För första gången på flera decennier har det idag vuxit fram en organiserad vänsterströmning inom svensk socialdemokrati. Med den karismatiske Daniel Suhonen i spetsen är Reformisterna en röst som hörs. Dess verkliga elddop blir dock S-kongressen 3-7 november, då vi får en bild av hur stark denna förändringens vind i realiteten är. Hampus Byström funderar över det rådande politiska landskapet och det reformistiska projektets möjligheter.
Partikongressen 2017
Man skulle kunna fråga sig om Reformisternas tid redan är förbi? Bernie Sanders och Jeremy Corbyn – två syskonprojekt inom samma familj med liknande ambitioner – misslyckades, och det är inte svårt att se att samma öde kan gå den svenska avkomman till mötes. Internationella trender har en tendens att förstärka varandra.
Socialdemokratins mittenfalang har sviktat över hela linjen i Europa, från PASOK i Grekland till Nederländerna och Storbritannien. De radikala kunde peka på både de etablerade mittenfalangernas valresultat och förda politik, samt med rätta hävda att det var de radikala folk ville lyssna på.
Några år senare är det de radikala som sitter med dåliga kort på hand. Syriza slutade i tragedi, följt av de eviga klagosångerna från vänstern om förräderi. Corbyns Labour gjorde ett katastrofval efter flera års smutskastningskampanj som tycks ha fått avsedd effekt. Bernie Sanders försök att bli president misslyckades, om än på mållinjen, och i stället för att hota med att ge det demokratiska partiet en ordentlig uppsträckning om det inte offentligt lovade att genomföra en sjukvårdsreform valde han att vara en lojal lagspelare. Mittenpolitikerna sitter i sadeln igen. Och kanske är det därför som Daniel Suhonen, Reformisternas mest framträdande talesperson, i en ny intervju med Anders Lindberg på Aftonbladet så tydligt vill distansera sig från Corbyn. Man måste buga åt den som sitter på maktens häst.
Men visst sitter ryttarna ostadigt. De håller osäkert i tömmarna och rider över mark som i någon mening är outforskad. Fältet ligger öppet. Nyliberalismens ideologiska hegemoni är bruten; ingen politiker kan idag gå till val på privatiseringar och åtstramning. Det är antingen lag och ordning eller sociala och ekonomiska reformer som utlovas. Statens hand är synlig, antingen den bestraffar brottslingar och misshagliga flyktingar eller håller näringslivet och konsumenterna under armarna genom stimuleringsgarantier, vilket också blottar klassdynamiken och politikens roll. Pandemin satte tydligt fingret på arbetsdelningens klasskaraktär: somliga går till jobbet och riskerar att dö, för att de måste hålla i gång samhället, medan andra kan sitta hemma och jobba tryggt. Att skaka fram en låtsasentreprenör till inom techsektorn var inte så väsentligt när det var arbetsbrist inom sjukvården. Vad människor får i lön säger inget om hur ”viktigt” deras arbete är. Allt tal om vinst på andras arbete har under pandemin mötts med berättigad folklig vrede.
Pandemins fördelningspolitiska resultat är katastrofala. Pengarna har rört sig uppåt, trots – eller kanske tack vare – en ekonomisk recession. De brödsmulor som fallit från de höga herrarnas bord i form av statliga stimulanser är inget gentemot värdeöverföringen i andra riktningen. Allt detta ger Reformisterna ett övertag. Suhonen har med nitisk uthållighet påmint om ojämlikheten i klassamhället och dess konsekvenser.
Bruten nyliberal hegemoni
Paradoxalt nog är det just den radikala vänsterns nederlag i Europa och USA som gjort det möjligt för mittenpartierna att flytta sig vänsterut och ta över några av de förslag som Corbyn och Sanders förde fram. Om vänstern hade vunnit hade vi sett en mycket mer bitter kamp mot statliga subventioner och utlovade reformer för att sparka i gång ekonomin och sätta folk i arbete efter pandemin. Nu kan mittenpolitikerna i stället lansera sina egna varianter av ”den gröna nya given” och på så sätt ta över lite av den förspillda energi som kommit vänsterifrån. Det är på många sätt ett erkännande om att den nyliberala politikens hegemoni är över, men det kommer inte ge vänstern något automatiskt inflytande.
