Den svensk-amerikanske filosofen och litteraturforskaren Martin Hägglunds bok Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet (2020 [2019]) har rönt stor uppmärksamhet på flera håll i världen. En viktig anledning till bokens framgång är att Hägglund skriver personligt, pedagogiskt och rättframt om den komplexa relationen mellan existentiella och politiska frågor. Vad innebär det att leva, att tro och ta ansvar inför sitt eget och andras liv? Vad ska vi göra med en korta tid vi getts på jorden? Hur villkorar och inskränker det kapitalistiska ekonomiska systemet och den liberala demokratin människors frihet? Hur kan en demokratisk socialism befria oss inte bara från materiell nöd utan också från andlig torftighet?
Boken är uppdelad i två huvudavsnitt. I det första, Sekulär tro, presenterar Hägglund genom läsningar av bland andra Søren Kierkegaard en radikal ateism. Mycket kort sammanfattat argumenterar han för att religiösa föreställningar om ett liv efter döden ständigt riskerar rättfärdiga mänskligt lidande med hänvisning till att det bäddar för en belöning på andra sidan döden. Den ateistiska positionen om att detta är det enda liv vi har kastar istället ljus över radikala frågor som hur livet blir meningsfullt och vad i det omgivande samhället som förvägrar oss friheten att leva det liv vi vill leva. I det andra avsnittet, Andlig frihet, diskuterar Hägglund med stöd av Hegel, Marx och Moishe Postone relationen mellan mänsklig frihet, ekonomiska och politiska relationer och samhälleliga institutioner. En central poäng är att det är den kapitalistiska värdeformen som kväser vår andliga frihet och att demokratisk socialism är den organiserande princip som ett fritt samhälle måste grundas i.
En bok med sådan spännvidd kan förstås reta många eftersom författaren fräckt för samman traditioner och begreppsapparater som i regel utvecklas separata från varandra. När boken dessutom är uppdelad som den är blir det också lätt så att olika experter begränsar sin kritik till en enskild del utan att diskutera dem sammantagna. Ärkebiskopen Antje Jackelén konstaterar i en recension att Hägglunds brist på teologiskt djup är häpnadsväckande, men avslöjar också indirekt sin egen brist på kritisk-teoretiskt djup. Clartés recensent avfärdar boken med att den stryker den läsande medelklassen medhårs och fokuserar på intima relationer mellan människor istället för relationer mellan klasser. SVT:s recensent konstaterar att den demokratiska socialism Hägglund drömmer om är utan värde eftersom den är orealistisk.
Det är förstås viktigt att lyfta fram och kritisera enskilda tillkortakommanden. Men det finns också något symptomatiskt i att detta blir en huvudsak medan en diskussion om vad läsningen av Hägglund gör för skillnad för oss som politiska varelser blir en bisak. I den mejlväxling som här publiceras utbyter Röda Rummets Evelina Johansson Wilén och Johan Örestig tankar med denna sistnämnda fråga i centrum.
Hej Johan
Jag är själv relativt religiöst ”omusikalisk” så jag kommer inte att fokusera särskilt mycket på den första delen av boken där Hägglund kritiserar religion, utan istället lägger jag mitt fokus på den andra delen där Hägglunds politiska projekt framträder. Men till att börja med: jag har tänkt en del på hur det kommer sig att boken fick ett sådant genomslag. 450 sidor immanent kritik av religion, kapitalism och liberalism är ju förstås angeläget men det är ju inte en självklar kioskvältare. Förmodligen har det åtminstone delvis att göra med att boken, förutom att den tar sig an frågan om vad det är i vår tid som inte fungerar, vad som är problemet med kapitalismen (vilket många inte bara förstår intellektuellt utan upplever på bara skinnet) – har ett väldigt personligt tilltal och riktar sig mot läsaren på ett sätt som jag upplever som både uppfordrande och väldigt ömsint på samma gång, utifrån en tydlig etik.
Som jag läser boken så säger den att ”det här är ditt liv, det här är din tid på jorden och som vårt samhälle ser ut idag så lever inte du det livet på ett särskilt tillfredsställande vis, du får inte möjlighet att göra det”. Det här är ju himla sorgligt, särskilt om man tänker på de som har allra minst makt över sin tid och sin framtid, men samtidigt blir boken en typ av språngbräda för en vilja att förändra och känna att det som individ går att delta i en rörelse mot någonting annat och bättre och att vi tillsammans måste kämpa för att varje människa ska ha rätt till ett gott liv och känna att de har makt över sin resterande tid på jorden.
