Med musiker som Shabaka Hutchings och Nubia Garcia i förgrunden har en ny kreativ musikscen som spränger etablerade genrebegränsningar vuxit fram i London under de senaste åren. Christopher Thorén söker dess musikaliska, kulturella och politiska rötter. (Se även skivtips i slutet av artikeln)
Sommaren 2019 reser jag till London för att besöka min frus familj. Kvällen vi anländer äntrar hypade jazzbandet Sons of Kemet med klarinettisten och saxofonisten Shabaka Hutchings i spetsen scenen på Somerset Houses innergård. Men trots att min FOMO,”fear of missing out”, är extrem så var det svårt att smita från släkten första kvällen i stan. För att lugna mig själv tänker jag att ett så uppmärksammat band kommer jag säkert snart få en chans att se igen, både i Sverige och nästa gång jag besöker London. De kom av någon anledning inte till Sverige den hösten och under följande vår vet vi alla vad som hände. Sedan pandemin slog till har det inte funnits någon annan möjlighet än att på distans följa och fascineras av den extrema våg av kreativitet som kommer ur Londons jazzscen. Det är svårt att bedöma vad det har inneburit att musikscener som denna som i så pass hög grad bygger på mötet med en publik live tvingats hitta lösningar för att nå ut på distans.
Det är inte helt lätt att skissa en bild av den nya jazzscen som Hutchings blivit en central förgrundgestallt för, för att inte tala om att försöka definiera den. Brittisk jazz har en lång historia och är lika bred och mångfacetterad som många andra jazzscener i Europa. Men det är någonting speciellt som händer just nu, det tror jag alla som följt skivutgivningen någorlunda kan hålla med om. Det är en jazzscen otvetydigt förankrad i en brittisk samtid, med starka kopplingar till Londons klubbscen, hiphop och elektronisk musik som grime. Samtidigt lutar sig musiken med tydlighet och stolthet mot tidigare generationer av (amerikansk och brittisk) jazz och annan svart musik som reggae, calypso och Västafrikansk afrobeat.
Som genrebeteckning är ”The Brittish jazz scene” som man kan höra att det refereras till är egentligen alldeles för begränsande. Till att börja med har många musiker genom åren varit skeptiska till själva ordet ”jazz”. Den amerikanske trumpetaren Nicholas Payton är en av de nutida musiker som avvisar benämningen jazz som nedvärderande och i stället föredrar att kalla sin musik ”Black American Music” (BAM), för att poängtera dess historia. Men för den nya musikscenen i London känns termen BAM ändå inte helt rätt. Visst tillhör den samma släktträd som den amerikanske jazzen. Men här finns så många andra sammantvinnade grenar från andra geografiska platser. Kanske fångar det något öppnare mottot Art Ensemble of Chicago använt sedan det sena 60-talet – “Great Black Music, Ancient to the Future” – bättre vad det handlar om.
Även om det är tydligt att det finns ett stark släktskap med den amerikanska jazzen så menar många att den nya musikscenen i London ändå skiljer sig i vissa avseenden. Swing och blues som är viktiga ingredienser i den amerikanska jazzen har inte samma roll i den brittiska. Möjligen ett resultat av de karibiska influenserna, där i stället reggae, soca och calypso kan vara självklara influenser. Den funk som är så central för amerikansk fusion-jazz sedan 70-talet har inte heller samma plats. De är i stället high-life och afrobeat som har tagit dess plats. Funken har därmed nästlat sig in genom en omväg via Västafrika och afrobeatens överstepräst Fela Kuti, som i sin tur inspirerades av den amerikanske funkens gudfader James Brown.
