När feminister på sjuttiotalet drev kampanjer för att hushållsarbete i hemmet skulle avlönas som annat arbete rev deras argumentation undan den ideologiska slöja som förvanskar vad hemarbetet i grund och botten handlar om. Lotte Schack skildrar den teoretiska bakgrunden med en introduktion av Lise Vogel och social reproduktionsteori.
Bild: See Red Women’s Workshop
I Doris Lessings roman Den goda terroristen från 1986 följer vi kommunisten Alice. Tillsammans med sin inkompetenta pojkvän flyttar Alice in i ett kollektiv som ockuperar ett trasigt hus som ska rivas i 80-talets London. Medan resten av kollektivet åker på demonstrationer, planerar sympatiaktioner med IRA och håller hemliga möten städar Alice. Systematiskt ordnar hon de högar av skräp som har hopat sig i huset. Hon övertalar kommunen att sätta på vattnet och värmen, lagar mat och brygger kaffe.
De andra i kollektivet undrar varför hon inte deltar i det politiska arbetet och menar att det nog är för att hon inte förstår sig på politik. Vad de inte inser är att Alices husliga arbete möjliggör deras aktivism. När de trötta kommer hem från en demonstration finns en stor portion spagetti redo i köket; där bryggs te i bakgrunden till deras upphetsade diskussioner; för att inte tala om möjligheten att duscha och hålla sig varm under vintern.
Den goda terroristen kan, förutom att läsas som en satir över en del av vänstern under en specifik tidsperiod, också uppfattas som en roman om social reproduktion. I alla fall om social reproduktion förstås marxistiskt, som det arbete som pågår utanför produktionen, men som möjliggör arbetarklassens nödvändiga reproduktion. Den gren av feministisk teori som har intresserat sig för detta förhållande kallas social reproduktionsteori och har under lång tid varit i stort sett bortglömd. Under de senaste åren har denna tradition dock återupptäckts och vitaliserats. En viktig del av förklaringen torde vara feminismens generella genomslag under 2010-talet i kombination med förnyad kritik av kapitalismen i efterspelet av finanskrisen 2008. Trots att denna och andra sammanlänkade kriser generellt har drabbat kvinnor hårdare än män, har dominerande feministiska inriktningar inte förmått att förklara detta. Genom att fokusera på sambandet mellan förtrycket av kvinnor och det kapitalistiska systemet har däremot den sociala reproduktionsteorin kommit att bli ett attraktivt alternativ. Även om social reproduktionsteori ursprungligen fokuserade på kvinnors hemarbete har nutida förespråkare dessutom använt teorin till att analysera samtidens kriser genom att bredda begreppet till också att inkludera hur samhället reproduceras genom institutioner och gemenskaper utanför hemmet. Flera frågor som är centrala för att förstå de senaste årens kriser – inte minst sådana som rör boende och skuldsättning – har varit framträdande i det här sammanhanget.
I centrum för återupptäckten av den sociala reproduktionsteorin har Lise Vogels arbete och särskilt hennes verk Marxism and the Oppression of Women: Toward a unitary theory från 1983 stått. Lise Vogel föddes i USA 1938 och är ursprungligen konsthistoriker. När hon sedan doktorerade i sociologi började hon bekanta sig med relationen mellan marxism och teorier om förtrycket av kvinnor. Det är Vogel givetvis inte ensam om. Vogels arbete bygger på, och kritiserar, den socialistisk feministiska traditionen.
Tvåsystemsteori
Den socialistiska feminismen kritiserar enligt Vogel två olika tendenser hos socialistiska och liberalfeministiska utgångspunkter. Å ena sidan avvisas tendensen, som finns inom både socialistisk och liberalfeministisk ideologi, att se förtrycket av kvinnor som en fråga om frånvaro av rättigheter och simpel manschauvinism. Å andra sidan avvisar socialistiska feminister också tendensen till en ekonomisk och deterministisk analys av kvinnors position genom att insistera på att psykologiska och ideologiska aspekter också är centrala. Med utgångspunkt i denna kritik har förespråkare för socialistisk feministisk teori hävdat att kvinnors sociala, psykologiska och ideologiska förtryck har materiella rötter samt att marxistisk teori aldrig har erbjudit en tillfredsställande analys av dessa.
