Kampen om universiteten – politik i objektivitetens namn

President Macron och ministrar i hans regering går till storms mot den ”politiska aktivismen” på franska universitet. Vad är det som händer i Frankrike? Och i vilken mån ser vi liknande tendenser i andra delar av världen och i Sverige? Evelina Johansson Wilén blickar ut över det akademiska landskapet och resonerar kring hur objektivitetsbegreppet används i en politisk kamp på universitetet.

När den franske gymnasieläraren Samuel Paty mördades den 16 oktober 2020, som ett straff för att han under en lektion om yttrandefrihet visat en avbildning av profeten Muhammed, höll den franske utbildningsministern Jean-Michel Blanquer de franska universiteten direkt ansvariga.

Det kan tyckas besynnerligt att Blanquer gjorde denna koppling mellan handlingar begångna av den då 18-årige tjetjenske flyktingen och terroristen Abdoullakh Anzorov och de franska elituniversiteten (där Anzorov förmodligen aldrig hade satt sin fot). Men i själva verket hade Blanquers uttalande sina rötter i utbredd bild av vänsterakademiker som smygaktivister som bidrar till att splittra samhället snarare än att objektivt undersöka det. Blanquer argumenterade för att de franska universiteten var infiltrerade av dessa smygaktivister indoktrinerade av en typ av ”islamo-gauchisme”, (ungefär; ”islam-vänsterism”) som legitimerar religiös terrorism genom maktkritiska och nationellt splittrande analyser. Det islamistiska våld som förekommer i det franska samhället möjliggörs delvis genom denna form av akademiska aktivism, menade utbildningsministern. Anledningen är att akademin deltar i att skapa ett tillåtande klimat för destruktiv kritik av den franska nationen.¹ Blanquer var inte ensam i sin uppfattning och strax efter hans uttalande föreslog den franska ministern för högre utbildning och forskning, Frédérique Vidal, att man skulle inleda en utredning av de franska universiteten. I hög utsträckning handlade utredningen om att försöka separera den aktivistiska forskningen – som beskrevs som ovetenskaplig och politiskt motiverad – från god, objektiv och vetenskaplig sådan och sedan se till att den första kvästes.² Blanquer och Vidal backades upp av presidenten Emmanuel Macron, som menade att det var dags att med krafttag rensa ut den politiska aktivismen från den franska akademin.³

Uttalandena från de två ministrarna och presidenten möttes, föga förvånande, av starka protester.⁴ För det första uppfattades det som att trion förespråkande en form av akademisk censur som innebar ett direkt hot mot den akademiska friheten. Därtill riktades censuren mot specifika tanketraditioner, som dömdes ut som ovetenskapliga och ideologiskt färgade på förhand. Macron angrepp särskilt tankestoff från post- och antikolonial teori. Dessa teorier var, enligt honom, importerade från de amerikanska universiteten och riskerade att skapa en känsla av alienation hos fransmän med arabisk eller afrikansk bakgrund. När universiteten skulle genomlysas var det alltså dessa kritiska perspektiv som särskilt skulle sättas under lupp. Det faktum att det var teorier som undersöker kolonialism som hölls ansvariga för den alienation som vissa medborgare kan tänkas uppleva, snarare än det faktum att Frankrike har ett kolonialt förflutet och plågas av ekonomisk och kulturell segregation, skapade frågor om hur politiskt neutral viljan att rensa upp på universiteten egentligen var. Likaså skapade Blanquer, Vidal och Macrons bruk av begreppet islamo-gauchism en väl grundad misstänksamhet. Begreppet används flitigt av den franska extremhögern i syfte att klumpa ihop islamister med vänsterintellektuella och vänsterorienterade aktivister. Att uttrycket, som tidigare förekommit i den politiska marginalen, nu hade tagit sig in i finsalongen kan tolkas som ett tecken på en förskjutning av den politiska diskursen, där vänsterintellektuella ifrågasätts med hjälp av begrepp som objektivitet och värdeneutralitet.

Det politiska intresset för universitetet och den sammanhängande jakten på akademiska aktivister, har inte bara präglat den franska debatten utan även debatten och politiken i länder som USA, Ungern, Turkiet och Indien.⁵ Oliktänkande och regimkritiker rensas ut ur universiteten, i den förmenta objektivitetens namn. I Norden är den här utvecklingen mest framträdande i Danmark. Sommaren 2021 antog Folketinget ett lagförslag för att motarbeta aktivism och ”pseudovetenskaper” inom akademin, med den outtalade udden riktad mot genusvetenskap och migrationsstudier.⁶ Hur lagen kommer att tillämpas är oklart, men dess instiftande säger tveklöst någonting om samhällsklimatet. Med hjälp av vaga anklagelser om bristande vetenskaplighet misstänkliggörs samhällsengagerade forskare och politiskt engagemang görs i en handvändning till antitesen till objektivitet.

I Sverige är det främst genusvetenskapen som har stått i skottlinjen i diskussionen om den skadliga politiseringen av akademin, men med det mycket viktiga undantaget att det snarare är enskilda journalister (som Ivar Arpi), akademiker (som Anna-Karin Wyndhamn), politiska partier (som Sverigedemokraterna) eller stiftelser (som Academic Rights Watch) som ifrågasätter genusperspektivet eller annan kritisk forsknings legitimitet. Svensk forsknings- och högskolepolitik kan, till skillnad från till exempel den danska, ungerska och franska, sägas främja snarare än att attackera genusvetenskapliga perspektiv genom bland annat jämställdhetsintegrering (det vill säga att jämställdhetsperspektivet ska beaktas i alla steg av beslutsfattande, planering och utförande inom organisationen) av både högre utbildning och vid utlysningar av forskningsmedel. Sådana initiativ har gett upphov till anklagelser om att den svenska akademin befinner sig i en rosa ideologisk dimma och styrs av hegemonisk feminism som utesluter oliktänkande och skadar den akademiska friheten.⁷ Hur ska då denna typ av anklagelser förstås och bemötas politiskt?