The Black Atlantic
I detta sammanhang kan kulturteoretikern och sociologen Paul Gilroys bok The Black Atlantic vara till hjälp. Den beskriver han hur svart kultur har påverkats och formats av den transatlantiska slavhandeln. Genom dessa till en början ofrivilliga men snare även frivilliga rörelser över havet och mellan kontinenter har det formats en kulturell och politisk gemenskap som överskrider nationella och etniska gränsdragningar. En kulturell rörelse där kusterna på olika kontinenter kommunicerar med varandra. Det är självklart ingen homogen kultur på något sätt. Gilroys intellektuella projekt handlar till stor del om att formulera en kritik av det han kallar för ”etnisk absolutism”. Alltså idén om att olika raser har inneboende egenskaper som speglas i respektive kultur. Snarare ser han en mångfald av uttryck för svart kultur och argumenterar mot föreställningen att det skulle finnas en autentisk svarthet. Samtidigt som svarthet i någon mån är verkligt (om än inte i biologisk mening) och därför påverkar kultur och har inverkan på svarta människors liv.
I en intervju nyligen menade Gilroy dock att idén om ”the black Atlantic” antagligen inte har samma giltighet idag som för 30 år sedan då boken gavs ut. Svart kultur och politik hänger inte samman på samma sätt längre och nationella identiteter och koppling till den egna eller föräldrarnas hemländer har kommit att spela en större roll för den egna självförståelsen (även om det självklart finns vissa internationella rörelser som Black Lives Matter). Men även om idén om samhörighet i en ”svart atlant” inte är lika utbredd idag som för 30 år sedan finns det ändå någonting i den idén som kan hjälpa oss att förstå Londons jazzscen. Nämnda Hutchings personifierar med sin bakgrund och sitt konstnärskap denna idé av en kulturellt överskridande gemenskap som inte låter sig fångas i snäva former av nationella tillhörighet. Född på Barbados, levt större delen av sitt liv i England och har numera även starka band till Sydafrika där en av hans grupper, Shabaka and the Ancestors, har sin bas. Men denna bakgrund ska inte förstås som en enkel koppling till ursprung eller musikaliska karriärvägar utan något som även kommer till uttryck i musiken. En musik som inte hade kunnat skapas i ett annat kulturellt klimat än den mångkulturella storstaden som det postkoloniala London är.
Black to the Future
Vi kan höra denna kulturella och musikaliska mix levandegöras på Sons of Kemets senaste album Black to the Future, där bandet förutom Hutchings på saxofon och klarinett består av Theon Cross på tuba, Seb Rochford och Tom Skinner på trummor. En ovanlig sättning för ett jazzband som skapar en betoning på rytm och bas. Hutchings blåsspel är omväxlande perkussivt och melodiskt. I ena stunden smattrar rytmerna ur klockstycket med samma intensitet som de två trummisarnas frenetiska hamrande – i nästa stund används träblåsets alla lyriska kvalitéer.
Skivan är ett resultat av ett flertal långa jam-sessioner i studion där denna rytmiska och exstatiska musik har fått växa fram i längre sjok som sedan redigerats för att passa skivformatet. Ett arbetssätt som känns helt logisk för den här typen av musik. Musik når sällan sin höjdpunkt direkt efter inräkning utan behöver få tid på sig att komma dit.
The Guardians recensent skrev talande: ”Det låter inte ’fritt’; det låter som en våldsam kamp. Det är svårt att låta bli att dra slutsatsen att träblåsarna kämpar för andan.” Skivan spelades in efter det brutala mordet på George Floyd och sammanställdes under en pandemi, som drabbat svarta och fattiga mer än andra grupper. Det är musik som spelas för att du ska påverkas. De hypnotiska riffen och rytmerna inkluderar lyssnaren i den musikaliska värld som de bjuder in oss i. Det är musik som är lika tillbakablickande som futuristisk. Den har otvivelaktigt sina rötter i amerikanske jazz, men lika närvarande är reggae, grime och Karibiens karnevaler. Politiken är inte bara med i marginalerna utan en central del i musiken. Första låten Field Negus är en kraftfull klagosång över kolonialismen och slaveriets lidande levererat av poeten Joshua Idehen. En anklagelseakt över hur människor fråntas inte bara sin fysiska frihet utan även sina religioner och sin värdighet. Den referensrika lyriken sammankopplar kolonialismen med samtiden och slutar i ett uppror där herrarnas frihet avvisas: ”I do not want your equality/It was never yours to give me”, (Jag vill inte ha din jämlikhet/Den var aldrig din att ge). Monument slängs i floden och låten avslutas med ett förtvivlat ”Hashtag burn it all!”.