Frågan är också om väljarna, särskilt de som Reformisterna vänder sig till, förstår varifrån budskapet kommer? Med största sannolikhet tolkar de Suhonen och hans gruppering som det socialdemokratiska ledargarnityrets förlängda arm, vilket bara ger Löfvens efterträdare mer legitimitet. Allt prat om fraktioner brukar mötas med frågetecken från väljarna. Dessutom har svenska socialdemokratins mitten- och högerfalang klarat sig oförskämt bra. Trots att Löfven och regeringen sedan Januariöverenskommelsen fört en fullständigt katastrofal nyliberal politik – med den dåliga ursäkten att man åtminstone lyckats splittra den borgerliga oppositionen, vilken tycks samla sig runt å ena sidan Sverigedemokraterna och å andra en socialliberal konstellation – har opinionsläget varit stabilt.
Som det ser ut nu, enligt Novus mätningar, är det högerkonservativa blocket större än det socialliberala, inklusive Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tar ungefär ut varandra i väljarförskjutningar under pandemin. Socialdemokraterna ligger stabilt runt 25 procent, bara några procentenheter över Moderaterna. Resultatet av denna låsning blir en hopplös debatt om taktikröstning för att hålla fascisterna borta från makten. Tonläget skruvas upp från båda håll, där Kristersson anklagas för att vara Hitlers dörrmatta, von Papen, som släpper in Åkesson i regeringen; borgerligheten å sin sida anklagar Reformisterna för att vilja ha ”planekonomi” och talar högt om den stundande socialiseringen av allt. Det senare känns föga övertygande, medan det förra är skrämmande realistiskt – borgerligheten dansar numera efter Jimmie Åkessons pipa.
Men under sådana förutsättningar kommer Reformisterna inför valet 2022 bara bli en falang som lojalt förstärker Löfvens efterträdare och högersossarnas makt för att inte släppa in SD. Dess radikala potential kommer bli uddlös, precis som Sanders blev. Leden sluts för att sätta upp en gemensam front mot fascismen. Hur förhåller sig Reformisternas ledning och medlemmar till detta? Hur tänker man inför den socialdemokratiska kongressen i november? Hur ser man på chanserna inför valet, och vilken politik kommer man våga kräva av Löfvens efterträdare för att inte ställa till med rabalder i partiet som påverkar valresultatet menligt? Kan Reformisterna vrida socialdemokratin vänsterut, eller blir dom bara ett alibi för en allt mer trött och idélös socialdemokrati?
En grön ny giv och budgetramverket
Till kongressen i november skickar Reformisterna sina förslag på en verklig ”Reformbudget”. Många punkter är desamma som Kjell Östberg analyserade i ett tidigare nummer av Röda Rummet, nr 3-4/2019. Navet är ifrågasättandet av det finanspolitiska ramverket, där föreningen vill se en ändring av reglerna för upplåning, budgetbalans, och så vidare. Detta för att kunna finansiera en ambitiös ”grön ny giv”, en omställning av samhällsekonomin som ska bidra till nya jobb samtidigt som vi fasar ut det gamla fossilsamhället. Här kan man stanna upp och undra över hur ambitiöst förslaget är – Belgiens statliga fond har via sin ekonom Max Krahé bland annat i en rapport föreslagit demokratisk planekonomi över kommandopositionerna i viktiga sektorer, något som Financial Times gav Krahé utrymme att lägga ut texten om. Det går snabbt nu, i pandemins spår, och Reformisterna verkar inte ha ändrat sitt förslag sedan 2019. Varför inte plocka upp Krahés idéer och jobba för att på riktigt begrava nyliberalismen? En demokratisk planhushållning över viktiga omställningsresurser är utan tvekan vad som behövs. Det är dags att sluta tro på spökhistorierna om farorna med all slags ekonomisk planering.
Reformisternas budgetförslag följer upp med ett mer omfördelande skattesystem, mer generösa garantipensioner, social bostadspolitik, där marknaden ska få mindre att säga till om, med återinförda subventioner, ett ”demokratiskt och hållbart arbetsliv” där det främst ingår avdragsgill fackavgift, kortare arbetsvecka (35 timmar istället för 40), samt utredningar för hur man kan hjälpa till med att bilda fler arbetarkooperativ; välfärds- och regionalpolitik utan vinster och privatiseringar. Och slutligen ”grön reformism” som innehåller ett knippe klimatförslag där målen nås utan att kostnaderna läggs på de med minst resurser.