Vissa har ju kritiserat boken just för dess fokus på ansvar och det egna förhållandet till livets ändlighet och menat att det finns stråk av individualism som är problematiskt. Jag tänker att den kritiken kan förstås utifrån en spänning som kännetecknar vår samtid: det faktum att den politiskt dominerande diskursen uppmanar oss att ta ansvar över våra liv och placerar individen i centrum, där individens misslyckanden beskrivs som självförvållade, samtidigt som vi lever i en tid där individen är kringskuren och hindrad att handla och välja. Vår tid är, som den israeliska filosofen Bat-Ami Bar On säger, etiskt utvattnad samtidigt som den är väldigt moraliserande. Det finns en dubbelhet här. Givet den här väldigt moraliserande tidsandan kombinerat med alla de hinder som finns för handling tänker jag mig att många ryggar tillbaka för det projekt som uttrycks i boken. Hägglund lyfter ju tydligt fram vikten av att förstå villkoren för vår andlighet som totalt centrala för i vilken grad vi kan ta ansvar. Men jag skulle ändå vilja diskutera hur du tänker kring den spänningen mellan moralism och ansvariggörande och det här samtida bristande utrymmet för handling som finns i samhället. Finns det risker och fördelar med det här tilltalet i boken som är så riktat mot individer?
En annan sak som jag tänkte mycket på när jag läste boken är hur Hägglund förstår relationen mellan olika rättvisekamper. Hur ska vi till exempel tänka kring relationen mellan kampen mot ekonomisk orättvisa och kampen mot ojämlikhet mellan könen. Som jag förstår boken så är en del av den andliga friheten förmågan kan kunna fråga sig varför, varför lever vi som vi gör, varför förstår vi saker på det sätt vi gör och kan vi förstå saker på ett annat sätt? Dessa frågor rör ju inte bara ekonomiska relationer utan även andra relationer och den demokratiska socialismen framhålls som ett sätt att organisera samhället där frågan; varför? kan få större utrymme, delvis genom att det nödvändiga arbetet både effektiviseras och delas upp mellan oss. Kan det inte vara lite väl optimistiskt att tänka att människor skulle erkänna varandras rätt till fritid? Finns det inte risker att arbetsdelningen och tillgången till fritid blir tydligt könad? Det finns ju många kvinnor som organiserat sig inom vänstern och berättar om att det slutar med att de står och kokar kaffe och ställer fram stolar och ser till att mötet kan äga rum medan männen står för innehållet. Här kan det finnas tydliga ideal om att skapa en plats för politiska diskussioner men trots det så blir det orättvist. Hägglund tar upp det lite i slutet av boken när han talar om medborgarrättsrörelsen. Med det här exemplet tänker jag mig att min fråga är, måste feministisk kamp – i det projekt som Hägglund skissar – artikuleras separat eller är omvärderingen av värde som hela projektet bygger på i sig feministiskt?
En sista sak som jag skulle vilja diskutera är om du uppfattar det som att boken skulle kunna användas för att kritisera samtida vänsterrörelser, men också inspirera oss i vår politiska organisering. I sådana fall hur?
Hej Evelina.
Det tog lång tid för mig att läsa hela Hägglunds bok. Kanske har det att göra med det du skriver Evelina; att hans tilltal är så direkt och personligt. Läsningen sätter igång tankar och känslor som tar tid att bearbeta.
Jag skulle vilja börja med att plocka upp din fråga om moral och ansvar, men ur ett annat perspektiv. Jag tror att Hägglund provocerar just för att han tar ansvar som författare. Det är alldeles för vanligt att politiska teoretiker till vänster nöjer sig med att reagera på andras idéer, att låta andra tala om hur världen är beskaffad medan man själv talar om att de har fel. Jag har nyligen läst David Graebers och David Wengrows bok The Dawn of Everything: A New History of Humanity och i den blir det här plågsamt tydligt. Hela boken kretsar kring frågan hur det kommer sig att hierarkiska samhällsordningar blivit regel medan jämlika samhällsordningar blivit undantag. Efter en lysande kritik av hur andra författare framställt hierarkier som en nödvändighet i alla komplexa samhällen så kan de själva inte ens definiera jämlikhet. Istället hävdar de att det inte går eftersom det inte finns någon vedertagen definition. Medan Graeber och Wengrow argumenterar genom att resa frågor så lägger Hägglund fram svar. Det kräver mod, eftersom man då öppnar dörren för andras kritik. För det respekterar jag honom djupt.