I ett avseende är frågan om politisk styrning av högre utbildning och forskning som de svenska kritikerna av genusperspektivets status lyfter relevant. I en svensk kontext har politiska intressen på ett tydligt vis nästlat sig in i universitetet. Svenska lärosäten har till exempel en plikt att ta hänsyn till perspektiv som breddat deltagande, hållbar utveckling, jämställdhet, demokrati, internationalisering, tillgänglighet och digitalisering. I det konkreta arbetet inom akademin kan idealet om det autonoma universitetet kännas relativt avlägset. Genom olika former av rapporterings- och uppföljningskrav har också en tydlig infrastruktur för att genomdriva politiska intressen skapats inom universitetets väggar. Vad som skulle hända om mindre ”trevliga” värden stod på den politiska agendan gör nog var och varannan akademiker mer än måttligt nervös.

Samtidigt är det svårt att inte tolka en stor del av kritiken mot till exempel genusperspektiv inom universitetet som driven av specifika politiska syften. Den som på allvar är intresserad av hur den akademiska friheten hotas och kringskärs idag borde ägna åtminstone lika mycket uppmärksamhet åt det sätt som utbildning och forskning styrs av ideal så som innovation och ekonomisk nytta vilket ofta driver forskarna rakt in i företagarnas famnar, och där finansieringen ofta implicit syftar till att ge företagens verksamhet vetenskaplig legitimitet. Eller intressera sig för de ekonomiska grundvillkoren för forskning som tvingar universitet och forskare att konkurrera med varandra om externa medel enligt bestämda förfaranden och inom ramen för givna administrativa system och därmed i praktiken också påverkar vilken frihet forskare kan våga sig på i förhållande till forskningsidéer eller vid val av vetenskapliga metoder och design. Men av någon anledning tycks inte detta ses som ett allvarligt hot för debattörer som Arpi och Wyndhamn. Att peka på detta oproportionerliga fokus på genusperspektivet är ett steg i att uppmärksamma att försvaret av den fria forskningen i många fall är politiskt driven, och att försvaret av objektivitet kanske inte är det som egentligen är syftet med kritiken.

Försvararna av genusperspektivet har emellertid inte främst ägnat sig åt att misstänkliggöra sina kritiker genom att blottlägga deras egentliga underliggande politiska agenda. Istället har begreppet objektivitet i sig mobiliserats. Den svenska genusvetenskapliga forskningspolitiken har till exempel, i svar till samhällsdebattörer som Arpi och Wyndham, beskrivits som del i ett försök att skapa mer objektiv eller samhällsnyttig kunskap, utifrån resonemang som att jämställdhet skapar kvalitet (equality equals quality). På sätt och vis är detta resonemang inte helt tokigt. När forskare som studerade hjärtinfarkt blev varse att kvinnor uppvisar andra symptom än män, kunde vården förbättras avsevärt. Historiska studier som studerar även kvinnors position i den kontext som undersöks kommer givetvis ge en fylligare bild av de sammanhang som studeras. Samtidigt undviker den här typen av argumentation frågan om relationen mellan objektivitet och politiskt engagemang. Genusforskningen och genusperspektivets närvaro inom akademin beskrivs som positivt för att det gör oss mer objektiva eller mer effektiva. Men samtidigt är ett problem med denna argumentationslinje att det politiska perspektivet helt rensas bort. Att genusperspektivet skulle bygga på en ideologisk grundövertygelse och ha en tydlig koppling till en feministisk rörelse ska man helst vara tyst om, då det skulle kunna leda till ett ifrågasättande av dess legitimitet. På så vis accepteras distinktionen mellan ideologi och vetenskap okritiskt, där vetenskap blir det samma som objektivitet och ideologi detsamma som ovetenskapligt.

För att försvara akademins och forskarens frihet, när de politiska vindarna från kontinenten blåser in, behövs argument som inte förutsätter ett motsatsförhållande mellan objektivitet och politiska värdeomdömen. I själva verket kan den politiska aktiviteten förstås som kopplad till en vetenskaplig blick (först förstå världen, sen ändra den) och denna relation behöver undersökas vetenskapsteoretiskt. Angreppen på politiskt engagerade forskare och forskningsfält med en tydlig politisk tillkomsthistoria kommer förmodligen inte avta och vi behöver intellektuella som kan försvara sin förmåga till objektivitet utan att behöva förneka sin politiska övertygelse som central för den vetenskapliga praktiken.

Artikelförfattare
Evelina Johansson Wilén är forskare i genusvetenskap vid Örebro Universitet.Medlem i Socialistisk politik och ingår i Röda rummets redaktion.

Noter:
1 Le Nevé, Soazig; ”Polémique après les propos de Jean-Michel Blanquer sur « l’islamo-gauchisme » à
l’université”, le Monde, 23 oktober 2020. Hämtat den 21 september 2021: https://www.lemonde.fr/societe/article/2020/10/23/polemique-apres-les-propos-de-jean-michel-blanquer-sur-l-islamo-gauchisme-a-l-universite_6057164_3224.html.

2 Blin, Simon; ”Frédérique Vidal et l’«islamo-gauchisme»: sur CNews, une ministre zemmourisée”, Libération, 16 februari 2021. Hämtat den 21 september 2021: https://www.liberation.fr/societe/education/frederique-vidal-et-lislamo-gauchisme-sur-cnews-une-ministre-zemmourisee-20210216_UDP7VFV2DFDQPH2D2QUIIDKGOY/.