​Stoppar den globala uppvärmningen det kalla kriget?

Många analytiker vill hävda att de närmaste decennierna kommer att präglas av en skärpt konflikt mellan USA och Kina, att ett nytt kallt krig står för dörren. Tvärtemot dessa förutsägelser menar Michael T Klare i denna artikel att den globala uppvärmningens allt värre konsekvenser kommer att lägga en avgörande hämsko på den framtida stormaktsrivaliteten.

Under de senaste månaderna har Washington haft en hel del att säga om Kinas ständigt ökande stridskrafter i form flygvapen, marin- och missilstyrkor. Men när Pentagons tjänstemän tar upp detta ämne talar de i allmänhet mindre om landets nuvarande förmåga, som fortfarande är långt underlägsen USA:s, än om den värld de förutspår för 2030- och 2040-talen, då Beijing förväntas ha skaffat sig avsevärt mer sofistikerade vapen.

”Kina har investerat kraftigt i ny teknologi, med en uttalad avsikt att fullborda moderniseringen av sina truppstyrkor till 2035 och ställa upp en militär i världsklass 2049”, underströk försvarsminister Lloyd Austin i juni, 2021. USA har, försäkrade han senatens försvarskommitté, fortfarande ”världens bästa stridskrafter”. Men bara genom att årligen lägga ut otaliga miljarder dollar, tillade han, kan detta land hoppas ”överträffa” Kinas planerade framsteg under de kommande decennierna.
Men det råkar finnas en avgörande hake i detta resonemang. Betänk att en sak faktiskt är säker: 2049 kommer den kinesiska militären (eller det som återstår av den) ha så fullt upp med att hantera en brinnande, översvämmad, värld som skakar under klimatförändringar – vilka hotar landets själva existens – att den inte kommer att ha särskilt mycket förmåga, än mindre vilja, att inleda ett krig mot USA eller någon av dess allierade.

Det är förstås normalt för amerikanska militära tjänstemän att koncentrera sig på militärmaktens standardåtgärder när de diskuterar det förmodade kinesiska hotet, inklusive ökad budget, större marina styrkor och liknande. Dessa siffror extrapoleras sedan mot framtiden och en tänkt situation då Beijing med gängse åtgärder skulle kunna gå förbi Washington. Men ingen av dessa beräkningar tar hänsyn till klimatförändringarnas inverkan på Kinas säkerhet. När den globala temperaturen stiger kommer i själva verket detta land att härjas av den ständiga klimatkrisens allvarliga effekter, och tvingas använda samtliga för regeringen tillgängliga verktyg, inklusive Folkets befrielsearmé (PLA), för att försvara landet mot allt mer katastrofala översvämningar, svält, torka, skogsbränder, sandstormar och stigande havsnivåer.
Kina kommer knappast vara ensamt om detta. Klimatkrisens allt allvarligare effekter tvingar redan regeringar att använda militära och paramilitära styrkor för att bekämpa bränder, förhindra översvämningar, bistå med katastrofhjälp, flytta befolkningar och ibland helt enkelt upprätthålla grundläggande offentliga funktioner. Under den här sommarens extrema väderhändelser har i själva verket militär från flera länder, inklusive Algeriet, Tyskland, Grekland, Ryssland, Turkiet och – ja – USA varit engagerade med just sådana åtgärder, precis som PLA.
Och räkna med en sak: detta är bara början. Enligt en rapport nyligen från FN:s klimatpanel (IPCC) kommer extrema väderhändelser, vilka kommer inträffa med en allt tätare frekvens, visa sig allt mer förödande och ödeläggande för samhällen över hela världen, vilket i sin tur får till effekt att militärstyrkor nästan överallt kommer att spela en allt större roll för att hantera klimatrelaterade katastrofer. ”Om den globala uppvärmningen ökar”, konstaterade rapporten, ”kommer med allt större sannolikhet extrema klimathändelser av ökad intensitet, varaktighet och/eller rumslig utbredning äga rum i en omfattning som aldrig tidigare skådats.” Det vi med andra ord har bevittnat sommaren 2021 kommer, oavsett hur förödande det uppfattats, att förstoras många gånger om under de kommande årtiondena. Och Kina, ett vidsträckt land som är sårbart för klimatvariationer på flera sätt kommer helt klart att behöva fler katastrofinsatser än de flesta.