Jag tycker inte att kritiken om Hägglunds moralism är rättvis. Visst, ibland låter han helt klart som en stereotypisk existentialist som beskriver en svårmodig intellektuell människas ensamma sökande efter en mening med livet. Men i delarna då han återkommer till Hegel och Marx blir det uppenbart att detta inte är hans avsikt: meningsskapandet uppstår inte i enskilda hjärnor utan i en kollektiv process. Problemet är snarare att boken läses vid en historisk tidpunkt då många människor saknar politiska sammanhang där de kan bli en aktiv del i en sådan process.
En politisk slutsats är väl att vi envist måste bygga och utvidga arenor där människor möts och upptäcker kollektivets, solidaritetens och demokratins kraft. På sådana arenor kan frågan om vad den här boken kräver av mig ersättas med frågor som: Är det enligt dessa principer vi vill leva? Vad i samhället hindrar oss i så fall att göra det? Även om jag tror att detta är den absolut mest grundläggande politiska uppgiften så känner jag mig naiv när jag skriver det. Finns intresset och viljan för en sådan rörelse? Så här efter några år av pandemi så är det svårt att ens få två personer att dyka upp till ett möte. Är det också din erfarenhet eller ser du några tecken på att pandemin tvärtom lett till insikt om betydelsen av sammanhang och gemenskap?
En annan politisk implikation är den om förhållandet mellan mål och medel. Hela vårt samhälle är grundat på idén om att handlingar i nuet motiveras av mål i en mer eller mindre avlägsen framtid. Unga människor jagas på i skolan med motiveringen att deras framtid hänger på betygen. Lagerarbetare uppmanas att bita ihop och jobba hårdare och snabbare under ännu en kris för att säkerställa att de har en arbetsplats att gå till även nästa år. Denna idé genomsyrar också vänsterrörelser. Möten, demonstrationer, flygbladsutdelningar och blockader motiveras med ofta abstrakta drömmar om en framtid fri från sexism, löneslaveri eller miljöförstöring. Denna uppdelning mellan mål och medel står i direkt strid mot Hägglunds etik. Den uppmanar oss att tänka radikalt annorlunda kring hur och varför vi organiserar oss. Eftersom det här livet är det enda vi har behöver vi hitta former för organisering som har ett egenvärde, som omedelbart gör livet friare och rikare för oss och de som vi älskar.
Här tycker jag att din fråga, Evelina, om huruvida feministisk kritik måste artikuleras separat eller inte är viktig men svår. Jag tänker nog att man kan argumentera för att den omvärdering av värde som Hägglund föreslår har konsekvenser som är i linje med feminismen även om omvärderingen inte motiveras av en feministisk kritik. Fördelen med denna feminism utan feminism är att den öppnar för bredare allianser eftersom stödet för en sådan omvärdering av värde inte förutsätter att man betecknar sig som feminist. I bästa fall skulle Hägglunds etik kunna fungera samlande i en tid då rörelser är mer upptagna av vad som skiljer dem åt än vilka sammanfallande intressen de har. Samtidigt tror jag att en explicit feministisk kritik och en feministisk rörelse behövs av just de skäl du anger Evelina. Detta eftersom en omvärdering av värde inte med nödvändighet kommer vara utformad så att den undergräver patriarkala strukturer. Hägglunds etik syftar ju till att skapa utrymmen där människor inte är tvingade att använda sin tid på förutbestämda sätt utan till det de vill och det öppnar för en risk för en hierarkisk könsmässig arbetsdelning.
Det finns förstås hur mycket som helst att säga om den här boken. Men en fråga jag vill avsluta med är relationen mellan Hägglunds etik och nödtillstånd. Arbetarrörelsen har ju ofta organiserat människor utifrån hoppet och löftet om en framtid i frihet och materiellt överflöd. När klimatkrisen nu går från ett abstrakt hot till en konkret realitet blir också framtidsbilderna allt dystrare. Brittiska Salvage Collective kallar det för ”arbetarens tragedi”. Arbetarklassen är kapitalismens dödgrävare. Problemet är att den som ska begravas är en seg jävel som verkar bestämt sig för att, fram till sista andetaget, förstöra så mycket som bara är möjligt. Kanske är det, frågar de sig ödesmättat, så att det hinner gå så långt att den jord som dödgrävarna ärver inte är mycket mer än en enorm kyrkogård? I så fall blir livet efter kapitalismen mer av ett utdraget räddningsarbete än ett spirande liv i frihet. Det jag funderar över är vad sådana pessimistiska scenarier gör med Hägglunds etik. Förutsätter den en rik ekologisk omgivning som ger människorna det de behöver eller kan den gälla också på platser som präglas av förstörelse?
