningen av andra människors livsenergi. Något som får högerns argument om att vi ‘hjälper’ fattiga länder att skapa hållbar utveckling när vi konsumerar varor därifrån att framstå som än mer makabert.
Elefanten i rummet
Teknikfetischismen innebär också att vi inte förstår hur de artefakter vi skapat utifrån interaktionen mellan ekonomi och teknik även formar våra sociala relationer, och i synnerhet gäller detta artefakten ”allsyftespengar”, alltså valutor genom vilka samtliga varor och tjänster kan ges ett bytesvärde. Detta är ett begrepp Hornborg lånar från Karl Polanyi. Det är så vi i vardagen tänker när vi talar om pengar men ordvalet är till för att synliggöra att pengar har en egenskap som vi tar för givet, nämligen att det gör allting utbytbart och därmed blir andra föremål kvantifierbara. Pengar har den tillskrivna symboliska egenskapen av att kunna bytas mot andra föremål, och genom detta göra andra föremål kvantifierbara. Pengar kan alltså reducera föremål, tjänster och relationer till abstrakta kvantiteter, och det abstrakta bytesvärdet framstår då som rättvist och reciprokt, ömsesidigt gynnsamt. Båda parter kan bli nöjda då bytesvärdet är synligt och att man kan enas om det som båda är nöjda med – men pengarna döljer asymmetrier som uppstår på grund av olika ekonomiska tillgångar där de globala skillnaderna i lönenivåer och koncentrationen av industri och teknik spelar en stor roll. Enligt Hornborg är pengarna “elefanten i rummet”. Det är allsyftespengarna som möjliggör den globala marknaden och asymmetrin i utbytet av arbetstid och resurser. Det är artefakten pengar som för Hornborg gjort marknadsekonomin, kapitalismen och den industriella revolutionen möjlig.
Det verkliga orsakssambandet är alltså motsatt det vedertagna: industriell teknik och industrialisering var inte det som ledde till en global marknad utan det var det faktum att marknaden blev global som drev industrialiseringen och teknikutvecklingen. När varor från kolonierna strömmade in till England ökade kapitalisternas möjligheter att tillskansa sig arbetstid och resurser från kolonierna. Hornborg menar att det är just allsyftespengarna som gör varuformen och dess bytesvärde möjligt, och att de döljer asymmetrier – i form av skillnader i den mängd arbetstid, naturresurser, markanvändning etc. som är nedlagd i de olika varorna men som inte syns genom marknaden- och framställer det ojämna utbytet som reciprokt. Marknadens logik blir då att med alla medel få så mycket av andras arbetstid och naturresurser som möjligt men betala minimalt. Det driver med nödvändighet fram fattigdom och miljöförstöring. Kapitalackumulation är därmed inbyggt i systemet med allsyftespengar. Ekonomisk tillväxt är enligt Hornborg en “tvångsmässig konsekvens av de moderna allsyftespengarnas rörelseenergi”.
Paradoxalt nog inser de flesta att pengars värde är en fiktion. Vår samtids behov att i populärkultur skildra en postapokalyptisk tillvaro innefattar nästan alltid att pengar i sig inte längre har något värde. Detta sätter också fingret på skillnaden mellan värde och pris. För marxister eller ekologiska ekonomer består en varas värde av den mängd arbete, energi eller andra biofysiska resurser som har investerats i den. Värdet bestäms alltså av andra faktorer än marknadens utbud och efterfrågan.
Hornborg distanserar sig från detta och för en ganska komplex och något snårig diskussion om det som han ser som problemen med begreppet ‘värde’. Slutsatsen han drar är att bytesvärde är något som härrör från marknaden och därmed endast kan mätas i pengar. Den ideologiska funktionen av värde är att den osynliggör det ojämna utbytet. Här går Hornborg alltså på tvärs mot både ekologiska ekonomer och marxister i sin slutsats att någots värde inte kan härledas ur hur användbart det är, hur mycket arbete som använts för att tillverka det eller hur mycket energi, land och råvaror som använts i dess tillverkning.