Windrushgenerationen
Genom att ta in poesin i musiken för att tolka och uttrycka motstånd likt den jamaikanska dub-poeten Linton Kwesi Johnson, införlivar Hutchings sitt band i en obruten tradition. Att Sons of Kemet står på axlarna på de som lite förenklat brukar kallas Windrushgenerationen, immigranter från brittiska forna kolonier i Västindien som kom med båten vars namn benämningen kommer ifrån, är ingen överdrift. Detta arv går att få en glimt av i Steve McQueens mästerliga filmsvit Small axe (SVT play). De fem fristående filmerna ger med sina olika nedslag en inblick i många svartas liv i London under sent 70- och tidigt 1980-tal. Inte minst intressant för denna tidnings läsarkrets då det i filmerna finns otaliga referenser till den trotskistiska historikern och journalisten C.L.R James och hans bok The Black Jacobins, som blivit en viktig text för svart kamp.
Filmerna kan ge en förståelse av den tiden och därmed också en viss inblick i den sociala och politiska kultur som den nutida jazzen är sprungen. För som Nathan Hamelberg skriver i filmtidskriften FLM: ”På ytan är Small axe en filmsvit om svart brittisk historia, men den handlar lika mycket om svart samtid, även bortom Storbritannien.” Det brutala klassamhälle och den rasism som riktas mot bland annat svarta i England ser kanske inte exakt likadan ut nu, men även om samhället och uttrycken för ojämlikhet har förändrats kan förtrycket vara lika närvarande. Som Hamelberg också påpekar är det inte bara svartas historia det handlar om, det är också hela Storbritanniens historia, som även har sina efterverkningar där många under denna generation ännu inte fått fullt erkännande som tillhörande den Brittiska nationen. Theresa May skapade lagar som ledde till utvisningar av Jamaikaner ur Windrush-generationen. Hennes efterträdare Boris Johnson har hasplat ur sig rasistiska kommentarer mer än en gång. Sons of Kemet har projicerat en av dessa under en konsert, genom vilken Johnson beskriver afrikaner som möter drottningen på hennes resor som ”cheering crowds of flag-waving piccaninnies” (ett ord som används nedsättande om svarta barn). Det går kanske inte att dra en helt rak linje från musiken i filmerna till dagens jazzscen, det är lite mer komplicerat än så. Men då många i denna musikscen är barn till karibiska migranter eller har föräldrar som levt i den miljön erbjuder dessa filmer en pusselbit till varför musiken låter som den gör.
Jämlikhet
Musikjournalisten och DJ:n Hasseb Iqbal har försökt ringa in vad det är som gjort att denna scen uppstått och vad som gjort den speciell. Ett av de viktigaste exemplen är det egalitära förhållningssätt som arrangörer och musiker har haft till publiken. Flera mindre ställen som drivits av eldsjälar som tagit musiken på största allvar och velat att det ska vara en ömsesidig upplevelse och kommunikation mellan musiker och publik. Något som skapat en särskilt välkomnande och kreativ miljö. Det har också funnits lokaler där musiken har kunnat spelas. Något som lokala politiker i europeiska städer speciellt borde ta på allvar. Finns inte lokaler med rimliga hyror finns heller inte mötesplatser för kulturuttryck som ännu inte hunnit formas och bli så pass inkomstbringande att de kan ta sig fram på de etablerade scenerna. För precis som för oss här i Sverige har konsertarrangörer tvingats lämna sina lokaler på grund av gentrifiering, med klagande grannar och höjda hyror som följd.