​Förebud i Zhengzhou
För att få ett begrepp om den klimatkris som kommer att drabba Kina behöver vi inte röra oss längre än till översvämningarna nyligen i Zhengzhou, en stad med 6,7 miljoner invånare och huvudstad i Henan-provinsen. Under en 72-timmarsperiod – mellan 20 och 22 juni – dränktes stasden av något som en gång i tiden var en normal årsnederbörd av regn. Resultatet – som är som en blick in i Kinas framtida verklighet – var aldrig tidigare skådade översvämningar och att den lokala infrastrukturen kollapsade under tyngden av vattnet. Minst 100 personer dog i själva Zhengzhou – inklusive 14 personer som fångades i en helt översvämmad del av tunnelbanan – och ytterligare 200 miste livet i kringliggande städer och samhällen. Utöver omfattande skador på broar, vägar och tunnlar hamnade uppskattningsvis 2,6 miljoner tunnland jordbruksmark under vatten.
Som ett svar på det utlyste president Xi Jinping en landsomfattande mobilisering för att hjälpa offren för översvämningen och skydda livsviktig infrastruktur. Enligt det statligt ägda TV-bolaget CGTN ”uppmanade Xi tjänstemän och partimedlemmar på alla nivåer att ta ansvaret och gå i täten för att vägleda arbetet med att bemäktiga översvämningarna”. ”Kinesiska Folkets befrielsearmé och de beväpnade polisstyrkorna ska aktivt samordna det lokala räddnings- och hjälparbetet”, sa Xi inför en grupp högt uppsatta funktionärer.
PLA reagerade snabbt. Så tidigt som den 21 juni rapporterade den statligt ägda China Daily att mer än 3.000 officerare, soldater och milismän från PLA:s centrala befälsområde hade skickats till Zhengzhou och trakterna där omkring för att bistå med katastrofhjälp. Bland de som sändes ut fanns en fallskärmsbrigad från PLA:s flygstyrkor, som hade utsetts att förstärka två farliga dambristningar i Gula floden i området runt Kaifeng. Enligt China Daily byggde brigaden en en och enhalv km lång och en meter hög mur av sandsäckar för att förstärka dammen.

Dessa enheter kompletterades snabbt och så småningom skickades omkring 46.000 soldater från PLA och Folkets beväpnade polis till Henan för att hjälpa till med räddningsarbetet, tillsammans med 61.000 milismedlemmar. Talande nog innefattade de åtminstone flera hundra personer från PLA:s raketstyrkor, den militära gren som har ansvar för att underhålla och avfyra Kinas interkontinentala kärnvapenbestyckade missiler.

Katastrofen i Zhengzhou var betecknande i många avseenden. Till att börja med visade den att den globala uppvärmningen bokstavligt talat över en natt – och utan förvarning – kan förorsaka svåra skador i en modern stad. Precis som de förödande skyfall som två veckor tidigare fick floder i Tyskland, Belgien och Nederländerna att svämma över sina bräddar, orsakades störtregnen i Henan delvis av den varmare atmosfärens ökade förmåga att suga upp fukt som dröjer sig kvar på en plats och tömmer ut allt det lagrade vattnet i en jättekaskad. Sådana händelser ses nu som ett tydligt resultat av klimatförändringarna, men när och var de uppträder går sällan att förutsäga. Så, även om kinesiska meteorologer varnade för kraftigt regn i Henan, kunde ingen föreställa sig hur intensiv nederbörden skulle bli och inga försiktighetsåtgärder vidtogs för att undvika de extrema konsekvenserna.
Illavarslande nog avslöjade också händelsen betydande brister utifrån hur Kinas många ”nya städer” utformats och konstruerats. Dessa städer har vuxit upp på senare år när det kinesiska kommunistpartiet strävat efter att flytta utfattiga jordbruksarbetare till moderna, högindustrialiserade storstäder. I typfallet visar sig dessa stadscentra – landet har nu 91 städer med mer än en miljon invånare – vara ett enormt gytter av motorvägar, fabriker, köpcentra, kontorsskyskrapor och höghus med bostäder. Under bygget av dem täcks en stor del av den ursprungliga landsbygden av asfalt och betong. När det regnar kraftigt finns det följaktligen inte många vattendrag eller bäckar kvar där avrinning kan ske, och resultatet blir att närliggande tunnlar, tunnelbanor eller lågt liggande motorvägar ofta översvämmas och hotar människoliv på ett förödande sätt.
Översvämningen i Henan pekade också på ett annat klimatrelaterat hot mot Kinas framtida säkerhet: sårbarheten för kraftigt regn och överfyllda floder hos många av landets dammar och reservoarer. Låglänta områden i östra Kina, där större delen av befolkningen är koncentrerad, har alltid drabbats av översvämningar och historiskt har den ena dynastin efter den andra – den senaste är KKP – tvingats bygga dammar och fördämningar för att kontrollera flodsystemen. Många av dessa har inte underhållits ordentligt och var aldrig ämnade för den sorts extrema händelser som nu inträffar. Under översvämningen i Henan i juli fylldes exempelvis den 61 år gamla Changzhuang-reservoaren nära Zhengzhou till riskabelt höga nivåer och var nära att rasa, vilket skulle ha åsamkat staden en andra katastrof. Andra dammar i det omgivande området kollapsade faktiskt, vilket ledde till omfattande förstörelse av grödor. Åtminstone en del av de PLA-styrkor som skyndade till Henan sattes i arbete med att bygga murar av sandsäckar för att reparera hål i Gula flodens dammar.