Karl Polanyi
Välfärdsstatens globala begränsningar
Med utgångspunkt i Karl Polanyis bok The Great Transformation vill Hornborg lyfta fram den spänning som funnits mellan de krafter som förespråkar en helt fri marknad, där alltings pris bestäms utifrån marknadens utbud och efterfrågan (och som därmed framställs som en rättvis och reciprok marknad) och de krafter som vill reglera marknaden för att kunna värna vissa värden och principer bortom marknaden. Problemet enligt Hornborgs sätt att analysera dagens marknadsutbyte, som skisserades ovan, är att även de mer framgångsrika exemplen på marknadsreglerande institutioner, som de nordiska välfärdsstaternas sociala skyddsnät, också möjliggjorts av att exploateringen av människor och miljö förskjutits till andra världsdelar. Det som bör följa på detta resonemang är insikten att den modernitet vi i väst har inte kan göras universell. Likaså kan inte vår trygghet globaliseras. Tillgången till resurser och arbetskraft är allt för asymmetrisk för att den höga nivån vi i väst nu har ska räcka till alla. Dilemmat är också att de ekonomiska intressemotsättningar som tidigare kunde hanteras politiskt och nationellt har förskjutits till en internationell eller global arena där ingen politisk demokrati råder.
Hornborg sätter även fingret på en svår eller rent av omöjlig kombination, nämligen den om en energiintensiv grön omställning, som uppmuntras av en farlig teknikoptimism. De massiva investeringar som idag görs i Sverige för fossilfritt stål och batteritillverkning kommer att innebära massiv energiåtgång, samtidigt som utbyggnaden av ”grön” energi haltar. Det är inte svårt att se hur nya konfliktlinjer kommer att ta form, där energibehoven hos en internationell elmarknad, en inflytelserik energikrävande industrisektor, och energibehoven hos samhällsmedborgarna ställs mot varandra. Det är fullt möjligt att se hur nya skiljelinjer i samhället och klasskonflikter kan uppstå utifrån vilka som har råd med energi eller anses behöva det. Elbilen kan mycket väl bli en ny klassmarkör, och likaså dyr uppvärmning. Lenin beskrev en gång kommunism som socialism plus elektricitet. Framtiden får utvisa vad ett samhälle med för lite elektricitet leder till.
Reformera pengarna?
Hornborg för även här fram en kritik mot Marx, om att denne hade en allt för neutral syn på pengar – att han inte kunde se denna artefakt som de kapitalistiska egendomsförhållandenas källa, utöver eller bortom kampen mellan klasserna som aktörer – vilket därmed ledde Marx till den felaktiga slutsatsen att pengar först kan avvecklas efter att produktionsförhållandena (alltså klassförhållandena) förändrats. Enligt Hornborg blir oförmågan hos både marxister och ekologiska ekonomer att se alternativa utformningar av pengar till en allvarlig brist för att kunna föreslå alternativ till dagens system. Hornborg menar att man måste förändra pengarna först, där hans konkreta förslag är en stegvis övergång från allsyftespengar till syftesspecifika pengar.
Det hållbara samhället måste upprätta gränser för vad som är utbytbart, då den nuvarande logiken som allsyftespengar och marknaden medför håller på att leda oss till utplåning. Samtidigt är hållbarhet och social rättvisa i dagens läge svåra att förena med demokrati då vi lever i tron att vårt egna välstånd inte sker på bekostnad av någon annan. Hornborg menar att ett sätt att styra oss i rätt riktning och på ett sätt som medborgare kan acceptera vore att reformera pengarnas system.