En viktig komponent är också utbildning som kan nå ut till andra än de självklara målgrupperna, där institutionen Tomorrow’s Warriors varit en viktig komponent. Genom dem har musiker som Hutchings och Cross skolats. Den inflytelserika DJn och radiopersonligheten Gilles Peterson menar att det inte går att överskatta dess betydelse för Londons musikscen just nu. Inte minst då de har nått ut till grupper som annars inte har haft råd med musikutbildning och dessutom lyckats öka antalet kvinnliga instrumentalister. Även i Sverige har vi exempel på hur organisering och utbildningsinsatser har lyckats förändra scenen. Det arbete som bland annat den feministiska musikföreningen Impra gjort och riktade insatser på bland annat Fridhems folkhögskola och popp/jazzkollo gjort har på ett genomgripande sätt förändrat den svenska jazzscenen.
Nubia Garcia – en ny stjärna
En annan viktig musiker som har fått en del av sin utbildning i Tomorrow’s Warriors regi är saxofonisten Nubya Garcia. Idag är hon den starkast lysande stjärnan på den brittiska jazzscenen. Hon har spelat i flera band (bland annat Nérija, Maisha, samt otaliga samarbeten) men det var hennes soloalbum SOURCE som blev det verkliga genombrottet. Även här är det fråga om musik rotad i jazz och som speglar samtidens London med siktet inställt mot framtiden. Musikjournalisten och Londonkännaren Andres Lokko beskrev i Svenska Dagbladet skivan som en ”världsomsegling genom Londons mångkulturella stadsdelar och förorter”. Här drabbas jag som lyssnare av saxofonspel i John Coltrane och Sonny Rollins tradition med ett både direkt tilltal och en kompromisslös kraft. Garcias ton i saxofonen är både mäktig och stökig, samtidigt so
m hon visar på melodisk finkänslighet. På skivan gästas bandet av en rad musiker och sångare, men själva huvudgruppen består av Daniel Casimer på kontrabas, Joe Armon-Jones, piano och keyboards och Sam Jones på trummor.
Skivan definieras av en eklektisk med samtidigt sammanhållen blandning av stilar där inte minst reggaen har en självklar plats. Den är också en bra representation av jazzscenen med sin nära koppling till Londons klubbkultur. En delförklaring till varför dessa jazzmusiker kan nå ut med sin musik på det sätt de gjort är just deras nära band till dansmusik och starka kopplingar till karibisk soundsystem- och karnevalkultur. Efter skivan släpptes en remix-version där olika producenter har gjort sina versioner av låtarna. Det är inget unikt för Garcia och remixplattor av jazzskivor är inget nytt. Men ofta blir det inte speciellt intressant. Men här blir remixen blivit till en skiva i sin egen rätt som känns helt självklar till förfesten.
Estetik
Ett annat utmärkande drag för scenen är känslan för stil och det visuella, i allt från kläder och hår till omslag, videos och scenframträdanden. Hutchings själv har sagt att ”style is a part of jazz. You associate a sharpness with the word”. Men det är inte tom ytlighet utan en känsla för att form och innehåll hänger ihop. Att den visuella presentationen av sig själv och ens musik säger någonting om och förstärker innehållet. Religionshistorikern Richard Brent Turner tar avstamp i Gilroys begrepp och menar att det i jazzen funnits något som han kallar ”Black Atlantic cool”. Det handlar om att kunna representera sig själv och presentera en estetisk vision där andlig medvetenhet kombineras med en medvetenhet om musiken och att dansen bär på både kraft och skönhet. En sådan ambition sträcker sig tillbaka till uråldriga traditioner i Väst- och Centralafrika. I 40-talets Amerika manifesterades denna i zooth-subkulturen, där stora zooth-suits ofta syntes i där det dansades till be-bop jazz. Där musikalisk skicklighet likaväl som ”sharpness” var viktigt. Pianisten, bandledare och kompositören Duke Ellington sa att: ”The music of my race is something more then the ‘American 
idiom’. It is the result of our transplantation to American soil, and was our reaction in plantation days to the tyranny we endured. What we could not say openly we expressed in music, and what we know ass ‘jazz’ is something more then just dance music. We dance it not as a mere diversion or social accomplishment. It expresser our personality, our soul reacts to the elemental but eternal rhythm…”.
