Rika människor har enorma koldioxidfotavtryck. Men det grundläggande problemet med deras påverkan på klimatet är inte vad de konsumerar – utan att de äger produktionsmedlen, och det är extrem lönsamt för dem att förorena. Det skriver Matt Huber i denna artikel hämtad ur Jacobin.
Återkommande publiceras studier som visar att de rika orsakar klimatförändringar och miljösammanbrott. År 2015 släppte Oxfam rapporten ”Extrem koldioxidojämlikhet”, som visade att de rikaste 10 procenten av världens befolkning står för 50 procent av utsläppen, medan den fattigare hälften bara står för 10 procent. Samma år gick ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chanel igenom tillgängliga data och fann liknade påtagliga samband: de 10 procent som orsakar mest utsläpp står för 45 procent av de globala utsläppen.
En nyligen publicerad forskningsöversikt med stor spridning hävdade att ”de välbeställda hushållens konsumtion helt klart är den tydligaste faktorn och accelererande drivkraften bakom de globala miljömässiga och sociala förändringarna”. Och i början på året kom en ny rapport som betecknar de välbärgade som ”den förorenande eliten” och beskriver dem som ”själva kärnan i klimatproblemet”. Studien rekommenderar att: ”långtgående livsstilsförändringar är också nödvändiga om vi ska kunna undvika farliga nivåer av global uppvärmning”.
Det är knappast förvånande att folk inom vänstern hugger tag i dessa rapporter som välbehövliga medel i klasskampen. I Jacobin har de här uppgifterna resulterat i artiklar som ”Bara klasskrig kan stoppa klimatförändringarna” och ”Rädda planeten, expropriera de rika”.
Gott så. Dock kännetecknas alla de här rapporterna av en fatal brist; de framställer de rikas bidrag till den globala uppvärmningen och det miljömässiga sammanbrottet enbart i termer av deras ”överflöd” eller ”konsumtion”. Även om livsstilen hos dessa omtalade rika är vedervärdig ur miljösynpunkt så måste vi se bortom deras personliga konsumtionsval för att förstå den verkliga innebörden i hur de bidrar till klimatförändringarna – och för att förstå de politiska utmaningarna som ligger framför oss för att verkligen kunna hejda klimatkatastrofen.
Grunden för de här studierna utgörs av data över hushållens inkomster ur vilka man härleder konsumtionsmönster och deras koppling till utsläpp, eller ”koldioxidfotavtryck”. Så det är föga förvånande att Thomas Piketty, världsberömd för sina analyser av inkomstojämlikhet, använder dessa data till att koppla denna ojämlikhet till koldioxidutsläpp.
Men inkomster är inte det bästa sättet att förstå ojämlikhet under kapitalismen. En rörmokare kan ha samma inkomst som en professor. Rörmokare kan också ha exakt samma inkomst vare sig de driver en egen firma eller jobbar åt ett stort branschföretag. För marxister handlar klass och ojämlikhet om vårt förhållande till produktionsmedlen. Mer generellt; klass handlar mindre om hur mycket pengar du tjänar och mer om vad du äger och kontrollerar. För den stora majoriteten av oss gäller att vi bara äger vår arbetskraft som vi säljer på marknaden för vårt levebröd. Det är de rikas ägande av egendom, företag och pengar som gör dem så mäktiga i ett kapitalistiskt samhälle.
Konsumtionsutsläpp är inte bara våra egna
Man kan förstås fullt rimligt invända: ”- Jaha, vad spelar det för roll?” Om en rik person äger ett företag och massor av tillgångar så ger det ju möjlighet till ännu högre konsumtionsnivåer än vad inkomsterna möjliggör. Det är välkänt att Jeff Bezos – trots att han är den rikaste nu levande människan – betalar sig själv en inkomst på 81 840 dollar per år. Det är hans tillgångar som gjorde det möjligt för – honom att köpa den största herrgården i Washington DC-området, som enligt uppgift har 24 badrum. Och man kan bara föreställa sig koldioxidavtrycket för att värma upp fastigheten.
Ett genomgående antagande i de nämnda rapporterna är att de rika själva är ”förorenare” eller de ”värsta utsläpparna av växthusgaser”. Detta förutsätter att utsläppen som hänger ihop med konsumtion är helt och hållet deras egna. Rapporterna fokuserar på de rikas beteende – deras myckna flygande, de kör SUV:ar, äter kött; alltsammans utsläppsintensiv konsumtion. Det verkar intuitivt vettigt betraktat genom koldioxidfotavtryckets prisma. Vilka andra än vi själva skulle det kunna vara som förorenar, när vi trycker ner gaspedalen och koldioxiden sprutar ur avgasrören? Men hur är det med oljebolaget som sålde bensinen vars förbränning skapar de här utsläppen?
Att till 100 procent lägga ansvaret för utsläppen på konsumenterna är ett ideologiskt trick som sker vid marknadsutbyte under kapitalismen. Som konsumenter möter vi bara varorna och deras prislappar. Vi känner oss fria att göra val på denna marknad. Men det Karl Marx kallade fetischiseringen av varuutbytet fördunklar de sociala produktionsförhållandena och exploateringen som ligger till grund för varor som bilar, flygresor och biffar. Bakom varje individuell konsumtionshandling finns väldiga företag som tillskansar sig profit utifrån våra ”val”.
När vi flyger, varför hålls inte flygbolagen ansvariga för utsläppen? Tillhör de inte också ”den förorenande eliten”? De är de som tjänar pengar på den här transaktionen, och som väljer vad de gör eller inte gör för att minska utsläppen från flygresor. Konsumenten som köper en resa försöker bara komma någonstans. Rika flygresenärer flyger förmodligen oftare än den genomsnittlige resenären ur arbetarklassen, men inte heller de rika konsumenterna kan till 100 procent hållas ansvariga för utsläppen under flygresor.