Lise Vogel
Mot denna bakgrund har socialistiska feminister teoretiserat kvinnors förtryck under kapitalismen som ett resultat av två olika, separata system: kapitalismen och patriarkatet. Vogel kallar detta för tvåsystemsperspektivet. Ur detta perspektiv är det kvinnors involvering i den könsuppdelade arbetsdelningen och det faktum att de både är beroende av, och i konflikt med, män som är orsaken till deras förtryck. Det specifika produktionssättet ses som en viktig variabel för hur förtrycket ser ut, men det är inte här vi hittar dess orsak – i kontrast till klassförtrycket, som är ett direkt resultat av de kapitalistiska produktionsförhållandena. På det sättet betraktas de två typerna av förtryck som två separata system, som opererar relativt självständigt. Därför anses den marxistiske analysen inte kunna ge ett svar på frågan om förtrycket av kvinnan som kvinna.
Vogels kritik av socialistisk feminism orienterar sig kring tanketraditionens slutsats att man inte kan använda Marx för att förstå så kallade ”kvinnoproblem” och kvinnans frigörelse. Vogel medger förvisso att Marx inte erbjuder en tillfredsställande analys av kvinnofrågan – men, hävdar hon, det kan man åstadkomma genom att använda den marxistiska metoden vilken Vogel tillämpar för att utveckla den sociala reproduktionsteorin.
Social reproduktionsteori och uppgörelsen med tvåsystemsperspektivet
En del av Vogels kritik handlar om att socialistiska feminister inte har förmått ge ett tillfredsställande teoretiskt svar på frågan om varför kvinnoförtryck finns och hur det hänger ihop med specifika produktionsförhållanden. Det är här Vogel ser den sociala reproduktionsteorins potential. I motsats till tvåsystemsperspektivet pekar den sociala reproduktionsteorin på att kvinnoförtryck handlar om kvinnors position i den sociala reproduktionen. För att förstå detta, måste vi börja analysen i den marxistiska förståelsen av klass.
I ett kapitalistiskt samhälle finns grovt sett två klasser: de som äger produktionsmedlen, kapitalistklassen, och de som inte gör det, arbetarklassen. Då den sistnämnda kategorin inte äger de medel som krävs för att överleva, är de tvungna att sälja sin arbetskraft till kapitalistklassen för att få en lön som de kan använda för att betala mat, hyra, et cetera – för att överhuvudtaget kunna överleva. Enligt Marx producerar arbetaren mer än vad hen får tillbaka. Det är alltså bara en del av det värde arbetaren producerar på en dag som går till arbetarens lön. Resten bidrar till att kapitalisten kan tillgodogöra sig mervärde, det vill säga överskott för företaget.
Den delen av arbetsdagen som går till arbetarens egen lön kallar Vogel för nödvändigt arbete (necessary labour). Det nödvändiga arbetet utgör grunden för att livsmedel ska kunna inhandlas. Här framträder en annan aspekt av det nödvändiga arbetet: nämligen det arbete som krävs för att dessa livsmedel ska kunna konsumeras, det som Vogel betecknar som hemarbete, eller reproduktivt arbete, som samtida feminister snarare benämner det. Nödvändigt arbete är alltså det arbete som krävs för att arbetaren ska kunna reproducera sig själv. I relation till hur arbetarklassen generellt upprätthålls och ersätts kallas detta social reproduktion. Vogel understryker att detta begrepp enbart relaterar till arbetarklassen. Kapitalistklassen reproducerar också sig själva men på helt andra villkor.
Enligt Vogel finns tre aspekter av social reproduktion: 1) upprätthållandet av direkta producenter, det vill säga arbetare, 2) upprätthållandet av klassens icke-arbetande medlemmar och 3) klassens förnyelse över generationer. Mer konkret handlar de två första aspekterna om de dagliga aktiviteter som vi alla utför, såsom matlagning, städning, barnpassning, omsorg och vård av sjuka och gamla. Den tredje aspekten handlar om barnafödande och återskapandet av nya arbetare, vars arbetskraft kan approprieras av kapitalistklassen. Samtliga aspekter är helt avgörande för kapitalismen som produktionssystem. Om arbetarklassen inte reproduceras, från den ena dagen till den andra såväl som över generationer, finns det inga arbetare som kan skapa värde.