Den ekande frånvaron av internationell solidaritet och världspolitiska frågor har jag lagt märke till tidigare, och även om jag kan förstå att Reformisterna siktar in sig på det inhemska politiska läget är det en allvarlig brist.
Löfven avgår
Just när jag börjat skriva den här artikeln avgår Stefan Löfven. Allt tyder på att han drar sig tillbaka i ett hyfsat stabilt läge inom partiet och därför kan utse sin efterträdare. Magdalena Andersson framstår som en självklar kandidat, och mycket riktigt krattar valberedningen manegen för hennes kröning på kongressen. Vad tänker vänstersossarna göra åt detta? Tänker de sitta stilla i båten, eller försöka sig på en maktdemonstration?
Daniel Suhonen intog en originell hållning i en artikel i DN Debatt den 24/6 efter den utlösta regeringskrisen: Det är viktigare med en stark rörelse framöver än att vinna makten 2022. Här ställs frågan för Reformisterna på sin spets. Den manöver som låter socialdemokratins valmaskineri komma undan med så förskräcklig politik, mandatperiod efter mandatperiod, handlar nämligen om regeringsmakten – man måste ta ansvar för hela samhället, inte bara arbetarrörelsens allt mer krympande beståndsdelar. Detta är en tacksam ursäkt för att bedriva en så bedrövlig politik vid makten, men det är inte särskilt visionärt eller lockande för medlemmar och fackföreningsrörelsen.
Daniel Suhonen 2014
Reformisternas strategi, så vida jag kan bedöma, är att skicka en kravlista till Magdalena Andersson – här är vad vi vill ha för att inte ställa till med bråk. Men kommer Andersson ta detta på allvar? Ett ofta upprepat misstag i politisk analys är att se höger och vänster som individuella essenser – ”det här är en högersosse, och det här är en vänstersosse”, man ser politik som en helt och hållet inre övertygelse. När det sitter en vänstersosse och styr så blir det vänsterpolitik, och vice versa. Vad som driver individuella aktörer är inte verkningslöst, men politik är lika ofta en balansgång mellan olika maktblock. När stora grupper inom samhället drar åt ett håll måste den politiker som vill överleva förhålla sig till det.
Att Reformisterna valt att inte köra med fullskalig konfrontation, så som Momentum i Storbritannien, kan i nuläget visa sig vara en smart taktik. När luften gick ur Corbynprojektet har bitterheten visat sig starkare än den värsta svavelsyra, och den har ätit sig in i den brittiska arbetarrörelsen i stort; hela norra delen av landet har börjat gå åt höger, som den sista kvarvarande resten av Labours starka fästen. Boris Johnson har kunnat göra det som väldigt många högerpolitiker länge velat – skapa ett underlag för en arbetarhöger, fylld av bitterhet över otacksamma migranter och kosmopolitiska hippies, en amerikanisering av politiken och total frånvaro av verklig klassmedvetenhet. En sån utveckling är inte helt främmande för Sverige inom en snar framtid. Risken med att försvaga arbetarrörelsen genom ett bittert inbördeskrig är i ett sånt läge påtaglig.
I stället väljer Suhonen och Reformisterna att positionerna sig som ”den tysta majoriteten” inom S – dom kallar sig för ”mitten”, och tonar ner det pråligt radikala. Men även här finns det risker. Är det inte precis nytt blod, nya stridigheter som klargör positionerna, som behöver tillföras den anemiska socialdemokratin? I stället för att släta över motsättningarna är det väl en återupplivning av en socialism att räkna med som skulle behövas, en som har klass som central utgångspunkt, vilken kan göra partiet livskraftigt igen?
En av de mest deprimerande insikter jag gjort på mina få safariresor inom den S-anknutna arbetarrörelsen är hur djupt politiskt mittenorienterade unga sossar är. Stockholms SSU – ofta framhållen till vänster i partiet – avgudade Hillary Clinton under 2016 års valrörelse. Medan man avskydde Bernie Sanders, som i allt väsentligt företräder svenska socialdemokratins traditionella åsikter. Även 2020 var samma inställning tydlig, och flera tongivande röster gick ut i media med budskapet att man föredrog Joe Biden, en man vars radikalitet är i paritet med en ungmoderats här i Sverige. Vad beror denna inställning på? Jag är övertygad om att den tyder på en djupare förruttnelse än man kan tro, där unga sossars fantasi och hunger efter politisk omvälvning är så strypt att den är närmast obefintlig. Jag hoppas bli motbevisad, men min misstanke är att Suhonen och Reformisterna underskattar hur blodlös den politiska kulturen inom S faktiskt är.