Numera är det dock inte längre snyggt sittande kostymer som vi är vana att se 60-talets jazzmusiker iklädas. Londonscenen förknippas med urbant mode där designern Nicholas Daley blivit en huvudfigur. Han har bland annat stylat just Hutchings. Sons of Kemets musik har även åtföljts av stilistiska videos där dans och rörelse varit viktiga komponenter. Samma gäller för Nubya Garcia som lägger samma energi på styling och mode och skulle om det inte vore för saxofonen kunna misstas för en hipp modeinfluenser. Men inte för att det är ytligt utan som ett sätt att sätta ett värde på det visuella. Ibland upplever jag att dock att det i vissa jazzkretsar nästan kan ses som lite fult eller just ytligt att tänka för mycket på det som inte är direkt kopplat till musiken. Men att dessa musiker arbetar med helheten är ett sätt att inte konservera musiken som ett historiskt föremål, där uttrycket reduceras till hyllandet av forna hjältar. Snarare tar den med sig attityden hos dessa hjältar och den kultur de kom ur för att behålla idén om jazzen som en föränderlig rörelse som hela tiden ligger i framkant i den musikaliska utvecklingen som också har plats för och värdesätter ”sharpness”.
Musik på distans
Även om Corona har inneburit att vi inte kunnat ta del av live-musik kan det vara viktigt att påminna sig om att det ju inte är något konstigt eller ovanligt med att lyssna på musik från svunna tider eller från platser som man inte kan eller vill besöka. Men samtidigt är det självklart en stor skillnad mellan att lyssna på spåren från en svunnen musikscen och att få ta del av en levande scen, även om det bara är i enstaka konserter. Att streama konserter öppnar självklart möjligheter för att nå lyssnare på andra platser och kan precis som annan modern teknik föra samman människor på långa fysiska avstånd. Men att musik förändras och skapas i mötet mellan musiker och lyssnare går inte att komma ifrån.
Innan pandemin hade jag knappt lyssnat på några streamade konserter överhuvudtaget. Men när situationen var som den var så följde jag vissa konserter live och andra såg jag i efterhand. Det var ju även ett sätt för musiker att fortsätta hålla kontakt med sina lyssnare och i vissa fall att kunna få in sitt levebröd genom donationer. En av de första konserterna jag såg live hemifrån streamades från Hutchings vardagsrum. Han spelade soloklarinett och det blev ändå en slags liveupplevelse där inte bara tonerna utan även en slags livekänsla tog sig genom högtalarna. Men han själv menar att det typ av transcendens som han själv strävar efter, där musikskapandet blir en kollektiv upplevelse som överskrider det en individ själv kan åstadkomma, är omöjlig utan det fysiska mötet med publiken. I en podintervju menar han att ”streaming concerts are by definition going to be lacking in some kind of spiritual power. Because that communalism then flows in too the audience, who responds to it with their bodies and that response feeds back to us. And then we get more energy. And we give back. So, it’s this kind of exchange of energy and musicality. And that for me is the transcendence.” Det är också en förklaring till varför livemusik fortfarande lockar. Hur bra streamingtjänster vi än får, hur enkel distributionen och kvalitén på den inspelade musik än blir kommer musikälskare längta efter den gemensamma upplevelsen som konserter kan ge. När jag letar upp klipp på Youtube från konserten i Somerset House i London som jag missade är det inte så att jag blir lugnad. Suget efter att besöka konserter blir snarare bara större.