Hans förslag går ut på att inrätta separata marknader och valutor för kategorier av varor och tjänster som inte bör bytas mot varandra. Hornborg menar att vi behöver komma bort från allsyftespengarna och den globala utbytbarheten och övergå till en valuta som har en rumslig begränsning, en ”komplementär valuta”. Det ska bara gå att köpa de varor och tjänster som är producerade inom ett visst avstånd. Han tänker sig en reform som separerar globala varuvärden från lokala försörjningsvärden. Den komplementära valutan distribueras som en universell basinkomst och ligger på existensminimum. Denna syftesspecifika valuta kommer att styra konsumtionen mot mer lokal produktion, vilket dels kommer att göra att utbytet blir mer reciprokt och jämlikt, dels göra vår handel mer ekologiskt hållbar genom att begränsa långa transporter och handel med begränsade naturresurser.
För Hornborg är det artefakten allsyftespengar som är huvudmotståndaren, då den formar både vår förståelse och vårt agerande. Det är alltså oerhört svårt att agera i motsats till vad artefakterna dikterar, så länge de får verka. Så länge som allsyftespengar är en central del av vårt system och så länge som vi inte förstår dess roll i hur de styr oss kommer det vara svårt att åstadkomma någon positiv förändring. Lösningen blir alltså ersätta artefakten med en annan som kommer forma vårt agerande och tänkande på mer rättvist och hållbart sätt.
Artefakten och aktören
Hornborg är medveten om att hans resonemang främst är till för att skapa teoretisk klarhet men avsaknaden av maktanalys blir ganska påfallande. Några frågetecken infinner sig opåkallat under läsningen. Hur förhåller sig olika aktörer – såsom klasser – till dessa artefakter? Vilka gynnas av dem? Vilket handlingsutrymme kvarstår för aktörer? Hur ska man förstå statens roll och till exempel den inbördes konkurrensen mellan både kapitalister och länder när det gäller artefakter som teknik och pengar. Det vore angeläget med en fördjupad diskussion om relationen mellan (allsyftes)pengar och kapitalisterna som aktörer, där detta inte bör likställas med hela samhällets agerande. I vilken mån påverkas aktörer av artefakter och i vilken mån påverkar vi artefakter? Vilka är de viktiga aktörerna?
För att illustrera utmaningen en massrörelse står inför för att förändra dessa artefakter så anser Hornborg att nationalekonomerna behöver övertygas om behovet av att reformera pengarna Detta ter som ett något besynnerligt önsketänkande, men kanske också talande med tanke på att maktanalysen är frånvarande . Givet att ett grundproblem är beslöjande av vad pengar och teknik verkligen spelar för roll så är nationalekonomerna och nationalekonomin viktig för att upprätthålla denna bild. Men är det främst genom att påverka och övertyga nationalekonomerna som vi uppnår förändring? Att utelämna den politiska och ekonomiska eliten som aktör, som både gynnas av de befintliga artefakterna och berättelsen om dessa artefakter, samt har ett intresse av att bibehålla nationalekonomins position, gör att en mer kritisk analys av relationen mellan artefakt och aktör uteblir.
Boken för alltså fram en kritik som både är radikal och relevant på många sätt och det är uppenbart att Hornborg på allvar vänder och vrider på många viktiga frågor – ibland på ett vis som verkligen utmanar läsaren att greppa komplexiteten – men diskussionen om hur förändring ska ske ter sig ofärdig, inte minst utifrån den ovan nämnda bristen på maktanalys. Inga resonemang förs om hur idéerna om komplementär valuta skulle kunna vinna politiskt kraft för att kunna genomföras. Författaren uttrycker själv en tveksamhet till att ”myndigheterna skulle kunna övertygas till att inse dess fördelar”. Hornborg skriver i slutordet att tanken på att reformera pengar inte är mindre realistisk än hoppet om en global revolution. Vår motfråga blir är det rimligt att tänka sig en reform av pengar utan en revolution? <<
Artikelförfattare
Åsa Hjalmers är gymnasielärare med mångårig erfarenhet som politisk aktivist i England. Patrik Vulkan är lektor i sociologi med inriktning mot arbetsmarknad och välfärdsstat.