Demokratisk klasskamp
Reformisterna är större än Daniel Suhonen, men han är ändå ett samlande namn, ansiktet utåt och initiativtagaren. I sin essä ”Vad hade Erlander gjort?” från 2021 komprimerar Suhonen sina politiska idéer i ett lättfattligt begrepp, lånat från sociologen Walter Korpi – demokratisk klasskamp. Istället för att se Saltsjöbadsavtalet och den korporativa staten som växte fram under efterkrigstiden som ett uttryck för samförstånd, ett förstelnat byråkratisk kontrollsamhälle där man strävade att till varje pris undvika att stöta sig med kapitalet – även om det innebar att man disciplinerade arbetsklassen – kallar Suhonen detta för ”ett vapenstillestånd”. Och precis som i ett traditionellt vapenstillestånd enar parterna sig om att, för hela samhällets bästa, inte låta sammandrabbningarna bli så häftiga att de leder till bådas gemensamma undergång. Men detta betyder inte att man accepterar varandras inflytelse- och maktsfärer i längden. Det pågår i stället ett ställningskrig där man hela tiden försöker flytta fram positionerna.
Det finns en hel del att säga om Suhonens karakteristik av den svenska socialdemokratiska hegemonin. För det första vill jag ge Suhonen rätt i en sak – jag har alltid tyckt att den radikala vänsterns oförmåga att se hur kostsamt det är med masstrejk och storskaliga attacker mot kapitalet är lite barnslig. Det är lätt att odla dolkstötslegender om hur storstrejken 1909 förråddes av LO och SAP, men en mer realistisk tolkning är att arbetarklassens resurser helt enkelt var för svaga. När fru och barn börjar klaga på att maten på bordet blir allt mer torftig, och strejkkassan sinar, vad ska man då ta sig till? Ett väpnat uppror? Även där måste man ta socialdemokratiska ledningens analys av exempelvis finska inbördeskriget på allvar – all denna blodspillan, och i slutändan blir resultatet ofta ett samhälle med djupa sår där tilliten mellan medborgarna är så svag att socialismen – i bästa fall – stannar vid en sovjetisk variant, en i längden ganska bräcklig konstruktion. Det är en invändning att ta på allvar.
Suhonen har via tankesmedjan Katalys och medarbetare gjort ett gediget arbete med rapporten ”Klass i Sverige”, vilken nyligen utkom som bok. Ett nog så tydligt underlag för hur illa läget ser ut i landet. Utifrån detta har man också inom Reformisterna tagit fram en hel del politiska förslag som ska utjämna klassojämlikheten, få välfärdsstaten att omfördela mer igen. Gott så. Men vänstern har aldrig haft svårt att ta fram briljanta rapporter eller skriva böcker. Det finns intellektuella i överflöd på vänsterkanten. Hur ska detta omsättas i praktiken?
Den ”parlamentariska demokratins” svaghet har alltid varit det som André Gorz på 1960-talet satte fingret på: ”rösträtten ger rätten men inte makten att regera ett samhälle”. Ett samhälles politiska institutioner kan ge legitimitet, lagstadgad rätt, att sätta ramverket för samhällets spelregler, men om det inte finns någon makt att genomföra rätten så kommer politiken bli ett slag i luften. Demokrati kräver alltså makt underifrån, i någon organiserad form, för att realiseras. Här ligger den revolutionära vänsterns styrka, just i insikten om massornas rörelse.
Det är lätt att glömma att den så uttjatade uppdelningen mellan reform och revolution inte bara är ett sätt för människor att göra sig viktiga – ”jag är mer radikal än du!” – utan att det finns något väsentligt i den: Insikten att de parlamentariska församlingarna i stort sett tämjts av kapitalets övermakt. Vad man gör med denna insikt står helt öppet, men den tycks mig avgörande. Om den parlamentariska makten har något berättigande i en socialistisk omvandling så är det som en maktspelare som kan hjälpa rörelsen att växa sig starkare och erövra mer territorium. Den ”representativa” demokratin, som nöjer sig med att på ett vagt sätt ”spegla” samhället som det ser ut i nuläget, duger inte.