Huvudansvaret bör läggas på kapitalägarna som från första början gör vinst på den utsläppsintensiva aktiviteten. Men genom själva kärnan i den metod (och kanske ideologi) som ligger till grund för dessa rapporter förhindras en sådan förståelse av koldioxidansvar, ojämlikhet och klassmakt.
Varför bryr vi oss inte om ägarna och producenterna som gör vinst på våra konsumtionsutsläpp? Jag tror det framför allt beror på att vi inte ser dem – som Marx ironiserade, den privata kontrollen över kapitalet och produktionen har en skylt på sin dörr: ”Endast tillträde i affärer”.
Och jag tror att författarna till de här rapporterna, yrkesakademiker och vetenskapsmän, själva anstränger sig för att minska sina koldioxidavtryck och åstadkomma ”långtgående förändringar av sin livsstil”. För rättrådiga akademiker med lågintensiva avtryck är det frestande att tänka sig att lösningen på klimatproblemen handlar om att få de rika att agera likadant.
Om någon är rik och konsumerar massor, fråga dem, hur?
Det andra stora problemet med ett smalt fokus utifrån konsumtion eller livsstilsval är att det bara utgör en liten del av det destruktiva som de rika dagligen utsätter klimat och miljö för. För att förstå hur de verkligen kraschar klimatet så måste vi förstå, inte deras ”livsstil”, utan vad de jobbar med. Här ett hypotetiskt exempel: säg en verkställande direktör för ett flygbolag. Den här personen lägger mellan åtta och tolv timmar per dag på att organisera en flotta med tusentals flygplan som släpper ut miljontals ton koldioxid per år. Som direktör får hen sin inkomst och sina aktieoptioner framför allt genom denna verksamhet, att planera och utvidga flygresande i form av varor till försäljning. Tänk nu att vår direktör åker hem i sin SUV och äter stek till middag. Varför är det dessa aktiviteter vi riktar in oss på när vi pratar om koldioxidojämlikhet? De är ju droppar i havet om man jämför det med den roll hen dagligen intar som ledare för ett kapitalistiskt flygbolag.
Återigen, den kapitalistiska ideologin fördunklar vad som sker. Vi leds till att bara se friheten och politiken inom den arena som marknad och konsumtion utgör. Det är där som vi, med Milton Friedmans berömda uttryck, ”är fria att välja”.
I det som Marx kallar ”produktionens dolda hemvist” finns inga val, och politiken når inte in. Förutom att produktionen är despotiskt organiserad likt en privat diktatur, är den ensidigt inriktad mot ett mål: profit, eller ackumulation för ackumulationens skull. Våra konsumtionsval har mycket skiftande mål – att tillfredsställa mänskliga behov (om än uppblåsta sådana)
Om vi ställer denna aktivitet av produktion för profit till ansvar för ”koldioxidförbrytelser” finner vi att de huvudsakligen skyldiga bakom klimatkrisen inte enkelt kan begränsas till övermåttan rika konsumenter. Det är den klass av människor som äger, kontrollerar och profiterar på produktionen av flyg, bilar, stål, kemikalier, och andra kolintensiva kapitalsektorer. IPCC:s data över globala utsläpp från olika sektorer visar att det är industrisektorn som dominerar (den klart största sektorn, med 32 procent av de globala utsläppen och större än transport- och byggsektorerna sammantagna).
Om vi verkligen vill begripa rika personers tillskott till klimatförändringarna ska vi inte bara titta på konsumtionen utan fråga: Hur gick det till när de blev rika från början? En marxistisk analys kommer alltid att peka på deras ägande, deras kontroll över investeringar och, särskilt betydelsefullt, exploateringen av arbetskraften som det som skapar villkoren för deras rikedom och inkomster. Och – inte att förglömma – deras exploatering av naturen, och i synnerhet deras benägenhet att ohämmat och utan kostnader släppa ut kol i sin febriga jakt på profit.
Enkelt uttryckt, vad rika människor gör i sina bilar eller privata jetplan bleknar i jämförelse med exploateringen av arbetet och den förstörelse av planeten vilket genererar de rikedomar de njuter av.
De rika orsakar verkligen klimatförändringarna, men inte primärt av de orsaker vi ofta tror. Fastän deras konsumtion och livsstil sannerligen kan vara väl så vidrig är det ärligt talat det minsta av våra bekymmer. Marxister bör se till det som är själva roten i deras ansvar för klimatkrisen: ägande, investeringar och produktion.
Detta klargör också vår politiska uppgift. Det handlar i liten utsträckning om att vi beskedligt bör be de rika att konsumera mindre eller att ”göra långtgående förändringar av sin livsstil”. Vi måste bygga politiska rörelser med makt att driva igenom högre skatter för att finansiera en Green New Deal och både bryta marknadslogiken inom de kolintensiva sektorer de kontrollerar, – som energi, mat och husbyggande – och expropriera dessa sektorer. Med andra ord, vi måste attackera deras ägande, rikedomar och investeringar.
Ur Jacobin 2/5 2021
Översättning: Peter Jervelycke Belfrage
Artikelförfattare: Matt Huber är professor i geografi vid Syracuse University. Han har bland annat skrivit Lifeblood: Oil, Freedom, and the Forces of Capital. I maj nästa år utkommer Climate Change as Class War: Building Socialism on a Warming Planet (Verso Books)