>>>> Hej, Johan
och tack för ditt mejl! Jag håller med dig om att kritiken mot Hägglund ofta är orättvis, och jag har nästan fått intrycket att vissa kan bli lite generade av den innerlighet som han visar i sitt skrivande. På något vis är det som att stora delar av det politiska tänkandet har stelnat i en distanserad, och ibland lite cynisk, kritik där det framstår som naivt att blicka framåt och erbjuda politiska visioner om hur vi skulle kunna leva tillsammans. Och jag kan tycka att det är synd att det svenska mottagandet av boken i hög grad har handlat om att hitta svagheter i Marxläsningen (kritik från vänstern) eller i hans syn på religion (kritik från de svenska teologerna) och i ganska begränsad utsträckning faktiskt har diskuterat bokens styrkor.
Samtidigt hade jag gärna sett att Hägglund i högre utsträckning hade adresserat det som du lyfter i början av ditt mejl: hur ser egentligen villkoren för kollektiv organisering ut? Hur ska vi förstå den ökade individualiseringen och ansvariggörandet av det enskilda subjektet i samhället och hur det påverkar våra möjligheter till politiskt engagemang? För Hägglunds projekt är ju på många sätt avhängigt ett framhävande av det kollektiva om det inte ska bli en form av existentialism.
Jag läser för tillfället en ganska dålig bok av Noreena Hertz med titeln The Lonely Century. Coming Together in a World that’s Pulling Apart. Även om boken lider av en brist på kontextualisering, och misslyckas med att förstå den betydelse som kapitalismen har för den situation som Hertz beskriver, så håller jag ändå med om lägesbilden som beskrivs i boken: vi tycks bli sämre och sämre på att vara tillsammans med varandra, och det kollektiva motarbetas både på ett ekonomiskt, politiskt och kulturellt plan. Vi är, som Hertz skriver, mer ensamma och även om detta gör oss olyckliga så blir vi också mer och mer obekväma med att vara tillsammans och sämre på att förhandla och förhålla oss till att den andre inte är som jag. Samtidigt är det lite dubbelt, för som du skriver kan det vara svårt att få folk att komma till möten men på samma gång har både miljörörelsen, den antirasistiska rörelsen och den feministiska rörelsen – åtminstone globalt – lyckats mobilisera allt fler de senaste åren.
Men själva vardagsengagemanget är det kanske sämre med och det kanske handlar om att människor inte har känslan av att det ”omedelbart gör livet friare och rikare för oss och de som vi älskar” som du skriver. Själv upplever jag till exempel att det är närmast omöjligt att kombinera arbete, familj och politiskt engagemang. De politiska sammanhangen kan ju inte reduceras till att bara bli någonting som ungdomar och pensionärer mäktar med. Tänk om jag hade kunnat ta med mig barnen till ett politiskt möte, om det hade funnits gemensam barnpassning på politiska sommarläger och så vidare. Jag tror verkligen att vi måste tänka på hur vi praktiskt gör det möjligt för människor att delta och inte känna att det är en stor intressekonflikt mellan det politiska livet och det privata livet. Det vore också en konkret feministisk ingång till organiseringen.
Din sista fråga är så svår och lite oroväckande, att verka politiskt utan en dröm om frihet. Fast kanske kan räddningsarbetet organiseras på ett sådant vis att vi i själva arbetet lever friare, även om det inte riktas mot framtiden. Med andra ord knyter det an till den separation mellan mål och medel som du lyfter på slutet. Eller hur tänker du?
>>>> Hej igen Evelina.
Eftersom det var några veckor sedan vi hördes sist så läste jag igenom det vi skrivit tidigare innan jag läste ditt senaste mejl. Det låter nog fånigt men på något sätt känns det som en form av motstånd att skriva på det här sättet. Det går på tvärs mot en samtid där artiklar och inlägg skrivs på kort tid och skickas ut i världsrymden utan klar mottagare. Överhuvudtaget blir det både ett respektfullare och mer givande sätt att ta sig an ett sådant omfattande verk som Hägglunds.
