En gigarbetarna förväntas vara ständigt beredd, i väntan på att ett jobb dyker upp på appen. Den paradoxala kombinationen av oförutsägbarhet och enformighet kännetecknar arbetet som Anders Teglund beskriver i sin bok om hans tid som cykelbud åt Foodora. Johan Örestig har läst den.
Anders Teglunds bok Cykelbudet framstår på ytan som en bok om en tillfällig klassresa nedåt. Teglund, som verkar som musiker och förläggare i Göteborg, drabbades hårt av den nedstängning som följde med Corona-restriktionerna. Pandemin var ju en ovanlig kris i
den meningen att verksamheter såsom restauranger och kulturarenor, som vanligen inte brukar påverkas i krisers inledningsfas, denna gång var de som klappade ihop först. I den inledande delen av boken följer vi Teglunds egen resa från inställda spelningar och utgivningar och misslyckade försök till digitala evenemang till beslutet att söka tillfälligt arbete som cykelbud hos gig-företaget Foodora. Gig fanns det trots allt gott om. För med pandemin kom en explosionsartat ökad efterfrågan på hemlevererad mat till alla de som inte ville utsätta sig själva för smittorisk genom restaurangbesök.
I rapporten Apparna och arbetet: om gigifieringen av arbetsmarknaden skiljer föreningen Gigwatch ut sex kännetecken för gigarbete. Ett första kännetecken är att arbetet sker ”on demand”, det vill säga arbetsdagen bryts upp i flera olika moment och arbetaren förväntas vara ständigt till hands för att arbeta när ett gig dyker upp. Tiden då du väntar är ofta obetald. Vidare får man betalt per arbetsuppgift. I regel saknas fast timlön. Ytterligare ett kännetecken är att arbete tilldelas via en digital plattform ofta kopplad till en app i telefonen där en konsument beställer en tjänst av dig om det så är mat, flytthjälp eller barnpassning. Gig-arbetare måste ofta också stå för egna arbetsredskap. På Foodora kan det handla om att själv ordna en cykel, moped eller bil att ta sig fram med. Det är arbetaren själv som måste stå för underhåll, reparation och service. Gig-arbete räknas ofta också som egenanställningar, vilket friar företagen från gällande arbetslagstiftning eller ansvar för exempelvis olyckor eller sjuk- och semesterersättning. Sist men inte minst innebär gig-arbete att varje individ konkurrerar med andra individer om arbete. Genom att ständigt ha arbetskraft som står redo på olika platser i en stad att snabbt ta ett påhugg så kan företagen minimera väntetiderna. Teglunds bok ger inblick i vad dessa aspekter av gig-arbete kan betyda i praktiken.
Teglund skildrar arbetet som Foodora-bud som präglat av en märklig kombination av oförutsägbarhet och enformighet. Ovissheten kommer av att mängden gig per pass inte går att veta på förhand. Ibland är vädret bättre och de flesta går själva till restaurangerna och hämtar sin mat. Plötsligt kommer ett skyfall och gigen blir plötsligt för många för att hinna med. Sen kan det också vara så att företaget av oklara skäl drar ner på antalet pass som man får göra. Ett annat spänningsmoment är eventuellt strul med fordonen. Om cykeln får punktering eller kanske rentav blir stulen under en leverans så måste budet rapportera in giltig anledning till frånvaro för att slippa varning och kan förlora mycket inkomst i väntan på att åter ha ett fordon. Monotonin kommer av att arbetet består av en evig loop av väntan på beställningar att acceptera, av trampande till restaurangen och ännu ett frustrerande väntande på att den ska bli färdig, av trampande hem till kunden och ett flyktigt överlämnande av maten och sedan på det igen.