Det är i den sista aspekten av social reproduktion som vi enligt Vogel hittar roten till kvinnoförtrycket. De två första aspekterna är inte beroende av en könsbaserad arbetsdelning: alla kan, oavsett kön, laga mat och städa. Men majoriteten av de som föder barn är kvinnor.
Barnafödande utgör dock ett dilemma för kapitalistklassen. Å ena sidan vill den gärna försäkra sig att det ska finnas tillgänglig arbetskraft även i framtiden. Å andra sidan innebär barnafödandet en period där arbetarnas nödvändiga arbete ökar och därför tar tid från det arbete som skapar mervärde för kapitalisten. Dels för att födseln innebär en period då den födande rent fysiskt inte kan ta del i det mervärdeskapande arbetet, men också för att barn kräver mer omsorg och tillsyn än andra medlemmar av arbetarklassen, samtidigt som de inte bidrar till mervärdet.
Det är viktigt att poängtera att ett klassamhälle har olika möjligheter att reproducera sin arbetsstyrka som inte behöver vara delegerat till familjen. Som exempel nämner Vogel att man kan välja att låta den nuvarande arbetsstyrkan arbete sig till döds och i stället importera migranter. Ett annat exempel är hur arbetare på vissa ställen i Sydafrika under apartheid bodde i baracker och bara fick besöka sin familj en gång om året. Vogel menar att analyser som tar den sociala reproduktionens plats i familjen som en självklarhet riskerar att fetischisera och naturalisera kärnfamiljen. Kapitalistklassen bryr sig i princip inte om hur arbetarklassen lever sitt liv, bara den gör det på ett sätt genom vilket de reproducerar sin arbetskraft så billigt som möjligt, så att profitandelen kan öka. För arbetarklassen är det däremot en central fråga: Arbetarklassen kämpar för att livet skall vara något mer än bara ett medel för kapitalets profitmaximering. Att det är familjen som har blivit arenan för den sociala reproduktionen är på det sättet en följd av kapitalistklassens försök att överskrida målkonflikten mellan kapitalets omedelbara förlust av mervärde och behovet av att kunna skapa mervärde i framtiden – och är ett resultat av klasskamp.
Eftersom kvinnor föder barn uppstår det en period då det reproduktiva arbetet tar tid från deras möjlighet att ta del i det produktiva arbetet och därvid från att tjäna pengar till det materiella uppehället och från att skapa mervärde för kapitalisten. För att väga upp för detta tar män under en period i högre grad än kvinnor del i detta arbete. Detta är dock inte begränsat till graviditeten och tiden därefter. Kvinnor tilldelas generellt det primära ansvaret för det reproduktiva arbetet, särskilt i relation till barn. På ett motsvarande vis tilldelas män ansvaret för det produktiva arbetet och för det materiella uppehället av familjen. På det sättet försätts kvinnor i en ekonomisk beroenderelation till män.
Mot bakgrund av detta konkluderar Vogel att kvinnoförtrycket är ett resultat av hur motsättningen för kapitalisterna mellan den omedelbara förlusten av mervärde och nödvändigheten att säkra framtidens mervärde har lösts genom en fetischisera arbetsdelning i familjen, vilket gör kvinnor ekonomisk beroende av män. Detta materiella förtryck blir enligt Vogel berättigat ideologiskt, exempelvis genom ideologin om mäns dominans över kvinnor.