​Kinas riskfyllda framtid
Översvämningen i Zhengzhou var bara en enstaka händelse som fångade den kinesiska ledningens uppmärksamhet under en relativt kort period. Men det var också ett påtagligt förebud om vad Kina – nu världens största utsläppare av växthusgaser – kommer att plågas av allt oftare när den globala temperaturen stiger. Det kommer att visa sig särskilt sårbart för klimatförändringarnas allvarliga effekter. Det innebär i sin tur att centralregeringen om och om igen kommer att tvingas använda statliga resurser, i en skala som i nuläget är svår att fatta, vid nödsituationer som de vi bevittnade i Zhengzhou – tills de förvandlas till vardagsmat utan tid för tvekan.

Under de kommande decennierna kommer alla länder givetvis att härjas av den globala uppvärmningens extrema följder. Men på grund av sin geografi och topografi är Kina särskilt utsatt. Många av dess största städer och mest produktiva industrizoner – inklusive exempelvis Guangzhou, Shanghai, Shenzhen och Tianjin – ligger i låglänta kustområden vid Stilla havet och kommer således att utsättas för allt värre tyfoner, översvämningar och stigande havsnivåer. Enligt en rapport från Världsbanken 2003 är Guangzhou, i Pärlfodens delta nära Hongkong, den stad i hela världen som ekonomiskt sett löper störst risk när havsnivån höjs med åtföljande översvämningar. Dess granne Shenzhen beskrevs som den med tionde störst risk.
Andra delar av Kina står inför lika skrämmande hot. Landets tätbefolkade centrala delar, inklusive storstäder som Wuhan och Zhengzhou liksom dess livsviktiga jordbruksområden, genomkorsas av ett massivt nät av floder och kanaler som ofta svämmar över efter kraftig nederbörd. Större delen av Kinas västra och nordvästra delar är täckta av öken, och en kombination av skogsskövling och minskande nederbörd där har lett till att öknen breder ut sig ännu mer. En liknande studie från 2018 varnade för att det tätbefolkade norra Kinas slättland innan seklets slut skulle kunna bli världens dödligaste plats på grund av förödande värmeböljor, och då skulle vara obeboeligt. Vi talar alltså om nästan ofattbara framtida katastrofer.
Kinas påtagliga klimatrisker tydliggjordes i IPCC:s nya rapport ”Klimatförändringar 2021”, med dessa allra mest oroande rön:

• Höjningen av havsnivån längs Kinas kuster utvecklas fortare än genomsnittet i världen, vilket leder till förlust av kustområden och att kustlinjen drar sig inåt.

• Antalet allt kraftigare och ödeläggande tyfoner som kommer att drabba Kina beräknas öka.

• Episoder med kraftig nederbörd och därav följande översvämningar kommer att ske oftare och mer utbrett.

• Långvarig torka kommer att bli vanligare, speciellt i norra och västra Kina.

• Extrema värmeböljor kommer inträffa oftare och blir mer långvariga.

En sådan annalkande verklighet kommer att resultera i massiva översvämningar i städerna, utbredda översvämningar vid kusterna, kollaps av dammar och infrastruktur, ännu allvarligare skogsbränder, katastrofalt dåliga skördar och ökande risker för utbredd svält. Allt detta skulle i sin tur kunna leda till samhälleliga oroligheter, ekonomisk oordning, okontrollerade befolkningsrörelser, och till och med konflikter mellan regioner (speciellt ifall vatten och andra livsviktiga resurser av politiska skäl skulle ledas om från en del av landet till andra delar). Allt detta kommer i sin tur att sätt lyhördheten och uthålligheten hos centralregeringen i Beijing på prov.