Boken är till att börja med en berättelse om konsekvenserna av ett arbetsliv som skiljer kropp från huvud. Teglund beskriver på ett både naivt och ärligt sätt tanken på allt cyklande som något tillfredsställande: ett radikalt brott från kulturarbetarens stillasittande arbete där skapande mest hela tiden får ge plats åt att skriva stipendieansökningar och redovisa resultat. När han cyklar blir han bara kropp, släpper alla tankar och går upp i att göra pass på pass tills han tar ut sig själv. Men problemet med klassamhället är ju att denna kroppsliga urladdning ofta sker bortom arbetarens kontroll. Någon annan dikterar när och hur snabbt min kropp ska användas. Det är inte bara frustrerande för en kulturarbetare som Teglund som identifierar sig som en kreativ person. Han visar också hur hans kollegor plågas, som Mubarak som drömmer om att göra en podcast där han filosoferar kring existentiella frågor. Jag ser paralleller till Jacques Ranciéres bok Proletarian Nights från 1981 som skildrar arbetare i 1800-talets Frankrike som trots ett näst intill outhärdligt arbetsliv med långa arbetsdagar ändå ägnar stora delar av nätterna åt att måla, göra musik, skriva poesi eller politiska manifest. Detta,
att de trots slavliknande villkor bara måste ta sig tid att skapa, vittnar om det brutala och omänskliga i ett arbetsliv som förnekar människor deras inneboende skaparkraft. Jag läser Teglunds bok som en längtan efter ett annat sätt att arbeta där det kroppsliga och det kreativa förenas och balanseras med egenkontroll
Ett återkommande tema både i Teglunds betraktelser och i de intervjuer han återger är den dagliga förnedringen. Det handlar om det ovärdiga i att spökas ut i en rosa clownkostym, i att förväntas stå ut med utskällningar av arbetsledare och kunder, att viftas ut som en byracka av restaurangägare eller ta emot hånfulla kommentarer eller rentav hot från förbipasserande på gatorna. Det handlar också om förnedringen i att vara överallt men ändå inte ses som en människa. Teglund beskriver både irriterat och bekymrat hur vanligt det är att buden möts av kunder som tar emot sin mat i bara underkläder. Det är som om buden, till skillnad från andra främmande människor, inte kan göra en generad. Skammen som bud är alltså inte bara den egna över att göra något som andra ser ner på utan också sekundärskammen över kunders oblyga ovärdighet: ”När revolutionen kommer ska vi rada upp alla kalsongkillar mot en mur. Och dra på dem varsitt par vanliga byxor med skärp”. Bland buden ser Teglund uppgivenhet. Kanske konstaterar man att det inte finns något alternativ, att allt annat skulle innebära att man fick det ännu sämre. Eller så tänker man på jobbet som tillfälligt, i väntan att få göra det man verkligen är kallad till att göra.
Detta inledande kompakta mörker blandas en bit in i boken upp med strimmor av hopp och det som gör boken verkligt intressant är just att den inte stannar i ännu en eländesskildring. Teglund möter andra bud med viljan att organisera sig fackligt. Kollegor som nyligen kommit till Sverige påpekar att Teglund som svensk och vit med ett brett kontaktnät har mycket mindre att förlora än de själva. Han måste ta initiativet. Efter en del vånda och tvekan blir han del av en långsamt växande facklig rörelse bland Foodora-buden i Göteborg. Sida efter sida följer sedan med skildringar av hur kontakt med Transportarbetarförbundet upprättas, hur krav formuleras, hur medlemsantalet ökar, hur arbetsköparsidan reagerar och hur kampen för ett heltäckande kollektivavtal blir både utdraget och frustrerande. Boken lyfter här frågor om vad ett värdigt arbete är och hur facklig organisering kan bli ett sätt inte bara att förbättra materiella villkor utan att också vända förnedring och förbittring till stolthet och solidaritet.
Det är inte frågan om någon solskenshistoria. Arbetet i gig-sektorn är fortfarande både osäkert, hårt och lågavlönat. Gigwatch varnar rentav för att arbetsmarknaden i stort kan stå inför en gigifiering där modellen exporteras till ett växande antal branscher. Men Teglunds bok lämnar oss med några viktiga slutsatser. Avslöjanden om usla arbetsvillkor är inte tillräckligt för att ändra på dessa villkor. För det krävs tålmodig och långsiktig organisering bland de som utför arbetet. Denna organisering är inte bara ett medel för att uppnå bättre villkor. Den är också ett självändamål på så sätt att den kan omvandla känslor av ensamhet, skam, förnedring och bitterhet till stolthet, erkännande, samhörighet och solidaritet. Ett stort problem idag är att vi tycks mer upptagna av att hitta saker som skiljer vår egen grupp från andra än att se vad som förenar oss. En rörelse som reser mur på mur mot andra grupper är dömd till obetydlighet. Jag uppskattar hur ärligt och naket Teglund beskriver sin egen ängslan och tvekan inför att kämpa fackligt. Han är ju privilegierad, han är ju svensk, han är ju egentligen musiker och inte arbetare. Men samhörigheten och identifikationen är ju inget som bara finns där från början. Den uppstår genom organisering. Formulerandet av krav, utvecklingen av strategier och kampmetoder och erfarenheter av att motarbetas av ledningen öppnar för en förenande identitet att växa fram, där de skillnader som tidigare framstod som stora plötsligt framstår som mindre betydliga. De bud som tidigare swishade förbi varandra som främlingar med endast en rosa mundering gemensamt kan nu stanna upp, hälsa och upptäcka sig själva i den andra. Det är en blygsam men helt nödvändig början för varje viktig rörelse.
Johan Örestig är sociolog och lärare vid Umeå universitet. Ämnet för hans doktorsavhandling var hur ojämlikhet i hälsa påverkar pensionering. Han har tillsammans med Jonas Olofsson skrivit boken ”Evolutionsteori och människans natur” (Natur & Kultur, 2015). Ingår i Röda rummets redaktion.