När jag på nytt bläddrar igenom Vårt enda liv ser jag fler nyanser än vad jag gjorde vid första läsningen. Det finns verkligen stora brister när det gäller frågan om kollektiv organisering, och det medger ju Hägglund själv. Han vill presentera en idé som kan väcka insikten om att demokratisk socialism är möjlig. Det saknas en analys av de materiella omständigheter som undergräver tron på en annan värld än den kapitalistiska. Men jag uppskattar hur Hägglund trycker på att kapitalismen måste överskridas genom det aktiva skapandet av institutioner. Det är allt för vanligt att radikal samhällskritik utelämnar denna inte så lilla detalj, som om socialism skulle växa fram automatiskt ur kapitalismens ruiner. Människors frihet blir inte till trots eller vid sidan av etablerade institutioner utan konstitueras genom dem. Vad det gäller är att utveckla institutioner (för fördelning av nödvändigt arbete eller resurser, för samarbete i grannskap, för politiskt deltagande och så vidare), som reglerar våra sociala relationer på sätt som både möjliggör för människor att leva meningsfulla liv och bekräftar vårt beroende av och ansvar gentemot andra. Kanske skulle Hägglund, apropå din fråga om risken för patriarkala strukturer under den fria tid som är norm under den demokratiska socialismen, svara att den fria tiden trots allt är reglerad genom institutioner?
Jag tror att Hägglund har helt rätt i att sådana institutioner inte är möjliga så länge den kapitalistiska värdeformen reglerar samhällslivet. Men jag tolkar det också som att institutionerna måste börja byggas nu trots systemets begränsningar. Det handlar om att formulera och kämpa för icke-reformistiska reformer, det vill säga politiska initiativ som förstärker icke-ägande klassers position och makt på bekostnad av de härskande klassernas ställning. Det handlar också om att bygga motmakter och alternativa offentligheter, det vill säga självständiga institutioner grundade i rörelsens socialistiska normer och principer som aktivt utmanar samhällets förhärskande maktstrukturer.
Jag har tänkt mycket på det du skriver om att vi blivit sämre på att vara tillsammans och jag tror att de kyligt distanserade, negativa läsningarna av Hägglund är ett av många uttryck för en oförmåga till vad man skulle kunna kalla en dialogisk kritik. Med det menar jag ett kritiskt utbyte som inte betraktas som avslutat efter en recension eller debattartikel utan som blir till en givande och tagande relation. Det finns förstås många logiker i våra vardagsliv som försvagar vår socialitet. Men det känns också som att vi inom vänstern har fått något om bakfoten. Vi blir nedslagna av opinionsmätningar och valresultat, som om våra chanser grusas av att ”folket” har åsikter som avviker från våra. Men det är ju snarare så, som Stuart Hall sa någon gång, att politiska majoriteter inte finns utan skapas. Här tror jag att byggandet av motmakter kan vara vägen framåt eftersom de blir en plats där klassmedvetenhet, stolthet, självförtroende och solidaritet kan växa i ett samhälle där allt det undergrävs.
En sympatisk del av Hägglunds etik som knyter an till detta är att var och en ska ges utrymme att upptäcka svaret på frågan om meningen med allt, inte serveras det. Men den enskildes svar beror på i vilket sammanhang det formuleras. Om det görs i en situation där vi är alienerade, känner oss maktlösa, inte finner skäl att lita på främlingar eller saknar positiva erfarenheter av demokrati och solidaritet så kommer våra svar sannolikt vara präglade både av försiktiga anspråk och cynism. I en situation där vi erkänns som jämlikar, känner tillit och respekt och har vana av fungerande samarbeten så kommer våra svar istället vara offensiva och andas solidaritet. Jag tror att byggandet av motmakter har ett egenvärde. Om vi försöker samla människor genom att de ska uppoffra sin tid och kraft för avlägsna mål kommer vänstern att fortsätta vara obetydlig. Att komma med i en rörelse måste ge så mycket att det inte är avgörande om man bedömer de långsiktiga målen som realistiska eller inte. En helt grundläggande uppgift är att skapa förutsättningar för deltagande. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver om svårigheterna med att vara förälder och aktivist. Om vi lyckas med det och rörelsen lyfter och stärker breda grupper av människor och skapar erfarenhet av självorganisering tror jag också att nya post-kapitalistiska värden, vi idag i vår tillvaro som isolerade individer har svårt att ens föreställa oss, kan uppstå och ge riktning åt den demokratiska socialism Hägglund föreställer sig. <<
Artikelförfattare
Evelina Johansson Wilén är forskare i genusvetenskap vid Örebro Universitet. Medlem i Socialistisk politik och ingår i Röda rummets redaktion.
Johan Örestig är universitetslektor och doktor i sociologi. Ingår i Röda Rummets redaktion.