Lön för hemarbete
Andra marxistiska feminister har pekat på att kvinnors roll i den sociala reproduktionen är invävd i en ideologisk slöja som gör det svårt att känna igen den som en förtryckt position. Denna ideologiska slöja verkar på flera olika sätt. För det första är det reproduktiv arbetet naturaliserat och därmed nedvärderat. Alla kan tvätta kläder, alla kan laga mat och städa, det ses på så sätt inte som ett riktigt arbete. För det andra är det reproduktiva arbetet också invävt i en inflytelserik diskurs om kärlek. När vi gör hemarbete tänker vi inte att vi gör det för kapitalet: vi lagar mat till våra partners för att vi älskar dem och vill göra dem glada, inte för att vi tänker att de skall vara redo att skapa mervärde imorgon; vi skaffar barn för att vi har en tanke om att det berikar vår tillvaro, inte för att vi tänker att vi skall säkra nästa generations arbetare; vi passar och tar hand om barnen av kärlek. Hur skulle dessa kärlekshandlingar kunna vara arbete?
Bild: See Red Women’s Workshop
Flera marxistiska feminister har ändå försökt att argumentera för att dessa kärlekshandlingar faktiskt är arbete. Kampanjen Wages for Housework på 1970-talet krävde, som namnet antyder, att staten skulle avlöna kvinnors arbete i hemmet. Kampanjen var internationell, men hade sina teoretiska rötter hos den periodens italienska feminister som Leopoldina Fortunati, Mariarosa Dalla Costa och Silvia Federici, vilka alla var influerade av social reproduktionsteori.
Enligt dessa teoretiker beslöjas det reproduktiva arbetets centrala plats i det kapitalistiska systemet genom det sätt på vilket det blir införlivat i diskurser om kärlek, där idén om en lön framstår som väsensfrämmande. Även om detta arbete är vad som binder kvinnor till kapitalet, är denna relation inte lika öppen och tydlig som det sätt på vilket det produktiva arbetet binder arbetaren till kapitalet. Det reproduktiva arbetets oavlönade natur hindrar kvinnor från att känna igen det som förtryck och från att insistera på sin roll som revolutionära subjekt i kampen mot kapitalet. Det reproduktiva arbetets ideologiskt beslöjade karaktär har kärnfullt beskrivits av Silvia Federici i en pamflett från 1975: ”Ni säger det är kärlek. Vi säger det är obetalt arbete” (Federici 2016).
Men andra marxistiska feminister har sedan dess argumenterat för att kravet inte skulle betraktas som ett verkligt krav utan som en symbolisk gest (Weeks 2011; Ferguson 2020). Målet var alltså inte att göra hemarbete till ännu en vara på marknaden. Kravet om lön för hemarbete skulle i stället ses som ett sätt för kvinnor att själva inse, och vinna erkännande för, hemarbetets exploaterande natur under kapitalismen, så att de kan bekämpa det, såsom arbetare gjorde mot exploateringen i det produktiva arbetet. Dessutom skulle kampanjen också visa på det omöjliga i att förverkliga denna vision inom det kapitalistiska systemet, eftersom kapitalet är beroende av att det reproduktiva arbetet förblir oavlönat. Om det skulle avlönas skulle det inte vara möjligt för kapitalet att skapa mervärde – för mycket av överskottet skulle då gå till arbetarna.
Kritik av social reproduktionsteori
Social reproduktionsteori har blivit kritiserad för sitt fokus på den heterosexuella kärnfamiljen. Relaterat till denna kritik kan social reproduktionsteori också tillskrivas en essentialistisk syn på kön: för att kvinnor föder barn är de dömda till sin position i den sociala reproduktionen. Men poängen i social reproduktionsteori är just att könsrollerna i kapitalismen inte är naturliga eller självklara. Tvärtom är de ett resultat av hur den sociala reproduktionen är organiserad i samhället, en organisering som hade kunnat utformas på otaliga andra sätt än genom den heterosexuella kärnfamiljen. Kvinnoförtryckets materiella rötter hänvisar alltså inte, som man skulle kunna läsa det, till en essentiell, biologisk kropp, utan till de materiella produktionsförhållandena under kapitalismen. Flera marxistiska feminister har också argumenterat för att könsuppdelad arbetsdelning inte begränsar sig till det reproduktiva arbetet i hemmet. När reproduktivt arbete omvandlas till lönearbete är en överväldigande majoritet av arbetarna kvinnor och arbetet är generellt lågavlönat.