I ett samtal mellan Suhonen och Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsidas podd lyfts den oundvikliga frågan: är Suhonen bara nostalgisk för något som ohjälpligt gått förlorat? Är det inte så att samhället förändrats så pass genomgripande att den typ av klassmedvetande och arbetarrörelse han efterfrågar är omöjlig? Frågorna är typiska för moderna socialdemokrater. De underordnar den politiska handlingskraften ett slags vulgär historiematerialism där det enda ett parti kan göra är att planlöst följa med förändringens vindar. Vad som går förlorat i detta är inte bara insikten att historien faktiskt är människans verk, och att vi därför tillsammans kan skapa olika typer av samhällen – vad är annars politikens mening? Det som också tappas ur sikte är att socialdemokratiska partiet självt varit med och grävt sin egen grav. Man har skyfflat skopa efter skopa jord på socialiseringstanken, och man har istället i breda linjer accepterat nyliberalismens logik, nämligen att politiken alltid ska underordnas marknaden.
Den radikala vänstern måste släppa sin besatthet av att endast en strategi kan leda till socialismen, och att det handlar om att likrikta stora delar av människor i samma bana – leninismen, revolutionen, den monomana fixeringen vid att följa den rätta vägen. I verkligheten krävs det olika försök som alla driver i en ungefärlig riktning, i ett kaotiskt virrvarr av strategier och förhoppningar som formar ett brokigt mönster. Detta är helt i sin ordning. Förändring sker när en folkmajoritet inser att det givna inte är evigt, och att det som är fel och orättvist runt omkring går att ändra – en klassmedvetenhet som bryter handlingsförlamningen och hopplösheten. Så som författaren Samuel Beckett skrev: misslyckas, och misslyckas bättre, för det finns inget annat alternativ.
Reformisterna kommer att misslyckas, för det ligger i politikens natur att mål och medel aldrig överensstämmer på millimetern. Det går aldrig att såga raka plankor av det mänskliga virket, byggnaden blir skev och lutande. Men misslyckandet kommer leda framåt, och i stället för att den radikala vänstern då står och skriker ”förrädare” och hoppas på att massorna därmed börjar marschera under vår flagg, så bör vi bygga vidare på misslyckandet. ”Vad var det vi sa, ni skulle misslyckas” är en dumdryg och tröttsam inställning till människors politiska försök att förbättra sina liv.
Arbetarklassen är ingen naturlig process, en frukt som mognar och som vänstern bara behöver gå ut och plocka. Den måste skapas, och skapas på nytt för varje generation. Produktionskrafternas utveckling, och kulturens medvetandegörande sätter gränserna, men den politiska viljan och strategin avgör utgången, som alltid är öppen. Striden under den närmsta tiden kommer stå mellan den falang som anser att vänstern behöver tona ner sin traditionella humanism, sin kulturradikalism, och närma sig Sverigedemokraternas arbetarväljare genom att vara ”mer autentiskt nationalistiska och konservativa än SD” och de som anser att det finns en större och starkare majoritet att organisera bortom denna uppdelning.
Kan Reformisterna bryta detta dödläge? Öppna upp denna tröttsamma förenkling av klassvillkoren i dagens Sverige? Det återstår att se. Än så länge verkar risken stor att föreningen bara förmår skicka upp en och annan av sina anhängare som statsråd och till riksdagens utskott, och att de flesta människor som organiserar sig är samma skötsamma, akademiska och otåliga SSU:are som kretsar runt S år efter år, utan att de bredare samhällslagren strömmar till. Kanske kan ett och annat förslag hamna på Magdalena Anderssons skrivbord, undertecknat av Katalys och Suhonen – inget av detta är fy skam, men låt oss inte ha några illusioner om var socialdemokratin står idag: väldigt nära ett ideologiskt stup ner i historisk irrelevans.
Hampus Byström är fil. mag. i historia och fackligt aktiv i Kommunal samt politiskt aktiv i Vänsterpartiet. Han ingår i styrelsen för CMS, Centrum för marxistiska studier.