​Den globala uppvärmningens anstormning
Vi amerikaner har en benägenhet att anta att de kinesiska ledarna lägger all sin tid på att fundera över hur de ska komma ikapp och förbi USA som världens ledande supermakt. I verkligheten är dock kommunistpartiets främsta prioritering helt enkelt att behålla makten – och under det senaste halvseklet har det handlat om att kunna uppvisa en tillräckligt stor årlig ekonomisk tillväxt för att garantera att en majoritet av befolkningen är lojal (eller åtminstone medgörlig). Allt som skulle kunna hota tillväxten eller hota den urbana medelklassens välmående – tänk: klimatrelaterade katastrofer – betraktas som ett avgörande hot mot KKP:s överlevnad.
Det var uppenbart i Zhengzhou. En del utländska journalister rapporterade att invånare omedelbart efter översvämningen började kritisera lokala regeringstjänstemän för att de inte tydligt hade varnat för den hotande katastrofen och för att inte ha vidtagit nödvändiga försiktighetsåtgärder. KKP:s censurapparat tystade snabbt dessa röster, medan regeringsvänliga media skarpt kritiserade utländsk media för att ha spridit dessa missnöjesyttringar. Medan regeringsägda nyhetsbyråer prisade president Xi för att han personligen tog ledningen över hjälparbetet och för att ha beordrat ”alla myndigheter” att agera, inklusive att sätta in PLA-styrkor.
Men att Xi kände sig nödsakad att agera skickar ett budskap. I och med att katastrofer i städerna med säkerhet kommer att bli vanligare och åsamka bekymmer för medievana medelklassinvånare, anser landets ledning att den måste uppvisa styrka och rådighet för att inte dess aura av kompetens – och därmed dess mandat att härska – ska blekna bort. Med andra ord kommer centralregeringen att vara beredd att ta ledningen över hjälparbetet och sätta in PLA varje gång Kina upplever en katastrof av det slaget.

Utan tvivel är PLA:s högre funktionärer fullt medvetna om klimathoten mot Kinas säkerhet, och det växande ansvar som de kommer att tvingas axla för att hantera dem. Men den senaste utgåvan av Kinas ”vitbok” om försvaret, som publicerades 2019, nämnde inte ens klimatförändringarna som ett hot mot landets säkerhet. Det gjorde för den delen inte heller dess närmaste amerikanska motsvarighet. Pentagons National Defense Strategy från 2018, trots att högre befälhavare här är väl medvetna om, till och med upptagna med, dessa ökande risker.
Efter att under de senaste åren, som svar på en rad allt allvarligare orkaner, ha beordrats att tillhandahålla katastrofhjälp, har amerikanska befälhavare blivit väl förtrogna med den globala uppvärmningens potentiellt förödande effekter för USA. De jättelika skogsbränderna i västra USA, som fortfarande pågår när detta skrivs, har bara ytterligare förstärkt denna insikt. Liksom sina motsvarigheter i Kina inser de att de väpnade styrkorna kommer att tvingas spela en allt mer betydelsefull roll för att försvara landet, inte från fientliga missiler eller andra styrkor utan mot den globala uppvärmningens anstormning.
För närvarande håller försvarsdepartementet på att förbereda en ny upplaga av National Defense Strategy och den här gången kommer klimatförändringarna slutligen att officiellt erkännas som ett allvarligt hot mot USA:s säkerhet. I en presidentorder som undertecknades 27 januari, hans första arbetsdag på presidentposten, beordrade Joe Biden försvarsministern att ”överväga riskerna med klimatförändringar” i den nya upplagan.
Otvivelaktigt kommer den kinesiska militärledningen att översätta National Defense Strategy så fort den publiceras, troligen senare i år. Trots allt kommer en stor del av den fokusera på USA:s militära motdrag för att neutralisera Kinas framflyttade positioner i Asien, något som betonats av både Trumps och Bidens regeringar. Men det ska bli intressant att se hur den kinesiska militärledningen uppfattar det som skrivs om klimatförändringarna, och om liknande passager kommer att dyka upp i kinesiska militära dokument.

Det här är min dröm: att amerikanska och kinesiska militära ledare – som trots allt har åtagit sig att ”försvara” de två ledande utsläpparna av växthusgaser – båda skulle erkänna det överhängande klimathotet mot ländernas och världens säkerhet och tillkännage gemensamma ansträngningar för att minska det med hjälp av framsteg inom energi-, transport- och materialteknologin.
Men hursomhelst kan vi vara ganska säkra på en sak: de gamla militärpolitiska formerna från kalla krigets och kapprustningens tid gäller inte längre – inte på en överhettad planet. Som ett resultat av det kan kinesiska soldater i framtiden förväntas tillbringa mycket mer tid med att fylla sandsäckar för att försvara landets kust från stigande havsnivåer än med att bemanna vapenarsenalen för att kämpa mot amerikanska soldater.

ARTIKELFÖRFATTARE:
Michael T Klare är professor i fred och global säkerhet vid Hampshire College i Massachusetts, författare till ett antal böcker om oljans konfliktdimension samt skribent i flera amerikanska vänsterpublikationer.

Publicerad på TomDispatch 24/8 2021

Översättning: Göran Källqvist