Bild: See Red Women’s Workshop
På samma sätt som marxistiska feminister har kritiserat andra marxister för att vara ”könsblinda”, har de själva blivit kritiserade för att ha en ”rasblind” analys genom att inte seriöst behandla frågan om vilken roll ras och etnicitet spelar i den sociala reproduktionen. Har svarta och vita kvinnor samma position i relation till den sociala reproduktionen? Svarta feminister som till exempel bell hooks (2000) har kritiserat inte bara marxistiska feminister utan feministisk teori generellt för att lägga för stort fokus på kvinnoförtryck i hemmet. hooks argumenterar för att hemmet för svarta kvinnor i USA historiskt sett har varit den arena där de har mött minst förtryck. Hemmet har varit en viloplats från ett rasistiskt samhälle och en plats där motståndspraktiker har kunnat utgå ifrån. Dessutom har svarta kvinnor en annan relation till kapitalet för att de alltid har varit tvungna att ta del i arbetet, genom lönearbete eller tvångsarbete under slaveriet. Därmed inte sagt att svarta kvinnor inte också upplever förtryck i hemmet och att de inte också är underkastade ansvaret för social reproduktion. Poängen är att det reproduktiva arbetet skiljer sig för vita och svarta kvinnor.
Detta är en ståndpunkt som ofta framförs av förespråkare för intersektionell feminism som har haft stort inflytande de senaste åren. De argumenterar för att kvinnor inte ”bara” är kvinnor men också bör förstås utifrån deras klassposition, etnicitet, sexualitet, och så vidare. Det betyder att olika maktordningar samspelar och skapar olika typer av förtryck för olika kvinnor. Vogel har i sin tur kritiserat denna tradition för att nöja sig med att beskriva förtryck, utan att kunna ge någon förklaring på frågan om varför det finns, vilket innebär att den inte kan bidra till att bekämpa det. Dessutom har social reproduktionsteori idag utvidgats till att vid sidan av kategorierna ”kvinna” och ”klass” även inkludera andra kategorier. Likväl kvarstår skillnaden att den sociala reproduktionsteorin analyserar dessa kategorier för att förstå hur kapitalistklassens exploatering av arbetsklassen ständigt återskapas och som en förutsättning för reproduktionen av kapitalismen (Bhattacharya 2017, 7). På det sättet skiljer sig den sociala reproduktionsteorin från den intersektionella teorin, vilken insisterar på att inte framhäva en särskild kategori eller maktordning.
Konsekvenser för den feministiska rörelsen
Vogel riktar också kritik mot den typ av feministisk rörelse som bara koncentrerar sig på juridiska rättigheter. Vogel betonar rättigheter som en viktig del av kvinnokampen, men menar att detta fokus inte är nog. Förtrycket av arbetarkvinnor är inte bara ett resultat av en avsaknad av rättigheter, utan har sitt ursprung i hur den sociala reproduktionen är organiserad i det kapitalistiska systemet. En feministisk rörelse som bara koncentrerar sig på rättigheter representerar bara en borgerlig feminism. Alltså kan frigörelse för alla kvinnor inte uppnås om inte organiseringen av den sociala reproduktionen tacklas – och som en konsekvens av detta, hela det kapitalistiska systemet. Omvänt argumenterar Vogel också för att social reproduktionsteori visar att verklig socialistisk kamp inte kan föras om inte denna form av organisering också konfronteras, och att detta även gäller för kvinnokampen generellt.
I den nutida feministiska rörelsens tänkande kan man se liknande strömningar, bland annat i de senaste årens så kallade kvinnostrejker. I pamfletten Feminism för de 99 procenten beskriver Cinzia Arruzza, Nancy Fraser och Tithi Bhattacharya hur dessa strejker har varit planerade i samband med olika feministiska kamper som till exempel polska kvinnors protest mot en anti-abortlag 2016.
Här sätts dessa strejker i motsats till den liberalfeministiska våg som har vällt fram de senaste åren. Enligt Arruza, Fraser och Bhattacharya har den liberalfeministiska rörelsen argumenterat för att världen skulle vara bättre om det fanns fler företag styrda av kvinnor och att vi därför skall jobba hårt för att kräva vår plats i diverse företagsledningar och -styrelser. Liksom Vogel menar de att denna typ av feminism bara gynnar en specifik klass av kvinnor. Vad mera är: den är direkt skadlig för majoriteten av kvinnor som inte får annat ut av en starkare kapitalistklass än fördjupad exploatering.