När detta skrivs har det redan varit möjligt att besöka festivaler och evenemang, om än med de nya covid-passen. Intrycket jag får är att det finns en längtan tillbaka, även om det säkert kommer ta ett bra tag både för kulturlivet att återhämta sig och för publiken att komma tillbaka i samma utsträckning som tidigare. Det kan vara önsketänkande, men jag tror innerligt att vi behöver mötas genom musiken på olika sätt. De mest teknikälskande personerna kan behöva mötas i en kollektiv fysisk upplevelse där musiken upphäver gränser mellan människor. För min egen del betyder det att jag hoppas få möta denna och annan musik med musikerna framför mig på scenen. Det är viktigt för individen, men också för att den typ av kreativa kulturer som denna artikel har handlat om ska uppstå och kunna frodas och tas vidare black to the future.
Artikelförfattare:
Christopher Thorén är musiker och tidigare mångårig recensent för Lira musikmagasin. Han spelar bland annat med sitt eget jazzband Christopher Ali Solidarity Quartet, afrobeatorkestern Music Is The Weapon och det feministiska swingkollektivet Cats and Dinosaurs. För tillfället är han doktorand vid Göteborgs universitet och skriver en avhandling i utbildningsvetenskap om muslimska ungdomar i gymnasieskolan.
Referenser
Brent Turner, R. (2021). Soundtrack to a Movement—African American Islam, Jazz, and Black Internationalism (Vol. 2021). NYU Press.Empire, K. (2021, maj 15).
Sons of Kemet: Black to the Future review – an eloquent dance between anger and joy | Jazz | The Guardian.
Ghadiali, A. (2021, juli 28). In conversation with Shabaka Hutchings. I Sarah Parker Remond Centre Podcast.
Gilroy, P. (1993). Black Atlantic: Modernity and double consciousness. Verso.
Griffiths, S. (2020, april 23). Shabaka Hutchings: ”Style is a part of jazz. You associate a sharpness with the word”. Mixmag.
Hamelberg, N. (2021, mars 25). Small axe skapar ett hem åt karibiska liv – FLM. Filmtidskriften FLM.
Iqbal, H. (2020). Noting Voices: Contemplating London’s Culture. Rough Trade Books.
Lokko, A. (2020, augusti 22). Storslagen världsomsegling genom London. Svenska Dagbladet.
Willson, T. (2019, juni 27). Nicholas Daley: The man dressing London’s growing jazz scene. Mixmag.
Skivtips
We Out Here – olika artister (Brownswood recordings)
Nästan är “vem är vem” på denna jazzscen och därför en självklar skiva att börja med.
Yelllow – Emma-Jean Thackray (Movementt)
Denna hyllade multiinstrumentalist blandar experimentell 70-talsfusion, med bombastisk soul och sprituell jazz. Svårfångad med otroligt medryckande på samma gång.
Space 1.8 – Nala Sinephro (Warp Records)
Denna karibisk-belgiska harpisten ger oss meditativ och atmosfärisk electronica där den akustiska jazzen har en självklar plats, representerad bland annat av Nybya Garcia på saxofon.
Intra-I – Theon Cross (New Soil)
Något så ovanligt som en (virtuos) tubaist som bandledare. Men det är inte som du tänker dig, här blandas jazz med dub, hiphop, soca, grime och elektroniska beats med starka kopplingar till den afro-karibiska diasporan.
KOKOROKO – KOKOROKO
Afrobeat har en självklar plats på Londons jazzscen (Fela Kuti studerade och formade sitt första band i staden). Detta band tara traditionen vidare med bland andra den uppmärksammade trumpetaren Sheila Maurice-Grey i blåssektionen.
Ashley Henry – Beautiful Vinyl Hunter (Sony Music)
Pianisten och kompositören Ashley Henry har fått ihop en platta med en rad gäster där jazzens hantverk (i den bästa av betydelser) är i centrum och där hiphopen och neosoulen sätter starka avtryck.
Dark Matter – Moses Boyd (Exodus Records)
Denna trummis ger oss tunga beats och blåsriff där jazz möter afro-pop, afrobeats och elektronisk dansmusik. Gästad av rappare och sångare.