I motsats till denna feminism visar strejkerna på värdet av vanliga kvinnors arbete. Under en hel dag ska kvinnor vägra att utföra något arbete: inte gå till sitt lönarbete, inte utföra hemarbete och i stället samla sig till demonstrationer på gatorna. Detta för att visa hur grundläggande detta arbete, avlönat och oavlönat, är för att samhället ska kunna fungera. I likhet med Wages for Housework-feministerna visar dessa strejker på hur kvinnors arbete är arbete och hur kvinnor därför är arbetare. På det sättet kan kvinnor kräva sin plats som revolutionära subjekt. Detta fokus på kvinnors roll som revolutionära subjekt särskiljer också denna feministiska våg från andra nutida feministiska strömningar. Där dessa tenderar att fokusera på exkludering, marginalisering och avsaknad av privilegier, fokuserar social reproduktionsteori på hur kvinnor kan göra motstånd via sin förtryckta position, vilket ger dem en central snarare än marginaliserad roll att spela i kampen för ett annat samhälle.
I kontrast till Alices kamraters uppfattning i Den goda terroristen är reproduktivt arbete alltså helt grundläggande och faktiskt politiskt. Lise Vogel och andra förespråkare för social reproduktionsteori menar att denna typ av arbete är helt avgörande för att samhället, och särskilt det kapitalistiska samhället, ska kunna fungera. Även om kvinnoförtryck har funnits förr i tiden, återfinns orsaken till detta kvinnoförtryck i kvinnornas position i den sociala reproduktionen: nämligen i den könsuppdelade arbetsdelningen där kvinnor görs ekonomiskt beroende av män. Fastän majoriteten av kvinnor idag tar plats på arbetsmarknaden och är ekonomisk oberoende av män, är det fortfarande kvinnor som utför majoriteten av det reproduktiva arbetet – både i hemmet och på arbetsmarknaden. Och detta arbete fortsätter att vara nedvärderat – både i hemmet och på arbetsmarknaden. Förespråkare för social reproduktionsteori ser inte detta bara negativt. Här finns även potentialen för en bred politisk organisering. Om kvinnor inser sin position i det reproduktiva arbetet, att de upprätthåller världen, kan de även tillskriva sig rätten att förändra den.
Litteraturlista:
Arruzza, Cinzia, Tithi Bhattacharya, Nancy Fraser, och Oskar Söderlind. 2019. Feminism för de 99 procenten. Hägersten: Tankekraft Förlag.
Bhattacharya, Tithi, red. 2017. Social Reproduction Theory: Remapping Class, Recentring Oppression. London: Pluto Press.
Federici, Silvia. 2016. ”Varför sexualitet är arbete (1975)”. I Astra (Helsingfors. 2012). Vol. 36–41. Astra (Helsingfors. 2012).
Ferguson, Susan J. 2020. Women and work : feminism, labour, and social reproduction. London: Pluto Press.
Fraser, Nancy. 2016. ”Contradictions of Capital and Care”. New Left Review, nr 100 (augusti): 99–117.
Gleeson, Jules Joanne, och Elle O’Rourke, red. 2021. Transgender Marxism. Pluto Press (UK).
hooks, bell. 2000. Feminist Theory: From Margin to Center. 2nd edition. Cambridge, MA: South End Press.
Lessing, Doris. 1986. Den goda terroristen. Stockholm: Trevi.
Weeks, Kathi. 2011. The Problem with Work: Feminism, Marxism, Antiwork Politics, and Postwork Imaginaries. Duke University Press. https://doi.org/10.2307/j.ctv1131fj6.
Vogel, Lise. 1983. Marxism and the oppression of women: toward a unitary theory. Newbruinswick: Rutgers University Press.
Artikleförfattare:
Lotte Schack är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. I sitt avhandlingsarbetet undersöker hon den svenska klimatrörelsen, med specifikt fokus på dess strategier och visioner för en fossilfri framtid.
